I Sverige – inte minst på mitt jobb inom en gammal folkrörelse- så hyllas den representativa demokratin som den ultimata formen av inflytande.
Man väljs som en förtroendevald, för  att föra vidare de intressen den gruppering man företräder till en beslutande nivå.
Denna form attraherar färre och färre varje valår. Politiska partier tappar också aktiva medlemmar. Likaså folkrörelse eller idéburna organisationer.
Statsvetare och analytiker sliter sitt hår. Konsulter hyrs in för bryta den nedåtgående spiralen.

Jag tänker viskleken.

Viskleken börjar med att någon säger ett ord eller mening- ett budskap- till näste man- som viskar vidare i ringen, tills siste ringmedlem säger högt det hen hört. Och det brukar alltid vara något helt annat än primärbudskapet. Det ligger i och för sig i visklekens attraktionskraft just detta att  budskapet förändras- medvetet eller omedvetet under lekens gång.

Samma är det med den representativa demokratin, tänker jag.

När mitt budskap om vilken sorts samhälle jag vill ha filtrerats genom en mängd instanser och människor- som jag inte har en susning om i vilken livssituation eller energinivå de befinner sig på- så är risken akut överhängande att jag inte känner igen slutbudskapet- det politiska budskapet och dess konsekvenser- som mitt. Jag är inte längre delaktig. Och mitt inflytande har filtrerats bort.

Jag uppfattar inte detta som den ultimata demokratin. Inte längre.
Vad jag vill ha istället är en idéburenhet som öppnar upp för morgondagens potentialitet. För alla.

När jag var liten sa jag att jag var kommunist. Jag visste egentligen inte vad det betydde- men en sak förbryllade mig då. Varför skall människor ha olika mycket pengar? Varför inte dela lika?
Jag är lika brydd idag. Varför skall vi ha olika ekonomiska förutsättningar? Blir jag verkligen en bättre människa i pusslet mänskligheten- om jag får några tusenlappar mer än min arbetskamrat eller granne? Eller vän? Är jag verkligen mer värd än någon annan människa innerst inne?

Eller skapar jag bara produkter och resultat inom ett slutet system som kommer haverera- som alla system gör om de inte fullbordas. Alltså- jag passar på att sko mig på mina medmänniskor, eftersom jag saknar grundtilliten att det är bra imorgon också?

Jag tycker att historien visat oss tydligt att när vi bygger för fort, för högt och exkluderat människor- så brakar det ihop. Är det då den enda vägens väg? Eller är det brist på fantasi, ödmjukhet och förändringsvilja? Varför är vi inkluderat mig själva så rädda för pröva något nytt? För att det gamla slår hårdare på någon annan än mig själv?

Jag vill något annat- och i min demokrati så får jag göra detta annat själv. Vilket är knepigt och lurigt på alla sätt och vis- för jag är i mångt och mycket en oerhört lat jävel- men i grunden är jag en människa som vill må riktigt riktigt bra. Så jag fortsätter att öva mig i bryta-tankemönster- och –förändra-beteende. För som Einstein sa; Det är idioti att  använda samma metoder och förvänta sig ett nytt resultat.

Jag var igår på en föreläsning med Jana Söderberg som pratade om hur vi styrs av våra hjärnhalvor, ursprungliga behov och förutfattade meningar. Och om vi vill välja spela  själva eller bli spelade. För vi rör ju oss obevekligen framåt i livet.

Hon pratade om vikten av att ha en målbild – och hon hämtade exempel ur idrottsvärldens framgångsrika utövare. Och att den inte kan vara en negation! Det var på många sätt en rolig och inspirerande föreläsning

Jag tycker hon har en stor poäng  i att hitta bestämma sin egen målbild. Hitta sitt egna element. En miljö att trivas med och möjlighet att utvecklas i. Då ökar chanserna till att välja medvetet och förbli vaket närvarande. Hur många slentriankoppar kaffe dricker jag under min dag? Hur många njuter jag av aromen, doften, smaken- av närvarandet i det jag faktiskt gör och är i ?

Hur ofta ser  jag vart jag går?  Verkligen lyssna på människor? Känner mig levande?

