Påsken börjar närma sig sitt slut. Imorgon är en vanlig arbetsdag igen efter några dagars ledighet. Tillbaka in i grottekvarnen som blivit vårt sätt att leva och få finnas till.
Påsken är väl egentligen en tid för kontemplation för oss västerlänningar då vi firar den i åminnelse av Kristi död och uppståndelse. En tid att stilla sig och minnas det viktigaste. Inse och förstå. Lära nytt och resa vidare.
Så värst mycket kontemplation har inte hunnits med hos mig dessvärre- dagarna har fyllts av sorlade roligt socialt liv och mycket mat och dryck. Inte alltid bästa förutsättningarna för eftertanke. Såvida man inte pratar om eftertankens kranka blekhet förstås, efter vin, snaps och godis i massor.
Så idag är koppen mer i längtan efter rening och träning. Och apropå träning så kan jag ju se att träningen har ersatt andligheten. Nu när jag sitter en stund för mig sjäv med mig själv allena.
Vi är numera ett rörelsefolk. Aktiva. Det springs både på band i skyltfönster, på gator och torg – och i skogar och slingor.
Det gympas och lyfts, det yogas och disciplineras, det slimmas och svettas. Kroppen har blivit ett tempel att dyrka. Sin egen och andras. Och i den lilla vältränade kroppen får liksom inte andligheten plats – eller mellan träningspassen och vardagshetsen, heller. Tänker jag.
 
Det är som om vår väg till återuppståndelsen är via en kropp som inte får åldras och vissna, mogna och rundas av. De goda handlingarna omfattar bara den egna kroppen. Tid att ägna goda handlingar åt andra och på så sätt växa inombords hinns liksom inte med. Det är satt ur spel och funktion. Och svårt dopaminberoende springer vi vidare- och undviker ensamhetens tystnad. Där det inre hinner formulera sig. Och tystnaden hörs så tydligt. Och då märks om jag och du hunnit med det innerliga och sinnliga- om inte så ekar tystnaden stumt. Tomt. Liksom dött.
Om vi däremot vördat det som är livets längtan inom oss- så är tystnaden den käraste vännen. Den som doftar evighet och frid. Livets  mäktiga vidunderlighet inom oss- och utom oss.
Och då säger tystnaden att en stilla vårpromenad lyssnandes till fågelsång och med ögonen på livets återkomst i det gröna- det är en ljuvlig rörelse för kroppen och själen.








 

 
Vädret idag är typiskt långfredag. Grått kallt regn över staden Göteborg – men det gör inget. Det har funnits gott om fina vårvinterdagar det senaste- så en skall inte klage.
När jag var lite hamnade min syster och våra kusiner mittemellan den nya tiden och den gamla. Min mors generation var förbjuden att leka, skratt och ha roligt på långfredagen- trots att familjen inte var så där över sig religiöst lagda. Och ännu hade det radikala 70-talet inte satt sig i Halmstad hos mina morföräldrar där vi firade påsk.
Vi fick leka i källaren. Men inte utomhus.
I källaren kunde vi dock hoppa säck, rulla ägg och spring med sked. Måla ägg gick bra i köket. Fnissa gick bra i köket. Gapskratt hörde källaren till.
Dessa händelser utspelade sig på Videvägen för en 40 år sedan -så det tillhör det förhistoriska och kommer inte åter. Och tur är väl det!
Idag är visst långfredag som vilken lördag som helst- om man bortser från att systemet inte är öppet.
Och den där lilla särskilda dagen på året, finns inte mer- våra dagar, tycks mig allt mer se likadana ut. Det gäller ju inte dagar, bara. Vi pratar om mångfald- men det är mest enfalden som visar upp sig. Normen likriktning tycks lyckas det inget korståg mäktat med- fått alla att tillbe samma Gud. Mammon den allsmäktige. För likriktning är kommersiellt gångbart –till skillnad från det särpräglade och smått unika. Det är mest i vägen och stör det strömlinjeformade livsidealet vi nu hukar under.
 
