I strålbehandlingens väntrum träffas vi.
Alla sorters folk. I olika åldrar och klasser. Människor från olika delar av landet. De som diagnosticerats med cancer. Och vi som är anhöriga. Medsjuka.
 
Det slår mig med förundran hur normalt allt verkar. Ingen verkar särskilt sjuk. Man sätter sig ner . Tar en kopp kaffe. Nickar åt bekanta ansikten. Strålningen går fort.  Några minuter varje dag. Även om det ibland är många dagar. Ingen pratar så mycket. Det känns inte som ord är det viktiga här.
 
Här i väntrummet möts vi över gränser vi själva satt upp. Mellan åldrar, kön och ekonomisk situation. Men cancern växer som den vill. Var den vill. Och plötsligt upphör våra gränser. Som genom ett trollslag försvann de ut i intet.
Vem orkar bry sig om kön eller ålder- eller ens plånbokens storlek- när livet står på spel?
När man vill leva ett slag till. Eller leva med den man älskar några stunder till.
 
Det är sådana här insikter som slår mig om morgonen innan frukost när min man skall strålas mot cancern som slagit sig ner i hans hjärna. Så mycket löjligt vi upprätthåller om vardagen, men som inte är ett vitten värt när livet står inför döden. Så mycket energi och resurser vi öser ut i det mänskliga haveriet som våra gränser och prestationsångestar försatt oss i.
 
Det som betyder något är livet. Att leva det. Andas det. Ta in dt genom porerna och in i hjärtat sitt.Låte det brusa runt i ådrorna. Och låta det stråla ut genom det som är ja eller du. Se all dess skönhet och tacka för gåvan att få leva det en stund. Att faktiskt fått älska. Njuta det. Och hålla hand i rädslans stund.
 
Jag tittar på orden Väntrum Strålbehandling. Hur solen belyser bokstäverna om morgonen. Dricker mitt kaffe. Tar hans hand och går en stund på jorden.
Tack!
 

Vi moderna människor tycks lida av en allvarlig bristsjukdom, naturbrist. Det gör oss avtrubbade , oempatiska och oroliga invärtes. Vilsna i själen och rotsystemet
Vi behöver bada i skog och natur. Låta våra sinnen förenas i det vi består av och är komna ur. Jorden själv. Moder Jord. Gaia.
Vi sitter numera i växande städer – både på höjden och bredden- allmer fjärran från det gröna rummet. Jag jobbar själv oerhört mycket framför skärmar. I en stad där några ghar beslutat att det skall flytta in ytterligare 200 000 människor( rätt människor, alltså-  det vill säga den kreativa medelklassen- inte traumatiserade flyktingar och fattiglappar. De stänger vi stadsmurarna och nationsgränser för)- för att duga till som attraktionsstad.
Och det byggs och byggs – och de gröna  oaserna blir färre och mindre för vart år som går.
Är djupt tacksam att jag bor i en del av staden där jag fortfarande om morgonen vaknar till fågelsång och ser det mäktiga trädet utanför sovrumsfönstret leva sitt år.
Att det är ett träd som inte ska offras för Västlänken och den uppspeedade kollektivtrafiken som framtiden tycks vara i behov av.
 
Shinrin-Yoku-  är japanska för naturbad. V behöver relatera med naturen för att må bra. Det räcker inte med kosttillskott och springa på löpband i skyltfönster. Vi behöver komma in i skogen, in i naturen för att hitta hem. Hitta ro och frid. Låta våran sinnen få växa igen från de förkrympta väsen de blivit i vårt kommersialiserade utbudsamhälle.
 
Så nu stänger jag ner datorn. Kokar mig lite kaffe och tar mig till min närmaste lilla gröna oas. Och tittar upp på himlen och trädtopparna. Och titta ner på maskrosorna och alla insekterna på gräset. Och lyssnar in vindens sus och fågelsången.
 