Det är ju faktiskt mitt liv- alla dessa dagar som kommer och går….hur kan jag då så ofta välja att inte leva mitt liv så fullt ut att det knakar och sprakar om det? Rädsla för att vara utanför etablerade sociala sammanhang? Rädsla att inte räknas som full tillräknelig? Oviljan till att förändra mig- det är ju så bekvämt med detta något sånär-livet…det finns nog en mängd olika ledtrådar till det svaret –hur kunde jag låta mitt liv bli så här?

Ända sedan jag var liten har jag velat att det skulle finnas andra världar. Att älvor och troll skall finnas. Att hitta dörren till en parallellvärld som i Narnia eller Guldkompassen

Jag satt för några år sedan i Sahara och tittade alldeles hänförd på stjärnhimmeln och ville inte vara någon annanstans….bara vara under de gnistrande stjärnorna. Möjligtvis skulle det vara att åka genom Kosmos på en persisk matta genom supernovor , svarta hål och fjärran galaxer.

Men det ser inte alltid precis så ut i mina vardagsbilder. Det är mer spårvagn och möten över dom. Tack och lov  sker dessa möten i olika delar av vår stad. Och därtill med semesterresor till andra länder. Men det är inte så mycket älvor jag ser genom fönstret när jag sitter på 9ans spårvagn….Och inte så ofta är jag på väg mellan Narnia och Majorna, heller. Och jag vill ha mer utav mitt liv! Det känner jag. Det vet jag . Och det vill jag. Så då är det bara beslutet att bryta gamla invanda beteende och belöningar jag måste välja bort för att välja till något nytt. Och framförallt träna på min beteendeförändring. Annars blir det ju bara ett ordbeslut i huvudet.

Jag har därför;

Gått ner i tid och lön

Börjat varje vardag med en stunds meditation- ett slags kontakt med mitt ursprungliga mening och existens.

Vågat börja vara lite mera sann mott mig själv.

Och börjat säga Nej- när jag inte vill- så att jag kan orka säga JAAAAA till det jag vill!!!

Så min målbild är att jag vill leva så fullt ut jag mäktar med. Resa i mitt inre landskap- såväl som mitt yttre. Njuta av goda viner och koppar kaffe. Ost. Choklad. Bada. Lata mig närvarande. Skapa. Göra rum för min kreativitet. Våga vara mera själv. Skratta.Älska. Och försöka leva varje dag – resten av mina dagar här  på jorden. Sedan blir det nog en resa på en röd och guldmönstrad persisk matta genom ett stjärnspäckat universum. Som är som sammet. Det känner jag bestämt. 

Ännu en gång har unga män skjutits i Göteborg. 2 unga män dog och flera skadades svårt. Denna gång på Vårväderstorget i Biskopsgården. Och denna gång kom skotten  med en sådan besinningslöshet att den får betecknas som massaker.

Många tankar far igenom huvudet och många känslor finns i mitt hjärta. Jag har kollegor som förlorat vänner i denna skjutning. Att se deras sorg och smärta. Att förstå att det är här vi är. I min stad .Mitt i ett krig. Ett krig som är ett resultat av våra politiska beslut och handlingar. Ingen av oss kan svära oss fria från det kontext vi lever i. Och att mina val är en del av lösningen Eller en del av den fortsatta problematiken. Jag bestämmer mitt sätt att se på världen.

Det är svårt att komprimera allt detta till en text. Att få med det viktigaste i de mönster som träder fram. Men jag gör ett försök idag att samla mig och mina tankar till ord om de mönster jag ser.

Ett sådant mönster är den totala oförståelse från de etablerades grupp som GPs ledarskribent Alice Teodorescu visar upp. Att det bara finns en enda väg. Att piska sig själv till att gå den etablerade skolvägen. Att problemet är individuellt. Och skall lösas individuellt. Att piska sig lite mer om man har fötts med tuffare, lite mer omänskliga villkor. Att skolan är den enda vägen till framtidens samhälle. Hon uttrycker sig milt talat nedvärderande om exempelvis fritidsgårdens plats som en arena för unga människor att växa på.
Att inte se mötesplatser som fritidsgårdar som en del av den komplexa mångfaldiga lösning som måste till är som att kapa den kreativa idéarenan. Där nya framtiden föds. De flesta stigfinnare, uppfinnare och samhällsförnyare var inte så bra i skolan. Det är förvaltarna som trivs i skolmiljön. Där ramarna är fast satta efter gårdagens samhälles behov och funktion. Att inte passa in där är inte ett misslyckande merän ur förvaltnings synpunkt. Det är ett försök till något annat. Ibland går det åt fanders. Ibland blir det fantastiskt. Men det lever här och nu. Med framtiden i sikte.

