Det är på försök i Göteborgsområdet med att införa sextimmarsarbetsdag – med åttatimmars lön. Kapitalisterna i världen förenar sig i ett samfällt usch  med domedagsprofetiorna i släpet- och det med rätta!
För om vi får två timmar mer fritid varje dag- tänk vad vi kan åstadkomma!

·      Två timmar mer till kreativitet. Det kan skapas och uttryckas i varje vrå av vårt avlånga lan- Kan själv,
       liksom!

·      Två timmar mer till eftertanke och reflektion- makten darrar! För vad kan det tänkas fram för nya 
        spännande världsomvälvande tankar ???

·      Två timmar mer till egen odling. Kan själv! Äta giftfritt. Inte köpa andras produkter- inga pengatjänande   
        mellanhänder!!

        Mer i den egna plånboken, alltså.

        Inte mer till de som äger produktionen, alltså

·      Två timmar mer till ideellt arbete för exempelvis barn och unga. Skapa närhet och kvalité i barns liv.   
       Tänk vilken frukt det kan bära med sig in i framtiden!

·      Två timmar mer till arbetsplanering i hemmet. Inte så mycket snabbmat. Inte så mycket släng. Utan   
       hushålla och vårda. Här finns det massor att tjäna , kunnande liksom pengar- för alla utom de rikaste  
       kapitalisterna!

10 timmar mer i veckan kan skapa en revolution i sinnet- och det vill förstås inte rådande maktstrukturer veta av. Så med näbbar och klor så kämpar det nu för att pågående kollaps skall upprätthållas

För de vet ju att det krävs mänsklig hållbarhet- för att vi skall orka vara ekologiskt och socioekonomiskt hållbara i val av handlingar.

Så jag vill verkligen ha sex!

Sextimmarsarbetsdag-

som en början till ett hållbarare liv!

Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet.
Alla dessa dagar som kommer och går - det ÄR hela mitt liv

Varför är det så många som kraschar nu, frågade min son mig häromdagen. Unga som gamla rusar in i den berömda väggen. Jag har minst 10 namn jag kan räkna upp på mindre än en minut som mår dåligt just nu. De får svårt att andas ,gråter sig genom dagarna och livet ter sig alltmer meningslöst.

Sonens nästa fråga var; När började det här sjuka idealet vi lever efter både i jobb och privat sätta sig i tiden-  och få ett sådant genomslag och fäste? ja, varför har vi släpp in detta ideal att leva efter?

Min shrink var inne på samma linje- efter 30 år i yrket ser hon hur en efter en efter en säckar ihop i sin känsla av total meningslöshet och hopplöshet. Att hur man än presterar och gör allting rätt- så känns någonting helt fel. Helt fel. Trots att man har allting- så räcker det inte in i hjärtat.

Vår samtid har genererat ett i många stycken ett väldigt sjukt liv- det är inget man grunna på när man susar och dusar runt- men i tysthet växer något inom en. Anser allt fler som inte vill vara med längre.Och det ger mig hopp om snar förändring. För förändring kommer det bli

Jag tror att livet känns meningslöst- just därför det är det. Att leva efter andras mening, regler, trossystem och idealbilder är meningslöst för allt fler.

Jag tror vi behöver erkänna meningslösheten, vara i den en stund- för att hitta viljan till att skapa sin- min - egen mening med livet.
Hur gör man det då , undrar du kanske. Prata fint går ju- men hur fan gör man annat än att följa strömmen som för tillfället råder?

Skapa en vrå för dig själv. Ute i skogen, vid havet eller sjön. Meditation eller en stunds reflektion i ensamhet och tysthet hemma i soffan. Var med dig en själv i ensamhet en stund så ofta du kan. Lyssna på tystnaden. Iaktta händelselösheten. Känn ensamheten.

Sedan kan du om du vill vidare- börja studera dig själv. Vad mår jag bra av? Kort, medellångt, långt perspektiv. Hur ofta är jag i det som ger mig glädje?
Hur mycket tid är jag i det jag mår dåligt i- eller känner mig liknöjd över? Hur ser mina svallvågor ut efter mig och mina handlingar och val? Mår jag och min omvärld bra av dem? Eller är det precis tvärtom?

