Britta Svensson skrev inför midsommarafton i Expressen om vikten av det kvinnliga ansvaret. Att våga säga Nej och sätta gränser.  Britta vet att hon är ute på farlig medial mark när hon lyfter fram att tjejer har ett ansvar- i en tid när hårresande många killar och män frias i det ena våldtäktsmålet efter det andra. Så precis som Britta, så säger jag; En våldtäkt är gärningsmannens ansvar. Alltid. Man behöver aldrig våldta någon. Även om man kan. Även om kvinnan är spritt språngande naken och full.
Men jag tror jag förstår vad hon menar, Britta. Att få vågar debatterar bristen på modet och ansvaret från tjejernas sida att sätta gränser mot en kille. Att sätta gränser mot en man kan innebära att du riskerar förlorar bekräftelse som objekt. Att du är snygg, attraktiv eller kvinnan i hans liv.
Det är där det egna modet prövas. Att säga nej är att säga ja- till det du verkligen vill ha och vara med om.
Att tystna, att kompromissa eller aldrig sätta något på sin spets- är ett garanterat sätt att förlora sig själv,  i alla fall förlora respekten för sig själv.
Och det är en tuff resa att ta sig från den förlusten
Det har kommit några böcker på sistone om detta, såsom Lena Anderssons Utan personligt ansvar och Egenmäktig förfarande. Om den där kvinnliga klassikern att inte våga ta för sig. Vara tydlig med sitt eget värde. Och eget liv som lika viktigt. Hur offerrollen- som så lätt utvecklas till något bittert- omhuldas i den kvinnliga klassikern. Hur kvinnan målar upp en bild som mannen inte har en aning om. Eftersom han aldrig behöver möta den. Han är ute med bandet, fotbollslaget, polarna. Hon väntar vid telefonen. Hennes vänner kommer efter hans. I hennes värld. Han vet inte om det. Att hon har en värld. Eftersom hon avstår från väninneträffen, träningen, bokcirkeln.
 
En kvinnlig klassiker i bristande självrespekt. En gren mången kvinna deltagit i sitt liv.
Och ofta låter döttrarna ta vid som en slags elakartad stafett.
För vad händer inom en man - när han alltid får göra som han vill? Komma när han vill. Gå när han vill. Ligga när han vill….det blir svårt att ta ett nej. När man aldrig fått träna sig på att mötas av ett kvinnligt ”NEJ- du kan inte komma den här helgen. Jag tänkte hänga med tjejerna, förstår du. Vi ses en annan gång.”
 
 
Genom våga säga ett tydligt  Nej, så kanske vi får ett klart Ja, från mannen? Inte i bara i dagdrömmen, utan IRL, rentav!
 
 
 
 

Vi firar midsommar - sommarsolståndet för då är den ljusa dagen som längst, och den mörka natten som kortats. Förr firade man troligen på rätt dag och natt- numera har man paketerat in sommarsolståndet till helgen. Magin har ersatts med praktikaliteter. Kärleksnatten med livet och jorden och dess förunderlighet- har bytts ut mot släkt-vän-familjefester med fylla och mer eller mindre grusade förhoppningar.
Så kan det gå, när man tappar bort själva anledningen , och glidningen blir det viktiga.
 
Midsommar för mig är,  trots allt, inte så mycket svensk med stång, sill, färskpotatis och jordgubbar- trots att min barndom var sådan. Nä, min midsommar är mer Tove Janssons trolska Farlig midsommar- med teatern på glid i natten. I hennes bok med mumintrollen finns magin kvar. Det ligger spänning i luften, äventyr och längtan. Vänskap och frihet. Men också ett stråk av nordisk melankoli. Sommaren är här med all sin grönska och härlighet, men runt hörnet lurar hösten och den stränga vintern. En dag att vila och fira på.
Jag har firat mina midsomrar med familj, vänner och bekanta. Jag har tillbringat en och annan afton helt ensam och nu de senaste åren med mannen i mitt liv.
Vi inledde vårt midsommarfirandet med en lång frukost och ett tre timmars samtal om livet, kärleken och den sanna vänskapen – den sortens vänskap som tillåter att jag får ha mina  drömmar levande inom mig.. Den sortens vänner som vågar lämna mig ifred- när jag vill och behöver det. Om modern digital vänskap kontra traditionell vänskap byggd på en gemensam historia. Om vi umgås genom visa upp våra hem, prestationer och status. Eller socialiserar en stund kring en gemensam passion.
Hur man som älskande kan vårda sin kärleksrelation genom förbli levande själv, på egen hand. Hitta sin egen livskälla att ösa ur.
Mitt och hans behov att få vara ensamma en stund. För att hinna landa. Eller vänta in själen när det gått för fort. För utan själ blir det inte mycket till kärlek.
Då blir det som en teaterscen på glid ut i Farlig midsommartid.
 