Men hur rimmar det då med dessa unga män som skjuter sina likar? De är ju några av dessa som inte vill eller förmår förvalta gårdagens samhällsbygge. Delvis för att de inte har sin trygghet eller rotsystem där. Delvis för i sina ögon identifierar de sig själva med Alice Teodorescus ögon. De är misslyckade. Och när man börjar identifiera sig med att vara värdelös så uppstår hat. Självhat och skam. Precis som Mattias Hellberg skriver i dagens GP utifrån den amerikanske psykiatrikern James Gilligans arbete med unga manliga våldsutövare. För det är män som står för det utåtagerande våldet i form av mord, misshandel och våldtäkter. Kvinnor skadar sig själva i sitt hat. De skär sin kropp, svälter den eller låter män skända den.

Men vi berörs mer direkt av det manliga våldet- då det hotar oss till livet. För det är just vår rädsla som skapar dessa hatande mäns känsla av respekt bakom vapnet. För i den yttersta desperationens utmarker är detta enda sättet att få en plats att synas på. Att vara något.

Carin Götblad har i dagarna också pekat på mansproblemet med våldet mot kvinnor. Att samhället låter kvinnorna bli problemlösarna genom att de och barnen får flytta runt för komma undan våldet. Istället för skapa gärningsmannazoner- för de som skadar och dödar.

Män som inte räknas är ett dödligt hot. Varför är det så? Varifrån föds denna känsla av misslyckande? Vilka strukturer skapar och göder detta vansinne?

I mitt arbete hävdar vi att vägen till insikt och inflytande är att äga rätten till problemformuleringen. Att ställa sig själv frågan. Men eftersom jag är en otålig människa vill jag gärna vara med och så lite frön till viljan att våga ifrågasätta dagens verklighetsuppfattning .

Det manliga våldet, liksom självklart det kvinnliga är strukturellt skapat anser jag. Det finns inbyggt i det patriarkala pyramidformade samhällssystem vi lever i. Där ledare finns i varje skikt inom pyramiden.

De är bara de som är utanför som är ledarlösa. Fria eller misslyckade- utifrån två olika sätt att se saken. Så varför väljer vi det negativa sättet att se på utanförskapet- och ensidigt hylla innanförskapet som Teodorescu gör i sin ledare?

Jag tror att mänsklighetens idé är att leva, skapa och må bra. Det är grunden till vår existens. När vi kommer för långt bort från detta mår vi dåligt. När våra strukturer gör oss illa, istället för skydda oss och skapa välmående.

Och nu mår jag inte bra. Och inte heller mina kollegor. Eller alla de människorna som samlats till minnestunder och manifestationer mot detta livsfientliga våldet.

Jag vet av egen erfarenhet att bara sitta ner och lyssna påmitt inre så ställs de frågor som jag bör ställa. Och därinne finns också svaren. Men det kräver mod och tid att närvara med sig själv.

Jag tror att det är det modet och den tiden vi nu som människor ska ta oss. Innan vi upphör att vara människor.

Min blogg är verkligen inte ett slutmanifest från en erkänd guru eller auktoritet Den påminner mer om en sökande processkarta. En ritning över en bro som byggs medan jag går….Jag vill gå framåt och inåt. Fördjupa mig samtidigt som jag klättrar högre för att få nya perspektiv.

Jag träffar via mitt jobb en mängd olika slags människor- som alla belyser mig utifrån sina olika slags ljus. Jag är väldigt tacksam för dessa möten med alla dessa fantastiska människor och att få ta del av deras livshistorier - som berikar och berör mig. Som får mig att växa lite mera varje dag och som förhoppningsvis gör mig till en lite klokare människa.
Så jag kan få möjlighet att rita och processa mig fram i mitt liv- som jag delar med mig av här på bloggen

Jag har definitivt en hang-up på detta med manligt och kvinnligt, På orättvisor och maktförtryck. På självutnämnda auktoriteter med rödpennan i högsta hugg.
Att världen och samhällen polariserats i manligt och kvinnligt märks inte minst i våra begrepp och hur vi värdeladdat dem.