Apropå enfald så har ännu en gubbe utmärkt sig. De börjar bli trång på den sektionen nu. Dumma-gubbar-som–borde- ha–mera-vett-typ.
Men det har dom inte, vett, alltså. Så trängre lär det bli ett bra tag framöver på dumhyllan.
Idag är det Irlands förbundskapten i fotboll, Martin O ´Neill som i egenskap av Guds gåva till mänskligheten, sagt;  att bara de snygga fruarna får följa med till EM
-de fula, är han rädd, får stanna hemma. Enligt den devisen lär han själv få följa EM från soffan i Dublin…. Eller,…OJ…det gäller tydligen bara kvinnor. Alla fula, snygga och mediokra män av olika storlekar och åldrar är tydligen välkomna!....
Men Martin är ju bara korkad och sexistisk- inte uttalad ondskefull och fysisk skadlig för sin omgivning, som en hel del andra män. Han är mer som en mental och själslig luftförorening. Den sätter sig i varje människa – men riktigt sjuk blir man först efter åratals föroreningar. Man kan liksom inte andas mer.
 
Tja, tankarna hoppar lite hit och dit på denna långa fredag.  Tillbaka och framåt och en stund här och nu.
Ett glas vin, kanske kan pigga upp? Och lite Anton Bergs mandelägg på det?
Skål, tamejfan!
Imorgon är en ny dag!

Jag var ingen puttenuttig flicka med ljust hår när jag var liten! Jag var envis, nyfiken, vetgirig och vild i sinnet. Alltså var prinsessrollen alldeles för liten för mig. Jag fick helt enkelt inte plats med hela mig i det gulliga. Jag skulle precis som Askungens systrar varit tvungen att skära bort delar av mig för att passa in. Så vad göra?
Med mitt hårburr, gröna ögon och förkärlek för det dramatiska så blev häxan mitt val. Mitt kvinnoideal. Den vilda, lite elaka och oförutsägbara.
Den som andra var lite rädd för.
 
Men åren har livet  rundar av de kantigaste bitarna av mig- men jag är fortfarande vild i sinnet! Och de gröna ögonen och det ostyriga håret är sig likt från förr.
Ibland har jag önskat mig att jag var lite mer puttenuttig – för det verkade mången gång så mycket enklare att leva ett liv som vann de mångas gillande. Enkelt och smidigt, om än händelselöst och inte så fantasifullt, måhända.
Men häxan i mig har dragit det längsta strået. Längtan efter det fria vilda och nya utmaningar har alltid vunnit.
Och jag är mycket nöjd med det daglidags- till den milda grad att jag kan kosta på mig att vara lite smågullig någon gång då och då. Bara för att jag kan! Och törs utmana min egen självbild!
Så ikväll bär det av – genom natten till Blåkulla. De fria häxiga kvinnornas Utopia – där ingen SDare eller ISare törs flyga till. Där den den bräsis vilda friheten råder – till alla efter önskan och behov -och utefter allas och envars förmåga! Blåkulla- here I come !

Jag brukar inte egentligen kalla mig feminist, men det beror mest på att jag inte gillar att etiketteras.
Jag tror…nej- jag vet att män och kvinnor är lika mycket värda. Precis som jag vet att du är människa, oavsett hudfärg, kulturell uppfostran, socialt kontext, ålder eller religiös tro.
I mångas ögon är jag därmed feminist, socialkärring, batikhäxa eller kommunist.
Eller alltihopa på en gång. Kärt barn har många namn som bekant!
 
Jag vill att unga flickor och pojkar och andra identiteter skall få uppleva befrielse från det sociala könsrollsförtrycket. Att de skall få leka könsroller och kärlekslekar. Att de skall få leva fullt ut på sina egna sätt och villkor- i samexistens med sin omvärld. Att få sina liv berikade av andras. Inte berövas eller beröva livsupplevelser. Eller förminska dem till kommersiella ting på dagens marknad.
 
Att oavsett snippa eller snopp- så skall du få chansen att leva ditt liv. Pröva dina vingar. Flyga så högt du vill. Varthän du vill.
 
