Jag har en chef med många goda sidor. Han är trevlig, intelligent och har en stor portion medmänsklighet i sig. Jag skulle tom vilja säga att han är en god man. Men han lider som så många i hans generation av en skräck- skräcken att göra fel och verka dum. Min chef har en oresonlig skräck för revisorer- vilket gör att han har ett detaljkontrollbehov som skapar en arbetsmiljö där tilliten aldrig kan få fäste.Man kan tycka att någon som börjar bli bortemot 40 år borde ta i tu med sin revisorsskräck....men det verkar inte vara inne att våga ha mod i hjärtat och släppa sina arbetare fria.Våga tro att de kan vill och vågar göra rätt- även om ett och annat misstag begås på vägen framåt.
Men rädslan tycks vara här för stanna ett slag- Andra chefer som jag vet mina vänner får dras med har  enorm skräck för media, ledningskontor, ekonomichefen och beslutsfattare.
Det kanske är en kompetens som söks i dagens ledarskikt- kryssa i vilken skräck du lider av så vi kan få en komplett skräckkompetens på jobbet.
Problemet med denna vurm för skräckslagna chefer- på enhetsnivå- är att det blir allt mindre gjort av det arbete du är satt att göra
Lärare hinner inte undervisa då de måste fylla i dokumentation så att skolans ledning står fri ifall något fel skulle upptäcka
Verksamhetsutvecklare fyller dagarna med administrera det förflutna- så utveckling framåt hinns inte med innan 17.00
Politiker vågar inte ha en vision att arbeta mot- utan grottar ner sig i en sandlåda där de bor och skyfflar sand på grannpolitikern för att hen inte tycker lika.
 
Jag misstänker denna skräck för att göra fel lamslår hela vår samtid. Det blir liksom inget gjort eftersom rädslan att det ska bli fel gör att få saker blir rätt.
 
Och då begås ett fundamentalt misstag- nämligen att ingen hinner våga med att göra det de har betalt att faktiskt ansvara för. Jag undrar om det inte är grundorsaken till allas stress- att vi innerst inne vet att vi gör så många  saker för att inte göra fel- att vi aldrig lyckas göra de bra rätta sakerna som skulle skapa stolthet inom oss och växande människor av oss.. Och som gör oss till toleranta tillåtande människor med förmåga att förlåta.

Återigen känner jag stor förundran och mig väldigt frågvis; måste vi dela upp oss i allt snävare grupperingar? Varför räcker inte Homo Sapiens som artbestämmande? Eller rent av levande varelse på planeten Tellus i ett oändligt universum?
Leder alla dessa undergruppsdefinitioner till verklig frihet och jämlikhet? Eller leder det till evigt käbbel och dyr byråkrati?
 
Jag vet att vi på grund av att vi grupperat oss som män, kvinnor, trans, vita, svarta, långa, smala , tjocka, muslimer, buddister, halta, hippa, rika, onda, offer och så vidar och så vidare- så har vi liksom på något vis klumpat ihop några människor som oss- mot några snarlika människor som dom.
På detta vis har vi byggt upp hierarkier, maktfullkomlighet, krig ,fattigdom och en jävla massa missförstånd. Visst kan det vara kul att få vara i en lekgrupp av likasinnande när man håller på ett lag. Eller vill vara arga ihop och demonstrera mot de dumma med makt.. Eller när vi vill vara elaka och kränkande mot våra medmänniskor- då vill man ju inte gärna stå där alldeles själv och vara tarvlig och dum.
 
Att jag funderar på detta nu är debatterna som pågår med bland andra Kajsa Elis Ekman, Ebba Witt Brattström och några andra medmänniskor om definitionen av kön som håller på att förändras. Från den gamla biologiska  XX och XY- principen till att man idag ska få välja själv vilket kön man bekänner sig till. Debatten gäller tydligen om detta är bra eller dåligt för kvinnors kamp om rätten till sin egna kropp om den inte längre är könsdefinierad. Tror jag de debatterar om och hur detta påverkar den feministiska retoriken och vilka som ska få vara med där. Jag är inte helt hundra på detta- men så är jag liksom ute ur matchen pga livets realitet med en älskad människa vid min sida som får cellgiftsbehandling. Det kan ställa till det i huvudet vill jag lova när det gäller perspektiv och förståele.
 