Att veta vem man är eller vad man mår bra av tar tid. Det finns tjocka filter av kultur, sociala sammanhang, och idealbilder som sitter hårt i en. Som kan tas för en sanning. Det är i alla fall min upplevelse. Men i sanning finns för mig en frid och glädje. Det finns inte hela tiden i min samtids ideal och uttalade eller outtalade krav.

Att inte vara i sanning med mig själv är att leva under hård press – det är min upplevelse. Och när man inte orkar ljuga mer så sitter man i väggen. Och därifrån kan man välja två vägar- tillbaka till det som en gång varit. Eller en ny väg någon annanstans. Eller för den delen sitta kvar i väggen.

Jag valde första gången att gå tillbaka- med lite mer förnuft trodde jag. Det gick halvdant-.  Andra gången inser jag att jag måsta hitta min egen mening. Skapa mig min egen skapelseberättelse

Och träna på att vara mig så mycket jag förmår. Vara så nära det ursprungliga. Det som inte kostar pengar. Det som inte kan tas ifrån mig. Det som jag inte växer från.

Så jag sitter i min vrå en timme varje vardag och är med mig själv. I all händelselöshet. Och väntar. Iakttar och lyssnar. Iblan är det långtråkigt. Men  ibland är allt där.Allt som egentligen betyder något. Kalla det för Livet. Gud. Evighet. Klarsyn.

 Man blir bättre på det man tränar sig på- så fråga dig själv vad du egentligen vill bli riktigt riktigt bra på. 

So, what do the trees know

Oh, letting their leaves go

So, what do the trees see

Oh, that is beyond me

(Laleh-Sway)


 Ju högre ett träd når upp i skyn- desto djupare går dess rötter.
Vad kan då träden berätta för oss?

Jag arbetar på ett regionkontor som i mycket är en befästning i form av en låsta dörrar, en reception där man skrivs in och ut. Där öppettiderna är tryckta i stål. Och våra titlar står under vårt namn på visitkorten.
Om ett halvår skall detta förändras- åtminstone i det yttre rummet. Vi ska arbeta i ett öppet rum i ett offentligt café. Ett aktivitetsbaserat kontor som det heter.

Jag älskar idén. Som idé är den mycket god att ha.
Jag är en människa som är mycket mig själv- och väldigt lite en titel eller en profession.
Jag lär mig saker vareviga dag- och så vill jag att min värld och vardag skall vara.
Jag vill mötas av mina jämlikar. Jag vill berika och berikas. Jag vill röras och nås.
Jag behöver inte söka skydd bakom en titel eller en ställning. Det är jag djupt tacksam för då har jag ett friskt rotsystem i mig själv och jag når högt högt upp i det eviga blå.

Jag söker dock ibland skydd bakom en mobil eller upptagenhet. Det kommer och går dagar - När jag inte vågar vara öppen och sårbar – helt enkelt berörbar. Och  det är stunder jag tappat bort mitt rotsystem. Då stannar jag i växten. Då blommar inte mina blommor. Då vågar jag inte åldras och släppa mina löv och frukter för vidare liv. Då räds jag vintern. Livet krymper i mig och mitt livsträd når bara hustaken. 
Och en del av mig vissnar i förtid.

Så jag vill värna mina rötter. Ta mig tid att skapa utrymme för växt inåt. Rötter i mig och mitt hjärtas familj. Hur tokigt och fånigt det än tar sig för uttryck. Låta ljuset inifrån mig öppna mig för det yttre solljuset. Låt min trädkrona absorbera solen, skapa syre och växa en stund uppåt. Vila och växa. Växa och vila. Så jag blir lika stor i roten som i kronan. Och hittar en balans i att vara mig. Som barn, som ung såväl som gammal

Och då kan jag möta mina likar och fyllas av näring. Då behöver jag inget knäböjande inför mitt yrkeskunnande. Eller böja mig för någon annans regim eller regelsystem. Då behövs inga tidsavtalade besök  och bokade rum. Då är jag bara jag. Och min tid. Och det räcker fullt ut ett helt liv, både i arbete och i fritid. I kunnande såväl som lärande.