Samtidig – det här är då mitt gammalMODIGA dilemma kommer in- så fattar jag inte varför unga tjejer väljer att bli lika kassa, lika respektlösa, lika elaka och förminskande –som vilken skitgubbe/kille som helst. Att det viktigaste för många unga tjejer tycks vara rätten till knölskapet. Att det är det mest åtråvärda männen lyckats uppnå efter 7 000 års patriarkala förtyck är;
Rätten att vara en skitnödig knöl.
 
Av alla möjliga möjligheter i världen så väljer många unga tjejer just den möjligheten. Att få supa sig fulla, knulla runt, bedra, luras, håna, förlöjliga – och förvänta sig ett Bravo med jubel därtill….och högre lön på någon mindre bemedlads lott.
 
I min lilla drömska fantasi så skulle de ju alla vilja det goda livet. De spännande växande nya livet som ännu inte levts. Det där schyssta, vänliga varma- respektfulla och kluriga sättet att leva i världen tillsammans- som jag tror skulle alstra skön fred och roligare sex till alla.
Jag missade att den där fantasilösheten som utmärkt de patriarkala männens levnadsbanor i krig som i fred- inte hade kunnat upprätthållas utan stöd av de patriarkala kvinnornas fantasilöshet.
Och till världen gives därför att antal knölar till kvinnor!
Grattis morgondagen! L
 
…men kanske det finns en längtan efter annat än knölskapet hos morgondagens barnbarn…!!!  En får hoppes på det bästaJ
 
 
 

Eterneller är resultatet av att man torkar ut en blommande blomma- och bevarar dess blomning eller knoppning i evighet. En död bleknad blomma som inte vissnar- men samlar tidens damm. Ofta ganska snart bortglömd- som döda ting ofta blir.
I naturens kretslopp så groddar och rotar sig fröet, blir till en växt,en  knopp som blommar ut, fröar sig och sedan vissnar och blir till ny näring i ett evig organiskt kretslopp.
Precis som du och jag. Vi föds, vi knoppas, blommar, åldras och dör- av jord är du kommen, av jord skall du åter varda. Så eneld och vackert skulle det kunna vara;
Men en grupp av mänskligheten, nämligen kvinnorna, har svårt att få till det där sista. Vissna och bli till ny näring. De blir som döda eterneller, för att män av någon outgrundlig anledning inte vill älska en åldrande kvinna. De blir till döda varelse utan värde för eftervärlden. Ett samlarobjekt som en torr livlös eternell.
Varför så många män, framförallt män med mycken makt, berömmelse och pengar har så svårt att älska en åldrande kvinna, vet jag egentligen inte. Kanske räds de sin egen ålderdom, släppa taget och minska i betydelse? Kanske tror de att kvinnor är icke levande –att de bara är existerande eterneller?
Kan män bara åtrå det oföränderliga, det stiliserade unga? Varför frågar de sig aldrig den frågan själva? Är de rädda för livets outgrundliga sökande efter sig självt? Du bara kan äga döda ting-aldrig ett livs levande väsen. Är männen rädda för livet självt?  Det Livet där de är bara en litet stjärnstoft bland alla de andra stjärnstoften. Inget mer – men inte heller mindre än det.
 
Jag är en åldrande kvinna. En människa som levt ett halvt sekel på jorden. Tillräckligt länge för att knoppats, blommat och fröat. Nu börjar jag vissna. Mina armar har fått mjuka rynkor precis som min mormor hade när jag var liten.
Jag har skrattrynkor från ögonen över kindbenet och de börjar sakta  närma sig hakan. Håret är mest grått numera. Överallt på kroppen.
Vissa saker är lite svårare än förr, andra så oerhört mycket enklare och självklarare- och  jag känner mig precis lika levande som förr. Nästan mer, faktiskt. Livet blir så intensivt när de sakta börja vända.
 