Så mannen min
cyklade iväg en stund för att lägga sig i sin hängmatta i skogen- med för sig själv en liten stund.
Jag vårdar mina blommor här hemma och njuter min ensamhet -och reflekterar genom att skriva denna text.  Om vänskap, kärlek så här i midsommartid. Tankar jag säkerligen får fundera vidare på och återkomma i ord och bild.
 
Nu kom ett sms-med orden På väg
 
Så snart blir det lite färskpotatis och jordgubbar. Inne eller ute beroende på vädret. Och kanske lite kär lek på det!
 
. 

Jag har varit otrogen. Otrogen i relation, i vänskap, mot mig själv och mina ideal.I handling ibland- i tanke ibland.
Det här är tankar och händelser jag mått dåligt av. Att jag liksom varit för långt borta från den jag är. Den jag trivs med och vill hänga med. Känna mig trygg med. Alltså mig själv, när jag mår bra i samklang med min omvärld. När jag inte gör illa. Eller skiter i att bry mig.
Det är vad jag lärde mig av att inte ha koll på min moraliska kompass.. Vikten av att må riktigt bra. Och det gör jag när min moraliska kompass är inställd på sanning och frid. Först då fattar jag vettiga beslut som varar över tid.
 
Att vara i otrohet, eller medverka till någon annans otrohet är ett säkert sätt att må kymigt på. Svårt att vara själv med sig själv- när ångesten infinner sig i ensamma stunder-  istället för lusten att vara kreativ. För en glad kreativitet växer ur välskött jord. När din låt blir en hyllning och inte en stunds flykt
När behovet av att döva, bedöva eller fly är starkare än allt annat. Det är säkra  kännetecken på dåligmående. Och det illamående kan lätt bli kroniskt, om den moraliska kompassen inte kalibreras . Rättas upp.   Ibland är det svårare att vara passiv i otrohet, smärtan är inte lika omedelbar. Det är ju inte jag som gör fel. Det är ju han ,hon,hen….Men att låta bli att göra bra,  är en otrohet mot allt ditt liv egentligen vill vara. Känner jag inom mig. Den sortens otrohet  kan smygande bli en del av ditt liv. Tills tomheten är total och iskall. För du valde bort det du ville vara trogen mot. Att säga ja är konsten att säga nej på rätt ställe.
 
En kompass är bra att ha när man ska ut på resa. Att inte ha en moralisk kompass med sig på den största och viktigaste resan- nämligen mitt liv är ganska korkat, tycker jag. Den packar jag numera alltid med mig.. Om jag nu inte är gudabenådad i min mänsklighet upp i vuxen åldern – så där benådade som barn är på något självklart vis -så behöver jag hjälp.När barnet som var jag växte upp och börja göra val- till och frånval - så ökade  behovet av den där moraliska kompassen-  som pekar stadigt mot sanning istället för lögn.
Mot kärlek istället för rädsla.
​Mot friden inom dig. Runt dig.
Så leta i gömmorna efter din egen kompass. Ställ in den mot dit du verkligen vill. Gör det en dag, när du är alldeles ensam med bara dig och livet självt. Försök sedan följa den så bra du bara kan. Ta upp den ofta och se om du är på väg mot glädje eller olust. Mot frihet eller fångenskap. Går du fel någon gång- kan du alltid hitta rätt igen
 
 

