Fördelen med att bli gammal är att man har levt några år fler än många andra. Och man fortsätter liksom lära sig varje dag. Och när man kommer upp i min ålder så har man en portfolio med ganska många kunskaper med sig. Tar man sig lite tid då och då och faktiskt titta på dem. Pusslar ihop dem- så bildar de med åren en ganska så skarp bild –om vad livet faktiskt är…och vad vi tror och planerar för att det borde vara…
 
Jag arbetade några år ute i en av Göteborgs förorter. Ett stort bostadsområde köptes upp av ett riskkapitalistbolag. Plötsligt sprang det runt unga pojkar som lekte affär med det mesta fundamentala i våra liv. Ett hem. Mitt hem. Vårt hem. Där vi är hemma och förhoppningsvis trygga. Människorna gav uttryck för att blivit sålda över en natt. En känsla av vanmakt och förnekelse av sitt människovärde.
Oron växte, våldet ökade och där är vi nu- polariserade låsta positioner-igen.  Historien upprepar sig gång på gång. Troligtvis för att de breda penseldragen om vad staden är eller borde vara – målas så långt bort från de flesta människor de där penseldragen berör. Och de som målar har så lite kunskap om vad ett liv faktiskt är. Vilket är oerhört sorgligt förstås.
 
Göteborg är en stad med ett lillebrorskomplex. Vi har liksom aldrig kunnat mäta oss med dryga Stockholm. En del vildhet och bus finns därför kvar i stadens på gräsrotsnivå.
Men våra politiker- särskilt de i nedstigande led från Göran Johansson dagar, lider av detta komplex. De vill minsann också vara stora och mäktiga och liksom få vara med de fräckas gäng på skolgården.
 Så nu skall Göteborg bli fräckt. Rikt. En attraktionsstad. Höga hus ska synas på skylinen.
 
Göteborg är idag en grön stad. Unga människor pratar om medborgarlön, stadsodlingar – värdet av att få arbeta färre timmar och få leva nära sina barn och sin kreativitet.
Detta hör inte maktens drottning Ann- Sofie Hermansson. Hon tror som man gjorde förr. Att folk vill bara ha mer pengar- för att köpa mer saker de egentligen inte behöver eller ens vill egentligen ha. Men på sås sätt skapar man sysselsättning inom kapitalismen.
Och ett liv eller en vision utanför det förmår stadens drottning inte att tänka. Det är faktiskt också lite sorgligt.
 
Så staden planerar förtätning och höga hus. Som skapar mörker och skuggor. Kyla och fukt i en stad som aldrig någonsin vinner solligan i Sverige. Och som spås inför pågående klimatförändring bli en än regnigare och blåsigare och molnigare stad. Och då har Ann- Sofie Hermansson & co byggt bort solen ur staden..
Det är faktiskt lite sorgligt att de inte förstår att de planerar och bygger en stad som framtiden inte kommer vilja leva i
För framtiden är redan här och skrythusens hus är redan omoderna innan de ens byggts klart…. Men det förstår inte stackarna som styr och målar med breda penseldrag. De är inte med på banan.
Det blir ofta så när man styrs av komplex- istället för insikter livet ger en – om man förmår att ta emot denna kunskapens gåva.

 
Jag som är till åren kommen, finner mig allt som oftast med en känsla som av att detta är inte sant. Att det som sker runt mig inte är möjligt. Att en absurd galenskap smyger runt i sinnena våra och gör vårt seende skevt och besluten omänskliga- med katastrofala handlingar som resultat.
 
I HC Andersens saga om Snödrottningen skapar djävulen en spegel som bara kan spegla det elaka, dåliga och fula. Det lägsta inom oss. På väg upp mot Gud så går spegeln sönder och skärvorna faller mot jorden och människorna. Får man en sådan skärva i ögat så kan man bara se det fula och bejaka det onda. Sätter sig skärvan i hjärtat- så blir det så kallt att det fryser till is. Sagan vill visa på att vi måste låta barnet inom oss leva. För det är barnet som har förmågan att se det rena och hela oss.
 
Jag tänker att vår tid måste drabbats av ett sådant spegelregn av skärvor, som satt sig i våra ögon och skapat förvridna sinnen. Vi ser bara rädsla och hat omkring oss. Vi blir rädda och hatiska. Och vår rädsla och hat fördummar oss. Gör oss utbytbara och till salu. Ytan poleras skinande blank- men inuti urholkas vi på alla värden som gör livet meningsfullt och viktigt på riktigt.
Och  mången ledare verkar ha fått in skärvan i livets varma pulserande hjärtat- och som drabbats av en isande förlamande förfrysning. Dessa ledare utan levande klappande hjärtan kan inte längre känna och förstå livets innersta mening. De har tappat bort sitt barn med nyckeln till himmelriket inom sig. De tar beslut som verkställer själlösa kopior av livet och mänskligheten. Det är inte en slump att det är vår tid som skapar robotar. Som skall tillfredsställa oss sexuellt och ta hand om våra gamla. Och ta hand om våra hem. Det är som om vi slutat lita på vår själ. Kanske för att vi inte brytt oss om den på så länge. Men den är där till sista andetag i livet. I ditt liv. Varevigaste dag.  Skaver om natten. Skriker i tystnaden. Jämrar sig i ensamheten. Om du inte älskar den och värderar själen som din allra bästa vän.
 