Jag känner mig tacksam och lite mallig över mitt mod att våga åldras. Att jag inte blev en stillastående eternell. Att jag får äntra den här resan också. Resan in i ålderdomens land. En mer stilla resa kanske för att jag verkligen skall få se. Mig själv. Och livets storslagenhet.

Det finns några av våra medmänniskor som föds med en intellektuell dysfunktionalitet. Ibland kalla man dem för utvecklingsstörda. Frågan är dock om detta är inte är ett feltänk. Att ha en nedsatt förmåga är egentligen ingen utvecklingsstörning. Störningen uppstår snarare under utvecklingens gång, tänker jag
Vi kan ta en intellektuell välfungerande kvinna som släpar runt på armen- i fixerat 45 graders vinkel - en handväska i modell mindre bag. Är detta inte ett stört beteende som denna kvinna lagt sig till med under sin livsutveckling?
Eller andra så kallat normalbegåvade kvinnor tar sig runt i små tunna skor med skyhöga klackar som garanterat ger smärta i fötter, vader, knän höfter och rygg-om inte förr, så garanterat senare. Är inte det ett stört beteende?
För att inte tala om att allt fler kvinnor finner det naturligt att vandra runt med silikon i brösten, nervgifter i ansiktet, hårlösa kroppar, färgat hår på huvudet – och det anses inte  vara ett utvecklingsstört beteende….!!
I Kina lanserades för tusen år sedan en tanke på att kvinnor skulle ha så kallade Lotusfötter- fötterna fick inte bli mer än ca 7 cm långa. Alltså bröt man småflickors fötter, tårna och fotbenen och linda sedan den trasiga foten så att den inte växte på längden. Flickorna kunde naturligtvis knappt gå- vilket ansågs oerhört erotiskt attraktivt för männen-så länge de hade skor på. De trasiga fötterna var avtändande, enligt manlig utsago från den tiden. Idag tycker vi att fotbindning är ett grymt, barbariskt och stört beteende – men det var inte de människor med en dysfunktionalitet i hjärnan som uppfann, drev på och förvaltade galenskaperna i 1000 år. Det var sådana vanliga människor som hyllade, då som nu, devisen; Vill du vara fin så får du lida pin.
Som om en människa är som vackrast när hon är i smärta…. Och hur störd får man lov att vara egentligen för att finna det sexuellt upphetsande med medmänniskor i lidande och orörlighet…??
 
Säga vad man vill om de människor som har en dysfunktionalitet intellektuellt- att de till skillnad från dessa så kallat attraktiva kvinnor och dess manliga följeslagare alltid verkar vara glada och liksom livsnöjda…! Kanske det bero på att de inte är under störning….???

På Kunskapskanalen har det startats en serie som heter Kvinnors makt i världshistorien- som börjar med en resa tillbaks till Anatolien i nuvarande Turkiet och Catalhöyük. Resan tillbaka till en av mänsklighetens första bebyggelser- för att där hitta en annan historia än den om kvinnans underordnade ställning. I utgrävningarna av  Catalhöyük växer en annan bild fram än den gängse uppfattningen om den patriarkala ordningen – nämligen bilden av ett samhälle som delade lika. Husen var ungefär lika stora, vilket tyder på ett klassfritt samhälle- och män och kvinnor verkar ha haft samma status. Möjligtvis kan man ana en att kvinnans förmåga att föda barn omgetts med en gudomlighet- ett livets absoluta mirakel.
Men annars lika. Ingen ekonomisk orättvisa, ingen social orättvisa.  Och därmed inget behov av att med våld upprätta ordningen. Väl värt att fundera ett varv på. Att dela lika föder jämlikhet och fred. Kan vara värt och grunna på om vi inte skulle försöka oss på det igen, eller?
 