Att väst har en dyrkan, ja nästan besatthet av allt det som är ungt.  är nog alla rätt så överens om- även om de unga själva mången gång tycker att de bara är alibi när makten ska beslutas på riktigt.. Att de egentligen  är maktlösa. Vilket är en rätt så riktig beskrivning av vårt samhälliga kontext. Vi är nämligen rätt så maktlösa allihopa där., Gammal som ung. Kvinna som man. Svart som vit. Men självklart finns det mer eller mindre maktpositioner längre ner i hierarkierna att erövra – i den sociala hetluften. Och där återfinns de unga. De som är i fysisk rörelse.Framåt.. Uppåt.
Det är de som sätter agendan. I media, främst. Men numera också på arbetsplatsen. I det som det pratas om. Vareviga dag.. Vi som passerat de 50 första åren av våra liv, får snällt gå in i bakgrunden. Vi återfinns numera bakom vår 15 – 20 år yngre chefer - vilket är oerhört skönt och befriande. För där kan vi äntligen få makten över våra liv. Göra som vi vill och känner för.
Utanför- bland de där som inte ändå räknas.
Utanför – där ligger frihetens öppna landskap..
I andra kulturer är det inte riktigt så. Eller har i alla fall inte varit så- men nu vill ju alla vara väst av någon märklig anledning…. I gamla kulturer har man försökt hitta balansen mellan ungdomens fysiskt starka smidighet och de äldres solida psykiska smidighet,  genom ge de unga vad som ankommer dem, nämligen livets oerhörda kraftfullhet - och de äldres fysiska skröplighet betyder inte så mycket, när visheten får ta plats i det offentliga rummet.  Den där visheten du får av att inte längre vara så jäkla rädd mentalt. Du har ju en sak som de unga totalt saknar- nämligen vissheten att du klarat det- det där som de tror att de ska klara....
 
Så att glida in i bakgrunden, öppnar nya dörrar till en frihet- så skön, så frisk-  att det förlänger livet med minst ett decennium.
I bakgrunden kan du ta på dig det där som är skönt att bära. Inte det som råkar vara trendigt för dagen.
I bakgrunden kan du ta fram dig själv som människa- utan att fastna i stereotypa och förlegade könsroller.
 I bakgrunden kan du vara få lov att vara så där klok, som bara en fri själ kan vara- och skita i  om det inverkar menligt på årets löneförhandling.
 
Men passa på go´ vänner att njuta av denna semesterfrihet - för innan vi vet ordet av- lär de unga efterfråga ålderdomens erfarenhetsbaserade klokskap  – när de inser att ung rörelse inte är det enda som behövs för jorden skall må bra på sikt.
Men hoppas det tar ett bra tag innan de unga blir så gamla ochh kloka  - så jag hinner vara en odrägligt glad och fri själ , med mycket mycket egentid.

 
Jag minns attreagerade på titeln Kvinnor som älskar för mycket när Robin Norwoods bok kom ut för många år sedan- om kvinnor som älskar för mycket. Kan man verkligen älska för mycket i en värld som behöver så mycket kärlek, tänkte jag….
Likaså reagerade jag när jag började flyga med mina barn över texten; att alltid ta på min syrgasmask innan jag hjälper mitt barn- i händelse av kris. Skulle jag inte sätta mitt barn i säkerhet, innan jag tänkte på mig själv, funderade jag på då.
Likande reflektioner- som bägge  belyser en slags naivitet och oskuldsfullhet  som jag bar med mig upp i ganska hög ålder.
Nu tänker jag att det är självklart att jag måste andas själv först- för att överhuvudtaget kunna hjälpa någon annan. Utan syre är jag inte mycket till hjälp , rent krasst sett.
Och att på tok för många kvinnor älskar för mycket för sitt eget bästa. Om man nu kan beteckna deras oförmåga att lämna män som skadar och smärtar dem djupt som kärlek. De ”älskar” män som till och med dödar dem.
Jag skrev ordet älskar inom citationstecken. För är det verkligen kärlek som gror ur ett obalanserat förhållande? Jag tror inte det. Kärlek leks av likar.
I Sverige dödas en kvinna av en man hon relaterar till nästan varje vecka - år ut och år in.
Jag har kvinnliga vänner som i åratal misshandlats av män – framförallt psykiskt- då det varit möjligt att behandla dem så illa. De har nämligen inte gått därifrån. Inte kunnat eller vågat. Eller om de brutit upp- oftast hamnat i en liknande relation- men oftast värre än den förra. De har svikits, lurats, hånats, krossats- gång på gång. Men stannat kvar- i en djup skräck att bli utan….ja, vad är det de är rädda att bli utan? Behovet av att vara behövda? Av män som inte kan älska, för att de inte har tillräckligt kraft och ork att kunna älska …. Och då älskar dessa kvinnor än mer, i ett slags hopp att deras kärlek skall få mannens tomhet att minska. Men kärleken uteblir oftast- men rädslan består.
Och rädsla och kärlek sitter inte i samma båt. Att vara i kärlek är att vara orädd och fri. Och kärleken tål hur mycket sanning som helst – men det gör inte dessa älskande kvinnor.
För hur mycket de här kvinnorna än älskar- så räcker det inte till. De blir inte glada och fria – de förblir i rädsla. Jag har själv varit rädd- men inser nu att det beror på att det inte fanns kärlek med i bilden,  bara lust och behov av kärlek.
Och jag tänker att många kvinnor bränner ut sig i relationer. Att de offrar sig för något som bara är en lögn, en illusion eller villfarelse. Som de själva skapat och upprätthållit  genom att inte vilja  inte förmått att , se sanningen i vitögat.
 
