En del av oss har fått förmånen eller förbannelsen  att klart se de olika världar som samexisterar inom en själv. Jag såg på TV- programmet om Carl Johan de Geer där de pratade om det. Att det inte bara finns ett sätt. Och det stämmer så väl in på mig. Det är enkel och svårt på samma gång här i livet- det beror på vilken utgångspunkt jag väljer att ha. Så - väx upp Lilla My- eller förbli liten- för det är så enkelt. Och lika svårt. På en och samma gång. Så det är bara välja vilket sätt jag växer mest på.
 
Och jag vill nog ha lite av varje. Lite självklara enkelheter sida vid stora svårigheter- för skapa roliga och utvecklande kontraster. Det vässar mig skarp och vaken. Och tillåter röra mig mellan världarna som ryms inom mig. Som en Peter Pan som flyger mellan barndomens gränslöshet och vuxenhetens regelsatta utmaningar.
 
När jag kom till Indien för första gången var min första känsla panik. Och min första tanke var ”Hur skall jag stå ut med detta i tre veckor”. Efter fem minuter ersattes paniken med en skräckblandad förtjusning över någonting jag aldrig hade varit med om tidigare. Trots en del resor till länder och platser som kan te sig exotiska.
Väl framme på hotellet tjugo minuter senare – ute på balkongen – med en utsikt över en djungel med de vackraste fåglar och med en intensiv solnedgång i guld och rosarött – var min känsla och tanke; ” Här kan jag bara vara i en evighet”
En resa på tjugo minuter – men samtidigt en resa mellan två helt olika upplevelser och utgångspunkter. Jag valde att fortsätta min resa i Indien utifrån den sista.
Jag valde att växa mig stark istället för att vara liten och rädd. Men båda känslorna och båda världarna ryms i mig. Varje dag är ett val mellan vilken värld jag vill vara i.
 
Jag kan fyllas med en ursinnig vrede uppblandad med en skvätt mörkräddhet inför mitt samhälles kontext som det uppenbara sig via media. När de rikaste helt öppet proklamerar sin rätt till överkonsumtion och säkerställda trygghetssystem på sina medmänniskor med lite tunnare plånböckers bekostnad och livsexistens. Där orättvisor lagfästs och upprepas för att bli till en sorgkantad och ihålig sanning. Där ångesten bor och frodas hos rik som fattig. Kan sanning förresten annat vara än full av ljus och frid? Om den inte är det- är den då inte en lögn eller förbannad dikt?......
Jag kan vara i just den världen och vilja ta till kamp mot de onda som Jeanne D’ Arc.
Och så kan jag välja att bygga en annan värld med små byggstenar. Skapa helt andra små rum där andra sorters trygghetssystem råder. Där överkonsumtion bara kan ske av det vackraste världen ger i sitt överflöd och alldeles grattis till alla och envar.
Där det eviga kretsloppets princip råder. Där det nya föds ur det som dör.
Där tryggheten grundar sig i vissheten med ett starkt rotsystem in i hjärtat på mig själv.
Där omställningen till ett hållbart samhälle och existens pågår.
Där jag är i en existentiell relevans hela tiden.
En annan värld är möjlig hela tiden.. Ett annat seende skapas om jag vågar titta åt ett annat håll. En annan sorts tanke kan tänkas om jag tänker utanför mina tankebanor.
Ett annan värdegrund kan byggas upp om jag väljer andra sorters byggstenar.
  Så - Väx upp, Lilla My – eller förbli liten. Det är inte svårare och enklare än så!
 
 

 
Livet och alltings början.
En liten punkt sätts på ett vitt och tomt ark.. En linje startas upp. Där börjar resan. Framåt. Men precis som vattnet i en bäck inte porlar i rak linje, utan vänder sig och kränger sig- så böjer sig linjen med tiden och skapar små rum för förståelse och värde. Där i rummet finns seendet som tiden skapat.
 
Vattnet i bäcken tar sig fram, utan att förgripa sig på något i dess väg. En sten blir bara ett tillfälligt hinder. Vattnet finner en ny väg , rundar stenen och fortsätter sin resa dit det ska. Stenen rundas med tiden av, och blir ett allt mindre hinder.
Ingenting vill bli våldtaget. Ingen kvinna ingen man, inget barn ingen vuxen. Inget berg eller sten, träd eller blomma. Blåval eller myra., ingen idé ingen dröm.
 
