Ojojoj – nu finns det mycket att blogga om i mitt inre rum. Tankar och upplevelser slåss om utrymmet att få stå först i kön….
Vad ska jag börja med?

Att känna glädje är en process???

Den kvinnliga energins gryning??

Amatöräventyrarnas tidevarv??

Jag vill se fler kukar på Tv?

 80 års livsbilder??

Mitt Liv som prostituerad?
Hmmm

Jag börjar där – Mitt liv som prostituerad

Jag kan rysa av många olika skäl när jag ser ett tv-program som Madonnafallet. Jag kan känna medömkan över de rumänska flickornas tragik. Bli arg och äcklad över mäns feghet att köpa sig ur känslolivet och kärlekens ansvar . Jag blir ursinnig nästan varje dag över den maskulina hierarkins konsekvenser av objektifiering av kvinnokroppen och dess följd;  offertraumatisering som lever hos nästan varje kvinna  på jordklotet idag, skulle jag tro.

Jag kan känna sorg och besvikelse över att horor säljer ut sexualitetens underbara gåva och  skomrande och lockande magi-  för ett par hundralappars skull. För att få droga bort eller fly in i shoppingens förlorade paradis.

Jag kan som objektifierad kvinna känna rädsla att bli bortvald och ensam - för att min kropp inte är tillräckligt snygg enligt norm eller ens tillräckligt billig i pris. Som objekt är jag konkurrensutsatt när det pågår realisation i horkvarteren eller på tv.

Och jag kan se att jag själv är prostituerad. Jag säljer min tid som är mitt liv för att få bostad, för att få mat. Och för att höra till och få ett visst erkännande.

Jag har valt en torsk som är sympatisk. Jag säljer min tid för att skapa bra livsmöjligheter för de många- inte bara för de besuttna.

Jag tror jag skulle gjort samma sak helt ideellt. För jag är lyckligt lottad att i min prostitution få ha med mitt hjärta till kneget. Men jag skulle arbetat ideellt  i mindre skala och troligen inte varje dag. Jag skulle bli mer av ett subjekt som tar plats i mitt egna liv med drömmar om det goda livet. Jag är ingen särskilt självisk person, något egocentrisk möjligen- så runt mig skulle nog det vara ett rätt bra ställe att hänga på.
Men jag är ju trots det också en  prostituerad. Jag har inte varit så fattig och utsatt för övergrepp som de rumänska flickorna i Madonnfallet- så jag har inte behövt sälja min kropp till vem som helst. Hur som helst. Och när som helst.

Men jag har vuxit upp i den rädslans boning som samhället blivit i sitt hierarkibygge . Rädd att bli utan. Ensam. Inte räknas.
I Bibeln säger man något typ”Titta på fåglarna- de räds inte morgondagen. De flyger.”
Jag räds morgondagen. Därför bygger jag skydd-  ett skydd som blir till en fängelsehåla och som till slut tvingat mig till prostitution.

Jag är nämligen inte glad och lycklig varje dag. Jag flyger inte varje dag. Jag flyger när jag är ledig. När jag inte bryr mig om morgondagen- mer än som en underbar potentialitet.

Jag flyger – när minnet av alla måsten försvinner. Jag flyger när jag vågar hoppa till Nangilima. När jag inte längre vill vara en liten rädd lort. Då först tar mitt liv som prostituerad slut. Men jag har en bit kvar innan jag vågar hoppa varje dag. 

Jag jobbar delvis i en del av vår stad som befinner sig i kris. Krisen är sprungen ur segregation. Den delade staden har ju både konsekvenser och offer. På strukturplan liksom på individplan.

På ett sådant krismöte idag såg jag segregationens sår och stigmatiseringens förtvivlade vrål. Människor som vant sig så tidigt i utanförskapet-  att bara mötet med folk från innanförskapet skapar en sådan anspänning- att det nästan ofelbart leder till konflikt. Missförstånd.Vrede. Och nya konsekvenser att ta itu med.

Två världar som möts i en krock . Den ena utan egentligt hopp och drömmar. Maktlöshetens fientlighet och sårbara mänsklighet. Och den andres värld –en  självklarhet med tilliten så gott som medfödd. Snäll. Human. Men helt utan maktlöshetens  helvetessår gapandes inom och utom sig , varevigaste dag. Och helt utan förståelse eller insikt om smärtans handlingar och tankemönster.

Det är skämmigt, tycker jag att jag 2015 lever i ett rikt land, där segregationen tillåts av kortsiktiga ekonomiska intressen och politiska beslut växa snabbast i världen.