Mycket elände i vardagsliv som lagböcker och normer har skapats i världen därför undergruppen XY (ca 49%) har sett det som rättighet att underkuva och kränka  XX (51 %). Nu kan ju en frågvis människa från framtiden undra varför en majoritetsgrupp tillät sig vara underkuvad av en minoritet i tusentals år – vilket är klurigt att svara på- det behövs nog en hel del bloggar för röna ut detta. Men det har en del med att göra tror jag att man inte sett sig som människa utan ett könsgrupp, klassgrupp, nationsgrupp, åldersgrupp, religionsgrupp och så vidare- då är det liksom svårt att enas om minsta gemensamma nämnare.
 
Hursomhaver- så undrar jag ändå lite stillsamt inom mig- om det inte underlättat att se oss som människor- levande varelser beroende av varandra. Och varför skulle jag då vilja någon annan något ont eller förneka hen de lekar hen vill leka eller uppleva.
Kanske jag rent av skulle förorda världsmedborgarskap och ett globalt ansvarstagande i mitt dagliga värv- att lämna över jorden lite bättre än när jag kom hit och låna den att vandra på ett kort liv. En underbar stund. Så varför är det så svart att bara vara människa?

 
Jag skrev tidigare här på bloggen när något riktigt svårt händer, blir bilden plötsligt klar. Den får en alldeles egen sorts skärpa – och plötsligt så inser du vad som har värde och inte värde. Och därmed  vissheten om alla de timmar du spenderar på det som saknar värde på sikt. Ett liv så fullt av möjligheter- och som vi tar för givet utan att tacka för var dag. För vårt andetag och möjlighet att bara få vara till. Vara levande. Bara vara.
De flesta som varit med om tunga saker vill trots allt inte vara utan de lärdomar, de bilder av klarhet om vad livet egentligen handlar om. Jag som nu sitter i skuggan av min kärlek och hans arbete med att försöka bli frisk från en dödlig sjukdom – att försöka i trötthet och ångest bibehålla humor och kärlek, livslust och klokskap när kroppen både han och jag älskar pumpas full av cellgifter. Ser hans ansikte som förlorar sin färg. Och minns med glädje hans ansikte  så brunbränt och solrynkigt alldeles nyss. Ser hur han ibland sjunker i förtvivlan- men sedan lyckas vända upp igen och ta ett nytt andetag.Sorg och rädsla. Lycka och hopp.
Hur jag själv inte orkar springa med i den hetsen de flesta kallar verklighet. Utan gör saker som verkligen behöver göras och de andra får vänta eller försvinna bort.
 Jag och han har båda ramlat av en slags karusell- men vi finns fortfarande på jorden och i livet. Och förundras tillsammans över de som snurrar på. Det är inte dit vi längtar. Upp och tillbaka på samhällskarusellen. Utan vi längtar till varandra och kunna somna jämte varandra. Dricka lite kaffe på morgonen och dela med oss av nattens funderingar och tankar. Skratta ihop hemmavid. Kanske börja drömma igen om en resa eller två.
Slå våra huvuden ihop och bli klokare än vi någonsin varit förut.
Få tro på att vi får några dagar veckor och år tillsammans - innan det är dags att ta farväl
Och att aldrig mera slarva med att tacka och vårda livet vårt.