När tiden böjer sig och blir till ett rum så skapas förståelsen för livets villkor och förutsättningar. Då hinner själen ikapp kroppens rörelse. Då får blomman tiden på sin sida att skapa rötter starka nog – så att den lilla blomman förmår växa lite högre, lite modigare. Uppåt Och frodas av jordens näring och solens energi. Ju starkare och djupare rötter – desto högre träd som står över tid.
 
När berg sprängs, länder bombas, flickor skändas- då skapas en rak väg fram på alltings bekostnad. När människor tror sig rå på tidens böjning, då skapas övermodet och dess fall.
Jag ser det så tydligt runt om mig i nuet. Hur de styrande männen- den raka vägens herrar-har fångats in av tidens rum. Där står de nu. I resultatet av sitt skapande. I en värld där allt fler inte orkar vara.  Och herrarna skriker i falsett. Kanske av dödsångest. Men allt färre bryr sig om dem. De unga hyser ingen aktning för herrarnas stulna auktoritet – den de förgripit sig till. För deras ord och handlingar äger inte tiden och rummets vishet. Bara fartblindhetens skärande ljudvolym. Och i det stilla rummet känns deras stank.
 
Tiden har böjt sig och skapat ett rum- ett rum så fyllt av lärdom och värde att ta med sig på nästa tidsresa. För vi ska vidare, precis som bäcken på väg mot sin sjö eller sitt hav.
Det är nu det är tid och rum för att packa ryggsäcken med de lärdomar vi verkligen vet kommer behövas.  Mot vårt resmåls stora ocean.
För rummet som tiden har böjt sig runt, kommer sakta tyna bort som vilken pöl som helst. Där stannar inte det växande livet kvar- där kommer det som vi inte vill ha med oss ruttna bort. Må Livet och tiden lysa upp rummet så jag och du får med oss det allra mest värdefulla vi nu har åstadkommit. Insikten om vad som är det viktigaste.. Kunskapen om jorden och universums lagar om alltings recycling .Och insikten om att tiden alltid böjer sig till ett rum där seendet bor.

Jag satt  en stund efter jobbet idag och grunnade en stund på detta med vår blinda tro på förnuftet. Det rationella. Det spikraka. Det hyllade förnuftet. Den så kallat manliga logikens triumf.
Och kom fram till att förnuft i all ära – men det är sunt förnuft som bör regera.
Alltså en portion klokt analyserat tänkande av hjärnan och en portion hjärta värdegrundsbaserad vägledning.
Helst i balans med varandra- och ska det dra åt något håll bör det vara hjärta som skall styr skutan.
Precis motsats mot vad som nu råder alltså. Det finns en övertro, mycket emotionell sådan, på förnuftet. På att ett plus ett blir två. Så ekonomerna har adderat, multiplicerat stort , dividerat hejvilt och  på något sätt hamnat i ett stort jävla kaotiskt minus.
1 % av människorna på jorden äger nästan allt. Är det bra matematik? Är det sunt förnuft? Är det klokt? Eller är det ett faktiskt bevis på ett totalt mänskligt haveri?
 
