Jag har precis läst ute en romansvit av Edward St Aubyn som heter Romanerna om  Patrick  Melrose  vol 1
En grandios litterär uppvisning! Lysande skrivet- men vad skriver han om? Egentligen?
Boken är en berättelse om Edward St Aubyns egen uppväxt- med en missbrukande mor och en homosexuell pedofil till far. Ståndsmässigt boende i Frankrike och Cornwall. Omgiven av konst och litteratur av de stora mästarna. Och med aldrig sinad tillgång till de finaste vinerna. Övergrepp och själslig vanvård. För att kunna ta vid och ta över makten, slotten, ägorna och betydelsen.
 
Bakom snobberiet, bakom etiketterna och det exkluderande besticksystemet – så skymtar vilddjuret fram. Tarvligt skallrande, incestuöst, elakt och småsint. Dagarna består av fylla, bakfylla, drogrus med på följande avtändning- med nytt rus på närmaste toalett.. Sex av det köpta slaget. Distanserat föräldraskap. Olycka förklätt av bara de bästa designers som marknaden har. Snobberi ut i varje fingerspets
Varför är det så lockande- detta med den brittiska överklassen? För mig och för så många andra?
För att vi ser vilddjuret i sprickorna?
En slags modern varulv och spöksaga?
Skrönor om det onda?
Ett sökande av en sensmoral att materiell rikedom är verkligen inte är vad den ser ut att vara?
Skvaller om Vår tids imperium och härskarklass?
Det lågsinta nöjet av de elegant formulerade slippriga elakheterna?
 
Förmodligen allt detta och kanske något mer. Denna lust till det brittiska. Aristokratin och överhöghetens själsliga skrymslen och smutsiga byk. Det gör mig något nedstämd att jag finner nöje i detta. En lags perversion att fylla tomheten i mitt egna liv med- istället för att ständigt vara igång med skapande av mitt egna universum. Som jag påstår att jag vill ha det. Det där livet fyllt av kärlek frihet sanning och sånt.
Jag brukar plåstra om mig med ord som att jag ser det för att jag kan lära mig något av det. Observera vansinnet- för att kunna besegra det. Eller åtminstone undvika det.
Men är det sant ? Att jag lär mig? Eller är det blott några plåster på ett lögnaktigt sinne?
Så att Jag framstår som ett praktexempel på god mänsklighet- i jämförelse med de rika avarterna i mänsklig skrud.
 
Hmm- detta är något jag bör fundera vidare på inser jag ju mer orden kommer ur mig….fast boken är trots allt värd att läsa, tänker jag...om inte annat för att fundera på varför vi är så förtjusta i det tarvliga vanvettet?
 

 Idag firar Sverige midsommar. Vid denna tid är de ljusa dagarna som längst och de mörka nätterna som kortast. En tid att fröjdas åt här  i den  kalla mörka Norden. Det blommar. Det grönskas. Det kanske vankas fest.Eller ensamhet. Oavsett oss- 
Nu bryts tiden. Och sommaren vänder. 
 
Jag har varit i Grekland under tre veckor, ett land  där dagarna är ungefär lika långa som nätterna om sommaren.
Jag har stillat mitt tempo. Och funnit ett lugn i det. Låtit dagarna komma och gå som de ville. Utan klockslag och planer. Utan måsten. Bara lust. Och lärande.
 Jag har sett de gamla grekerna fortsätta gå i  många trappor och långa bergsstigar. Bygga på sina hus och odla sina trädgårdar. Städa och Iaga mat sin.
 I maklig takt så kan du fortsätta arbeta livet ut med det livet vill.
 
Det är vi i det så kallade moderna livet som tror att vi förblir unga längre genom röra oss hastigt. Snabbt och ryckigt. Fort fortare fortast
Jag tror vi åldras tidigare och dör med fler smärtor som vår hastighet försatt oss i än de gamla grekerna..
Vi springer på maskiner i stora fönster och stoppar i oss piller av alla de olika slag.. I Grekland tog sig våra grekiska vänner en raki på eftermiddagen innan siestan. Under skuggan av ett träd. Visst tog de sig om ryggen ibland innan de plockade sina grödor från marken. Men de vilade i sina steg och rörelser.
Visst har våra grekiska vänner fler rynkor- men väldigt mycket piggare ögon. De såg unga ut på sin insida, på något vis.
 