Då är öppenhetens rum en glädjens berikande arena. Ett forum för livsbejakande tillväxt. Då är ett möte på lika villkor en visshet. Ett lika givande och tagande. En helhet. Ett frö med ett träd i sig likaväl som ett träd med frön i sig.

Då är alla faser i trädets cykler lika fina. Där hösten och fällningen av brinnande röda löv en lika vacker förutsättningsskapande del i ett liv såsom vårens skiraste grönska. Då vågar trädet släppa taget och beröras av tiden. Då föds evigheten.

 För då är hoppet om en ny vår och nytt liv fyllt av en ljuvlig visshet.  Då finns inget ogräs  bara en kunskap om en hel skog av livspotentialitet med växtlighet i alla dess arter,former och färger!

Emil i Lönnebergas pappa gormade högljutt och skickade Emil till snickarboa för att sitta där och begrunne sina hyss- så att han inte gjorde om ´et igen Det kan te sig som ett straff för de naiva påhitt Emil fyllde sina dagar med. En oförsonlig och oförlåtande rättskipande fader – och en liten parvel som inte riktigt hade utvecklat en konsekvensanalys. Vare sig för sitt eget mående eller omgivningens välbefinnande. En tudelad världsbild som krockade och föranledde en mängd timmar i snickarboa för Emil-  men en boa som blev till  en  frizon, låst på ett mycket klokt sätt både inifrån och utifrån.

Emil använde sin egentid klokt. Han grunnade på sina hyss och skapade träskulpturer- som inbringade ett gott värde så småningom, om jag minns rätt. Och han gjorde inte om sina hyss- det blev nya, innovativt nog, hyss istället.

Jag håller på att bygga mig en egen liten snickarboa- som jag likt en snigel-  ska bära med mig. Ett rum att begrunne mina hyss och illdåd i, mina bevekelsegrunder för mina val av handlingar. Vilka rum och energier jag omger mig med – och varför.  Och hur jag mår på mitt handlande.

Att som Emil inte göra om sina hyss utan berika världen och sig själv med nya misstag- kan te sig som upprepning. Men det tycker jag är en för snäv uppfattning.

Jag tor jag kommer göra en mängd nya hyss och en hel del misstag i mitt liv framgent också- trots ett antal timmar i min egen snickarboa. Men jag hoppas de är av en allt mindre allvarlig sort. Att mina fotavtryck inte förstör på djupet för någon annans skapelse- för då förstör det för mig också. På sikt. Att svallvågorna efter min färd i livet inte dränker andra- eller skrämmer dem från att bada.
Bara skapa vågor som är lagom farliga och kittla livsförmågan. Att leka simning och flyta på.

Jag fotar och textar i min lilla boa istället för snida-  och jag ser då  världen från en mängd olika perspektiv- när jag stannar till. Och jag lider inte. Jag skapar och funderar. Och berikas därvidlag.

Att köpa avlatsbrev eller bara plåstra på sår efter min framfart- ger mig ingen frid. Det blir för lätt och meningslöst. Att upprepa sina hyss är tråkigt och i värsta fall destruktivt för både mig själv och min värld.

Att helt sluta göra hyss tror jag inte jag kommer göra. Att göra nya fel är en viktig del av livet- att lära sig av dem är ofta  krångligt men alltid  klokt, tycker jag.
Att gå vilse kan vara ett jättebra sätt att hitta nya vägar att komma fram på.

Och att ha tillgång till en liten snickeboa för reflektion och återhämtning- oavsett om det är mitt ego eller livet som sätter mig där- är en fristad för livet och kreativiteten i mig själv.

