Men jag tror jag förstår vad hon menar, Britta. Att få vågar debatterar bristen på modet och ansvaret från tjejernas sida att sätta gränser mot en kille. Att sätta gränser mot en man kan innebära att du riskerar förlorar bekräftelse som objekt. Att du är snygg, attraktiv eller kvinnan i hans liv.
Det är där det egna modet prövas. Att säga nej är att säga ja- till det du verkligen vill ha och vara med om.
Att tystna, att kompromissa eller aldrig sätta något på sin spets- är ett garanterat sätt att förlora sig själv, i alla fall förlora respekten för sig själv.
Och det är en tuff resa att ta sig från den förlusten
Det har kommit några böcker på sistone om detta, såsom Lena Anderssons Utan personligt ansvar och Egenmäktig förfarande. Om den där kvinnliga klassikern att inte våga ta för sig. Vara tydlig med sitt eget värde. Och eget liv som lika viktigt. Hur offerrollen- som så lätt utvecklas till något bittert- omhuldas i den kvinnliga klassikern. Hur kvinnan målar upp en bild som mannen inte har en aning om. Eftersom han aldrig behöver möta den. Han är ute med bandet, fotbollslaget, polarna. Hon väntar vid telefonen. Hennes vänner kommer efter hans. I hennes värld. Han vet inte om det. Att hon har en värld. Eftersom hon avstår från väninneträffen, träningen, bokcirkeln.
En kvinnlig klassiker i bristande självrespekt. En gren mången kvinna deltagit i sitt liv.
Och ofta låter döttrarna ta vid som en slags elakartad stafett.
För vad händer inom en man - när han alltid får göra som han vill? Komma när han vill. Gå när han vill. Ligga när han vill….det blir svårt att ta ett nej. När man aldrig fått träna sig på att mötas av ett kvinnligt ”NEJ- du kan inte komma den här helgen. Jag tänkte hänga med tjejerna, förstår du. Vi ses en annan gång.”
Genom våga säga ett tydligt Nej, så kanske vi får ett klart Ja, från mannen? Inte i bara i dagdrömmen, utan IRL, rentav!