Jag läste en bra artikel i DN om en gedigen socialarbetare av den gamla sorten- den sorten som vågar vara ute och träffa människor. Prata med dem Inte om dem. Bettan Byvald är en ovanlig person i dagens Sverige.  Dessvärre.
 Hon möter dagligen de som lever i fattigdom och i ett utanförskap - eftersom vi i detta landet inte lyckats möta varandra, gamla och nya svenskar - och prata om våra så olika verklighetsbilder vi socialiserats att ha i våra olika samhällen. Där det individualistiska synsättet står mot den kollektivistiska. tänket
 
Bettan Byvald träffar dem alla i sin vardag i Angered. Sekulariserade svenskar med ringa gudstro och muslimer där gud är med i vardagen liksom i rättsväsendet och familjen
Och detta i en samtid som präglas av en kraftigt ökad segregation och ekonomiska klyftor som ökar för varje år i det forna folkhemmet. Bettan möte de vi fruktar mest av allt i vår moderna tid- de unga pojkarna och flickorna som ansluter sig till IS- de som bär på ett hat mot det västerländska sättet att leva- och hon ser mekanismerna bakom. Utanförskapet, kriminaliteten och drömmen om spänning. Att vara någon av betydelse när man känts sig ingenting värd. En säker må–dåligt- cocktail. Åtminstone efter ett tag.
 
Det som dock slår mig i artikeln är den ringa problematiseringen om den svenska modellen. Alla ska liksom bli svenskar som vi. Tycka som vi. Tänka som vi- utan att de har vår historia med sig. Jag tänker att det känns så övermagat att alla ska bli som en svensk för att få finnas till.
Kan vi verkligen inte lära oss något av alla de tusentals människor som kommer till vårt land med tusenfaldiga erfarenheter? Måste all lära sig ta i hand för att duga till? Eller kan man lära sig att hälsa på annat sätt? Bara hälsningssättet är lika respektfullt för alla parter- så är det väl skit samma om vi tar i hand, kindpussas, kramas eller lägger handen vid hjärtat?
 
Och hur mår vi i vårt individuella synsätt? Det käkas en massa piller i det här landet för att stå ut med sig själv och sin vardag med sömnlöshet, värk och ångest. Är vi helt hundra på att vi svenskar har hittat det enda sättet att bli lyckliga på? Är vi så där våldsamt glada i djungeln av pensionsförsäkringar, haltande äldreboenden, friskolor, skilsmässor och dåliga ligg? Eller att vara så där svensk och ensam om kvällen och helgen när åren går och man inte längre orkar hänga med i kroglivets happy hours?
 
Jag inser att det är djupt problematisk när kriminella gäng slår sig samman med patriarkala system som gömmer sig under religioners flagg- det gäller högerfundamentalistiska kristna likväl som islamistiska muslimer – jag är inte så kunnig på buddister och hinduers framfart under falska förespeglingar. ..
Att män hotar kvinnor som vill använda sin rösträtt, är ett brott mot mänskliga rättigheter och därmed demokratins innersta väsen. Att uppfostra ett barn till ett kön är ett dundersäkert sätt att halvera hens potentialitet i all dess gudomlig mänsklighet.
Att tvinga människor att bära vissa plagg är integritetskränkande - att hjärntvätta dem likaså. Det gäller kulturer i väst liksom öst, nord som syd.
Det är därför mötet mellan oss alla är så viktigt- så vi kan få nya perspektiv .Pröva våra argument. Håller de? Eller ska jag ta och lära mig något nytt? Något ytterligare?
 
Att vår tid är komplex, det är den. Det håller jag med om  Det blir den med mångfald och lärdomar, nämligen. Men att återgå till enfalden oavsett vilken flagg den råkar segla under kommer inte fungera. För framtiden är redan här. Och den vill vidare. Om vi tar chansen att öppna upp lite grann och våga fråga. Varför tycker du så?