Men så hände det ju att människan domesticerades av vete- eller hur det nu va- och med överflödet föddes girigheten och orättvisorna. Och våldet och krigen. Och kvinnans underordning .Som sedan historisk deklarerades, av män för män, som biologisk och naturlig.Och kvinnor fick förhålla sig om livet var dem kärt.
Kvinnans ställning genom vår antika historia har inte varit spikrak, men sämst var den i Aten. Då var kvinnan så underordnad att den i princip är tyst, ordlös och ickeberättande.
I princip som Afghanistans kvinnor under den värsta talibanrörelsen. Eller IS.
Det som är värt att också fundera på, är historien om slöjan som en del av männens historia om äganderättkrav på kvinnan. Och om mäns mycket komplicerade och ofta kluvna handlingssätt och syn på kvinnligheten. Och naturligtvis- denna fixering vid hår???
Slöjan var tidigast ett tecken på rikedom, överklassens kvinnor- som skyddades och förslavades under slöjan. Hur slavinnor och prostituerade inte ägde rätten till slöjans beskydd. Att slöjan uppfanns redan i det tidiga assyriska riket 2000 år innan islam och kristendomens intåg i världshistorien. Att kvinnorna i Aten var slöjbelagda- men inte kvinnorna i Rom.
Aten sägs ju vara platsen för demokratins födelse- men den var bara till för en liten grupp fria män. Kvinnor räknades nästan som en annan ras. Eller som Aristoteles uttryckte det- inte naturligt handikappade.. Kvinnorna skulle skylas. Inte synas- och helst inte finnas då det gudomliga idealet var den unge starke mannen och hans säd.Samtidigt som den gudomlige unge virile krigaren var flankerad av kvinnliga starka gudinnor som Afrodite, Athena och Artemis.....som dock inte förverkligades i mänsklig gestalt. Åtminstone inte i den manligt berättade historien om Aten.
 
Det krigiska Rom med sina maktambitioner däremot öppnade upp för kvinnor på ett helt annat sätt. De fick röra sig fritt och kunde också få utbildning och idka affärer. Och de bar inga slöjor. Ingen slöja- mer frihet....Men slöjorna kom ju tillbaka in i världen och tiden, som vi alla vet.
Så har historien svängt fram och tillbaka- men det är först nu som vi börjar närma oss – åtminstone i lagstiftningen-det ursprungliga jämställda mellan könen i de flesta länderna. Men det är långt kvar innan mannens äganderättskrav –numera lite mera diskret i formen av the male gaze-upphört och försvunnit som en notis från ett hemskt kapitel i Sapiens historia. Så kanske vi kan börja skriva på ett gladare kapitel om hur mänskligheten modigt tog sitt förnuft till fånga och skapade fred och välstånd för alla.
 

När jag var liten och låg på sjukhus en sommar- så lärde jag mig en sak. Att låta själen resa. Jag fattade inte då att det var det jag gjorde. Det var som att befinna sig utomkroppen i ett tid och rumslöst land. Där drömmar fantasier och ingentinget blir mer verkligt än det som händer i din kropp. Med din kropp.
Ofta har jag tänkt att när man som barn blir sjuk och möter lidande, ålderdom och död i väldigt unga år- så är det något som åldras snabbt inom en. Det finns tuffa utmaningar i det fysiska utanförskapet- särskilt i en tidsepok som vår. Där den unga rörelsen  avgudas och hyllas – ofta på bekostnad av andra delar i livets resa.
För i bästa fall så sätts en frö av visdom inom det fysisk stilla  barnet. Som de friska och snabba barnen inte hinner med i sina fysiska upptäckarlekar. Jag kunde vara avundsjuk på dem, när min kropp inte alltid kunde genomföra de upptäckter jag också ville göra.
Men jag ser nu att jag fick något annat. För livet balansera upp. Även om balansakten kan ta tid.
Jag fick en sådan deja vu upplevelse nu när jag läste Den blå dagboken av Levine.
Om hur den lilla flickan åldras inombords – men även hon kunde släppa sin själ på resa.
När själen blir synlig för en, så blir det som en mycket god vän i livet.
Kroppen sviker, den unga kroppen åldras, stelnar och sviker oss. Kroppen kan förgripas på.
Men själen är tidlös och är din länk till livets ursprung. Den sviker inte. Den finns där tålmodigt väntande. Hur mycket du än försakat och glömt bort den.Hur mycket emotionellt och mental skräpmat du än ger den. Så dör den inte. Åldras inte. Mår bara illa av för mycket skit. Men den återhämtar sig. Om du vill det.
Kroppen ska vissna och återvända till jordens kretslopp. Men själen är bortom detta rum. Hur och varför vet jag inte. Jag kan inte teoretisera det. Jag bara vet. Och det skapar ett lugn. Och en trygghet. För min själ tillhör det uråldriga och det eviga. Jag säger hej till den varje morgon.Och så reser vi en stund tillsammans.