Vi uppmanas att jobba mera, för att kunna konsumera mera, för at få till fler jobb ,för att öka konsumtionen…..Medan jordklotets naturtillgångarna sinar och/eller förgiftas - och vårt själsliv går i baklås. Det finns liksom ingen plats för glädjen längre. Eller ens kärlek. Bara kickar och lustar som kan köpas och förbrukas. Det finns förnuftiga ekonomiska kalkyler på hur mycket det gå att tjäna pengar på detta. Men hur glad inombords är torsken som köp sig en utlösning när han går hem till sig? Hur mycket sund livsglädje och sprittande kärlek upplevs när du vaknar jämte ditt hundrade engångsligg?
Det finns mycket pengar att tjäna på olyckan och vårt växande behov av avstängdhet från oss själva och det liv vi lever. Läkemedelsindustrin blomstrar, liksom drogförsäljning och sexindustrin. Förnuftiga siffror i raka led och staplar. Vinsterna är enorma , men förlusterna  av det egentliga värdet känns ännu mycket större…
Fredliga länder som Sverige tjänar pengar i massor på att tillverka vapen till de länder som vill döda sina egna eller grannländernas medmänniskor. Ekonomiskt förnuftigt i prydliga tabeller och  vårt BNP- men vapentillverkares bomber, minor och gevär trasar människor till smulor. Och sliter isär samhällen och kulturer. Vapen upprätthåller krigstillstånd- det finns rationella pengar att tjäna- men är det viktigt? Riktigt rätt? Eller är det bevis på en oförnuftighet som är rent dödlig? Är döden det enda rationella, kan man ju undra?
Men den där känslan av att finnas till av en särskild orsak, att njuta av det som är alldeles orationellt och obetalbart.  Ett barns skratt. En hand som smeker dig av egen lust. Vårsolens första värme. Ett befriande regn. En famn att vila i. Det som gör livet till ett liv värt att leva, att kämpa för- för det krävs ett sunt hjärta.
Ett hjärta i balans med klokskap som erfarenhet och betraktande ger.
Ett hjärtas röst skall inte förväxlas med emotionella nyck. De är oftast behovsbaserade utifrån en rädsla eller bristfällighet. Som ett övertrött eller överstimulerat barns skrik på uppmärksamhet.
Nej sunt förnuft är milt, tålmodigt och evigt- inte alls trendkänsligt eller bekräftelsesökande.
Och just nu behövs det mycket sunt kärleksfullt förnuft för att ta oss ur den här härvan som så kallade rationella beslut av män i hög position  ställt till med. Annars är det snart slut med Homo sapiens i planeten Tellus historia. En liten liten fotnot i universums evighet. Som raderade ut sig själva. Oerhört oförnuftigt gjort, tänker troligen tiden-  medan den går sin gilla gång

Arga människor samlas från villaområdena vid havet för att protestera. De är rädda säger de, alla dessa människor från Askim, Hinsholmen, Skintebo och Fiskebäck.
Rädda för att det skall byggas tillfälliga bostäder för ensamkommande flyktingbarn. Läs igen; ENSAMKOMMANDE FLYKTINGBARN Och barnfamiljer på flykt från krigets vansinne och förödelse i Syrien.
Villaägarna känner stor rädsla;
för att priserna på deras hus ska sjunka.
att de ensamkommande barnen skall utgöra ett hot för villabarnen
att det som varit som förr, är stadd i förändring
att natur skall förstöras
att rekreationsytor minskar i närområdet
 
De vill inte ha dessa barnfamiljer och ensamkommande barn nära sig. Nära sina hem. Där de trygga villabarnen ska bo. Kvar i trygghet, utan de rädda ensamma flyktingbarnen vid sin sida.
Rädsla är en jobbig känsla. Och en del av rädslan dessa rädda villaägare känner, är dessutom sann, även för dem som inte bor i villakvarteren.
Det är klart att det är förändring på gång. Och all förändring medför just förändring. Och har man ofta vistats på en plats och det byggs hus där, så är det ju en förändring att leta nytt rekreationsområde att vara i.
Och självklart; så är de ensamkommande barnen i stor rädsla. De är unga, i ett främmande land. Utan språk och rötter. Utan familj. På flykt från svårigheter och nöd som inte går att fullt förstå.
Och rädda människor är inte alltid lätta att ha att göra med. Det är säkert något de rädda villaägarna själva förstår- då de delar denna upplevelse med de ensamkommande barnen. Den stora Rädslan.
 
Här finns då en del att fundera på, tänker jag.
De rädda villaägarna vill inte ha rädda barn runt sig. De hotar med att flytta någon annanstans där de kan känna sig trygga. Frågan är bara var deras rädsla tar slut någonstans? När och var upphör dem? Hur höga murar behövs för att stänga ute det farliga? Hur många lagar och regler behöver skrivas? Poliser och vakter? Jag undrar verkligen var detta trygga paradis ligger- för då kan vi ju ta de rädda ensamkommande barnen dit. För de är nog ännu räddare än villaägarna. Men de äger en egenskap som de rädda villaägarna tycks sakna, nämligen MOD.
Modet att möta en förändring – modet att våga bryta upp. Fly från sitt land. Sin familj. Sitt hem. Att utsätta sig för vuxna rövare och förövare på en farofylld resa till ett annat land.
Mod kan också vara:
Mod att dela med sig av sitt rekreationsområde. Mod att plantera nya träd och skapa ett nytt grönområde. Mod att låta de egna barnen träffa barn från andra sorters omständigheter. Mod att stanna kvar och inte sälja sitt hus och kanske få en liten mindre tänkt vinst.
Mod att ta möta nya barn, med ett leende och utsträckt hand. Mod att våga höra andras  berättelse. Nya berättelser.
 