Hur gör man då för prata med dessa missbrukande kvinnor? För deras ”kärlek” är ju en drog som de inte vågar vara utan? Även om de kostar dem livet?
Precis som alkoholist väljer alkoholen före vänskap och kärlek och barn- så väljer dessa kvinnor sitt bekräftelsebehov för vänner, barn och sitt egna liv. För deras barn tar naturligtvis lika mycket stryk av att tvingas vara medberoende, oavsett vad drogen nu  är. För sådant är missbrukandet till sin natur. Det förstör.
 
Hur får jag då mina vänner att sluta missbruka sitt behov av att vara behövd, bekräftad?
Genom att sluta se dem som offer? Genom se dem som ansvariga för sina val och handlingar?
Kanske- jag vet ännu inte svaret. Om det finns ett enda svar. Kanske jag inget alls kan göra förrän de själva vill leva alldeles av sig själva.
Och hur kan man känna och ge riktig kärlek- den där utan rädsla att bli själv.
Jag tror man måste vara hel. Vara i kärlek till det som gör oss till människor. Tacksam och glad i livet självt. En sorts kärlek som bara fyller på mig inifrån. Så jag kan vara  orädd och modig kan leka l kärlek med en likasinnad. En allvarsam lek som måste tas på största allvar för att vara rolig. På riktigt.

Jag skrev i affekt igår om de 4 våldtäksmisstänkta männen som släpptes fria,  då det inte gick att bevisa att flickan inte varit i tillräckligt utsatt läge. Inte tillräckligt berusad, inte tillräckligt i underläge gentemot  de 4 killar runt sig. Jag reagerade kraftigt gentemot svenskt domstolsväsende som upprätthåller en helt genom tandlös lag.
Att 2016 utgå från att flickor ljuger om våldtäkt – i en tid då flickor är fria att ligga med vem de vill är -  rent ut sagt skrattretande patetiskt – men dessvärre en kvarleva av en manlig genomsyrad lagstiftning- och urtolkare av den samma
Idag tycker jag nästa synd om killarna från Västerås som får leva med vetskapen om vad de gjort, liksom andra friade våldtäktsanklagade män. Offer för en maskulinitetsroll som uppmuntrar och bejakar låga oansvariga kärlekslösa handlingar. De får leva med sin egen unkenhet och medvetenhet om vad de egentligen gjorde. Vad de faktiskt utsatte en medmänniska för. De får under en tid leva med allt tisslet och omvärldens tolkningar, Pratet om att de är nog inte så oskyldiga som lagen säger. Med sin vetskap om sitt beteende lär de känna rädsla och kanske skam när de själva får döttrar- som tvingas leva konstant i rädsla för sådana män som deras egen pappa. För att lagstiftningen inte skyddar den som är i underläget.
 Om de nu kan hitta någon som orkar älska dem? För vilken stark glad tjej vill vara med en kille som våldfört sig på en berusad kompis?  Och vilken sorts vänskap gror ur en dunkel hemlighet som killarnas?
En sorts rättvisa skipas åt dem av livet självt.
 
Jag tänker att svensk domstolsväsende sakta, men säkert, underminerar sin roll som rättskipare. När rättskipningen är så satt ur spel- så kommer rättvisa skipas på annat sätt. Hitta sina vägar-  jag tänker på böcker av Katarina Wennstam och Maria Sveland där kvinnor går samman och hämnas våldsamt på de friade våldtäktsmännen..Jag tänker på kvinnor som organiserat sig i Indien och möter mäns våld med våld. Med kvinnor som bygger egna byar- utan män- i ett land i Afrika .
Det speglar att en förändring är på gång. Och de som inte vill förändras – kommer livet förändras för dem.
För inget samhälle eller rike kan leva i obalans en längre tid- till slut tar balansen över. Men pendeln kan ju slå över våldsamt-om trycket är för hårt.