Anders Borg, vår forne finansminister och en av dem som drivit på den nu gällande ekonomiska kompassriktningen- jag undrar hur han skulle känt det vid det bord jag satt idag. Där jag fick se ett litet hopp försvinna. I en ung mans ögon  Ännu en gång . Den kuvade förödmjukelsen – som en följd av den bittra vetskapen  att spelet Verkligheten aldrig någonsin var menat för dem i utanförskapets landskap

Jag undrar om Anders Borg skulle ens haft förmågan att se  och förstå att en medmänniskas dröm släcks och blir till smutsig aska- som en följd av en delad värld med murar mellan sig.

Idag fyller min yngste 20 år. Därmed stängs dörren för tonårsföräldraskapet för min del.

I 27 år har mitt liv präglats till största delen av föräldraskapet. Att vårda och relatera, lära och läras av nästa generation. Att se dem utvecklas från sina första andetag utanför min kropp - till deras idag unga vuxna liv och funderingar. Att vara förälder är verkligen mitt livs största äventyr, kanske näst min egen resa i livet, förresten. Att fått förmånen att vara så nära ungt liv är verkligen en gåva av livets själv. Barn är ju söner och döttrar av livets längtan efter sig självt , som Kahil Gibran skaldade så vackert och vist i Profeten.

Genom mina barn har jag fått lära mig så mycket om livets vidunderligheter, kärlek ,smärta, längtan, saknad, rädsla ,glädje och visdom. Att ånyo få upptäcka äventyret i skogen eller promenaden till dagis. Att börja skolan. Att bli kär. Att vinna och förlora. Att övervinna sorger och smärtor. Att resa ut i världen. Att hitta hem när man varit vilse en stund.

Nu är en del av mitt föräldraskap över. Att vara den sociala kompassen för barnen. Nu får de själva bli sjömän- tills havet ger dem frihet som Leo Cohen sjöng i Suzanne. Nu får jag vara min egna livskompass.

För nu mönstrar jag av det sociala skeppet och äntrar den universella kanoten. Den som är närmare havet självt. Lite bräckligare , lite mer närvarande i alltet.

Ett nytt äventyr randas. Att vara med mig själv. Förstå vem jag egentligen är. Utanför sociala roller och konstruktioner. Det är lite som att börja gå igen. De där vingliga benen i ettårsåldern- där jag drattade på ändan om och om igen. Tills jag hittade balansen och kunde gå, springa, hoppa och hjula.

Så med vingliga ben kliver jag ner i kanoten – som guppar friskt mitt ute på oceanen. Och här börjar nästa kapitel i livsäventyret. Att lösa livsmysteriet människan och livet självt

Om man studerar sig själv lite då och då- vilket jag ofta gör…Jag platsar helt klart i gruppen navelskådare- även om jag tror mig titta lite djupare och längre in än så- mer komplext …men det kan ju vara en navelskådares stora llivsögn…

Hursomhaver- när jag har studerat mig själv- så kan jag konstatera att jag befinner mig på olika energinivåer. Varenda dag. Varenda stund. Upp. Och ner.

Tänk er en hiss med olika våningsplan.

Källaren - är inget roligt ställe- dit önskar man inte ens sin värsta ovän. Ett ställe av unkenhet och bröte. Sådant man inte gärna vill ha upp i dagsljuset till allmän beskådan s a s

Våning 1 & 2- inget vidare det heller. Ställen utan ljus och rymd. Kvavt och ångestframkallande

Våning 3 & 4 –som gråa vardagar där man liksom inte är med

Våning 5 & 6. Nu börjar det likna något. Här bor vardaglig trevlighet. Det flyter på

Våning 7 & 8 Kreativitet. Flow. Taket höjs och ljuset skiner in

Våning 9 Kärlek. Glädje. Frihet. Sanning. Närhet

Våning 10 Frid. Hemma. Äntligen

Detta är mina energinivåer- mina hemvister dagligdags. Oftast är jag på våning 6 och 7. Jag är en glad människa med ett nyfiket sinne och kreativitet är mitt intresse. Har jag mediterat och nått mig själv- så är jag på våning 9. 10:an har jag bara fått kika in i. Men jag vet att den finns. De räcker bra så.

Källaren har jag också varit i. Det är ingen rolig historia. Vare sig för mig eller någon annan. Där finns mycket skit. Huva. Vad jag kan ställa till det i mörkret

När jag är nersatt av infektioner eller konflikter är jag ofta på 2an eller 3an. Den våningsplanen delar jag med mina likar i Upprördsvänstern. Vi som söker oss till det stinkande onda som finns runt om oss. Inte kroppsligen- men mentalt. Här kan jag orera om prostitution, manligt förtryck, konstigheter inom religioner, ekonomiska och sociala orättvisor. Allt det där onda finns. Men jag gör inte mycket nytta på det våningsplanet. Jag orkar inte- för jag blir liksom sittande i mitt tungsinne. Eftersom mitt hjärta tillhör den vänstra flanken- vet jag inte riktigt hur högergänget fungerar. Men jag tror de flyr in i någon slags sluskalteregon. De avreagerar sig på det viset.  Men det är bara vad jag tror- jag vet ju inte.

