Det finns numera ganska många som tror att så länge vi vandrade och samlade och jagade var män och kvinnor relativt jämställda. Olikt fördelade uppgifter kanske beroende på kön, ålder kroppsformat- men alla huvud, händer och fötter behövdes för att få familjen, klanen att överleva. I boken Gryning över Kalahari träffar Lasse Berg forskare som också peka på att kropparna var friskare och kanske inte heller utsatta för mänskligt väld i samma utsträckning som vid senare tidevarv
Sedan blev arten Homo Sapiens bofast. Och även om spannmålen gav oss en kraftig skjuts upp i befolkningsökning- så sammanfaller den också med födelsen av makt, politik och ekonomi. Den manliga treenigheten
Och här startade kvinnornas resa som förlorare och offer i det offentliga rummet. Kanske för att kropparna fick vara havande mest hela tiden från barnaåren till döden 40 år senare. Och att vara gravid i en tid som fortfarande krävde styrka och fysik muskelkraft gjorde troligen att kvinnornas rum minskades - tills de helt stängdes in i hemmet, i familjen i burkor och sjalar. De blev till varor. Rika män köpte mången brud. De fattiga fick nöja sig med en. Prostitutionen växte fram, troligen eftersom kvinnors värde avgjordes om hon var oskuld och födde fram ”rätt” släktbarn. Kvinnors sexualitet stals, vilket naturligtvis gjorde att männen inte fick älska med en jämlike .En kvinna med lust och eget val.  Så då som nu, var det de fattiga kvinnorna som fick sina kroppar reducerade till tömningskärl. Varor med kort bäst före datum.
Här växte nog fram bilden som dagens män bär med sig- att kvinnor har ett lägre värde. Om ens ett värde alls.  I en FN-rapport där man ställt frågan till män om de våldtagi en kvinna – och i så fall varför är svaren en spark i magen.
Män våldtar kvinnor för att de känner att de har rätt till det. Läs det igen.
Män våldtar kvinnor för att de känner att de har rätt till det.
I vissa samhällen är det en majoritet av männen som våldtagit minst en kvinna i sitt liv.
Ju mer jämlikt och jämställt ett land är desto färre våldtäkter. Svårare än så är det inte. När män ser på kvinnor som människor så våldtar de inte. De våldtar när de inte ser kvinnor som människor. 
Och kvinnor har så länge våldtagit sig själva inombords genom förminska sig, huka och be om smulor från de rika männens bord. Och stannat i växten av ett skuldbelagt offerskap- som bara vi kvinnor själva kan bryta sig loss från och växa oss starka. Vi har funnit osat vara i  ett icke-mänskligt värde. och slagits om de små smulorna som tilldelats oss vid unga vackra år.. Vi måste se oss som likvärdiga.Inte bättre eller sämre. Lika.Jämlika.
Och för guds och jorden och de ofödda barnens skull- sluta apa efter männens treenighet- makt, ekonomi,politik som den enda lösningen i världen.
Men –det fritar inte männen från ansvaret att växa i sin mänsklighet
 
Läs Andrew Waldens viktiga och briljanta text " Vi måste våga börja tala om buddismen" om  rådande våldtäktskultur bara har en gemensam nämnare- män. Oavsett etnicitet och gud. Oavsett ställning.
Det är en nämligen bra början att förstå -genom titta på fakta som finns mitt framför näsan.