 
När man inte trodde det kunde bli värre; med en sexistisk psykopat i Vita Huset, en mängd missnöjda män med sina kvinnor i släptåget  som gastar runt i Europa –då gräver italienarna fram liket Berlusconi – en kriminell pedofil och torsk  som lanseras som en garant för stabiliteten…. De avser nog maffian, är jag rädd….men det känns inte så kul detta längre. Jag som älskar Italien på så många sätt- men det är också Europas vagga för fascismen- de har en historik att välja så kallat starka ledare, vilket väl påvisar att italienarna är ett rätt ängsligt folkslag.
Var kommer då alla dessa rädda enkelspåriga människor från? Vad är det inom oss som gör att vi vill ha de simpla svaret – att allting är någon annans fel. Särskilt de som inte är som oss!
Jag tänker att dels är det mycket som gått total snett i folkhemmet Sverige på de senaste 30 åren. Klyftan mellan de rikaste och fattigaste ökar stadigt och brutalt. Vi lever inte längre i samma värld och verklighetsuppfattning. Vi är inte längre i varandras sammanhang som medmänniskor. Och samtidigt pumpar social medier upp groteska lyckobilder och förvanskade kroppar och gammelmedian radar upp hoten och alla olyckor och konflikter  i världen…kanske är det därför vi inte förmår bry oss om oss själva och andra längre? Världen är liksom inte verklig längre- den har ingenting med mig  och mitt liv att göra
 
Är du i behov av hjälp i Sverige så är det väldigt svårt att få den- barngrupperna växer på förskolan, kön till BUP förblir lika lång. Många elever går ut skolan utan betyget att de duger till. Vården har organiserats upp mellan ett gäng stafettläkare som tjänar pengar istället för sina patienter. Hemtjänsten, socialtjänst och försäkringskassan upplevs av allt fler som en fiende istället för en trygghet när det är som svårast i livet för oss.När vi är som svagast.
Och när du då tror att andra får det du förnekas- ja då växer något svart inom oss. Avund och hat är bra på att förblinda oss och ta reda på hur det egentligen ligger till.
Däremot är det numera väldigt smidigt till att shoppa och vara konsument  24/7 i Sverige för de allra flesta.
- där kan du grotta ner i och köpa en stunds flykt med tillfredställelse. På ett par tangentklick så är den saken klar. Det enda som ter sig enkelt i en alltmer komplex och mångfaldig värld att vara människa i.
Vilket är synd- för tänk vilka möjligheter det ger oss att få veta nya saker, andra sätt att lösa problem. Äta nya maträtter, upptäcka nya länder, seder och traditioner. Få vänner runt hela världen- en tanke jag alltid varit fascinerad av eftersom det var lite ouppnåligt när jag var barn.
Idag är det möjligt för allt fler- och då väljer så många att stänga sin dörr och vägra dela med sig av sitt. Varför undrar barnet i mig som alltid velat veta mera och se världen.
 
Jag kan inte komma på annat än rädsla- för jag har aldrig träffat en ond människa. Men rädda människor som agerar i panik agerar kortsiktigt. Det vet jag själv av egen erfarenhet. När jag är rädd är jag inte förnuftig och generös. Jag unnar inte den där hotande getingen att leva….men när jag lugnat mig och ser den nytta getingar gör- då inser jag att det är mitt ansvar att jobba med min getingrädsla. Det är inte getingens ansvar.
 
Och så tänker jag om människor också- om jag känner mig hotad då kan jag agera kortsiktigt eller långsiktigt. Men jag bör ju lära känna mig själv så jag ser vad jag gör. Ett nytt ämne i skolan, kanske?
 
Ett ämne vi kan även exportera till Italien och USA och andra länder med många  rädda varelser i.
 