Idag kom beskedet att ytterligare 4 unga män friats från gruppvåldtäktsanklagelser på en medmänniska på en studenkryssning. Ytterligare 4 män som fått klartecken från svensk domstol att det är helt i sin ordning att tvinga sig på en berusad medmänniska .Det är inte våldtäkt- det är helt vanlig sex.  Ytterligare 4 män som nu vet att de lugnt kan hata och kränka andra medmänniskor av kvinnligt kön- de är nämligen inte lika mycket värda. Männen har nämligen rättvisan på sin sida. Oavsett vad som kan tyckas vara ett beteende vid sexuell närhet som är rimligt, anständigt. omtänksamt, värdigt ,respektfullt och lite kärleksfullt- så är juridiken på männens sida att kvinnor är till för att tas med våld , gärna i grupp och med vakt utanför dörren. Filma gärna händelsen och lägg ut till allmän beskådan och som en uppmuntran till andra män att ta vid. Det blir liksom realityporr- inte våldtäkt.
För - En kvinna kan uppenbarligen inte våldtas i Sverige idag- inte i juridisk mening. Och dess sensmoral är tydlig. Män får lov att hatar kvinnor så mycket de bara vill. Och det är helt ok att fortsätta göra så.
Eller?
Ska vi göra något radikalt för att förändra det?
Som typ att välja att inte vara med våldsamma hatande män. Aldrig mera. Inte förstå dem. Bara vara utan dem. De klarar vi nog av, vi kvinnor.
För handen på hjärtat - vem av oss vill ligga med en våldtäktsman? Ha barn med en våldtäktsman? Leva ett liv i nöd och lust med en man som våldtar? 
​Är ensamheten värre än den olusten?
 

Precis nu har minst 50 människor mist sitt liv på en nattklubb i Orlando. Över 50 personer är skadade. Igår spelade England och Ryssland 1-1 i en lek som kallas Fotbolls- EM i Marseille- matchen avslutades med läktarbråk med stenkastning. Oklart om hur många som skadats. Mörkläggning pågår nämligen.
I veckan häktades en svensk man efter dödat Lotta, eftersom hon inte ville ha en relation med honom.
Ett antal krig pågår med dödlig utgång varje dag, utöver detta. Och tusentals våldtäkter och övergrepp, misshandel , trakasserier och hot.Varenda dag . År ut och år in. Är det den verklighet och sorts liv vi vill ge våra ofödda? 
 
Det är med andra ord en allvarlig kris vi genomlever. Människor dör, våldtas och misshandlas av …män. Vår jord hotas av klimatförändringar och mänskligheten av män
Det är faktiskt av högsta vikt att ställa frågan- hur länge kan vi ha råd att sponsra detta vansinne- med vårt tysta medgivande?
Den sociala könsrollskonstruktionen Man har totalt spårat ur- med ännu mer våld och död som följd än tidiga i historien.Oh då kan vi inte skryta om en särskilt snygg historia.
Manligheter förknippas med våld- hur mycket vi än älskar våra oskyldiga söner. Hur mycket vi än älskar våra män, bröder och fäder.
Någonting inom normen, konstruktionen man är förödande för livet själv. Det osar förödelse, ödeläggande och död. Varför och hur kunde det bli så?
Man tror inom forskarvärlden att samlar och jägartiden var mer jämställd- och med  mindre hot och våld. Det är nämligen när en makt ska förvaltas och försvaras den tar till övergrepp som skydd. Männen tog makten när vi blev stilla- och byggde upp sig själva genom den rädsla som dödens närhet när.
Faktum är att maktnormen Manlighet är dödligt farlig. För de flesta av oss. Det finns mycket att skratta åt den i sin fjantiga uppblåsthet och imbecillitet - men alltför många dör, allt för många skadas för att vi ska kunna skratta bort den ur historien.
Den måste bort nu! Om den inte går att skrattas bort, förstås bort, resoneras bort, vädjas bort- så måste den tas ur bruk. Avlägsnas från sin position. Nu!
Jag vill inte att mina söner ska behöva bära pestens och bödelns märke i hela sina liv bara för att deras könsorgan råkade bli en snopp. Det är frågan om våra pojkars mentala hälsa!
Jag vill att de ska vara orädda fria snälla människor – som bara sant starka modiga och kloka människor kan vara! Sådana som bygger styrka inom sig och inte genom slå sina medmänniskor.