Jag läste en en krönika i ETC av Andreas Gustavsson om hur han reagerat då en mamma försökt avråda sin unga dotter att gå på fest i sin nyinköpta korta klänning. Mamman var orolig att klänningen gav ”fel” signaler. Att någon skulle göra hennes flicka illa för att hon signalerade sex med sin korta klänning. Andreas Gustavsson menar- precis som jag- att man ska ha rätt att gå klädd precis som man vill, utan bli våldtagen. Att våldtäkten är förövarens ansvar. Han avslutade sin krönika med orden att han hoppades flickan skulle gå med sin korta klänning till festen.
Jag håller med på många punkter. Man ska kunna gå spritt naken på stan utan att bli våldtagen. Sex är något man kommer överens om. I den bästa av världar. Och den världen lever vi inte i. Inte så länge ett endaste barn eller människa utsätts för kränkande våldsamma handlingar och ord. Frågan är om det är den unga flickan som skall ta striden? Mot tusentals års patriarkalisk sexuell kodning och maktstruktur. Är den striden inte något vi vuxna ska ta? För krig kräver sina offer.
Och har en 16 åring så mycket klokskap att hon är redo att ta den smäll som det är att simma med hajar? De hajar hennes mamma ville rädda henne från. Jag vet inte svaret på denna fråga. Det är därför jag ställer den.
Jag tror vi människor rent generellt tycker om att pynta oss- från benhalsband till genomskinliga aftonklänningar. Men ett benhalsband signalerar troligen inte sex- bara att någon gjort sig fin och vacker. Och det är fint så. Ett sätt att glädjas och fröjdas åt livet. Och att skapa skönhet.
Men är dagens mode en hyllning till livet och skapelsens kreativitet? Eller är det bara en lek med krafter som sexualiteten är- många gånger i dunkla vatten som vår sexualitet har förvisats till..
Och att klä sig fin- är det att klä sig sexigt? Visa mycket hud och former? Som dagens mode anser vara fint- åt oss. För jag ser unga flickor –precis som jag gjorde som ung-dra ner sina kjolar när de helt plötsligt befinner sig utanför den festarenan de klätt upp och ut sig för finnas i- så märker de sin nakenhet och känner sig utsatta. Uttittade av fel målgrupp. Är det frihet? Eller är de utsatta av kommersiella marknadskrafters manipulationer? Lurade?
 När jag var ung ville jag också klä mig sexigt- för väcka åtrå hos dem jag ville väcka åtrå hos. Och det var verkligen inte alla killar. Men att väcka åtrå var ett maktmedel i en hierarkisk värld – ett maktmedel jag verkligen inte behärskade i så unga år.
Att vara ung är att inte veta.
Att inte varit med om.
Att inte förstå till fullo.
Att göra alla misstag du bara kan göra.
Att var ung är att vilja prova.
Att vilja testa vingar och tänja gränser.
 Och - Att testa gränser är att utsätta sig för nutidens maktstrukturer.
 
Så kanske skall den unga flickan utsätta sig för den gränsen. Våga bära sin korta klänning. Känna sig fin. Och ta konsekvenserna för att kunna förändra världen. Och med en mamma och pappa vid sin sida som då kan hålla henne i handen - trösta och stärka henne när striden blir hård.
För att förändra världen är ingen barnlek. Det är blodigt allvar. Ett sätt att bli vuxen på.
 

 
Tiden är alltid på din sida – om du vill det. Om tiden får bli din vän och ta den tid tiden faktiskt behöver – så är tiden en sann vän. Det cirkulerar en text på facebook med ord av David Bowie som säger ”Aging is an extraordinary process when you becom the person you always should have been”
Jag håller med och skulle vilja tillägga egentligen alltid varit. längst därinne. Med tiden på din sida så hittar du hem igen genom livets resa, Snedsteg,misstag  och irrfärder till trots.
Men- om man som jag fattat mot tiden. Varit otålig och rastlös. Varit alltför snabb och frånvarande långa stunder i min livsresa- så har det tagit lång tid att hitta mig själv. Att landa i vem jag är och vad jag är. Människa. Inte kvinna, inte My, inte svensk, inte mor, inte projektledare. Människa som leker My. Och hon är rätt rolig att leka! Kul person på många sätt! Tar sig för många roliga saker här och där.
För om jag hade haft med mig själv och varit mest människa  rätt upp och ner – jisses vad många fel jag hade undvikit! Att slåss med ett knepigt och motsägelsefullt  kvinnoskap har tagit mycket energi. Att brottas med mitt syndfulla västeuropeiska arv ett annat. Men jag har ju förvisso tagit dl av mina misstag och lärt mig en massa av dem- så det är väl som det ska.Tänker jag. Och släpper det där.
Nu som åldrande människa så är jag i mycket större ro med tiden på min sida. Och det kan tyckas märkligt då jag förmodligen levt den längsta delen av mitt liv redan.
 
Att leva och åldras är verkligen en extraordinär tidsresa. Och att hitta hem och helas i det-  det är otroligt skönt Så märkligt att vi bara tror att det är ungdomens få år som räknas…att vi bedårats av ungdomens vitalitet- den gröna färgen-till den milda grad att vi missat att paletten har en hel regnbåge att erbjuda med tidens gång!  

