Alice Teodorescu har idag skrivit i Göteborgs-Posten om det egna valet. Om kvinnors egna val av liv. Hon gör det i form av en polemik gentemot Veronica Palms åsikt att drevet mot Åsa Romson är av strukturell art.  Den debatten lämnar jag därhän- även om hjag börjat bli rejält trött på dagliga mediadrev- de är ett reellt hot mot demokratin. Om vi inte väljer att sluta läsa media, förstås. Men det är en annan text, en annan dag.
 
Till skillnad från Veronica Palm  hävdar  Alice det egna valets betydelse för  vilket utfall det egna livet har. Jag håller med henne så långt. Att det alltid alltid finns ett val och dess betydelse för hur du upplever det liv- men till skillnad från Alice Teodorescu anser jag att våra valmöjligheter däremot är starkt begränsade av vilket land, vilken tid, vilket kön och klass du kommer från. Det egna valet kan ibland vara att dö eller bara försöka överleva. Slavens begränsningar att ens föreställa sig friheten, gör att husbonn kan ta bort bojorna på foten. Slaven stannar kvar. Väljer att stanna var, skulle nog Alice säga.  Ser inte dörren, skulle jag vilja säga.
Här tror jag våra olika värdegrunder visar sig. Det egna valet och de faktiska valmöjligheterna.
Jag tror precis som Alice att vi i varje sekund gör val. Egna val. Och jag tror att Alice också inser att det finns kollektiva tryck på vilken sorts egna val man kan-bör-ska göra. Och det trycket är oerhört svårt att bryta mot. Men det går. Även om det kan kosta ditt liv. Och väldigt många vill leva. Även om det innebär sämre ekonomiska förutsättningar eller politiska rättigheter. Eller rent av lägre mänskligt värde.
 
Jag tror att utfallet av den som har väldigt lite mat att äta- blir mycket bättre om hen föreställer sig att hen fastar istället för svälter. För den aktiva valet av fastan gör att fler dörrar öppnar sig. Det tror jag Alice menar när hon anser att tjänstepensionen är könsneutral- och kvinnornas val av att stanna hemma med sina barn faktiskt innebär ett lägre ekonomiskt utfall på ålderns höst. Att det mervärde kvinnor har av knyta relationer inte kanske berikar dem med pengar, men med mänsklighet och värme är en sak som inte har satts en ekonomisk värdering på. Och som förmodligen med ett annat beräkningsätt skulle spara en massa kostnader för det offentliga. Vilket kvinnor varit generellt dåliga på att framföra.
Alice Teodorescu ser dock utifrån sin marknadsliberala måttstock framtiden an med tillförsikt då kvinnor tar mark , både på högskolor och i toppositioner. Precis enligt rådande manlig norm- allt fler kvinnor spelar efter männens regler. Och börjar slå ut männen på deras egna planhalva- då rådande regelsystem är hierarkiskt och kapitalistiskt.
 
Jag ser också med tillförsikt an på framtiden. Men tror att det kapitalistiska hierarkiska imperium går mot sitt slut- då vi uppenbarligen lever i ett mer och mer absurt kontext –liknande tidigare döende imperium som exempelvis Romarriket.
Och jag tror på mänsklighetens vilja att leva och förmåga att ställa om. Tänka om. Och skapa ett nytt samhällsbygge där vinsterna är rimliga och faktiskt möjliga för alla att nå.
En roligare och värdigare framtid. Att ordet förlorare hör till en barbarisk epok i mänsklighetens historia. Och att det egna valet är precis det- det egna påhittiga valet-det egna valet som aldrig skadar eller förringa den helhet vi alltid är i.

Vi lever på hoppet, sägs det ofta. Fast alla fakta i målet pekar åt ett håll - tror vi –vill vi- att det ordnar sig på något annat vis, på något märkligt sätt.
Vad är då detta hopp? Och varför gör det oss så handlingsförlamade och blinda? Och kan vi- vill vi - törs vi leva utan det? Går det att leva utan hopp? Eller blir det en totalt hopplös tillvaro, då?
 