Det manliga-positiva-aktiva- det vita yang sätts mot det kvinnliga-negativa-passiva –det svarta yin.
Och jag precis som många med mig uppfattar det positiva. det ljusa, det aktiva som just POSITIVT, typ tummen upp!
Och då blir dess motsats det negativa, det mörka ,det passiva NEGATIVT, typ tumme ner!

Jag försöker hitta synonymer till dessa urkrafter , nya ord som neutraliserar dem från sina nuvarande låsta positioner.
Jag tänker manlig urkraft som klara färger, den kvinnliga urkraften som mättade färger.
Passivt och aktivt är som ebb och flod. Eller rörelse och vila. Eller aktivitet- reflektion.
Motsatser- men också beroende av varandra. Kompletterande. Vilket jag tror är den ursprungliga idén. Inte kriga mot, inte nedvärdera- utan synkronism och mångfaldigat.

Så varför har då den manliga urkraften överdimensionerats på det kvinnligas bekostnad? Vi ser dess konsekvenser i extrema skillnader mellan fattiga och rika, på imperiumbyggande som ger vika av sin egna tyngd eller lögnaktiga grund, på det ena vansinniga kriget efter det andra. Våldtäkter och övergrepp: Våld och åter våld. Ett besinningslöst dödande av liv i alla dess former. En girighet som hotar utrota hela vår art. Kanske hela vår hemvist, jorden. Det är som en vårflod som svämmat över igen och igen och igen.

En del män blir förbannade och frågar om kvinnor är så mycket bättre? Nej, för mycket kvinnlighet skulle också leda till katastrof- men på ett mer imploderande sätt, skulle jag tro. Så grundproblemet är den totala obalansen. Inte det manliga i sig själv i harmoni med det kvinnliga. Problemet är att det kvinnliga reducerats till mindre viktigt eller rent av värdelöst- vilket syns i alla länder. Kvinnan har blivit en andra klassens medborgare. En som inte räknas på samma sätt. Hon har förminskats till den nivå att hon själv börjat objektifiera sig för att kunna överleva i den manliga subjektets boningar. Ett objekt är fråntagen värdigheten av ett självförtroende och handlingskraft. Det är orättvist och ett maktförtryck utan dess like. Basta!

Män skadar andra i första hand- och därmed sig själva i andra hand- vilket skapar skuld.

Kvinnor skadar sig själva i första hand och därmed andra i andra hand- vilket skapar skam.

Det manliga skulden trasslas in i lögn. Den kvinnliga skammen i ofrihet.

Men som sagt detta tragiska beteende beror på obalansen. Att det manliga glorifierats-även av feminister-till den milda grad- att det kvinnliga tappat tron på sig själva och gett bort sin kraft. Kanske för att den som springer syns göra - medan den som växer i vilandet inte märks förrän på sikt.För man växer ju medan man sover, millimeter för millimeter. På natten. I mörker.

Så jag känner att min jord och min samtid behöver reflektera, vila och läka sig starkt efter tusentals år av rörelse - men med väldigt lite eftertanke och konsekvensanalys.

Så det är hög tid att hitta tillbaka till de mättade jordfärgerna och vila ett slag från alla bjärta färger- så att kunskap, lust och klokskap hinner med oss in i framtiden- och då har vi en härlig seglats med hela vår samlade kraft och färgskala. Med jämlikhet och rättvisa samhällsystem byggda på vår grund -dna; Närvaro, kärlek, glädje, frihet, sanning och frid. Vår inre livskompass. Det som gör oss till människor- som kan leka man och kvinna på ett underbart roligt och lustfyllt sätt.

Jämlikhet är att dela lika; på sorger och besvär, på glädjeämnen och möjligheter. På makt och pengar.

Så enkelt är det. Läs igen. Så enkelt är det. Så varför är det inte så enkelt och bra för oss alla? Vad stoppar oss? Vill vi inte ha roligt på riktigt? Jo, dettror jag vi vill! Men vi har lurats i att det inte är möjligt av nuvarande regelsättare.