Det är inte en slump att vi arbetar mer och mer för högre löner- men inte känner oss tillfreds. Rädsla och tystnadskulturer följer med in i vår postdemokratiska samtid- i spåren av en New Public Manangentmodell. Att allt kan köpas för pengar och marknaden styr och ställer efter vem vi är. Och det är inte sant. Det vet du när skärvan inte förblindar ditt djupseende.
 För vi gör inte det som vi egentligen ska. Och det vet vi i ensamma stunder. Om vi inte drogar ner oss eller bort oss.
Att tillbringa större delen av arbetstiden med rapportera och dokumentera det du inte hunnit göra, och vara närvarande i- skapar sår av stress i själen.
Sår som har svårt att självläka om du inte bryter dig loss.
Tvätta bort skärvan ur ögonen och se sanningen i vitögat.
Vem är du. Vad vill du. Och vad gör du av det.
I arbetet. I livet. Här och nu. Egentligen.
 
För vi har nyckeln till livets och barnets himmelrike inom oss- om vi vågar lämna det så kallade vuxna helvetet.
Det som kallas för New Public Management.
 

​Ja vad ska man säga i denna ström av reaktioner, tankar, tårar och elaka skratt. Att Svenska Akademin är som kejsarens nya kläder. Horace Engdal står där med sina drabanter med hela  rumpan bar- mitt i en tid där allt syns och förevigt bevaras.
Hans utfall mot Sara Danius är ett moralisk lågvattenmärke av sällan skådat slag. Hans upplåsta ego gör honom så enfaldig att han äger ingen trovärdighet kvar alls. Han och hans mindre namnkunniga drabanters agerande i sin totala förnekelse av Jean Kladds övergrepp, väcker bara förakt för deras maktgirighet och ignorans. Det är inte manligt. Dett är inte förnäm. Det är bara illasittande arrogans och en sällan skådad machoidioti. Helt inför öppen ridå. Lag Horace tid är förbi. Må de ruttna i ett gammal källarvalv någonstans.

Maktkamper och vänskapskorruption präglar alla hemliga sammanslutningar- det är  därför de är hemliga. Att ingen ska få veta brotten och att övergreppen binder gänget samman.
Skall Svenska Akademin ha någon som helst relevans i en framtid- så krävs kallbot och omstart. Transparens och samtidsmedvetenhet. Bildning och kunskap som sträcker sig längre och djupare än bara tryckta ord på papper.
  Ut med samtliga ledamöter. Återinsätt Sara Danius och så får de söka om sina stolar. Och bara de utan skuld i det förgångna stinkande härva ska vara välkomna tillbaka.
Därefter, tidigast 2019 kan ett nytt Nobelpris i litteratur delas ut. Med värdighet och samtidsrelevans för litteraturens egen skull.

Det är mycket som gör ont nu. Skaver och skrämmer.
Vi var så nära något fint. Något riktigt bra.. En fri tid där alla sorter skulle få plats och mat för dagen .Och med ett tryggt tak över huvudet.
Nu rämnar tiden, så här i västvärldens kapitalistiska patriarkala imperiums sista dagar.
Maktens fula girighet grinar i dagliga rubriker, maktens arrogans och övergrepp stinker oss i ansiktet redan till frukostkaffet
Makten sprider rädsla och gynnar som alltid medlöperiet och angiveriet. Och rädslan rotar sig och blommar upp i hat och våld och oförsonlighet. På gator. På torg. På social medier kommer rädslotrollen fram och hatar så mycket de bara förmår. Hatar sönder och samman en tid som skulle kunnat vara så bra- på en jord som vi vet hur vi skall vårda och värna för framtidens nya  livsformer.
Vi är så nära en tid med lite plats för oss alla sorters människor- med våra begåvningar och lärdomar, knepigheter och tillkortakommanden. Om vi inte är så förbannat rädda av oss och väljer den fega vägen. Den som bara får beträdas av de som är mest lika oss själva.  Den sortens väg som alltid leder till kanten till alltings slut.
 
Finns det en väg som leder någon annanstans?

 
Min älskade man är sjuk. Allvarligt sjuk. Vi vet inte om det är den här sjukdomen som tar hans liv. Eller om döden hämtar hem honom om många år av något helt annat skäl.
 