Jag funderar på det där märkliga hoppet mär jag ser människor i min omgivning upprepa samma beteende gång på gång- och hoppas på att resultatet skall bli annorlunda den här gången. Samma sorts man- men en helt annan sorts relation….
Samma sorts arbetsgivare- men annan titel…
Kanske blir det annorlunda, över tid. Över väldigt lång tid.  Jag kan ju inte se in i framtiden. Men, oftast tycker jag mig se att mönster går igen och upprepar sig. Med samma oönskade resultat. Så vad är då lärdomen?
Att fortsätta hoppas? Eller vidta åtgärder för att ändra historiens lopp?
Jag är en otålig människa. På ont ibland. Men också på gott- eftersom jag ofta går in och gör så att det blir som jag vill. Eller ännu bättre- eftersom jag försöker vara öppen inför vad som kan komma i min och livets väg.
Jag orkar inte sitta och hoppas, helt enkelt. Jag blir alldeles för nervös och rastlös av passiv väntan.
En sak jag märk är att jag är inte lika rädd för att det ska göra ont att bestämma mig. Kill my darlings. Även om jag också fäster mig vid en mäng ovidkommande ting och kan vara velig stundtals- så har jag en erfarenhetsmässig tillit till att det ordnar sig. Om jag bara bestämmer mig och tar steg i den riktning jag vill.
Om jag inte bestämmer mig är det som om sår aldrig får ro att läkas.
Jag hoppas också på saker och ting- såsom att människor i världen skall återfå förnuftet och börja bygga på en anständigare värld. Men jag måste börja bygga den världen först. Hos mig. Runt mig. Och byta väntan mot förväntan. Och hopp mot tillit. Då kan det som ska bli till få ta sin tid!
 

 
Jag grunnade lite på hur jag skulle skriva av mig min känsla av att Tv och media har blivit som besatta av sex. Sex till frukost, lunch och middag. Lite naket här lite naket där. Lite pirr på väg till jobbet, lite pirr på väg hem.
Då läste jag Ida Kjellins träffsäkra text i ETC med titeln Får det lov att vara en tutte till filmen- och precis så känns det. Som om jag som tittare eller läsare inte orka hänga med om inte någon donna ska visa upp någon sexualiserad del av sin kropp. Helt sammanhangslöst. Sexposition, kallas det visst. Att slänga in en tutte till filmen.
Det har blivit Berlusconis -intelligensbefriade –italiensk-tv av allt, känns det som.
 
Sex säljer sägs och tros det- och sex på bild är tydligen gångbart var dag år 2016 Jag är förundrad över denna enorma längtan efter se naken kvinnokropp bortemot en 6-8 gånger om dagen. Trots att vi haft fri tillgång till sex på internet i 20 år nu. Sexig=gäspning…
Får jag komma med ett förslag?
Kan SVT och svensk Media gå samman och köra porrfilm dygnet runt i två –tre –fyra år så vi kan komma vidare och förbi detta utdragna pubertetsintresse? Köra slut på detta sexbligandet och sexpositionerande. Skapa en sexutmattning och längtan efter något annat i livet- än sex på bild.
Och om en fem år så där, kanske vi kan komma vidare och
hitta andra roliga viktiga och lustfyllda saker i livet
Som att ha sex IRL, typ. Jag tycker nämligen bäst om det så, och jag är nog inte helt ensam om den åsikten och läggningen –
Och så kan jag ha TV, film och media att roa och oroa mig med frågor om allt möjligt som ekonomi, natur, politik, dramer, sagor, musik, resor, arkeologi, mat, böcker, debatter, nyheter, reportage.
Vore detta inte en bra idé, så säg?
Risken finnes dock för att vi hittar på andra saker förstås än media under porrfilmsåren….vi kanske börja tänka och skapa själva- och skiter i allt vad tv och media heter i fortsättningen J
redigera.

 
Ett litet barn föds.
Det växer upp och ser först ingen skillnad på sig och sin omvärld
Livet är magiskt Älvor finns, talande träd- men också elaka troll o farliga nätter.
Sedan börjar den skolade lärdomen sätta in.
Livet ordnas upp och logiken träder in
Benämns med små lappar och regelverk
Och sedan när magin försvunnit och logiken härskat i det lilla barnets värld- vad händer då? När en längtan sätter in? Efter något mer som är sant. På riktigt riktigt
 
Mänskligheten besjälade länge sin omvärld – vi har trott på gudar av alla dess olika slag. I tusentals år har polyteismen härskat i mänsklighetens historia Vi har Lytt och Funnit oss. Försökt beveka makter med ritualer och fatalism.
På 1700-talet blommade upplysningen. De krafter som bejakat förnuftet och logikens under århundranden växte sig starka och tog plats och makt inom mänskligheten.
Vi ville nu bemästra vår värld. Få kunskap. Lära oss systematiskt. 1+1 blev nu bara 2. Varken mer eller mindre. Vi lämnade våra gudar och ersatte dem med tillväxt. Logisk materiell tillväxt.
Industrialismen kom och besegrade. Vi lärde oss snabba på, bygga högre och mänskligheten blev voluminös.
 