Jag har läst en väldigt berörande bok. Den blå dagboken av James A Levine. En bok om en ung flicka på Burarnas gata i Mumbai – dit hon sålts som barnprostituerad av sin far för täcka hans skulder.
Boken har viss verklighetsbakgrund, även om själva berättelsen är fiktiv. Men som när en poetisk berättelse är som bäst- blir den sannare på ett djupare plan än en verklighetstrogen berättelse kan bli.
För det är en vacker bok -så skimrande skriven med insikter från tidernas begynnelser.
Butak har en stulen blyertspenna och med den berättar hon om livet på Burarnas gata. Om barns sköra vänskap i utsatthet - men också om alla ohyggligheter som dessa våra allra minsta tvingas leva i. Ohyggligheter som går bortom allt förstånd.
Smärtan att ta in dessa vidrigheter, gör att jag måste läsa långsamt och stilla. Hämta andan ibland.
Trots det är det ingen tung bok. Den är så livsklok att den lyfter berättelsen från stanken av alla övergrepp. Precis som Batuk låter sin själ sväva ur sin kropp när männen förgriper sig på henne.
Berättelsen skimrar som en skör såpbubbla i regnbågen och kärlekens färger.
Det här är en av de böcker som kan förändra ditt liv.
Vill du vara med och stötta andra barns väg ur slaveriet, så stöd LoveNepals arbete mot barnprostitution

 
Jag gillar brittiska filmer och Tv-serier. Undviker amerikanska. Och minskar mitt tittande på svenska alster.
Jag tro min kärlek till det brittiska beror på deras förmåga att skickligt bygga karaktärer ända ner i minsta biroll. Att de har ett öga för det vidunderliga i det vardagliga. Det vackra i det lilla. Det fulsnygga. Alla nyanser får finnas. Kameran våga stanna vid ansiktens livsberättelser.
Amerikanska och dessvärre alltfler svenska produktioner är paketerade i samma presentpapper. Det går bara i svart och vitt. Ond och god. Kameraglidningar är softade och snabba. Polerade. Glatta. Som i sterila tomma rum där tomheten ekar. Där konsekvenserna inte hinns med i karaktärernas livscykel. Det går för fort.
 
I England vågar man lita på att det vardagliga ansiktet kan lysas upp av inre skönhet. I ett leende. I en blick. I landskapets gilla gång.
I USA är alla retuscherade kopior av samma malldocka. Och berättelserna uteblir och kunskapens frukt blir näringsfattig och smaklös.
Och ängsliga osäkra  Sverige lider av lillebrorskomplex och vill växa upp och bli lika fräcka som Big Brother USA. Lite för sent ute. Lite mindre värt. Inte så bra.
 
Jag tittade på en serie som heter Broadchurch på Netflix och funderade på att en eminent skådespelerska som Oliva Colman förmodligen aldrig skulle få en huvudroll i USA och knappast längre i Sverige. Hon är nämligen väldigt lik en vanlig människa. Ful och fin. Stark och svag. Glad och sorgsen. Och är helt trovärdig i alla skiftningar en människa kan genomgå.
 
Jag blir så glad att Storbritanniens TV vågar visa mod i en väldigt ängslig mediavärld.
Jag vill också axla den manteln- en slängkappa full av mod- och våga vara hela skalan av mig – speciellt nu när min omvärld verkar vara skräckslagen för att sticka ut ur tidevarvets tillrättalagda deodrantade tjusighet.