En grandios litterär uppvisning! Lysande skrivet- men vad skriver han om? Egentligen?
Boken är en berättelse om Edward St Aubyns egen uppväxt- med en missbrukande mor och en homosexuell pedofil till far. Ståndsmässigt boende i Frankrike och Cornwall. Omgiven av konst och litteratur av de stora mästarna. Och med aldrig sinad tillgång till de finaste vinerna. Övergrepp och själslig vanvård. För att kunna ta vid och ta över makten, slotten, ägorna och betydelsen.
Bakom snobberiet, bakom etiketterna och det exkluderande besticksystemet – så skymtar vilddjuret fram. Tarvligt skallrande, incestuöst, elakt och småsint. Dagarna består av fylla, bakfylla, drogrus med på följande avtändning- med nytt rus på närmaste toalett.. Sex av det köpta slaget. Distanserat föräldraskap. Olycka förklätt av bara de bästa designers som marknaden har. Snobberi ut i varje fingerspets
Varför är det så lockande- detta med den brittiska överklassen? För mig och för så många andra?
För att vi ser vilddjuret i sprickorna?
En slags modern varulv och spöksaga?
Skrönor om det onda?
Ett sökande av en sensmoral att materiell rikedom är verkligen inte är vad den ser ut att vara?
Skvaller om Vår tids imperium och härskarklass?
Det lågsinta nöjet av de elegant formulerade slippriga elakheterna?
Förmodligen allt detta och kanske något mer. Denna lust till det brittiska. Aristokratin och överhöghetens själsliga skrymslen och smutsiga byk. Det gör mig något nedstämd att jag finner nöje i detta. En lags perversion att fylla tomheten i mitt egna liv med- istället för att ständigt vara igång med skapande av mitt egna universum. Som jag påstår att jag vill ha det. Det där livet fyllt av kärlek frihet sanning och sånt.
Jag brukar plåstra om mig med ord som att jag ser det för att jag kan lära mig något av det. Observera vansinnet- för att kunna besegra det. Eller åtminstone undvika det.
Men är det sant ? Att jag lär mig? Eller är det blott några plåster på ett lögnaktigt sinne?
Så att Jag framstår som ett praktexempel på god mänsklighet- i jämförelse med de rika avarterna i mänsklig skrud.
Hmm- detta är något jag bör fundera vidare på inser jag ju mer orden kommer ur mig….fast boken är trots allt värd att läsa, tänker jag...om inte annat för att fundera på varför vi är så förtjusta i det tarvliga vanvettet?