De Nya Stora Städerna lanseras med vackra unga människor som på urbant vis sitter liknande poser i en postmodernistisk miljö, läppjandes senaste sortens kaffe eller lokalproducerat öl. Solen skiner mellan skyskraporna i glas. En chic liten odlingslåda syns på bilden med någon fräck örtväxt. Bilden andas framgång – gärna på andras bekostnad. Man vill ju gärna vara lite mera med, än resten.
För resten-
det som inte syns på bilden är den krackelerande verkligheten. Den gör sig inte så bra på bild av det lyckade och tjusiga slaget. Den som inte är på riktigt riktig, som vi säger i Götlaborg
Ni vet, någon som öppnar upp förskolan kl 6.30 på morgonen. Eller inte p g a av utbrändhet.  
Någon som tömmer ditt sorterade avfall. Eller inte på grund av förslitningsskada som ej godkänts av försäkringskassan
 Någon som kliver upp klockan 4.00 och går på passet som förare av kollektivtrafiken, gärna i form av båt eller linbana. Eller inte, eftersom fordonet är trasigt och reparatör finns inte att nå eller få.
Någon som tar hand om din sjuka mormor när hon kissat ner sig. Eller inte, eftersom det inte hanns med, då hemtjänsten sitter på kontoret och rapporterar in avvikelserna från planeringsschemat.
Någon som fattar politiska beslut utifrån bilden, snarare än besök i verkligheten. Och det får sprickorna att liksom börja ta sig in i den där välmående bilden av framtiden. Till besvär och förtret för alla bildbeivrarna.
 
Jag som var med redan förr om åren
saknar något väsentligt i dessa bilder; typ livet som det faktiskt är för det mesta.
Eller brukade vara förr om åren. Som i går och i förrgår, till exempel. Ni vet saker som fungerade förr men inte nu.Framförallt saknar jag forna tiders acceptans av verkligheten utanför filter.
På finbilden finns inga förskolor, apotek med medicin, sjukhus med personal, gamla människor med sina metallicröda rullatorer. Det finns inte plats i bilden för folk med cancer i kroppen. Ni vet utan hår och lite grå i hyn. Med trötta ögon, som vill sova lite lite till.
Kvinnor i olika åldrar med några kilon och rynkor fler än brukligt. Med en fläck på klänningen och koll på klockan. Män som kroknat under sina ok och som tappat sin lust. Och inte vill annat än döva sig med sport och en stor stark.
Barn med synfel. Barn i rullstol. Barn som bråkar. Barn som är barn. Och inte gullighetskopior av vuxna.
 
Det fanns en fördel med att faktiskt få medicin på närmaste apotek när man kom från sjuk och dan från läkaren med recept. Det fanns på den tiden något som hette lagerutrymme i verkligheten och inte bara på datorn.
Och vilken fantastisk förskola vi hade när det hette dagis; 3 förskollärare på 15 barn- och tid med de alla en stund varje dag.
Och vet ni vad! Om man postade ett brev på brevlådan kom det fram nästa dag till mottagaren!!
Och försäkringskassan jobbade med att se till att man fick sin sjukkassa när man var sjuk. På arbetsförmedlingen fick man jobb!!!! Och hemtjänsten hade tid att ta en kopp kaffe och lyssna på den ensammaste pensionären en liten stund då och då.
 
Antagligen så vill man inte ha med dessa livsbesvärligheter som barndom, ådrande sjukdom och död på bilden av framtidens stad. Och de där behoven får absolut inte kosta något! Hur skall vi då ha råd med vår latte, finölet och weekendresorna- så dyra som de har blivit?!
 
Den ljusnande framtiden är snart här….eller var det den som var förr??

 
Det finns mycket storslaget i livet. Ett barns första andetag. En människas oändliga möjlighet att älska. Vårens skira grönska och sommarens prakt. Hisnande utsikter och innerliga insikter.
 
Frågan är varför vi förminskar livet så ofta? Gör det liksom praktiskt hanterbart inom ramar och mallar. Klockslag och deadlines.
Ju större städer och sammanhang, ju mindre en människas betydelse blir- desto mer olust och rädsla växer fram. Och ropen skallar på fler poliser, mer kontroller, rapporter.
För maktlöshet är ingen trevlig miljö att vara i.
 