Det sägs att chefer och ledare av i dag inom ideella rörelser, kommunal verksamhet och statliga verk måsta ha löner i nivå med privat näringsliv för att vara attraktiva för de rätta kompetenserna….
Jag undrar så över detta…??
Stämmer det, verkligen?
Har kompetensen ingenting med resultatet av ledarens förmåga att göra rätt och bra saker inom sitt ansvarsområde?
Är det viktigaste idag att rekrytera chefer som anser sig vara värda sisådär 3-5 gånger mer i lön än en medellöninkomstagare? Än att de faktiskt kan åstadkomma annat än
nedskärningar? För alla utom sig själva, vill säga…
För i verkligheten så funkar inte

• Sjukvården- vare sig för de sjuka, anhöriga eller berörd personal- med undantag för cheferna möjligtvis
• Hemtjänsten- vare sig för brukarna, anhöriga och berörd personal – med undantag för cheferna möjligtvis
• Förskolan- vare sig för barnen, föräldrarna eller berörd personal- med undantag för cheferna möjligtvis
• Skolan- vare sig för eleverna, föräldrarna eller berörd personal- med undantag för cheferna möjligtvis

 
Listan kan göras lång med försäkringskassan, socialtjänsten, polisen med fler
 
Är då cheferna verkligen värda 100 000 kr i månaden- när de uppenbarligen gör ett skitdåligt arbete?
Här kanske en och annan känner sig nödgad att säga att det saknas resurser då politiker inte vill satsa på just medborgarnas behov av basal värdighet och trygghet, utbildning och hälsa. Men är det inte just det en bra chef ska göra? Skaffa fram resurser. Organisera verksamheter och bilda team med sin personal för möta behovet de är anställda för att ta hand om?
Kompetens nog för att skaffa de förutsättningar och resurser som krävs till sitt ansvarsområde- snarare än till sin egen ficka och karriärstege??
Eller har jag missuppfattat något??

Förr om åren var åderlåtning svaret på alla sorters krämpor- oavsett sjukdom så var behandlingen tappning av det sjuka blodet.
Idag är rörelse svaret på alla krämpor och livets tillkortakommande. Oavsett vad du lider av skall du sätta dig i rörelse. Köpt rörelse under ledning.
 
Måste enfalden vara människans eviga följeslagare?
Vi matas med bilder och information om vår hjärnas nästan oändliga möjligheter- hur kommer det då sig att vi förblir så jävla enfaldiga - en tanke, ett perspektiv i taget. Ofta är dessutom detta perspektiv pådyvlat utifrån och inte alltid ett resultat av egen erfarenhet.
 
Ibland är säkert rörelse bästa medicinen- särskilt om den kombineras med fridfullhet. Den där inre fridfullheten du kan uppleva i ensamhet i en djupare vila.
Men hur skall du kunna vara i frid en längre stund om du aldrig duger till eller tiden din knappt räcker till det du tror är måsten och nödvändigheter? Och utan vila- hur bra är då din rörelse- är den född ur ångest och krav. eller är den en naturlig täljd av din vila och vilja?
 
Jag tror det beror på vår vilja att vara lydiga och enfaldiga- för att liksom få vara med i någon slags bekräftelse, någon slags sammanhang.
 
När 30-åringar börjar sitt vuxenliv med att bli utbrända och utmattade är det något galet med vår verklighetsuppfattning, tänker jag.
Med vår moderna självbild av vad mänskligheten är. Vem jag är.
Jag presterar- alltså är jag.
 
Men tänk om- det liksom inte räcker med hundra prestationer om dagen föratt att bli lycklig så där i en stunds ensamhet med dig själv?
 
Tänk om dina prestationer snarare är ett hinder för uppnå lycka? Tänk om du redan var lycklig när du föddes och sedan jobbat dig bort från lycka till konsumtionseufori följt av oduglighetsångest. Din prestation duger inte längre. Ditt köp är ute. Du är inte längre någon att räkna med.
Du är helt ensam med vem du egentligen är- och då när blicken blir klar- börjar det krypa i mig av en slags visshet att det är rätt så mycket sjuk galenskap runt om mig.
 
Jag funderar skarpt på att börja använda lite fler av alla de där cellerna som finns uppe i huvudet och koppla ihop dem med vad jag faktiskt ser och erfar- lyfta blicken. Se mig omkring. Och se inåt i mitt hjärta. Jag tror jag är något månfaldigt på spåret!!!