Att leka tillsammans är lika roligt för kompisarna om det är likadana regler som gäller. Att vinna och förlora är lika möjligt för alla som är med. Att positionera en ständig vinnare och en ständig förlorare är inte roligt. Inte för någon av parterna. Att alltid vinna är inte utvecklande- och därmed inte spännande. En mängd obehagliga egenskaper och handlingar följer med som konsekvenser av ständigt vinnarskap. Att alltid förlora föder maktlöshet och depression, kronisk sådan. Det är inte heller så bra för val av handlingar och beteendemönster.

Världen har i tusentals år positionerat sig i vinnare (vita, rika, män) och förlorare( svarta, fattiga, kvinnor).

Nu börjar alltfler i förlorarlaget öppet säga; att det här är ta mig fan ingen roligt, längre. Vi vill inte längre vara med och leka den orättfärdiga leken som skapar elaka vinnare och ledsna förlorare. Vi hittar på en ny lek!
En lek där all får vara med- på sina villkor. Där reglerna kan ändras över tid- men alltid utgå från grundregeln Jämlikhet är att dela lika. På allt.Och jämlikhet skall råda för att det skall vara kul och spännande för alltid.

Jag hör ptoteststormen inne imitt huvud. Den säger på bred skånska. De gaur inte.

Det är en massa saker som inte gått förr om åren, som går nu; månresor, flygresor, kvinnliga presidenter, internet, mobiler, takodlingar, delat ledarskap. Och så vidare.Och så vidare...

Det har gått att förändra det omöjliga för att någon velat det. Velat något nytt.

Och över tid så har det förändrats.På riktigt.

Så nu vill jag att det skall lekas en ny lek. Jag är trött på att mitt fysiska och sociala  kön renderar mig en självklar plats i förlorarlaget. Jag kan absolut  förlora - då och då-för att lära mig nya saker Men jag vill också vinna och glädjas åt en rättvis och jämn matchlek som jag har chans att vinna - då och då.

För orättvisa gör mig ledsen- och sedan förbannad.

Så nästa gång jag går in på ett café, en arbetsplats, ett styrelserum eller stad där jag missat den osynliga texten- bara för män- så skall jag titta ägaren i ögonen och kräva ett respektfullt beteende även för mig- och inte vara tyst och ledsen och förbannad på att reduceras ner som ovärdig skit som stör den manliga  vinnargemenskapen. För klarar vinnarlaget inte av att fika med en ur förlorarlaget- så är deras vinst inte ärligen förtjänad! Då är det fusk!!!(och det vet dom om)

Vi lever i kvantitetens tidevarv, tycks det mig allt som oftast. Siffermål präglar arbetslivet. Antal sexpartners verkar statushöjande.

De många vännerna likaså. De massa festerna och middagarna. De otaliga prestationerna. Det ständiga resandet och rörelserna. Städer som tävlar i antalet vakentimmar. Val och erbjudanden en masse. Och ack så lätt det är; att förtrollas av antalets otroliga mängd, i tron att det är antal livsmöjligheter. Som berikar min kropp och själ.

Jag ser så dåligt i hög fart. Jag missar nyansernas rikedom och detaljernas unika historier. I fart ser man suddigt- i stillhet ser man klart.

Trots denna kvantitet av allt- så tenderar de många valen, tänk Tv-kanaler, friskolor, ytliga bekanta- att få ett drag av enfald och likriktning över sig. Förmodligen för att du och jag  fysiskt inte kan vara på mer än ett ställe åt gången. Och väljer du då bort den närvarande intimiteten och istället splittrar upp dig alla olika valmöjligheter- så är det svårt att fördjupa sig och uppleva mångfaldigheten i det enda. I den enda. Utan du hastar vidare i huvudet efter nästa kick, nästa igen- och märker inte först av att livslängden för kickar har en väldig tendens till förkortas allt snabbare med åren. Kvar blir bara en oförmåga att fördjupa sig, förankra sig och att uppleva stillhetens mångsidighet.