Ibland måste man våga göra det man egentligen inte vågar, som Skorpan och Jonathan sa i Bröderna Lejonhjärta. För om man inte vågar- då är man bara en liten lort.
 
Bröderna Lejonhjärta vågade – och kom till Nangijala och Nangilima- och där möttes de  av äventyr och såg ljuset.
 
De ensamkommande barnen kom till Sverige – och fick en säng och mat. Tak över huvudet. Kanske kan de se ljuset de också så småningom. Och våga sig på ett och annat äventyr.
 
De rädda villaägarna dock- de verkar vilja stanna kvar så länge de bara kan, i sina rädda och frusna hjärtan. Och där lurar många faror och mörker överallt.  För vart tar rädslan slut någonstans?

 
Barbro Hörberg sjöng en visa om en gammal solstråle som full, ensam och smutsig som somnat på parkbänk- med undran om vad hens mamma drömt om när hen var barn.
En vacker liten visa fylld med mänskligt vemod. Om vår resa från en älskad liten solstråle i livet – till den skröpliga människa vi många gånger iklär oss.
 
För blir vi vad våra mödrar drömde om när vi var små?
Vad drömde du, mamma om när jag var ett litet barn?
Vad drömde jag om när mina barn var små?
 
Jag drömde att de skulle bli fria och glada människor.
Modiga mänskliga män.
Att jag skulle få ta del av deras glädje och sorg
Möjligheter och utmaningar
Resa med dem en bit.
Upptäcka nytt via dem och deras unga ögon.
 
Jag ser att mycket av min dröm har blivit sann. Kanske för att den var så realistisk och mycket basal. Jag drömde inte att de skulle bli ett särskilt yrke av något slag. Eller rika och berömda - bara att de alltid skulle känna att det de ville fanns inom räckhåll. Om de ville det mycket och arbetade på det. Att de skulle få resa i världen och upptäcka nya sidor av sig själva. Att de skulle behålla sin kreativitet som en sann och viktig vän i livet. För då skulle de aldrig behöva känna sig ensamma så långa stunder. Att de skulle hitta en källa till livet inom sig, inte vara beroende av tillfälliga yttre omständigheter. Så att de kunde få förbli lugna och trygga.
 
Ibland var mina metoder mycket omogna och alldeles för uppmixade av mina behov för skapa en bra livsarena för mina barn. Det är smällar de nu får leva med. Och ibland fyller det mig med smärta att de jag älskat allra mest i livet är de som får bära mina tillkortakommanden under sina uppväxtår. Men jag kunde inte bättre. Då.
Men jag vill lära mig varje dag något som får mig att vara medskapande till det jag verkligen vill ska finnas i världen. Kärlek. Glädje. Frihet. Sanning.
 
Det är det jag egentligen allra mest ville ge mina barn.
Att våga leva lite mera, lite sannare, lite friare - för varje dag som går.
 
Mamma, vad drömde du om när jag var ett litet barn?

Oavsett om jag slår på TVn eller nätets olika tidningar – så känner jag allt oftare av att någonting är gräsligt fel. Att det osynliga, det vi kallar samhälle, det omkring- är på väg åt ett mycket farligt håll. Ett mörkt håll. Och som Tage Danielsson sade: Om vi inte ser bakåt. Inte vågar se framåt- då får vi se upp!! De orden känns oerhört aktuella och sanna nu.
15 personer beväpnar sig i Nynäshamn för misshandla barnfamiljer på asylboende. Vi pratar Sverige 2016. Inte Sverige på medeltiden.
Varje timme dygnet runt år i och år ut-utsätts en svensk kvinna för våldtäkt eller sexuella övergrepp. Vi talar om Sverige 2016. Inte stenåldern i Norden.
Annie Lööf får symbolisera dagens pamp- de som tjänar 4-5 gånger mer i månaden än de de skall representerar och arbeta för. Från sin position med 120 000 kr i månaden kräver hon att de fattigaste flyktingarna ska få mindre än existensminimum. En människosyn i Sverige 2016. Inte en människosyn från träldomens tidevarv i Sverige.
 
