Aboriginerna sägs under sina vandringar till fots, då och då satt sig ner för vänta in sin själ. Att vara i samklang med sin kropp och själ och naturen runt om var viktigt för att nå välmående och insikt.Detta i en tid som gick så långsamt att det nästan är utanför vår fattningsförmåga.
Aboriginerna är världens äldsta levande kulturfolk. Kulturen är äldre än pyramiderna och Bibeln. Och uppvisar en klokskap om balans och harmoni vi ännu inte har funnit i väst.Trots ellr på grund av vår smarthet och teknikduglighet.
För när satt du och väntade in dig själv senast?
När skall man ha tid med det? Mellan jobbet, träningspasset och barnen eller det sociala spelet på sociala medier eller på krogen?
Enda gångerna vi förmår stanna upp är oftast när vi hamnat utanför. En olycka, en sjukdom eller sorg som gör att vi inte finns med på den sociala kartan. Ett tillstånd få av oss söker upp- utan mer hamnar i. Men när vi väl är där öppnas möjligheterna att se något annat. En annan sorts sanning- som en del av oss finner frid i, medan andra vill bara tillbaka till kända spelregler och sociala kontext.
Jag tillhör dem som funnit en sanning som stämmer bättre med vem jag egentligen är.En sanning som gör att jag numera kan tillbringa mycket mer tid i ensamhet och ingenting.En färd utan mål merän bara vara.
En ro infinner sig.Den ron som man får när man vet att man inte är rädd mera.
En stilla och lite humoristisk ro som jag då och då kan förnimma inom mig när jag går från möte till möte. Mellan uppdragen och deadlines.Jag ser det absurda och kan dra på munnen och göra lite klokare prioriteringar. 
Min vän och bekantskapskrets har förstås minskats radikalt. Jag orkar inte delta så mycket i det jag uppfattar som vuxnas på-låtsas-lekar som de tar så allvarligt på. Utan jag känner deras ångest och rädsla så starkt att och mina försök att nå dem misslyckas ofta. Där har jag inte hittat orden som inte sårar för djupt och skrämmer bort. Ett utveckling jag behöver vänta in i mig, helt klart.
Jag tillbringar mer och mer  tid med barn som är sig själva här och nu- och min sociala krets fylls mer och mer av de som diagnosticeras med avvikelse från norm. För vi har fått fler perspektiv på tillvaron- och det lär mig så mycket om mig själv och livet att vara med dessa särlingar.
Jag har aldrig fått en diagnos. Jag har nog varit för duktig och rätt på något vis. Men det är i särlingarnas land jag känner mig hemma. Där klädmärket inte spelar roll. Eller ditt val av rörelseform. Din lön i pengar. Din statusnivå i en slags hittepå- hierarki som så många anammar, fastän de aldrig egentligen kommer räknas där.
De sammanhang vi som människor räknas är ohippt och dant. Och vem vill vara 20-30-40-50-60 år idag och vågar vara ohipp och dan?
Nä, det krävs att man ramlar av. Och på något vis hitta sin själ utanför karusellen. Och den kommer med sanning och frid- om man vågar sitta ner och vänta in den. Oavsett vad omgivningen tycker om ditt märkliga  beteende och dina otrendiga kläder som liksom hamnat på kroppen- bara  för att de är sköna att ha på...

Ibland roar jag mig eller oroar mig med att läsa kommentarsfälten i dagstidningar för sätta en slags temp på samhällsmåendet.  Och tråkigt nog så visar det sig inte vara helt friskt, kan jag meddela. Tempen är hög och hatisk, sarkastiskt och sexistisk, raljant och rasistisk –eller bara pinsam och plumpt enfaldig-– en temp som visar att en väldig massa män med namnet Kent, Rickard, Kevin, Robert, Bo, Björn, Svend och Mikael inte mår så bra i dag. De är arga och förorättade dagligdags – på ungdomar, starka kvinnor, begåvade kvinnor, äldre kvinnor, fria kvinnor. På  invandrare –om de inte kommer från USA eller Tyskland, på feminister, kommunister, socialister, socialdemokrater, socialliberaler. De ser konspiration när de hör ordet jämställdhet, jämlikhet, rättvisa. För att inte tala om genusvetenskap!!Då skiter dom på sig! Rena mundiarrén sprider sig som en verbal löpeld i kommentatorsfälten.