Vi lever i en tid som är besatthet av ungdomens fart och fysiska kraft att läkas och orka. Och våra kroppar och själar dräneras på energi och kraschar av den höga farten- för att vi tror att vi måste vara som en tjugoåring hela livet- från 13-årsålder till 76 år. Först då kan du få sakta ner farten och sedan helst dö.. …För ungdomen är kvantitetens tid. Att pröva på, praktisera- för att sedan välja och dedicera sig. För det är först då du kan få kunskap och hitta värden som håller längre än veckans senaste modetrend.

För när du bestämt dig för det enda- eller den enda-- då öppnas dina sinnen för den djupa mångfaldigheten. Dess otroliga förmåga till utveckling. En utveckling som inte har en bäst före datum- utan bara fortsätter och fortsätter. Så länge du och jag  vill och orkar. Den mångfaldigheten överlever ungdomens höga fart och vuxenlivets fördumning. Den kan du njuta av ända in i döden. Och kanske vidare in i nästa livsform…

Igår uppmärksammades kvinnor lite överallt, i media och i demonstrationståg. För att det inte skall bara vara en dag om året så skriver jag idag- den 9 mars om kvinnor och män- och den totala orättvisan som råder.

Såg en lite snutt av en film på Kunskapskanalen om en kvinnoby i Kenya, dit kvinnor skapat en fristad från män som slagit och våldtagit dem – då det är en manlig rätt att våldta och misshandla.

En kvinna uttryckte sig vackert när hon sa; Vi älskar män, men det är så många män som inte kan känna kärlek. Oerhört tragiskt, tycks det mig- men hennes ord måste vara sanna- man älskar inte den man agar eller kränker. Våld och förnedring ryms inte inom kärleken. Den bor i hat och rädsla.

Det visades också en dokumentär vid namn ”Indiens dotter” - som berättade om den unga indiska kvinnan som våldtogs av sex män så brutalt, att hon sedan dog. En intervju med en av våldtäktsmännen visar upp en sådan vämjelig människosyn- att jag känner att jag måste samla mod och kraft för att orka se denna viktiga dokumentär,  om detta för mig obegripliga kvinnohat, kvinnoförakt och kvinnovåld. Jag behöver vara så stark i min livsglädje och tillit till framtiden om jag ska orka se en sådan berättelse- för risken är så stor att jag går i sönder och kanske aldrig mer kan bli hel igen. Så mycket hat finns i denna man- och riskera födas i mig också, om jag inte vårdar mig och mitt inre. Men jag vill så gärna förstå vad som driver manligheten till detta upprepade vansinne. Om det är makten i sig som förvandlar en människa till en best. Jag lutar åt den förklaringsmodellen. Man ska nog inte ha mer makt, än över sig själv- det är den enda maktutövning vi har kapacitet att utöva på ett gott sätt. Över tid. Även så kallat goda män som Gandhi och Mandela, föll för sin manliga rättighet- att utnyttja kvinnor som mindre värda människor.

Och det manliga kollektivet har haft den yttre makten i tusentals år- och nu känns det som de verkligen förlorat sig själva.

Så för mig är feminismen ett annat sätt att leva, ett annat sätt att leda- en värld som delar lika och leker på jämlika villkor. Ingen skulle tycka att det är roligt att se  Champion Leaguelag spela mot knattelag- det är för orättvisa villkor. Knattarna har aldrig en fair chans. Men så har vi delat upp världen. De rika mot de fattiga – på de rikas villkor. Män mot kvinnor- på männens villkor.

Det är helt enkelt inte roligt med orättvisa. Spänningen uteblir. Glädjen försvinner. Kärleken krymps- och kvar blir bara en förlamande rädsla att förlora. Och den rädslan kostar liv varenda dag. 

Många med mig har rejält börjat tröttna på hur kvinnor skildrats eller syns på TV eller annan media. Unga kvinnokroppar som visas upp i tid och otid, utan ett sammanhang  eller av vikt för berättelse. Ett stycke utfyllnad. Lite tits and ass för dra publiken….Fräscht nytänk!!

Jag började titta på den omtalade kritikerrosade True Detective – och fångades först av det  ödsliga landskapet, den suggestiva långsamma berättarstilen och två briljanta skådespelare i huvudrollen- de två poliserna Rust och Marty. Som visar upp med små medel hur manligheten är ett nära sin slutgiltiga kollaps. Ett öde inre landskap där kärlek och närhet helt lyser med sin frånvaro. Det är en berättelse on döden inom en människa.. Briljant !