Marknadsekonomierna talar sig varma för lägre löner för de fattigaste och samtidigt högre marknadshyror där allt färre har råd att bo överhuvudtaget – och för att inte med eget namn stå i TV med sitt hela sin stinkande avskrädesliknande människosyn – så pratar man kompensation i form av bostadsbidrag….men glömmer medvetet att nämna att skattehöjningar för betala dessa är förstås uteslutna.
 
När jag är i denna kontext blir jag rädd för det totala mörker som omger mig. Ser dess brist på själ, hjärta -  inte ens en gnutta empati finnes och dess konsekvenser vi ser i näthatet, SD, i en förvriden sexism, rädsla och våld  i bostadsområden, liksom ute på torgen. En hel nation svårt neddrogad för att orka existera, för att orka arbeta ännu en dag, ännu en vecka – för kunna köpa sig ännu mera flykt från sig själv, sitt liv och samtid.
När jag tänker så fylls jag av hopplöshet och samtidigt formuleras början till en urvrede i mig. En urkraft av livet själv- att nu får det fan i mig vara nog!
 
I min vardag närmast mig själv- den som inte syns lika ofta i media, träffar jag dock en mängd människor som arbetar och brinner för en annan sorts värld. Med en inbjudande öppen människosyn. Med hopp om att lämna efter sig en grön och frisk värld till barn och barnbarn. Män redo att kasta av sig sitt könsrollsok- för att de helt enkelt  inte orkar vara oempatiska ointelligenta odjur längre – utan längtar efter befria den varma glada människan inom sig. Tanter och unga flickor som släpper sin kroppar fria och skrattar och njuter av att inte fängslas i objektets utsatta stelfixerade läge. Röra sig utan livsförnekande korsetter och höga klackar.
 Unga människor som inte alls vill arbeta heltid, för att sedan bara ha ork och tid att  fördumma sig. De som faktiskt tror att det går att fortsätta känna livet även som vuxen.  De som redesignar, claimar, återanvänder och minskar sitt konsumtionsbehov.
De som faktiskt är på väg att göra en revolution från marknadsfascismen – inte mot, utan just från. Lämna den och skapa eget och nytt.
 
I min nära miljö känner jag skratt och hopp och iver. En porlande urkärlek och lust till livet- att säga JAAA till frihet- och sätta igång och börja bygga en ny värld.
 
Det finns två vägar, två krafter till förändring, tänker jag.
En är byggd på rättmätig vrede
En är byggd på lustfylld kärlek
 
Vredens väg kan skapa ett Folkhem 2.0 i Sverige – för vi är väldigt väldigt många nu som känner denna rättmätiga vreden. Ett mer rättvist Sverige. Ett drägligt liv för ALLA.
Kärleken kan skapa ett Folkhem 3.0 för hela världen- för att den till sitt ursprung är inkluderande och helhetsskapande. En fri värld. Ett nytt sorts liv.
 
Vredens väg eller Kärlekens väg- vågar jag hoppas att min kärlek visar sig vara starkare än vreden?

 
När jag var yngre hade jag en bild av mig själv boendes och skrivandes i Provence. Ett litet hus i en by på väg upp mot bergen, men med havet inom räckhåll.
Ett hus av sten med en liten örtaträdgård till husbehov.  Med ett litet kullerstensbelagt torg där folk sade Bonjour till varandra.
Där skulle jag skriva, älska och leva så fullt ut jag förmådde.
 
Men mina dagar var fulla av arbete, möten och människor att umgås med.
Dagarna blev till veckor, månader och år. Så träffade jag en man som tittade på mig med lysande blå ögon och som om och omigen frågade inför alla mina måsten och beslut;
Tar dig detta möte, detta beslut närmare eller längre från Provence?
Och jag var tvungen att se att jag gick i cirklar- och vägen till Provence var lika lång som för 10 år sedan.
Var -Är Provence bara en fånig dröm, eller är det en vision – en målbild att arbeta mot?
 