Vårt land befolkas av en ansenlig bunt gubbar som mår helkasst, helt enkelt. Här kan man ju önska att det fanns ett piller för dem att ta så det skulle tillfriskna och kanske kunna glädja sig lite nu när de kommer upp i åren( jag är fördomsfull och tror det är helsvenska män över 50)
Men nej då- inga piller, terapi, sakliga argument eller fint väder tycks bita på denna grinighet. Samma gubbar gnäller och ojar sig vareviga dag om det mesta som tidningen skriver om.
Så tråkigt att vara så fast vid tangentbordet istället för leva de där sista dagarna, månader, åren av sitt liv här på jorden. En del hänvisar till sin fru- kanske har de barn och barnbarn. Dem tycks de inte umgås och glädja sig åt i sitt bittra manslandskap. Gud förbjude att denna gnälliga bitterhet smittar av sig till den yngre generationen. För då har vi en epidemi som påminner om digerdöden i dödlighet.
För så mycket dåligmående kan man dö av. Jag skulle tro att de allihopa kortar av sina liv med minst 10 år.
Nä, alla arga män med fallenhet för lättkränkthet-  Kanske ni skulle ta på er gummistövlarna, ta någon i handen och gå ut ur lägenheten eller huset och bara promenera till någonstans ni aldrig förut varit. Se något annat. Vidga de berömda vyerna. Passa på att kosta på er ett leende till en främling. Hjälp någon över gatan.
Må bra är också ett eget ansvar!

2018 har varit i år rädslans tecken. Eftersom jag själv levt i rädsla känner jag igen den. Den elaka rädslan som förlamar och fördunklar både seendet och förståelsen. Rubbar ens förstånd, dessvärre.
Rädslan som gör att den mentala energinivån hålls på sparlåga. Och då skriks det på snabb påfyllning- av  quick fix- hatet.
Kärleken är ett långsiktigt arbete och det har många inte lyckats med så bra 2018. Inklusive mig själv. Jag har definitivt varit en bättre människa än förra årets upplaga av mig som medmänniska och världsmedborgare.
Det är så mycket lättare med ett hatiskt vi och dom –tänk.
Än en nyanserad bild av livets komplexitet.
Det är lätt att dras med i svartvita förenklingar när mentala energidepån blinkar rött.
Även jag har deltagit i förenklade slutsatser på sociala medier 2018. Och inte har jag mått ett enda dugg bättre av det några timmar senare.
Så 2018 har varit på många sätt ett svårt år för oss på planeten 2018. Många är de människor som skrikit högt och röstat fram de arga männen till ofantliga maktpositioner. Trump, Erdogan, Putin och senast Bolsonario. Här hemma gick de i retoriken kalla och hårdare ledare framåt i valen och på den samhälliga agendan
Men - Aggression är inte alltid ett tecken på styrka. Det kan nog ofta snarare vara ett tecken på svaghet och brist på tålamod. Brist på tillit och visdom.
Och det är denna brist på visdom och tillit som så tydligt synts 2018.
Ett synnerligen kärlekslöst år i toppen och nyhetsflödena. Ett rädslans år.
Jag tror inte jag behöver skriva mer om eländet med de ökade sociala och ekonomiska klyftorna- och konsekvenserna i form av våld och otrygghet. I stadsdel efter stadsdel, stad och landsbygd. I alla länder runt vår jord. Vi vet egentligen allt om det. Vi kanske däremot inte vet hur vi ska orka göra något åt det- mer än hoppas att alla våra sparkar och slag ska få de oönskade ur vårt synfält. Ut i intet. Bortom vårt ansvar- som vi aldrig kan växa ifrån. Det vet varenda liten unge. Men hatet fördummar oss med tiden- och till slut kan vi bli farligt korkade som världsledare påvisat mången gång i historien. Men det vet vi ju redan om!