Men som vanligt skildras kvinnorna bara som objekten hora( köp och glömbar) och hustru (typ jobbigt hinder  som man måste visa hänsyn till, suck…).. När kameran zoomar på unga kvinnors dödsstela kroppar eller fastnar på ytterligare en 22- årings rumpa- så blir jag så trött. Så oändligt trött. Besviken på att en sådan bra berättelse -  så spännande inramad- återigen måste misslyckas med att få till sina skildringar av kvinnor att bara vara människor.. Verkar vara stört omöjligt för en man att fatta att kvinnor är människor och lika mycket subjekt! som dom själva!!

Det är väl därför kvinnor på film och bild alltid  måste vara nakna, alltid vara unga, alltid vara en mans trånande objekt? Lite sexig detalj sådär. Som en alltid öppen möjlighet.

Tänk om vi varje dag fick se lika långa sekvenser på kukar. Unga män med stånd duschandes, vandrandes genom lägenheter, stekandes vid spisen. Alltid redo för en kvinna- medelålders till både kropp och själ när hon kommer hem från jobbet. Alltid villig att bereda visuell njutning med lockande upprest kuk på en   ca dryga 25 cm….Tänk er målningar på erigerade virila män på väggar. Unga män med ett stadigt grepp om kuken på scen - som en sexig detalj bakom kvinnor i 50 årsåldern – som pratar viktiga jobb eller politiska händelser på en bar.

Unga manskroppar -som mördas och stympas uppvisandes - läckert fotat!

Jag vill egentligen inte se fler nakna ynglingar med erigerade kukar i TV- men jag börjar tro att det är enda sättet att få manliga författare, regissörer och producenter  att vakna upp ur sin dödliga manschauvinism.Börja få dem att se begränsningarna att bara vara en villig kuk för kvinnor  i olika åldrars och format.Så fler kukar på TV nu!! Det börjar bli bråttom, gubbar.

De är många nu.
Många som reser långt. Klättrar högt upp på bergens toppar. Det dyks oavbrutet på TV.
Det seglas runt jorden. Det spottas längst. Pinkas mest. Och det presteras hejvilt.
Och Tv är där and makes us all believing….

Jag känner mig helt utmattad av allt detta presterande. Inte nog med att du skall ha en professur på Oxford i ett naturvetenskapligt ämne. ( who says)

Du skall också ta dig ut i dykardräkt . ( who says)

Och filmas dygnet runt i exotiska miljöer. Gärna promenera längs en strandkant i solnedgång. (Gäsp-tv)

Många äro kallade att ge sig ut på farofyllda äventyr med filmkameran som bästis.
Få- väldigt få- äro utvalda, tänker jag. Få förmedlar annat än egotrippad fart. Några hinner med att försjunka något . Fyllas av passionens hetta. Det blir så många amatörer- och det är ju roligt att de har det kul i sina liv Men måste det visas i alla medier- hela tiden?

Jag blir så trött av all aktivitet - så jag orkar knappt ta mig upp på Gråberget - som närmaste kulle heter, där jag bor.
Jag blir antipresterande. Vill lata mig. Härlig lättja!.  Långa sömniga frukostar i landet mellan morgon och nattens drömlandskap

Reflektera, samtal, finnas och förnimma. Sinnesupplevelser av alla de olika slag. Stilla.

New York är en stad på modet- för staden sover aldrig säger stadsäventyrarna hänfört

Jag sover inte heller något nämnvärt- och det är fasiken inte kul. Tankarna som lever rövare på nätterna och hindrar mig från att vara i den tystnaden där jag kan höra.

Denna hysteriska dyrkan av det aktiva, det positiva, det manliga. YIN rules!!

Det är som att bli översköljd av flodvåg efter flodvåg- utan ebbens stilla blottläggande och kontemplerande. Hitta det värdefulla. I fart blir många saker fel-lugnet ger mig möjlighet att lära och göra om.

Jag har infört TV-fria dagar- så jag kan få lata mig ifred. Peace ! J