När jag var både  litet och stort barn älskade jag Pippi Långstrump. Pippiböckerna i all dess former och format. Filmerna. Kassettbanden. Pusslen. Och så lekarna förstås ! Inte stöta golv. Sakletare. Sätta vattenhinksfällor för prusseluskliknande föräldrar. Äta sjörövarmat och kika efter guldklimpar.Och att sitta med frysta ärtor och tillsammans formulera den magiska trollformeln. Snälla lilla krumelur- jag vill aldrig bliva stur

 Och så förstås spela Pippiteater- Pippi på de 7 haven-- här är dock mitt minne inte lika skinande glatt. Jag hade nämligen en rödhårig syster. Med äkta fräknar!! Det är ett dystert öde för vem som helst som älskar Pippi…Jag letade förtvivlat efter någon prick…vilken som helst dög. Bara de inte var fejkade och ditmålade. Det räknades liksom inte gentemot en samma hade äkta fräknar!

Jag var brunhårig och älskade gult- och fick alltid spela Annika. Och alla andra roller eftersom min syster helt lade beslag på huvudrollen.

Men med åren så fick jag då prickar i form av ffinnar, äkta sådana …och det gjorde mig ingalunda gladare…för då hade jag för ett tag kommit ifrån Pippi i någon sorts iver att duga till som jag egentligen inte var.

Sedan fick jag barn själv . Åh, vilken njutning att ta fram de gamla Pippiböckerna och läsa högt om Pippis bravader. Om vuxenvärlden i form av Prussiluskans regler och Kling och Klangs vuxenlydnad. Om barns vänskap.Och om att allting allting går! Och att bako nästa krök kanske det bor en greve i ett slott….

Med åren har jag börjat likna Pippi alltmer. Riktiga fräknar finns nu på denna dam- om än i dekolletaget! Och jag vet att allting är möjligt- man måste bara öva sig ibland på att gå på vatten.

Min rödhåriga syster tycks mig mer lik vuxenvärldens fräken Pruzelius än Pippi. T o m fräknarna har blekts bort med åren. Detta skulle förmodligen inte min syster hålla med om- men detta är min blogg –så här bestämmer jag!

Men det mest märkvärdiga med Pippi är att hon gav oss flickor en chans att hitta det vilda och starka i oss. Det som uppfostrats bort ur rollen att vara söta flickor och behagliga kvinnor.

Så tack Astrid Lindgren för denna befrielse i form av en rödhårig nyfiken vildhjärna med glad mun och stort hjärta!

Och Grattis världen för att vi fått ta del av denna underbaring i 70 år !!!

“Livet förstås baklänges men levs framlänges”. Sören Kierkegaard


 

Det tänks stora tankar. Det sägs fina ord. Det skrivs kloka målsättningar.

Men vi kan inte leva inte i enligt en mall.Vi kan inte ruta in en framtid vi inte känner- och som inte känner oss. Denna nit att framtidsplaners enligt strukturer från gårdagen, tror jag skapar denna moderna  känsla av att inte vara i takt med sig själv. För vi är i otakt med oss själva. i det vi säger- och det vi faktiskt gör.För livet må påminna om förr- men det alldeles nytt. Varje ny dag är sig själv nog. Det går inte att repetera det förflutna! Man kan härmas- men inte mer än så.

Jag tror det mycket av samtidens konstigheter beror på att man missat Kirkegaards poäng. Man lever- sedan ser man mönster och förstår. Lite grann i alla fall- om varför det blev som det blev.

I all välmening, förståelig ängslan eller  av ren och skär rädsla- så försöker vi kontrollera morgondagen. Vi producerar mängder av styrdokument, handlingsplaner, kommunikationsstrategier och sätter upp indikatorer som blinkar grönt, gult eller rött. Så att vi gör rätt och följer målen i årets verksamhetsplan.  Vi vågar inte avvika från plan- vilket gör att vi till stora delar går i cirklar. Imperier byggs upp och faller isär- trots planering. Trots makt och resurser. Trots kontrollanter i alla dess former. och då tror vi uppgång och fall är en naturlag. som vi inte kunde planera in....