Jag vet att gamla mormorsråd som sova på saken, äta bra mat, röra på sig är  energihöjande. Man åker upp ett par våningar. Naturen och meditation är också säkra kort om jag vill upp ett par våningar

Energisänkande är ältande, vindrickande, skräpmat, stress. Lögnaktiga beteende. Ja det finns många sätt att sänka sig några våningsplan på.

Min fråga till mig själv är varför jag inte är högst uppe hela tiden. Vad söker jag på de lägre planen? Förståelse? Men det kluriga är att varje våningsplan har sin egna logik. Många med mig har nog lyckats blanda ihop korten för oss själva  på källarnivå- för att se saken med helt andra ögon på våning 5.

Så varför inte alltid våning 10? Varför nöja sig med 7? Lättja? Oförstånd? Odisciplin?

 Så tänker jag nu från våning 5….

Hör kärlek och sex ihop? Eller är de väsensskilda? Om de hör ihop- varför har då sexualiteten blivit så mörk? Så skuldtyngd och förgrovad? Och om de inte hör ihop- varför finns då denna frågeställning kvar 2015?Jag tror att sexualiteten är en gåva av kärlek. Av en brusande lust och innerlig sinnlighet. Men någontstansi vår mänsklighets historiska irrfärder, har vi gått vilse. Och kommit bort oss.Alldeles.



På SVT visades häromdagen en dokumentär ”Madonnafallet” om traffickinghärvan som sprängdes i Göteborg. Ett fokus är på polisens vämjelse över torskarna och hallickarnas totala brist på mänsklighet och på polisens oerhörda frustration att aldrig helt kunna få slut på slavhandeln. En slavhandel som inte kan upphöra förrän män slutar efterfrågar kvinnor som inte vill ha sex med dem.






Trots att vi skriver anno 2015 i Sverige så finns det fortfarande tusentals män som dagligen köper sig en slav att förgripa sig på. Bara för att de vill och kan.

 

Det känns utifrån min synvinkel mycket märkligt att betala någon för stå ut med mig. Tänk om man kunde köpa någon för en kvarts bekräftelse . Eller ett vänligt samtal på 20 minuter. Skulle jag litat på det jag erfarit då? Skulle vänligheten eller bekräftelsen kunna kännas trygg och äkta? Eller skulle min upplevelse skuggats av vissheten att den bekräftelsen, det samtalet aldrig hade ägt rum om jag inte köpt en fattig medmänniskas tid och kropp och mind…..??? Bara för att jag kunde.

 

Slaveriet i USA avskaffades på 1860-talet kunde man läsa i mina skolböcker för många år sedan- men så är dessvärre inte fallet , visade det sig i dokumentären. Idag är 30 miljoner människor tvingade eller sålda till ett liv slaveri. Det är många fler än i USA förr om åren. Många av dagens slavar är fattiga barn- de flesta är unga och sårbara. Och många många hamnar i sexslavhandeln- som kan resultera i att unga flickor våldtas 15-20 gånger om dagen. Bara för att de kan våldtas. Bara för att de varit utsatta och fattiga och saknat stöd från vuxenvärlden.

Sexualiteten kan ibland kännas som en plats för mörka dunkla krafter och besatta begär



 

De flesta människor skyr prostitution- men kittlas av porr av olika slag. Kanske för att porren har trivialiserats och numera ingår i vardagen som en del av utseende, kläder, filmer, musik och vardaglig del av människors sexuella liv.. Jag såg en snabb scen ur James Bondfilmen  Skyfall- där han talar med fiendens kvinna och frågar om hon inte tvingats till sexslaveri redan vid unga år….varpå han raskt lägrar henne och går vidare….Om det är den sortens mansbilder och normer för vad som är normalt och t o m eftersträvansvärt -våra söner växer upp med….så tror jag – att det är det en lång väg att gå, tills vi kan mötas som jämlika människor  med respekt och vänlighet. Värdigt och vackert. Och rent av bruka vår mänskliga potentialitet fullt ut.

Och apropå porrens kittlingar

På bio går det just u två filmer om sadomasochism- 50 shades of grey och Ceremonin.



