När man hamnar lite så här utanför det som brukar kallas livet och verkligheten av media och kollegor, FB-vänner och följare på Instagram- så tycks det mig som om just den verkligheten är gravt överskattad.
Även vid en sjukbädd pågår ett liv, en verklighet och en vardag- men den går sin egna väg. Följer andra lagar. Bilden är mer fokuserad på här och nu. En hand i en hand. Det är allt. Visst vandrar tankar iväg- i minnen och i rädsla. Men hjärtat håller fast vid hoppet. Förtröstan. Och närvaron
 
Men ibland hamnar jag i den andra verkligheten- en rubrik som fångar mitt öga. Ett samtal på spårvagnen jag råkar höra. Och allt oftare frågar jag mig; vad är det som gått så fel?
Varför dömer en svensk domstol vårdnaden av barnen till våldtäktsmannen som köpt sig en barnbrud? Hur tänkte de? Vad kände och hände inne i deras hjärtan när den avkunnande domen?
Varför vill män likna schimpanser istället för människor? De som hävdar och idealiserar mannens vilda kraft och brunst och kärleken till våldet? Vad ser deras ögon? Och vad tänker de på när de är alldeles ensamma med sig själva? Tycker de ens om sig själva då?
 
Vi har så många beslutsfattare, politiker och andra makthavare som skor sig på sina medmänniskor- girigt och skamlöst roffar de bit för bit av jordens resurser till sig själva. Och lämnar de små de sjuka de fattiga de svaga med allt mindre….Varför gör makten människan ond? Kanske är det dags att dela på makten och härligheten? Det är sällan man mår dåligt av att andra också har det bra- om man är vän med sig själv och sitt innersta. Tänker jag när jag ser ut över sjuksalen.
 
Och vad är det som saknas i hjärtat hos de kvinnor som sluter upp, ställer upp, följer upp män med makten och möjligheten till ställa till än mer jävelskap i världen? Vaför duger de inte till att älska de goda männen- de som finns orecis lite överallt. Men kanske inte med en plånbok fylld av stöldgods.
 
När man är på sjukhus så ser man skröpligheten hos människor- men också den enorma kraftfulla kärlek till livet och varandra som gör oss till just människor. Så varför låtsas vi där utanför i den så kallade verkligheten att bli av med två tre gram fett på kroppen är det viktigaste i världen? Ett nytt kök. Ytterligare en klänning att hänga in i garderoben . En tusenlapp till i löneförhöjning att spendera på saker vi egentligen inte behöver
 
Att älska och vårda sin kropp och själ är fint- men att besinningslöst springa i och utanför skyltfönster känns mer och mer som en djup livsångest och en förtvivlan över att man inte kan vara vettig i denna sortens verklighet vi låtsas tro att vi måste leva i.
Det är synd att det tycks  behövs dödens närhet för att vi skall känna livets verkliga väsen.
 
 

Under tiden jag har suttit på Sahlgrenska på en plaststol i 5 veckor vid sidan av min man har jag känt ett krypande obehag- eller ska jag säga skräck- inför vad jag sett och upplevt.
 
I 5 veckor på en grå plaststol och sjukhussäng har vi på ett fyrabäddsrum tittat på medpatienternas sängar och bakom dem- en rad eluttag ackompanjerat av olika maskiner och signaler. På  den meter det är mellan sängarna har det hängt ljusgröna draperier I fönstret har det stått en trasig adventsljusstake. Ingen har haft tid eller ork att laga den eller byta ut den. I övrigt var fönsterbrädet tomt. Inte en blomma eller grön krukväxt så långt ögat kan nå.
 
Efter varit inne på operation försvann min mans sängplats- och han fick nyopererad ligga i korridoren då det rådde överbeläggning av svårt sjuka människor. Många med livshotande diagnos. Jag lyckades till slut få in honom på ett rum med egen säng så att han kunde få läka lite innan han skulle skrivas ut- då det rådde sängbrist….och bristen går före behovet när det gäller att hålla sig inom ekonomiska kalkyler och politiskt beslutade budgetar.
 
I julas noterade jag på min väg upp till sjukhuset hur staden Göteborg utökat sina ljusdekorationer. Man har också lagt miljoner på färgade fontäner på paradgatan Avenyn och betalar nu många tjänstemän höga löner för att ta fram en linbana mellan Järntorget och Eriksberg. En sträcka som i dag flitigt trafikeras av både båt och buss och spårvagnsmöjligheter. Allt för att vara Attraktionsstaden och Varumärket Göteborg- en yta av en stad att visa upp för de lyckligt lottade.
 
Men under ytan krackelerar det i avhumaniseringens tidevarv. Människor är inte längre människor – utan målgrupper. Och somliga målgrupper är utan röst och intresse.
I Göteborg. I Sverige- en stad och land under socialdemokratisk regim. Jag kommer inte rösta på Stefan Löfvén och Ann- Sofie Hermansson- de har svikit folkhemmets ideal om trygghet och människovärde för att få leka med de ”stora” spelarna. De med mer pengar än hjärna och hjärta. De rika, de glittrande och de farliga människorna. De som har pengar nog att få tillhöra rätt målgrupp. Under några år.
 
Jag vill vara människa- inte målgrupp. Och jag vill dela min stund på jorden med mina medmänniskor.
​ Inte presumtiva kunder eller användbara kontakter.