Jag är numera inte säker på om det är i Provence mitt lilla hus ska stå. Det kan vara på Shetland. Yorkshire. Det kan vara i Puglia. Det kan vara i Provence. Vrångö. Eller Portugal.
Men jag har idag en målbild av vad för slags liv jag vill leva-och inte bara guppa med i strömmar hit och dit. För jag vet nu att alla dessa dagar som kommer och går ÄR mitt liv. MITT LIV. Så jag behöver bestämma mig för vad jag vill med det!
Jag vill skriva, fotografera, promenera, samtala och älska. Njuta liv i det lilla och stora..
Se mina barn gå in i vuxenvärldens möjligheter och faror. Lära mig det nya av dem.
Vara med den man jag älskar. Och vara med mig själv. Utforska och hitta nytt. Och sonas med det gamla.
 
Så jag har börjat blocka dagar i min kalender. Dagar jag inte är tillgänglig för allt och alla. Bara för det jag verkligen vill. Börjat konsumera mindre för spara pengar till resandet
Bor litet. Minskat i omfång. Resa och leva med lättare bagage.
Och för varje dag känner jag att jag äntligen  är på väg- även om jag ibland tittar bakåt som Lots hustru-på väg mot ett livs levande liv. Kanske i Provence. Kanske i Italien.

 
När imperium bryts ner brukar det kännetecknas av girighet och dekadens. När du tror på en framtid ägnar du nämligen inte all vaken tid åt att förstöra din och andras framtida möjligheter.. Det är något du gör i en slags desperat dödsryckning. När det du vet och känner till är på väg att smulas till intet. Det är då skiten flyter upp till ytan och blir uppenbar och kväljande.
Om du är vaken, om du är med på banan, vill säga. Men de många vill helst sova så länge det bara går. Tycks det mig….
 
Idag finns så många droger att tillgå – att du i princip inte behöver vara medveten en enda sekund av ditt liv. Porr, psykofarmaka, socker, sprit, vin, öl, marijuana, kokain, ecstasy, partydroger, kaffe, Treo, Stilnoch, Atarax, Tv, shopping, det knapplösa knullet, selfies, sociala medier – you name it.
Jag nyttjar en del av dem själv! Det får jag erkänna!
 Ju mer pengar du har, desto mindre risk att du blir utan droger.
Och omger du dig med likasinnade, så behöver du ju inte heller få en glimt av någonting utanför den lilla slutna världen. Droger och likes!
Men tiden upphör inte att röra sig bara för att då stannat upp i växten!
 
Jag har tack och lov en kropp som då och då ställer till det för mig. Bromsar min framfart. Jag har kämpat mot den i alla tider- då den hindrat mig från rusningar. Och fall.Idag har jag börjat lyssna på dess budskap. Om vikten av att kliva av. Om vikten av att titta mig omkring, gärna från en utsikt.
Min kropp skapar mig en stunds ensamhet. Och - Det är som att vakna upp. Paradoxalt, nog -kan tyckas. Men det är som om jag plötsligt slipper drogernas dimsyn och öronproppar.
 
Och det är mycket att se nu! Och lyssna på! Vansinnet breder ut sig, absurditeterna poppar som popcorn på högsta värme. Pellejönsar i olika maktpositioner. Trump. Putin, Kim Jong-un och andra sorgesamma figurer gapar oväsentligheter på högsta volym. Det som är verkligt farligt är ju att dessa omogna varelser har fått vapen och pengar i sin hand och de vill förståeligt nog använda sig av detta ….medan vi tittar på tv, tr ett glas vin till
 och köper ytterligare en förströelse…
 
Medan vi kan konstatera att
Vänsterhjälten Julian Assange vågar inte möta en svensk domstol för att motbevisa att han inte är en våldtäktsman, utan är på en hisnande rymmarstråt på en ambassad….!
 
Socialdemokraterna tror att det är deras samarbete med Vänsterpartiet är anledningen till deras popularitetsras- inte att de inte lyckats stå för en enda sak över tid på flera decennier….
 