Jag lever i det lilla landet Sverige som enligt Institution för framtidsforskning pekas ut som ett extremt land utifrån en grafisk profil där alla länders livsstilar, traditioner och värderingar vägs in.
I detta lilla land långt upp i norr bor jag dessutom i en liten stadsdel där merparten röstade senaste valet på FI!, V och MP- i ett land där senaste mätningen av politiska sympatier visar att majoriteten av svenskarna, ca 70 % röstar på M, S och SD ….
I min stadsdel där de flesta är låginkomsttagare är jag en medelinkomsttagare. Jag arbetar dessutom inte i offentliga sektorn vilket de flesta av mina grannar tycks göra- jag är 16 år äldre än mainstreamgöteborgaren- men jag könsbestämmer mig som kvinna och därmed med i en liten liten majoritetsgrupp. puh…
Frågan jag då bör ställa mig i denna tid av ett ständigt utpekande av extremister är: Är jag en extremist? Jag avviker kraftigt från såväl global som svensk norm- och t o m i min egna stad där jag är född, avviker jag på de flesta sätt- utom att jag har vit hud och tillhör Svenska kyrkan, vilken jag brukar besöka sisådär i en gång var femte år. Men jag firar jul och är gärna ledig vid påsk. Jag skulle vilja rent religiöst beteckna mig som en gudstroende humanist som lånar lite från varje religion som jag tycker passar in i min världsbild- att varje människa är full av möjligheter. Och så hyser jag en djup tacksamheten att få leva på en sådan vacker planet som jorden- med så mycket nytt att upptäcka varendaste dag.
Men troligen är jag en extremist. Om vita kan vara det, vill säga. Och hur är det med min och mångas svenskars sekulariserade ljummet kristna bakgrund (har dock för mig att nedtecknaren av Jesus ord mumlade något om ljummenheten –att de ljumna skulle han spy upp…- får ta reda på detta lite bättre, känner jag)- kan den ljumna kristna var det som räddar en från extremiststämpeln?
Det kanske bara är människor med mörkare hudpigment och muslimer som kan vara riktiga extremister. Nazismen i SDs folkhemstappning verkar ju numera vara gångbart i de flesta partier- så de är nog inte medräknade som extremister längre. Däremot finns det vänsterextremister kvar, enligt SÄPO, M och SD med fler. Så det här med extrimism tycks vara knepigt. I Wikipedia kan man läsa
” Det finns politiska organisationer som står för extremism eller driver extrema ståndpunkter i vissa frågor. I olika samhällen och tider kan olika partier eller åsikter tolkas som extrema, det vill säga ligga långt ifrån vad majoriteten tycker eller enbart långt ifrån den person eller grupp som utpekat partiet som extremt. Partier på ytterkanterna av den politiska skalan benämns ofta som extrema.
Extremism är ett historiskt relativt begrepp. Inte sällan är det som betecknas som extremism vid en tidpunkt en mer normal uppfattning vid en annan.[1]
 
Så när upphör man vara extremist? Kanske Jimmie Åkesson skulle kunna berätta lite om den resan- SDs väg från extremism till mainstream har gått fort. Hisnande fort ur ett historiskt perspektiv. För det som först verkar vara extremism- kan snart vara norm. …och det som är norm nu kan därmed vara extremistiskt en kvart senare….Eller?
Så vem är det som äger rätten att definiera extremismen som sådan? Är det juridiskt straffbart att vara extremist? Straffbart att peka ut någon eller några som extremister som Göteborgs kommunstyrelse ordförande Ann- Sofie Hermansson precis gjort.
Jag skulle definitivt vilja säga att Donald Trump är en extremist i ett så kallat demokratiskt land då han är påfallande lik despoter från förr och nu. Men han är vald till president…
 
Så snälla hjälp mig att reda ut detta- är jag en extremist eller inte? Är jag vanlig där jag bor- men ovanlig några kilometer bort? Ska jag sluta förflytta mig?
 Ska jag vara på min vakt? Eller sluta yttra mig fritt för inte störa makten? Sluta upp att fundera utanför boxens suddiga kanter? Och istället anstränga mig för att var med och hoppas på att ingen ser mig i dess mitt? Är det detsamma som att vara en vanlig svensk? Som tar i hand?
Och som sen kan urskulda mig inför framtiden och dess dom genom att säga att jag inte förstod vad som pågick runt mig i min samtid- precis som grannarna till koncentrationslägren sade när de förlorade kriget….
 

Min man är allvarligt sjuk.
Hans kropp är hemsökt av cancer, blodproppar, leverproblem och på det – årets influensabakterier. Just nu så mår han skit. Hans hud har blivit gul. Sjukt gul. Han andas så tungt, så tungt. Ögonen är så trötta- så jag vet inte riktigt vad de orkar se. Vare sig inåt eller utåt
Varje steg han tar, varje rörelse han gör, är en som ett helt krig att ensam utkämpa. Hans kropp har blivit till ett slagfält- som gör att han orkar knappt vända sig om i sängen. Att ta på sig kläder är ett helvete. Att vara föremål för 100-tals personalkontakter är en mardröm.
De sticker honom. De tar rör med blod och analyserar och fyller hans kropp med olika mediciner och dropp.
 Vissa dagar är han nästan den mannen han var innan cancern kom och tog sig plats i hans huvud.
Vissa dagar orkar han knappt vara människa längre.
Trots att han är en människa som vill bli omtyckt. Älskad. Som de allra flesta av oss.
Älskad och berörd.
Och jag är så förtvivlat trött att jag ser min lust förvandlas till plikt och måsten. Så fattig jag blir mitt i livet. Så berövad jag känner mig. Jag rör mig, jag andas och så. Men ibland så orkar jag inte förmå mig att leva så värst mycket mer än så. Bara ett stycke tomhet i väntan på vändningen. Som kommer– det viker jag inte från
 