 Jag tror  rädslan och behovet av kontroll  beror på att vi inte riktigt vågar lita på vår förmåga att hitta lösningar. Nya lösningar på nya sorters utmaningar.Vi litar hellre på gårdagens resultat. Ibland går det hyfsat- men väldigt ofta går det åt fanders. Fastän körscheman skrivits och följts.

Betänk då-

Det mest fantastiska ögonblicken. Det underbara. Stundens magi- kan aldrig någonsin planeras in i ett excelark och datumsättas 4 månader innan. Och då är det de ögonblicken vi minns. Och vill uppleva igen. det är knappast rutinerna vi minns med värme och skratt.Och längtar att få göra igen. Och ändå är det de vi oftast gör....märkligt, tänker jag.

Om vi skulle våga chansa lite mer. Fånga dagen- och bara ha en liten  skiss på hur året kan se ut. Inte ska se ut. Så kanske vi skulle våga leva –fullt ut- framlänges. Och förstå genom se våra mönster och bli klokare genom tillbakablickar. Och lita på att den kunskapen att vi kan se världen med lite klokare ögon och handla lite visare  än i förrgår.

De flesta bilder på Facebook- är vackra, idylliska och trevliga. Det res och äts och festas dagarna i ända i vårt avlånga land. Bilder på vackra och glada  människor, stora som små duggar tätt.

En del bilder läggs också in för väcka debatt. Med en arg eller ironiska text som medföljer. Då går det bra att visa upp sådant som inte är så fräscht, snyggt eller eftersträvansvärt. Fula misskötta hus. Skadade barn i krig. Skräp och förstörelse.Elände.

Då och då visas en skadad arm, fot eller blått öga upp.  För att visa att man liksom är med och sportar eller äventyrar sig. Eller åtminstone rör sig i fräcka sammanhang.

Men sällan visas det upp bilden av en stukad själ- eller en bruten vilja. Vi är trots allt rätt många i detta avlånga land som kommit att kallas Sverige- som faktiskt inte alltid mår så där hundra.  Varje dag. Vi  som stundtals sover illa. Med påföljande dagar som släpar sig fram i trötthet. Som gråter i ensamhet. Som sover sig igenom helgen för att orka arbeta en hel vecka igen. Som lever med panikångestattacker- och tror att man skall dö. Magkatarr. Huvudvärk. Högt blodtryck. Klåda och eksem

Jag visar inga stilla bilder av krisen som sker inom mig. Jag kanske inte tror någon är intresserad av sådant på FB. Men kanske finns det intresse In Real Life? Av ord och bilder när viljan inte räcker fram. När lusten tynar bort. När kraven växer över huvudet.

När livet inte vill nöja sig med smulorna längre.

Hur skall jag kunna finna ett fotomotiv av detta  och lägga upp på Facebook? Eller hitta en slagfärdighet som platsar på twitter?

Jag vet inte. Inte ännu.

Filmen Mad Max; The Fury Road är här. Jag kommer ihåg de tidigare filmerna från min ungdom- och nu var det då dags igen för filmbranschen att damma av konceptet Mörk dysfunktionell framtid- galna krigare- och bilkörning genom öken. Skulle kunnat vara en gäspning och slut på mina kommentarer där.

Men-

Det är bara det att den här gången är en av de galna krigarna en kvinna, spelad av Charlize Theron. I en av huvudrollerna! Och då tar det hus i helvete .  Vi skriver nu år 2015….

Mad Max filmens påfund att ha en kvinnlig huvudrollskaraktär som spelar med i en actionfilm och agerar jämlike med sin manliga dito Tom Hardy har fått ett par antifeminister som kallar sig ”man-o-sphere” att ta bladet från munnen och förklara för världen hur det är. Världen är utsatt för en feministisk attack!! Tag er i  akt!

This is the vehicle by which they are guaranteed to force a lecture on feminism down your throat. This is the Trojan Horse feminists and Hollywood leftists will use to (vainly) insist on the trope women are equal to men in all things, including physique, strength, and logic. And this is the subterfuge they will use to blur the lines between masculinity and femininity, further ruining women for men, and men for women.”