På Cern forskas det kring livets uppkomst, om det finns andra dimensioner än den vi lärt in oss på. Och vad är det som binder alla, kvarkar, elektroner och atomer samman. All denna symmetri som går igen från minsta partikel till galaxer…. Vad är det ursprungliga – den energin som orsakade första gnistan till att den första partikeln kunde klumpa ihop sig i sin resa att bli till ett stjärnstoff- som vi sedan alla kommer ifrån? Och finns det ett parallelluniversum.? En uppdaterad idévärld a la Platon?
Och det viktigaste av allt – vad gör det med oss människor att veta vår existens ursprung och syfte? Vad är på allvar och riktigt- och vad är sociala hittepåsaker? Hittepåsaker kan ju vara roliga eller oroliga, liksom…
Dessa stora frågor funderar mången på i dag på Cern- och har gjort genom årtusenden. Vad är livets gåta? Hur kan vi ens formulera den? Vad är det vi letar efter? Var finns existensen mitt, dess början- och finns det ett slut? Vad går det ut?  Livet självt i sin renaste form?
Visst finns det en egoboost i att hitta en ännu mindre partikel än tidigare- och döpa den blygsamt efter sig själv- men jag tror faktiskt att det finns mer i i själva sökandet. I livets kurragömmalek. En rolig lek- ända tills alla är upptäckta.
När jag var sisådär 11 år och skådade himmelen både på dagen och natten- så kände jag mig väldigt levande. Och som en absolut del av allt. Jag grunnade på om jag var en liten atom i en annan varelses kropp- och om det fanns varelser i min. att mina celler var lika levande varelser som jag. Himlens evighet var löftesrik och tröstande- inte en omöjlighet som det inte var lönt att grunna på. Att vara 11-12 år var att vara så levande att det var gränslöst.
Men så började ju den stora fördumningsprocessen- den som skall forma oss till socialt gångbara vuxna- kuggar i det som sägs vara verkligheten. Där den orwellska principen görs gällande- Sanning blir lögn och krig blir fred.
Och jag mådde dåligt i flera år- vilket inte är konstigt. Att andas in en öppen horisont och sedan stängas in i en lite box, där syret är en bristvara- det gör något med barnet inom mig. Kanske inom oss alla.
Jag anpassade mig relativt väl ändå, i utkanten av det sociala vuxenskapet. Men nu börjar ju min medelålder ta slut- och ålderdomen randas.
Och jag börjar skönja den fria horisontlinjen igen. Äntligen! Det är som om min hjärna har börjat få syre igen. Att jag kan börja tänka eget igen. Och den här gången kanske lite mer ordrikt än förra. Men världen öppnas och likaså mitt hjärta. Jag kan bli lika försjunken i en fjäril idag som när jag var 7 år. Och med mina livsår se likheter och mönster i fjärilens liv och mitt. Ja i själva livet, faktiskt. Det är som att börja leka igen. En klurigare version av kurragömma- för så mycket mer är möjligt för en kvinna än för ett barn.
För att leka är viktigt- det skall absolut tas på djupaste allvar. Men det är inte allvar. För lekar kan bytas ut och ta annan form och riktning. Livets allvar däremot äger evighet, dess tyngd och lätthet.
Att bli gammal och gå in i ålderns färgsprakande höst, är att se och förstå så mycket mer än vad vårbarnet och sommarens ungdom har förmåga att göra. Men det är också en början till slutet på det jag, Lilla My vet och kan förstå.
Men livet självt tar ju sig alltid en ny början- och nya lekar tas vid. Det är kanske det som är dess mening. Om det inte är så att detta livet bara är en atom i en annan dimension….

När jag var yngre var jag ofta lite så där charmigt slarvig med andras tid- dv s att jag ofta kom lite försent. Lite så där karismatisk ungefärlig. Och de flesta väntade snällt. Avstod sin tid i väntan på min.
Sedan kom jag i kontakt med andra som också tyckte deras tid var viktigare än min. Jag som trebarnsmor hade jag nämligen blivit en människa som kom i tid- det gick inte att vara så charmigt slarvig längre med så många människor inblandade. Jag fick lära mig att planera och välja bort mig för välja komma i tid.Lära mig vikten av att säga NEJ för att klart kunna säga JA
Men andra tyckte precis som jag gjorde förr- att deras egentid var viktigare än min livstid.
När jag insåg att jag ställt till det för andra. När jag insåg att jag inte kunde motivera min tid som viktigare än någon annans tid- så bytte jag livsstil. Och min tid är mycket rikare idag- när andra får plats där också.
Att ständigt komma försent är att stjäla andras livsstid till förmån för sin egen. Det är den något osnygga sanningen, tänker jag - för visst är det konstigt att ingen charmig slarver och karismatisk tidsoptimist missar att komma i tid till flyget? Någonsin!