Dessa har rönt ett våldsamt intresse från folk och media. Själv såg jag 9 och en halv vecka och Blue Velvet som ung så jag förstår nyfikenheten från unga – men känner ingen lust att besöka dessa filmer mörka vrån… men det är ändå intressant att fundera på varför det röner så stort intresse. I tidevarv när internetporren står som spön i backen och det är fritt fram i hela västvärlden att ligga runt. Varför kittlar den sexuella utsattheten ? Läste en text i DN av Ann Heberlein som jag tror är något på spåren- att viljan att ge upp sig själv kan vara ett uttryck av att slippa bli vuxen och ta ansvar. Stå för sin sak. Hon skriver ”

Människan är i grunden ensam. Vuxenblivandet handlar i hög utsträckning om att förstå, och acceptera, denna ensamhet. Tvåsamheten kan lindra, men aldrig helt upphäva, själens obotliga ensamhet.

Att ge sig hän till en man eller kvinna, att tappa kontrollen – kan liknas vid befrielse, eufori, upplösning, nirvana. Att kanske undkomma själens ensamhet. En liten stund. För mer än flykt kan det aldrig bli, tror jag

Att liksom en nerpinkad alkoholist lägga sig på vilken parkbänk som helst- kan vara ett sätt att ge helt enkelt upp. Ge upp sin så kallade vuxenhet , en vuxenhet  som blivit till yttre krav på prestation - istället för klokskap och ro.

Att ge upp sig själv och sitt liv  för en man eller kvinnas - är kanske att fly detta yttre och ofta helt obegripliga krav på att vara i den konstruerade vuxenrollen?

 

Att söka den ultimata befrielsen- den som inte ger elakartade skavsår i själ och kropp…. Jag känner dess kraft – dess förförelse. Men för att nå det, tror jag,, att jag måste våga vara ensam. Och totalt mänsklig i all min litenhet Alldeles alldeles ensam. För det är först då jag kan verkligen känna att jag är en del av allting. När min skyddsutrustning är borta

Och med den känslan genomsyrande mitt inre - skulle jag troligen inte ens komma att tänka på att förgripa mig på min nästa, vare sig själsligt, mentalt eller kroppsligt

 

Så jag tror att kärlek och sexualiteten är livets gåva till oss. Och sedan är det upp till varje människa att göra vad man kan med denna gnistrande vackra underbara gåva.

Så jag kan bara krasst och sorgset konstatera ; att många dessvärre inte har en susning om vad de egentligen gör med sin själ och sina liv. Och det gör ont-förbannat ont.

Jag har varit borta från media i två veckor. Inte hört eller läst om några skandaler som kändisars rumpor eller djupa urringningar. Inte ett ord har jag hört om ekonomiska kriser eller politiska svek eller tragiska olyckor.

Nu när jag kommer tillbaka till mediasveriges verklighet- så ställer jag mig mycket frågande; varför skriver Expressen och Aftonbladet om tits and ass år 2015? Som om det vore en nyhet. Googla på bröst eller sex eller ass och du får så många träffar att det tar hela din livstid att ta dig igenom alla bilder och inlägg om dessa kroppsdelar.

Sex är kanske ingen nyhet- men det säljer. Varför då? Undrar jag. Efter två veckor i mediatystnad. Verklig sex mår inte bra av trycksvärta, funderar jag vidare- sex är en sinnlighet. En alldeles egen sinnlighet. Min.  Inte en skandal i pressen. Något har kapats och förvanskats här, känner jag. Snaskats till och på. Något som gör mig oglad. Och jag gillar att vara glad- på riktigt. Inte skadeglad. Den sitter i så kort stund . Och lämnar en unken smak efter sig. Inte som barnaglädje- den sortens glädje kan man dra på munnen åt - så där lite stolligt.

Nej Aftonbladet och Expressen- jag lämnar er därhän i sexskandalernas rike!

Och som sagt; inte ett ord om katastrofer av något slag har nått mig. Och jag känner att jag mår väldigt bra av det. Att vara befriad från katastrofer på TV. Testa! Jag känner mig inte dum eller ovetande på något sätt, snare tvärtom. Lite vis sådär. Som man kan göra när man klättrat upp på en topp och sett lite mer. Lite annat. Fått fler perspektiv.

För varför är de bara olyckor, svek och tråkigheter som förmedlas? De skall väl göras något åt? Inte fungera som pausunderhållning i vardagsrummen i vardagslivet. Och vart tar alla glada kloka händelser vägen? Vem berättar om dem?

För vi- jag- orkar väl höra om glada saker också- inte bara om olyckligheter och tragik?

Jag får ta mig en funderare på detta. Och under tiden så är TV-nyheterna avstängda.