Svenskarna har blivit ett rädslans folk. De tre största partierna i Sverige idag är moderaterna, socialdemokraterna och sverigedemokraterna- och deras budskap är snarlikt. Mer kontroll, mindre generositet, hårdare tag och fler poliser. Längre straff åt fler. Lag och ordning.
Rädslans följeslagare heter byråkrati. En apparat som oftast börjar leva ett alldeles eget liv. Här ska rapporteras. In absurdum. Med ett stort undantag; rapportera för guds skull inte det mest väsentliga- att allt färre människor idag hinner utföra sina uppdrag och jobb för all arbetstid går åt att rapportera. Men byråkratin är som en cancersvulst. Den vill leva och breda ut sig, och äter upp de friska vävnaderna. Folk levererar sina rapporter och hinner inte göra det de ska. Ta hand om de gamla, de sjuka, de små.
Och ingen vill ju verka oduktig, så ingen rapporterar in att de faktiskt inte hunnit göra det de ska ännu en dag. De äts upp av byråkratin inifrån och ut i sina handlingar och ord. Som små lydiga legosoldater åt Byråkratin.
Och rädslan växer, trots alla rapporter. Trots mer pengar till polisen och militären.
Och med rädslan och känslan av att inte hinna med det egentliga, så blir vi en allt sjukare och mer olustigt folk.
 
Det är en sorglig del av livets saga vi är inne i. Frågan är när vi vill lämna detta rädslans kapitel och gå in i nästa? Det stora modet och hjärtats kapitel.
Den sagan vill jag leva i. Typ redan nu.

Jag förundras så ibland över hur mycket missnöje det finns här i livet. Hos väljare. Hos gubbar. Hos media. Hos gnällmånsar. Hos kvinnor. Hos de rikaste rika. Hos höginkomsttagare, såväl som låginkomsttagare. Hos hela yrkeskårer. Så det  gnälls och missnöjet får liksom aldrig nog.
Jag funderar på om jag någonsin träffat en missnöjd person som plötsligt säger sig vara nöjd- ja, rentav glad åt livet sitt. Det verkar lätt bli kroniskt, det där missnöjet.
 
De enda jag kommer på som sällan gnäller eller är misslynta -är de som råkat ut för mycket smärta och stora sorger i livet. Kanske för att de levt. Och då blir man ibland ledsen när det händer sorgerliga saker. Men aldrig missnöjda på något vis-även om de kan vara otröstliga i stunden.
 
De andra som är allt som oftast missnöjda, verkar mer vara missnöjda med att det lever ett liv som inte blir som de  egentligen vill ha det. Och liksom inte kommer sig för att göra något åt dt.
Och ingen kommer till undsättning. Vare sig poliser, läkare, män eller chefer.
De står liksom där med ansvaret själva.
Ansvaret och kanske insikten att de inte lyckats skapa en förändring ett nytt synsätt eller ens byte av perspektiv- som får dem att må bra. De kan vara väldigt nära det allra bästa de säger sig vilja ha – men på något vis ändå inte vara glada i det som är och finns. Alldeles nu. Märkligt, tänker jag. Men jag skulle verkligen inte vilja gå i den missnöjdas skor.  Och leva ett så glädjefattigt liv.
 
Min man har cancer i huvudet.  Ibland är han så trött att livsfärgen viker från hans ansikte. Men han har inte en enda stund varit missnöjd. Inte med sjukhusmaten, bemötande eller vård. Förvånad ibland. Arg ibland. Förtvivlat ledsen då och då. Men aldrig gnällig eller missnöjd.
Han är nöjd med att han lever, tror jag
Och att han får en cjhans till att lära sig allt vad ett liv kan innehålla.
For better or for worse
 
Jag kan vara lättirriterad när min energidepå blinkar rött. Trött, så förtvivlat trött att jag nästan blir rädd att mitt nästa andetag ut blir det sista jag orkar göra .Åtminstone känns det så vissa dagar. Då kommer det stunder då jag kan kasta ur mig en groda eller obetänksamt ord. Eller en hel mening 
Kanske för att röra om- kanske för jag att jag vill nypa till någon som sover. Eller för att jag inte mäktar med att ta in hela synfältet vid snabbt beslut. Säga eller inte säga.
Men jag är inte missnöjd. Vare sig med mitt liv innan cancern tog plats hemma hos mig - eller ens nu under pågående kris.. Visst kan jag sakna till synes självklara semesterplaner så här års. Men vi får se en ny sorts sommar. En semester med nya insikter att fundera på ihop. Hoppas jag. Annars får jag fundera ensam.
Och så har jag nog alltid fungerat. Att innerst inne inte ta något för givet.Utan vara glad i stunden.
Jag har fullt upp med lära mig nytt. Tänka om. Kasta loss och driva bort. För få dagar slutar som jag trott när de började på morgonkvisten. Kanske är det detta som gör att jag inte hinner vara missnöjd. Mitt liv och tid är för kort för gnällas bort. Jag har fullt upp med göra livet värt att leva. Fånga sekunder och ögonblick.. Dagsljus och nattsömn. Jag hinner inte ens vara upprörd över vädret!
Ibland lyckas jag inte vara bra på fånga varje sekund. Jag kanske fastnat i ett tankespår med måsten och inte sett sekunden komma.
Då begrunnar jag mina misstag och får en ny insikt att ha med mig livets snickerboa. Det börjar bli många insiktsfugurer där nu…
 