När vi fick diagnosen drabbades jag av en så stor chock att jag gick vilse. Maniskt vilse.
Jag forcerade fram mig i livet utav rädslan att stå still. Rädslan att bli ensam. Övergiven.
Rädslan att inte längre bli och vara älskad. Rädd för många långa år av ensamhet och tysta kvällar. Eller gapiga lögners brus.
Rädsla att inte finnas där när han som bäst behövde mig. Att inte vara bra i livets avgörande sekund
 Chocken fick mig i rörelse- men jag minns inte riktigt vad jag gjorde.
 
Men min rädsla har kommit av sig något. Jag har stillat mig något.
Jag har börjat lära mig något nytt och annorlunda. Att våga leva så nära döden
Det är inte lätt. Ofta är det sorgligt. Och jag är väldigt trött. För det är inte så roligt när drömmar inte kan drömmas så där självklart och visst längre. När semesterplaner inte kan skissas och bokas. När nästa helg är ett helt vitt ark.
När dagar och tider kastas om eller ställs in och fylls av väntan av olika slag. På nya besked. På att doktorn ska komma. På att telefonen skall ringa.
Att hitta en vardag i kaos är en daglig utmaning. Att ständigt inse att det är bara stormens öga som gäller.
 
Nuet är både bra och inget vidare. När min hand smeker hans då är det fint.
Att låta min kropp minnas hans. Att prata om viktiga saker och dela en stund.
Det är en slags lycka.
Att sitta på en pinnstol och titta ut genom sjukhusfönstret och på en grå himmel och kala trädtoppar- då är nuet i bästa fall en paus och slags vila. Men inte är det roligt.
 
Livet här och nu- innehåller alltid allting.
Beroende på min kraft och förmåga att se, ta in och finnas till.
Att lära sig livet är inte alltid det lättaste. Men jag skulle inte vilja vara utan
Inte ens nu.
Inte ens i denna ovisshet vill jag byta ut mina nya lärdomar och hans nya kunskaper  mot det som var innan. Trots att det var bra. Ofta så jäkla bra.
För det är inte längre
Det kan bara bli annorlunda och kanske ännu bättre
För ingenting kan någonsin göras ogjort- och livet går inte baklänges.
Att veta det och komma till en slag ro-
Det är fint.
Och svårt
Men alltid berikande.
Och det vill jag inte vara utan
 

I min stad såldes precis en lägenhet för 66 miljoner kronor i ett höghus kallat Karlatornet ( ja det finns likheter med Babels torn- men den berättelsen och dess verkan tror jag byggherrarna och köparna är rätt omedvetna om). I detta högsta hus i Norden skall de allra rikaste kunna blicka ner på sina medmänniskor i staden och på planeten. Vad det gör med perspektivet när det kommer till just medmänsklighet och förståelse är ju intressant att fördjupa sig i, tänker jag som bor i en mycket segregerad stad, där vi olika slags människor alltmer sällan möts och blöts till viss kännedom om varandras olika förutsättningar och förmågor.
Där uppe i tornet som anspelar på stjärnhimmelen- där uppe skall några få människor bo- medan tusentals göteborgare saknar ett eget kontrakt, saknar ett eget hem. Detta då stadens ledning valt att premiera de redan extremt rika på just de fattigastes bekostnad. Skrythus och gräddhyllor i stället för billiga och bra hyresrätter. Under sann socialdemokratisk ledning, kan tilläggas.
Hur blir man då ekonomisk extremist? Det vill säga extremrik?  Jag kom ihåg att jag studsade till inför Balzacs citat ”Bakom varje förmögenhet döljer sig ett brott”  i början av boken Gudfadern. Jag tror de orden äger stor sanning. I en värld där ett fåtal äger det mesta så är det en brottslig handling i sig- särskilt när den allra fattigaste människan på jorden lider ont. Och hur blir man rik? Genom låta andra arbeta för lägre lön än man själv tar ut? Vinna i spel där andra förlorat sina insatser? Hota, muta, stjäla eller utpressa? Eller lierar sig med makten och vara på ”rätt” plats och dra fördelar innan de når ut till andra? Kunna lagen så man hittar kryphålen?
 
Det finns många sätt att bryta mot sin mänsklighet för att nå materiell framgång. Och jag tror nog Balzac hade helt rätt- bakom varje större förmögenhet ligger det brott av ett eller flera slag. Alla kanske inte är brott juridiskt sett- men det finns ju moraliska och själsliga perspektiv att se på sig själv och döma sina handlingar utifrån.
 
Så vad ser då dessa människor högst däruppe i Göteborgs eget Babels torn? Utsikt över vad- en stad med rörelse i miniatyr? Vad gör det med ens självuppfattning? Varför behöver man denna upplåsbara version av sig själv? Är det samma sorts inre krymplingskap som en peodofil måsta ha? At inte våga möta sina medmänniskor på lika villkor?
 Eller ser man Ingenting? Ingenting Av vikt och av värde -på riktigt, när man är så lång långt ifrån alla andra. Och kanske långt långt ifrån också sig själv som människa och planetinvånare...