Herregud- det borde vi ju begripa! Att en kvinna skulle på film agera som logisk och fysik stark är ju helt orealistiskt- särskilt i jämförelse med de tusentals realistiska actionfilmer där 40-70 åriga män springer genom eld, skjuts, sparkas i huvudet, släpas efter bilar eller håller sig fast på flygplan på 8 000 meters höjd- och ändå lyckas rädda både en halvklädd 20 –åring med höga klackar som hjälplöst stått stilla och väntat i olika katastrofzoner-och Västvärlden –på en och samma gång!! Och det enda som syns brukar vara en intorkad blodskråma på kindbenet.. Här pratar vi verklig realism, grabbar!  En riktig man klarar av ett par sparkar mot huvudet utan käringgnäll! Eller hjärnskakning och partiell förlamning med blindhet som följd.

 

En riktig karl klarar ALLT- medans en riktig kvinna- klarar på sin höjd av en avsugning .
Och så envisas EN  film år 2015 att kvinnor skulle kunna både köra bil, svära och slåss. Och planera! Och bara få en skråma i ansiktet efter tjugo slagsmål!
Nej,, man kan inte annat än att hålla med grabbarna i Gamergate och Man –o –sphere- vi är sannerligen offer för en  feministisk världskomplott.

Det är ett MÅSTE att gå och se filmen  för att förstå vad som håller på att hända med vår värld! Jag bokar biljett!

Gamle Sigmund hade helt enkelt rätt! Freud har kritiserats – med rätta, tycker jag- för att vara  lite enfaldigt kvinnofientlig – och han skall visst ha  förfalskat sina fallbeskrivningar- så att de bättre svarade upp mot hans teser. Lite självsvåldigt innovativt,kan ju tyckas-  men kanske inte så mycket att hålla sig i , så här i efterskott.

 Men på en punkt har han helt rätt.

Kvinnor lider av penisavund- åtminstone jag, Åtminstone under sommartid.

Tänk va skönt att bara kunna stå och pinka obehindrat med penis i handen - istället för att sitta på huk vid min ålder, ängslandes för vad som finns på marknivå. Ormar, fästingar, krypa av alla de olika hemskaste slag. Ängslandes över hur man skall kunna resa sig upp- utan att nudda det blöta gräset , när man ska till och försöka resa sig upp med knän som låst sig i sittande position.Och har det kommit opassande kiss på skorna?  Man är ju i detta tillstånd så utelämnad och maktlös i  detta hukandet och  marknära kissandet - att en snopp ter sig som ett fantastiskt praktisk redskap.Penis åt alla- vill jag utropa i sådana prekära situationer.

Så ja- jag lider av penisavund, Sigmund. Mellan maj och september! På vintern håller jag mig från naturen av naturliga skäl!

Jag har grubblat lite till och från på denna frågeställning i ett par dagar nu. Hur lång är egentligen vägen mellan dröm och verklighet. Ligger de vägg i vägg? Är de förenliga?

Vad är dröm och vad är verklighet. Vet vi det? Vet jag det? Är drömmen ritningen och skapar verkligheten efterhand?  Vad föder en dröm och vad lever en verklighet av?

Ett svar kan ju vara – det beror på din dröm. Drömmer du om snabbt realiserbara materiella ting- som en bil, båt, hus….så behöver ju vägen inte vara så lång…Frågan är bara hur denna dröm kan behålla sin magi i din kommande verklighet. Vägen dit var kort- men drömmen kanske sade bara Puff. Som en liten pappersdrake. Och kvar var ett hus som skall betalas, städas, underhållas och renoveras.  Om och om igen. Drömmen blev lite av ett fängelse . Eller en borg Och det är då det är så lätt att få den där rädslan som Filifjonkan fick i Tove Janssons Muminbok- rädslan för katastrofen. Att huset skall försvinna bort. Filifjonkan blev besatt av rädslan som hennes dröm var kantad av- och blev inte fri förrän katastrofen – stormen kom- och befriade henne från det hon trodde var hennes hela sanna dröm. Filifjonkans dröm göddes av rädsla och skapade ett verklighet i ångest.