Vi funderar ibland vad detta helvete ska bära för goda kunskaper med sig. Vilka lärdomar det skall berika oss med. Kommer vi kunna förvalta den goda klokskapen som sjukdomen ger oss – om vi orkar ta emot den myckna visdom som finns i livet så här alldeles nära döden.
Jag hoppas det. Han hoppas det. Vi håller varandra i handen för att ge oss kraften att fortfarande hoppas och tro. Tro på livet. På kärleken. Och skratten. Och kärlekens alldeles speciella styrka
Att vara så starka, att vi kan älska livet i de mörkaste 

 
Det är svårt detta med hur vi kvinnor ska klä oss. Ha håret. Var vi ska ha hår någonstans.
I en del av världen ska hela kvinnokroppen vara täckt och helst aldrig lämna hemmet- i en annan del av världen skall kvinnokroppen vara så gott som ständigt avklädd och helst inte lämna sängen. Och aldrig skall den åldras och blomma ut och färdigt- utan ständigt vara i knoppande
För att inte tala om håret. Alla ska ha mycket hår på huvudet- oavsett om de ska synas eller inte. Men de där hårstråna som växer av sig själv på kvinnokroppens övriga delar – de skall bort- med våld och smärta om så behövs.
Att de skulle finnas där av en anledning tycks ingen fundera på….
Eller om kvinnor själva skulle vilja välja alldeles själva vilka kläder hon vill ha för för stunden, efter vädret och för vilken funktion. Att handla i bikini eller burka känns lika fånigt opraktisk. En dålig hårdag kan ju en hijab vara till nytta- liksom att få vara tunnklädd en varm dag. Eller kunna bada naken när havet lockar- för bada i bikini är nämligen också väldigt opraktiskt.
 
Det enda som är sig likt – det är att det är det andra könet som bestämmer hur kvinnor skall ta sig ut. Och de allra flesta kvinnor följer detta utan att ifrågasätta med vilken rätt männen tar sig med våra kroppar.
För att vara tvungen att passa in och bära bikini är lika förtryckande som tvingas bära horder av tygsjok och med nät för ögonen. Men eftersom de flesta av oss i väst något år eller så var normen- ung knoppande kropp som uppskattades i avklätt tillstånd- så har vi väldigt svårt att se förtrycket i att bära bikinin.
Och då krävs mod och systerskap att våga bestämma själva- utan att fråga mannen om lov och godkännande. Och det modet är fortfarande inte särskilt utbrett.Inte ens hos kvinnorna i väst.

 
Jag har börjat inse mer och mer att vi numera lider av allt större brist på tillit. Och då menar jag lider. För brist på tillit skadar oss människor och jorden vi lever av så oerhört hårt. Det gör oss rädda och kortsiktiga. Vi lever i populismens tidevarv som om det inte finns en morgondag där våra barn och barnnbarn skall kunna finnas till. En morgondag där liv och kärlek finns till. Och en jord som inte far så illa av oss människor.
Läste en utmärkt artikel om Anders Wijkman i Omvärlden där han pekade ut just denna brist på tillit som skapar brist på kunskap. Han eftersökte en ny upplysningstid- en ny bildning för skapa en  möjlighet för jordklotet och mänskligheten att överleva.
Anders Wijkman tillhörde själv den politiska höger han nu kritiserar för brist på insikt av att kapitalismens måste regleras av sociala och miljömässiga skäl. Kapitalismen kan inte känna – och den kan inte tänka själv. Han är något så ovanlig som en man med mod-att erkänna att han visste för lite och beslutade fel. Detta mod präglar dock ingen i nuvarande regering och riksdag.
När socialdemokraterna med Stefan Löfvén i spetesen drar ännu längre högerut i populismens bruna farvatten- så sällar han sig till just den politiska flathet som präglat världen de senaste 40 åren. Han och de andra jagar ensamkommande krigsbarn, ger mer pengar åt försvaret som lider av en svårartad gammelrysskräck.. Stefan vågar inte säga ett enda ord om skattehöjning av medel och höginkomsttagare- trots att dessa överkonsumerar prylar och underminerar vår gemensamma välfärd . Det köps prylar, kläder, resor och smink i absurdum. Samtidigt lider skola, vård och omsorg av grava brister som leder till oroligheter, våld och dö. Både på våra gator och torg liksom på sjukhusen.
Miljöpartiet har reat ut sig i jakten på makten att de numera sida vid sida med socialdemokraterna tycker det i praktiken är viktigare med jobba med ögonfransförlängningar än vara stödpersonal i skolan.
Om jag och min värld överlever tills mina barnbarn är gamla nog att fråga mig varför vi var så fega, så rädda för att stå upp för dem och jordens överlevnad- så kommer jag känna skam.
Shame on us- för vi är den första generationen som inte planterar ett träd för våra barn och barnbarn- utan roffar åt oss all frukt själva.. Och skiter i att plantera kärnorna i bästa jorden.