Annie Lööf trippar runt på högklackat med 120 000 kr i månaden och anser att de allra fattigaste, nyanlända skall få allra sämst löner…
 
Att män i olika länder med huvor slåss med varandra-   för och emot kvinnor i påtvingade burkor
 
Att villaägarna i Askim befarar att vinsterna kommer minska  vid husförsäljningen de nu upplever att de allihopa måste göra nu - för slippa bo nära flyktingar – utan att inse att om utbudet överstiger intresset så minskar värdet enlig deras eget regelsystem….
 
Och den kanske mest absurda just nu- så mitt på Hanna Höie!
 

 
Jag skrattar och gråter och förbannar om vartannat just nu – men jag är djupt tacksam för att jag är vaken nog att inte slumra bort mitt liv i omedvetenhet och ge bort min kraft åt dem som vill missbruka den!

 I Afghanistan och Syrien har kriget satt vardagen. Människor dödas, våldtas och tillfångatas. Hem rasar ihop, familjer sörjer och kryper ihop rädslan för nästa attack av vansinne. Maten tar slut. Nöden och lidandet är totalt.
De allra fattigaste få leva och dö i kriget. De har inte en enda sekin över för köpa en enkelbiljett från helvetet.
 De som är som du och jag- har en liten liten slant över ifall något skulle hända- de tar den slanten- och köper en plats åt barnen, åt familjen för ett hopp om att få att överleva
 De utnyttjas och plundras på vägen till Sverige. Ifall de klara sig så långt. Ifall de inte lura på osäkra båtar och drunknar på vägen. Om de inte dödas av hatiska medmänniskor som inte haft krig på en generation eller två.
Här i det rika landet Sverige möts de av gränspatruller och stängsel. Klarar de sig även förbi detta- och har bara en önskan om tak över huvudet i detta kalla nordliga land . Tak, en bädd och lite mat. Medicin för de sjuka. Rent vatten att dricka. En natts sömn utan död.
 
Några har kommit så långt att de nu kommit till min stad - och staden tar emot några av dem. På tillfällige härbärgen. Staden tänker att de kan få bo i tillfälliga moduler på mark som inte används till något. Att de kan få bo där tills kriget är slut. Eller tiderna förändrats till det bättre.
Då vaknar de rika i min stad. De med villa vid havet. Gott om pengar i plånboken och banken. Med titel och ansvar, ja,  t o m makt.
Då går de ut –man ur huset-  och …ja här skulle man ju kunna tänka sig att de välkomnade de fattiga och plågade. Gav dem ett leende och en hjälpande hand.
Öppnade sin till bredden fulla plånbok och gav barnen en slant till godis.
Men nej, de går man ur huse- och mot bakgrunden av sina mångmiljonvillor visar de upp en sådan fattigdom i hjärta att de även blivit alldeles tomma i bollen.  Deras rädsla att förlora en stor eventuell vinst vid försäljning av deras hus – har gjort dem till små ynkliga varelser som påminner starkt om Gollum i Sagan om ringen- förvridna i sitt sinne över viljan att ha, äga mer. Och med en galopperande ångest att förlora det de tror de har.
De som har allra mest av pengar, visar upp en sådan litenhet och rädsla- att det kunde varit skrattretande om det inte drabbat de oskyldiga. Familjerna på flykt.
 
Att vara rik på pengar tycks inte generera vinster i form av mod och storsinthet.

​Idag så drömde jag
Att en annan sorts värld är möjlig
Där kärleksblommor får växa istället för hatets ogräs
 
Idag så drömde jag
Att män såg kvinnor som sina finaste likar
Och slutade slå och våldta dem
 
Idag så drömde jag att
Barn fick leka sig till fria vuxna
Och att de gamla lärde sig något nytt och roligt
 
Idag så drömde jag
Att de allra rikaste på jorden insåg att de inte behöver mer pengar
Och började dela med sig till de allra fattigaste
 
 
Idag så drömde jag
Att människor räknade de goda handlingarna blott
Och misstagen är bara lärandet att i strävan att göra rätt
 
Idag så drömde jag
Att människor slutade sälja och köpa varandra
På bordeller, på flyktingbåtar och gatuhörn
 
Idag så drömde jag
Att min dröm om en annan värld blev sann
För att den drömdes av alla människohjärtan över hela jorden