Där vi nu. Vi som ingår.
Vi snabbproducerar lärdomar och tomater. Upplevelser och verklighet
Tomater som inte smakar
Lärdomar som inget lär
Och vi upplever allt oftare verkligheten som helt overklig
 
Vi paketerar snyggt tidens budskap- utan att säga något av vikt. Utan att mena något av innerlig och insiktsfullt värde. Där är vi nu. Utbildade budbärare med tomma ord. Budskapslösa. Och meningsberövade.
Men med en växande känsla av ……att 1+1 är kanske 3. Eller mer?
 
En kärna sätts i jord.
En grodd tittar upp och rotar sig ner.
Över tid så växer trädet och des rötter sig stora och starka. Och när det är läge så kommer blommorna och frukten.
Och det äpplet som inte skrikits ur sin gren-utan mognat genom tiden- smakar av livet självt.
Liksom det lilla barnet som bevarar magin genom logikens resa- och lever fullt ut med insikten om vad allting handlar om.
 
 
att redigera.

Män rasar. Högt. Ofta. I grupp.Helst offentligt
Så här ett lite slag in i framtiden- den vi trodde oss gå in i runt millenniumskiftet- sisådär en 7000 år efter de första civilisationerna byggts och förstörts av mänskligheten- så rasar männen.
Det som tidigare var så lätt – har plötsligt blivit så svårt.
Det är detta med jämlikhet och jämställdhet som ställer till det för de stackars männen.
Kvinnor vill ha samma rättigheter som män. PUNKT. Samma rättigheter att bete sig illa. Eller bra. Fundamental rättighet att existera på lika villkor.
Och det ställer till det.
För män rasar
Ihop
Dagligen.
 
De får inte längre obekymrat:
Våldta kvinnor och sedan undvika straff med skuldbelägga offret och hennes opräktiga underkläder.
Spela sina spel ifred- spännande och utmanande  spel som innebär att män alltid är starka hjältar och kvinnor alltid svaga våp
Höja sina löner och få bättre betalt för samma sorts arbete- eller något mindre kvalificerade sådana, för den delen.
Tafsa på flickor och kvinnor och använda berusning som ursäkt- ifall det skulle behövas en sådan
Njuta av filmer med klassiskt hederligt manligt våld och porr
Betala fattiga och utsatta kvinnor för en okänslig och ansvarslös sädestömning
Försvara sina egna döttrars oskuld med hot och våld – och sedan förgripa sig mentalt eller kroppsligen på grannarnas småtöser.
Supa, gapa och slåss utan konsekvenser och ekonomisk räkning på fotbollsmatcher
 
De får inte ens kriga, miljöförstöra och förgripa sig på jorden, naturen och alla varelser som lever här- utan att det uppmärksammas i tid och otid av feminister, media och annat folk.
Så männen rasar –ihop.

Och de får sakta retirera till den sista manliga utposten här i världen- kukmätartävlingen vid närmaste stinkande pissränna!
Där kan de få leva ut hela sin manlighet! Ifred!

