Alla sorters folk. I olika åldrar och klasser. Människor från olika delar av landet. De som diagnosticerats med cancer. Och vi som är anhöriga. Medsjuka.
Det slår mig med förundran hur normalt allt verkar. Ingen verkar särskilt sjuk. Man sätter sig ner . Tar en kopp kaffe. Nickar åt bekanta ansikten. Strålningen går fort. Några minuter varje dag. Även om det ibland är många dagar. Ingen pratar så mycket. Det känns inte som ord är det viktiga här.
Här i väntrummet möts vi över gränser vi själva satt upp. Mellan åldrar, kön och ekonomisk situation. Men cancern växer som den vill. Var den vill. Och plötsligt upphör våra gränser. Som genom ett trollslag försvann de ut i intet.
Vem orkar bry sig om kön eller ålder- eller ens plånbokens storlek- när livet står på spel?
När man vill leva ett slag till. Eller leva med den man älskar några stunder till.
Det är sådana här insikter som slår mig om morgonen innan frukost när min man skall strålas mot cancern som slagit sig ner i hans hjärna. Så mycket löjligt vi upprätthåller om vardagen, men som inte är ett vitten värt när livet står inför döden. Så mycket energi och resurser vi öser ut i det mänskliga haveriet som våra gränser och prestationsångestar försatt oss i.
Det som betyder något är livet. Att leva det. Andas det. Ta in dt genom porerna och in i hjärtat sitt.Låte det brusa runt i ådrorna. Och låta det stråla ut genom det som är ja eller du. Se all dess skönhet och tacka för gåvan att få leva det en stund. Att faktiskt fått älska. Njuta det. Och hålla hand i rädslans stund.
Jag tittar på orden Väntrum Strålbehandling. Hur solen belyser bokstäverna om morgonen. Dricker mitt kaffe. Tar hans hand och går en stund på jorden.
Tack!