Så välj dröm med varsamhet. Sov gärna på saken ,som en mormor skulle säga.Drömmar skall man vara ytterst noga med att välja!

Sedan kan ju drömmen vara och bli ett fint litet hus att trivas i. Så är det ju också möjligt

Hus fylls ju i bästa fall med gott liv- men det är ju en helt annan dröm. Den består inte så mycket av virke och takbjälkar. Och amorteringar. Den drömmen är i sig faktiskt mer eller mindre gratis. Åtminstone om man ser det i kronor och ören. Det är ju drömmen om ett bra liv, ett gott liv- och det är kanske svårare att definiera. Om man tar det vidare bortom fräck design och sjöutsikt. I fina kvarteret. Och tar kanske längre tid att hitta den rätta vägen. Även om det i mången fall troligen är som i Paulo Coelhos bok Alkemisten.  Att just den Drömmen fanns alldeles bredvid dig- ja t o m inom dig. Men det tog år och allsköns konster att hitta dit in. Med många långa vägar att färdas på. Och lätt att gå vilse. En del fina små naturstigar. Andra asfalterade hårda i snålblåst. Några med utsikt. Och några är riktigt riktig tuffa- där allt man är sätts ur spel. Vägar som kan ge livserfarenheter som är som en egen liten skattkista att hämta kraft och visdom ur. Eller ett tungt bagage på ryggen som tvingar din rygg och blick ner mot marken. Eller för att dra till med ett modernt exempel, dina erfarenheter är som en extern hårddisk. Inget du egentligen behöver släpa på- men är bra som ett arkiv när kunskap från det förflutna behöver sökas.

Måste då vägen vara lång för att drömmen skall ha kvar sitt skimmer- när den förverkligas?

Med åren får jag nog svara Ja på den frågan; Det tar tid att hitta sin rätta dröm- den som gör dig glad länge länge-  rent av för alltid- och låter dig vara kvar i den magin som just drömmar skapar.  Bara för att det är Min eller Din Dröm.

De flesta av oss stöter nog på en och annan drömförsäljare. Förr kallades de lurendrejare och kvacksalvare – nu heter de allt möjligt. De säljer de enkla drömmarna som verkar så bra och syns i all media och reklam - enkla att nå och kostar så lite så lite- bara lite bitar av dig själv och den där Drömmen som är Din- som just  du har inom dig. Och den vet du ju knappt om, mer än när du är alldeles ensam med din existens- och det är ju lätt att undvika vara själv. Och att vara sig själv. Det är ju ännu svårare när man har naggat av sin egna Dröm- för att drömma andras drömmar….ensamhet känns mycket mera när Drömmen nästan inte längre finns kvar

Den vägen hem kan vara jättelång! Och riktigt tuff! Det krävs ett modigt litet människohjärta för våga ta den vägen. Men jag tror att oavsett hur mycket du sålt av på din Dröm- så finns en liten liten skärva kvar inom dig. Lite som i  Mikael Endes Neverending story- sluta inte tro på Fantasin. Tro- så finns den alltid där! Vi tror på så mycket annat. Som att vi måste hinna med den bussen. Eller köpa nyaste Iphonen. Eller Hollywoodfruar. Så varför inte välja att tro på Din Dröm- din egna livsritning. Din egna verklighet.

Så hitta hem igen och leta upp din Dröms sista skärva- och gå den vägen fram. Det är också en möjlighet att vandra!! Om du tror på den!

Den vägen går jag nu- och min ensamhet är inte längre skrämmande. För jag har min Dröm med mig i mitt hjärta. Jag tror på den- och då är vägen mellan Dröm och Verklighet inte så svår att gå längre. De är inom synhåll! Och de är förenliga- ja, rent av ett! Så föder drömmen en verklighet- och verkligheten får drömmen att skimra vidare och växa lite till. Och lite lite till.