När började gå hos min shrink i samband med att jag gick in i den berömda väggen- så fick jag skriva och rita alla sammanhang jag var med i. Sedan fick jag skriva hur mycket tid jag ägnade varje sammanhang. Och sedan den där berömda prioriteringen av vad jag värdesatte mest av allt här i livet. Och det blev väldigt uppenbart att de två sistnämnda inte alls synkade. Jag tillbringade väldigt lite tid med det jag värdesatte mest. Och oproportionerligt mycket på det jag egentligen kan leva utan.
Jag kom och tänka på mina listor när jag läste Anna Mannheimers text i GP om paradoxen att alla vill leva längre – men ingen vill verka gammal. Trots att det är i den ändan de där extra åren läggs till. I slutet av ålderdomen.. Inte för att man inte kan ha en innerlig och roligt ålderdom- men då behöver man nog träna på närvaro. Och inte lika mycket på sit-ups eller bodycross.
Jag ser det så tydligt på vänner, bekanta och kolleger.. Att de lever i huvudet. I en slags idévärld- dock inte den Platon pratade om., tror jag. Utan i en mer illusorisk värld av vad de tror de gör.
 Den de säger sig älska så mycket, är de ofta borta fysiskt från. Den tid de pratar om är inte den dom finns i vardagens alla timmar. Jag gör det säkert också, lever i illusioner. Men jag nyper mig i armen genom en stunds daglig meditation. Det är ett sätt att befinna sig utom det sociala kontextets brus. I meditationen är det jag och livet. Och livet är uppriktigt brutalt och förnuftigt. Det går inte på några av mina finter. Och jag är duktig på finter. Jag har trollat bort mig själv många gånger i livet. Kan i och för sig bero på att jag är ovanligt lättlurad, förstås.
Men livet har börjat göra sig hörd inom mig. Och till min lättnad börjar jag också då och då agera efter dess ord .Som att säga nej till en del måsten och borden som jag faktiskt inte vill göra. Även om det gör att min vän och bekantskapskrets har minskat i storlek. Eller i alla fall i frekvens.
Och det är då när livets röst gör sig hörd jag skrattar åt Anna Mannheimers text om den fåfänga och paradoxala tid vi lever i. Att alla vill leva längre och längre- men är livrädda för att det skall synas och märkas att vi då blir allt äldre. Och då fyller vi år av vår livs tid för att dölja att tiden går.
För hur många vill egentligen tillbringa alla dessa timmar på gymmet i stället för i famnen på den man älskar? Eller sfär det kanske det man hellre gör- älskar träningen merän barn och livskamrat. Eller så älskar man kanske tanken- idén om vad denna träning skall leda till....sen...imorgon...eller om några år...
Jag vill lägga mer tid på resa, älska, skalda och dansa! Och mindre på arbeta med sånt som inte leder åt rätt håll för mig och min omvärld.
Jag vill kunna röra mig vid 80 år- men jag vill faktiskt också få åldras en smula till i lugn och ro. Och se ut som alla de år jag faktiskt funnits till här på jorden.själv .

 
Våren kommer på små visiter i staden. Den hälsar på allt oftare och stannar till lite längre för varje gång. Men den bosätter sig inte riktigt ännu. Dagen är grå och lite kall med vind från havet som ännu lever kvar i vintertiden.
Men i små vrån här och där börjar det knoppas och spricka upp. Det lilla magnoliaträdet på gården. Körsbärsträdet på en asfaltsgård som omger miljonprogramhuset på väg till jobbet
Det är både hopp och förväntan i luften- men också ett stråk av melankoli. Åtminstone hos mig. Kanske för att jag numera vet att våren är så kort. Och den kommer varje år den  tid som ofta späckas full i kalendern. Så att den ibland inte får plats. Hinns inte med mer än en stulen stund till och från något av alla måsten och borden.
Så ett löfte till mig själv i körsbärsblomningens tidevarv är att stjäla inte bara en stund, utan hela dagar till detta som är livets egentliga mening. Våren. Livets återkomst efter vintervilans karga ödslighet.
Jag bokar av en dag redan denna veckan! Och hoppas att fler gör som jag! Det blir lite lättare då!

 
Alla kvinnor som vill vara gifta med en torsk räcker upp handen!
 
Återigen debatteras det om prostitutionen med en del märkliga argument från extremliberala då Kajsa Ellis Ekman uttryckte sexköpande torskars syn på thailändskor- att torskarna ser dem som billiga fittor. De flesta med Thailands manlige ambassadör Kiattikhun Chartpraserts valde omedelbart att tolka hennes uttalande som nedsättande mot de kvinnliga prostituerade i Thailand- trots att det är helt omöjligt att missförstå hennes ord om man läser vad hon sagt. Inte vad andra tolkat att hon sagt. Och herr Kiattikhun Chartpraserts kan ju knappast vara omedveten om Thailands sexindustri och dess betydelse för ekonomin i Thailand. I så fall är han mer än lovligt enfaldig.
Kajsa Ellis Ekman lyfte bara fram den människosyn som präglar prostitution- som gör den möjlig, anser jag. Nämligen torskarnas människosyn, den stinkande kvinnosynen.
De må finnas två, tre stycken hobbyprostituerade här i världen- men det stora flertalet kvinnor och barn tvingas in i sexslaveri pga av fattigdom, droger, övergrepp – uppbackad av en vidrig människosyn av torskarna.
Vem är den där torsken? De där 45 000 svenska männen som köpt/köper sex? Varför görs de så osynliga?
För att ingen kvinna vill ha en torsk hemma hos sig? Om man får välja- så går nämligen torsken fetbort som kärleks och livspartner!
Jag tror det- att männen som köper sex vet att de skrivit på sin egen dom som losers och oattraktiva- därför tiger de och smyger runt. Förutom när de ses i Thailand, förstås- långt från de fria kvinnornas ögon
 
En reaktion av Lilla MY
 

 
Jag brukar säga att jag tar in saker via porerna, men det är nog snarare näsan jag använder. Jag doftar mig till emotionella och mentala uttryck som inte sägs öppet. En spårhund. Enligt Mayakalendern så är mitt tecken hund. Sedan är jag ju också tiger och oxe- denna kombon är nog min styrka. På många sätt.
Men nu irrade jag bort mig från huvudspåret; Att jag berömmer mig om att ha en näsa för människors undermedvetna. Sedan är jag dessvärre berikad med en livlig fantasi och lite för snabb slutledningsförmåga- så berättelsen jag väver runt människorna är inte alltid med sanningen att överensstämmande- mer än att jag hittar rätt ton och färg.
 