Kanske är det tid för att bryta upp även här? Tämka om. Göra om.
 
Inte gå tillbaka till gamla tider, utan se nuet med öppna ögon. Se värdena i ditt liv. Vad ska jag packa min ryggsäck med för att få leva så gott jag kan. Så länge jag kan.
Vad är bra i mitt liv nu? Vad är dåligt? Vad hindrar mig att rensa bort skräpet?
 
Hur vill JAG- inte min samtid - att det egentligen ska vara med MITT liv?
 
Tiderna är i förändring som alltid. Nu som då.
Just nu känns det som om vissa saker förändras snabbt. Och vissa förändringar går väldigt långsamt. Vissa tycker att en del saker inte borde förändras. Någonsin. Men det som inte är i rörelse dör alltid. Förändringen är evig. Vila i det.
 
Brytningens tidevarv är alltid här med mig och med dig. Om jag vill. Om du vill. Förändring pågår. Med eller utan oss.
 
 
 

Jag får ofta motta rätt mycket skit från bekanta inom miljörörelsen för att jag reser med flyg då och då. Det har inte fått mig att sluta resa. Det har inte fått mig vilja sluta resa. Det har bara gjort att jag blivit lite tystare om mina resor. En aningens mer oärlig, helt enkelt.
Det finns någonting inom miljö och vänsterrörelsen som bygger på skuld och skam. En slags puritanism och livsförnekelse, känner jag Ett starkt ogillande.. Och utan lust och skratt är det svårt att få en hållbar förändring. För livets mening är för mig att leva. Älska. Lära. Njuta och Skratta. Och att ge skuld och skam åt sina medmänniskor känns inte som en kul hållbarhetsväg för mig. Jag trivs inte med människor som hukar och avstår av skuld. Jag trivs med människor som tar för sig, delar med sig och är glada. Som av sig själva hittar ett good enough-  läge. Och agerar därifrån. För miljö är inte bara en fysisk företeelse- den är även på emotionell och mental plan. Mental miljöförstörelse är inte heller något jorden kan överleva, tänker jag..
 
Jag äter nästan aldrig kött, men jag ogillar inte kött eller köttätare. Jag tycker bara helt enkelt mer om grönsaker. De är mer färgglada. Känns bättre i min mage. Ibland äter jag en köttbit,  men det blir allt mer sällan. Det smakar mig inte på samma vis som det en gång gjorde.
Jag slutade med kött för något var godare och roligare. Inte för att jag mådde dåligt över köttets miljöutsläpp. Inte för att jag var en sämre sorts människa när jag åt kött.
 
För några år sedan hyrde jag hus över somrarna med mina barn i skärgården. Det var härliga långa somrar. Som gjorde att flyga utomlands på semester skedde väldigt sällan. Jag var nöjd med mina somrar som de var. I ur och skur.
 
Idag vill jag inte sitta i en stuga vecka efter vecka- i regn och snålblåst. Se min ledighet frysa bort. Hoppas på en solglimt under mina semesterdagar. Jag mår inte bra i det. Av det. Att resa ger mig så oerhört mycket just nu. Värme, sol, sinnesintryck, frihet och lust att leva. Som jag hoppas smittar av sig till mina medresenärer i livet. Jag blir nämligen en bättre människa av att få bada av mig i underbara hav. Med en temperatur som tillåter mer än två simtag.
 
Visst förstår jag att mina flygresor har en klimatpåverkan. Jag har därför valt att resa färre gånger och stanna bort längre-  och det ger som bonus en djupare upplevelse av resandet.
Jag är liten i konsumtionen, åker kollektivt eller promenerar i min vardag. Bor litet. Hyr istället för att äga. Delar mera med mig. Sortera mina sopor relativt bra- där finns utvecklinspotential. Äter mest ekologist – för att det smakar mer- och mest vegetarisk av ovan nämnda skäl. Jag är glad i mina livsval Och glad av dem.
 
Jag tror på att om vi skulle få våra politiker våga  utmana flygindustrin med flygransoneringar per person under en tidsperiod- så skulle vi se en utvecklingsexplosion av alternativa bränslen och  färdsätt. Tågcharter. Bussresor till fler länder. Sollceller på flygplanen. Och annat som jag inte kan tänka ut. Med mera.
 
För resa är en del av livet jag och många många med mig vill fortsätta göra. På ett eller annat sätt
Det är nämligen livsbejakelse!