Men detta missnöje som finnes i min samtida närhet- det har nästan blivit till ett kroniskt livsbeteende, tänker jag. En alldeles särskild konstart. Konsten att vara missnöjd i väntan på livet som aldrig var gott nog …Sorgligt och så märkligt!
Jag skulle aldrig orka vara så missnöjd - det är jag alldeles för livsgladdumsmartkloktröttargenergiskoptimistisk för!

Jag gnolar textraden tillsammans med Cornelis när han sjunger En fattig trubadur; Du kan ingenting ta med dig dit du går- alla dina slantar små vad hjälper det dig då…  
Vi samlar pengar på bank och bostadsrätter, båtar, bilar och ting. Vi samlar pensionspoäng., gillanden och bekräftelser dagarna i ända.
Men dit du är på väg- ditt livs sista ändhållplats-  där är din karriär, dina arbetsprestationer, tjusiga yta och pengar väldigt lite värda. Åtminstone enligt dem som faktiskt legat där den där sista dagen i livet. Jag tror det vore klokt att lyssna in vad de säger när det verkligen gäller.
 Och de t de säger är; Det viktigaste är din upplevelse om du levt i sanning med dig själv och din dröm. Vågat leva. Eller åtminstone insett att du inte vågat leva fullt ut ännu.
Det är den upplevelsen du tar med dig dit du går, tänker jag också. Genom himlens portar- eller till de oändligt sälla markerna.
 
Vem var jag när jag hade chansen att leva?
 
Är man cyniskt lagd så kanske man tänker att det är just det som alltid görs- det är den egentliga sanningen om ens liv. Det är faktiskt där du lägger din tid, kraft och energi och närvaro på som är ditt liv.
Den du är. Den du blivit.
Om du skapat jordmån för din livsdröm att frodas  eller om du låtit drömmen din vissnat.
Och blivit;
En karriärist. En dumbom som låter sig luras. En fegis som viker ner sig. Trygghetsnarkoman eller ständigt på flykt från närhet.
En som säger sig inte ha råd att gå ner i tid fastän inkomsten passerat både 30 och 35 tusen i månaden…
 
Eller kanske är du en människa som försöker leva och lära av fel och misstag. Justerar kursen. Hålla balansen Lär om lära nytt. Igen och omigen. Ramlat och rest dig upp igen. Vetat lite mera om dig själv och vart du är på väg att bli.
Men det sistnämnda lär bara inträffa om du vågar se lite djupare in i dig själv. Med idel jobbiga frågor att svara på alldeles själv.
 
Varför sa jag Ja till den befordringen- fast den tar tid från dem jag sa mig älska?
 
Varför fortsätter jag leva i en relation som aldrig når dit jag vill?- är jag mer rädd för ensamhet än leva på en lögn?
 
Vilka rädslor styr mitt liv? Och när gav jag dem rodret över min livstid?
 
Vi har skapt en tid där prestation och yta betyder mycket arbete i timmar och energi.
Trots att vi nu egentligen har råd att leva- och inte bara överleva- så tycks det mig som vi ändå pausar det viktigaste. Vi samlar prestationer och poäng på allt större högar för att nå något, någon, någonting annat. Än det som faktiskt är här och nu.
Tänk om vi skulle börja vår morgon vid första koppen kaffe, med att ställa oss frågan;
 
Om detta är min allra sista dag i livet mitt- hur skulle jag då vilja att den blev?