 
Jag har många gånger varit förvånad över försnacket inför fotbollsmatcher. En massa nonsens om saker ingen vet något om- nämligen hur det blir i verkligheten när matchen väl sätter igång. Bollen är ju liksom rund, va! Ändå sitter det ett gäng som inte ser det roliga i själva tanken- de är liksom all-in på grejen.
En liknande känsla fick jag igår när det skull försnackas inför Eurovisionen. En hel massa nonsens om saker ingen egentligen vet något om. Så jag stängde av Tv.n. ett radikalt och gott val, tycker jag nu. Därmed gick jag ju miste om hur många gissningar som inte slog in. Eller uppfylldes ett par timmar senare vinnaren korades.
Jag kan själv roa mig då och då med nonsens – som eftersnacket för ett par år sedan kring Downtown Abbey- det var roligt, tyckte jag. Och jag förstår därmed att andra tycker försnacksTV är roligt. Att förströ sig med . Frågan är väl bara hur mycket timmar och resurser det tar av ditt liv här på jorden. Och vad det egentligen ger för eftersmak.
Eftersnacket kring Downtown Abbey tog väl ca 3 timmar av mitt liv. Helt Ok, tycker jag om jag nu blir en 80 år. Helt Ok även om jag dör imorgon. Det finns andra , betydligt fler timmar jag slarvat bort av mitt liv. På ilska till exempel över människor som inte förmått att göra det jag velat att de skulle göra. Frustration att deras förändring tar sådan tid. Jag måste alltså lära mig den svåra konsten att stå ut med detta - för jag
har inte tid att slarva bort så många fler dagar av mitt liv längre. På oviktigheter som ilska och frustration. På märkliga hopp om förändringar jag själv inte riktigt orka genomföra.
 
För alla dessa timmar vi tillbringar med att förströ oss, längta bort , föreställa oss eller döva oss med allsköns droger och kickar- det är ju faktiskt det liv vi har. Och får.
Så vad vill jag då med mitt liv?
Jag är 54 år nu och börjar det vi i projektbranschen kallar avslutningsfasen. Jag skall påbörja min sista yrkesverksamma tid. Avsluta den så bra jag förmår. Sedan väntar pensionen och något nytt! Fria dagar. Tomma på klockslag och resultat. Förmodligen en sämre ekonomisk situation än nu- så jag påbörjar även minimaliseringen av mitt hem och inköp. Vem är jag om 10 år? Var är jag? Vad är det verkligen viktigaste i mitt liv?
Vad vill jag min kropp skall orka göra?
De här frågorna styr numera mina handlingar. Det går inte fort att förändra mig- jag är en väl inrökt pipa efter alla dessa år på jorden, så jag gör det i det lilla formatet. Ger mig själv lite betänketid. Och säger adjö till en del saker i mitt liv. Kill my darlings- så att ett nytt liv med nya darlings kan få plats när jag är fri från lönearbetets tidevarv.
När jag är i bakgrunden och kan göra vad jag vill. På mitt sätt i min takt. Inga andras deadlines. Bara mina och livets självt
 
 
 
 

Bakom varje stor förmögenhet ligger det ett brott -sägs det
 
Det är lite oklart hur många de är, vilka de är och hur mycket av vår jord de äger. Men någon ynkans procent av jordklotets alla invånare äger det mesta. De är de svinrika. De som är i en annan sfär. Andra regler och kodex finnes där. För de är aldrig med oss andra. De bor, äter och reser någon annanstans. De lever i sin lilla värld av likasinnade.
Det finns liknande tendenser hos andra grupperingar som liksom inte orkar vara sig själva med olika sorters människor.
Det är som pedofiler ungefär- de bildar ringar med sina likasinnade. Eller gubbar som köpts sig fattiga kvinnor från Thailand .De drar sig undan från de många olika. Är med de som är i samma situation för att inte utsätta sig för obekväma frågor. Eller undrande blickar. Ni vet som barnet i kejsarens nya kläder. Någon som säger det uppenbara.
 
Den här tendensen finns nog hos många av oss. Jag har den också ibland. Och jag har grunnat på vad det beror på- och kommit fram till att jag orkar inte vara med oliksinnade när jag har för mycket skit i min barlast Gjort felval som andra fått lida för. När jag däremot är i sans och balans med mig själv- så ler jag mot världens alla stollar . Och de ler tillbaks. På något vis. Ju sannare jag är mot mig själv desto ärligare kan jag möta omvärlden. Och se mina misstag som lärdomar att försöka rätta till.  Jag blir helt enkelt modigare av att vara i sanning. För att inte säga tryggare. Och jag trivs inte i otrygga lögner. Sanningen är den enda vännen du har.Och vänner är min rikedomsmåttstock.
 
Så min mycket enkla analys av de svinrika är att de någonstans vet att de genom sitt val av livsstil orsakat andra smärta. Och det är ju inte så kul att hänga med. Så man hänger bara med varandra. Ryggdunkarklubben, ni vet. Och då missar man ju många möjligheter till lärdomar och sannare och tryggare liv. För pengar kan falla i värde i vilken sekund som helst . Dina produkter är rätt som det är inte önskvärda  längre. Och din miljonvilla är inte värt ett öre om den inte har en endaste köpare..
Men valet är alltid ditt vilken väg du vill vandra på- så välj med kärlek till dig och dina nästa är mitt råd. Att vara rik kan man vara på så många sätt
För -Vem tycker du ser gladast ut ; Dali Lama eller Donald Trump?
Vem av dem skulle du vilja hänga med på en öde ö ?
En ö allra längst bort från allt du känner till? Den där ön som kan vara din framtid, redan imorgon…
 