Så jag vill skriva lite mer om det som växer under den solkiga ytan. Om det där som spirar och lika gärna kan bli vår framtidsvärld
Om alla dessa människor som mot alla odds faktiskt hittar till tillit och respekt med sina grannar och omvärld. Som har bra idéer som kan göra världen, livet och vardagen till ett mycket bättre plats och tillstånd att vara i.
Som orkar arbeta med små medel och få idéer att blomma och låta andra blomma med och få ta plats. Även om de är lite olika sinsemellan.
Jag har haft förmånen att få jobba med stötta en del av  dessa eldsjälar i ett projekt. Ett projekt för framtiden som plötsligt verkar vara en riktigt möjligt scenario trots pågående accelererande klimatförändringar.
De är unga män och kvinnor i alla åldrar som jag möter i detta arbete med utveckla en ny vardag  och lokalområde. De flesta män över 40 verkar ha fullt upp med att arbeta med att förhindra förändring och framtid -så det hinner inte vara med i detta viktiga. Tyvärr. För det hade varit roligt att få med deras erfarenheter. Alla pusselbitar behövs för ett komplett helhet.
Så trots att 2018 var ett år där mycket skit flöt upp till ytan och som stinker så och smakar illa- så är det kanske all denna vedervärdighet som behövs för att fler och fler inser att världen och livet är alldeles för vackert för oss att skitna ner och smula sönder.
Det anstår oss inte längre som jordinvånare PUNKT.

2018 har varit ett svårt år för mig. Ett år där jag vacklat och fallit. Rest mig, skrattat och lärt mig massor. Men så har jag också gråtit floder. Klumpen av oro har vuxit och minskat och vuxit och minskat.
Att leva när döden är att förstå att den är där på riktigt 
Den går inte att motionera bort eller äta rätt –för döden är där ändå. Alldeles alldeles nära. Jag iakttar hans andning och rörelser. Vakar över förändringar och analyserar vad jag upplever. Ser mönster och ofta i syne.
2018 insåg jag att jag bar en mycket stor  potentialitet för en enorm rädsla i mig.
Jag bär en stor oro för att min man och jag inte ska orka ta oss igenom cancern och allt det som följer på att vara allvarligt sjuk. Medicinska svåra biverkningar med ökad sömnlöshet och oro. Sociala biverkningar i form av trassel med vårdenheter, hemtjänst och det som skall föreställa samhällets stöd- men oftast tornar upp sig som en mur av regelverk att följa -när man bara vill krypa ihop och få HJÄLP.
En personlig rädsla att jag inte räcker till att vara en sådan där härlig genomklok och underbart god människa man skall bli i sådana här krissituationer. Sådär berikad på insikten av att hittat det allra viktigaste precis i slutet av livet. Att jag missar lärdomar om mänsklighet och bara blir till ett tomt och bittert skal.
För vårt liv har vänts upp och ner och där drömmar sakta går upp i rök. Och nya har ännu inte hittat sin form. Och livet har förändrat oss till andra sorters människor. Vem är vi då? Vad vill vi då? Vem är jag i detta nya? I detta väntans ingenmansland där svaren låter dröja på sig.
Att då vinna insikter och hitta guld i det som är det nya nuet- är en resa i mod och missmod. En resa som jag inte funnit så lätt, trots min förmåga till stunder av sorglöshet och närhet till livets kretslopp. Vi föds och vi dör.
Frågan är hur jag ska kunna leva den insikten i en vardag jag inte längre känner mig ägare av….? En vardag så styrd av sociala kontext som inte det finns plats för i stundens allvar.
Och ändå så ser jag en strimma av hopp borta i horisonten. En vägvisare att söka ljuset och stanna där så länge jag förmår.För varje energinivå har sin logik. Och jag är en så mycket bättre människa, mer mig lik på någotvis, när jag mår bra
Så hoppfulla 2019 – Välkommen till mig! Jag behöver dig- du alldeles nyfödda år!