Jag kan sniffa mig till de människor som fått en näringsrik barndom villkorslöst- och de som fått näringen, men där vissa saker paketerats in lite slarvigt eller för hårt.
Sedan har vi ju dem som bara fick näring förenat med villkor. Eller ingen näring eller närvaro alls De som blev bestulna på sin barndom. De barnen som kränkts i sin värdighet och integritet. De doftar aggressivitet, ofta ganska fränt.
Den näringsrika barndomen ger snälla vuxna. De doftar gott och vänligt. Inbjudande.
De som paketerats in i lite neuroser eller gamla släkttrauman – men fått en fullmatad barndom- de doftar också gott, men lite vilset. Eller lite rädsla. De menar väl, men styrs ibland av tics de inte kan kontrollera.
Exempelvis när en förälders vilja att du ska må bra- tar sig motsatta uttryck. Som en smäll eller skäll. Istället för en tumme upp och en kram. Ett rädslobaserat tics. De brukar minska med åren. När det sociala trycket börja släppa och du får träda in i den universella världen- den innan döden, Där du vet vad som är ett värde på riktigt. Att ta med till nästa liv. Då går rädslan bort. Då kommer friden in.
 
Men det är mera bekymmersamt med de fränt doftande. De har ofta i sin näringsbrist tagit så många felbeslut att livet bara blir till en enda återvändsgränd. Därav aggressiviteten. Se på vilken försöksråtta som helst. Inklämd i ett hörn fylls den av bara en enda känsla. Att överleva till vilket pris som helst. Även den egna själen är ute på marknaden.
Och då blir det svårt att vara med människor som samlar på sig sanna värden. För tomheten när själen reats ut är bedövande.
 
Då är bara flykt och glömska kvar att önska.
 
Så vad kan man ge sina barn om man vill att de skall dofta gott och dra till sig de livsbärande bina?
Jag tänker en god, varierad och näringsrik barndom- helt villkorslöst- för att de är värda det. Och kärlek i massor, förstås- men inte så att de kräks. Klokt ledarskap av föräldrarna.
Så de kan bli goda vuxna för nästa generations väldofter.

 
Jag tillhör den generationen som växte upp med tidningen Starlet. Tecknade serier om hur man som ung kvinna alltid var i nöd. Kärlekens nöd Passivt väntandes på bli vald av den bäste, den rätte. Och med bästa väninnan lättade man sitt förtvivlade hjärta när så inte skedde.
Starlet är begravd- hoppas jag ???- men idealen om och förutsättningarna för kvinnligheten i kärlekens eviga passiva nöd verkar vara seglivade.
Kvinnor i min samtid väntar fortfarande på att Mr Right skall ringa, skall höra av sig. Bekräfta att de finns. Och leverera kärlek. Den romantiska eviga kärleken som både är eros och agape.
 
De väntar alla dessa kvinnor. Åren går..
Allt fattigare på illusioner. Kanske kan sanningens ord vara en pålitligare väninna än illusionens slöja?
 
Jag snappade upp i min favoritprogram just nu; Kvinnors makt  i världshistorien- att makt är inget man får. Makt är något man tar. Det är det männen gjort - på ont och gott, naturligtvis. Men det har gjort något!
Kanske är det så med kärleken också? Som makten? Något man tar?
Kanske är kärleken något man erövrar och arbetar fram? Inte väntar sig till- utan går ut och skapar förutsättningarna?
 
Att männen under årtusenden skapat en märklig värld är väl få som ifrågasätter idag- men de hade aldrig kunnat fatta dessa monstruösa beslut om kvinnor inte okejat dem. Passiv. I bakgrunden. I rädsla och självförakt. Osäkra på sin egna förmåga.
 
Åååååå-  tjejer vi måste höja våra röster för att bli hörda! Och säga något av vett! Det är hög tid nu!
Dessa röster och vettigheter behöver både världen och kärleken- den där eviga där både eros och agape ryms.