 

 
Jag har i mitt liv valt att idealisera det knöggliga, det spretiga, det märkliga- som en slags protest mot det slimmade strömlinjeformade. Dels för att det perfekta är en utopi och väldigt trendkänsligt.  Det som var det senaste igår är ute idag.. Och sedan kväver mig kravet att uppnå en perfektion som aldrig går att nå. Jag blir liksom hämmad redan i starten. Så jag lämnade walkover i det loppet. På gott och på ont.
Men många runt mig tycks inte dras med vare sig tvivel på sin förmåga till perfektion eller dubier om dess existensberättigande. Aldrig för har det väl varit så lätt att på ytan perfekteras
Lite lyft där, lite smink här. Litet extrapass där, lite fler poäng här.
Och det påverkar mig när jag är i dessa ytligheters närhet. För jag ser ju att jag skippade det där lyftet här, det lilla sminket där. Jag skippade det där extrapasset här och struntade i poängen där.
Och jag darrar ibland i dess hårda vindar när jag försöker hålla min balans. Framförallt darrar jag när jag inte ser under min egen yta. Hur otrendigt eller trendigt märklig den än är- så är den också bara en yta. Precis som de strömlinjeformades.
Trygg och i balans blir jag bara när jag är under ytan. När jag är människa rätt upp och ner. Där vi alla är människor- inte mer, men inte heller mindre. Med anlag för både stordåd, ljuvlighet och en hel del märkligheter. För att inte säga rena illdåd. Jag är allt.  I sanning är jag stark- om sanningen låter mig få tid att vara där. Om jag vilar i sanningens tid.
 
Jag kan som underbare Olle Ljungstöm sjunger i ”Kaffe och en cigarett”; Jag kan vara stark, jag kan få allt, jag kan sprida färg jag kan regera- men det blir nog en till kaffe och en cigarrett…..”
Under ytan kan jag få allt. Vara allt. Sprida färg i hela min värld
Ovan ytan blir det en kaffe till. Med mjölk. Ekologisk. Och kanske ett glas vin till fredagen.
Men jag är under ytveckling – det vet jag!
För jag har varit där! Under ytan och sett mig själv. Min mänsklighets potentialitet
Ska bara dricka upp mitt kaffe först….men ingen påtår, tack!

Vad är ensamhet egentligen? Avsaknad av vänner? Eller avsaknaden av mening och mål i livet?
Är ensamhet den där känslan av osynlighet- när ingen messar, ingen bekräftar din personlighets existens – ingen gillar dina bilder på Instagram eller dina nyinköpta skor.
Finns ensamhet egentligen? Eller är det övergivenhet jag menar egentligen. Övergiven av det jag trodde på och föreställt mig skulle bli.
Nu sitter jag mycket ensam i min lägenhet. En självvald ensamhet ska tilläggas. Jag kan skippa min kompdag och gå och arbeta. Jag kan ringa runt och bestämma träff med någon i telefonlistan- med en ursäkt eller två.. Men jag vill inte. Jag vill vara ensam en stund. Med mig och livet. Jag hade kunnat slå följe med mannen ut. Men jag ville inte. Jag ville dröja mig kvar här inne i ensamheten.
Jag hör fågelkvitter, byggnadsarbetarna. En cykel och bil. Staden har vaknat. Jag har vaknat

Min man har åkt iväg Barnen bor inte här längre.De flesta vännerna är inte nåbara så här dags på dygnet.
Flödet på Facebook känns oviktigt och irrelevant - här och nu.
Ändå känner jag mig inte ensam. Möjligen åsidosatt. Av en fantasi som inte slog in.
 
För några år sedan var jag på Svalbard och gick ifrån mitt sällskap. Ute ensam på vidden i allt det tysta vita- kände jag så oerhört mycket liv. Mitt hjärta slog, mina steg hördes tydligt. Mina andetag var levande. Och jag kände mig inte ett endaste dugg ensam. Tvärtom. Förenad. Med något mycket större än My.
 
Jag behöver slå av på takten och komma från alla dessa föreställningar som farten medför. Jag behöver min ensamhet för att känna att jag inte är själv.
Att jag är livet och livet är i mig. Frid.
 
Men ibland känner jag mig ändå övergiven, åsidosatt och osynlig. Särskilt precis när jag kommit från sorliga rum och rushiga kickar. Då blir min osynlighet så synlig en stund i det tysta ingentinget. Och det smärtar. En stund tills jag hunnit bromsa in i en stunds ensamhet.
 
 Så -Nu är jag en mycket ensam människa. Här och nu.Precis nu.