Det twittras och det tweetas. Det bloggas och rubriksätts. Det pratas en himla massa ord på alla fikastunder och olika sorters samkväm
Ändå är det så mycket som inte sägs.
 
Jag saknar sanningens ord. Och jag saknar min egen förmåga att uttala dem. I rätt läge. När de som mest behövs för skingra vardagens alla små lögner. Ni vet, de där sagda orden som känns så olustigt inombords - när mina bekantas ord skorrar mot min själ. Oc
När dessa bekanta lika förtvivlat vill hålla fast vid sina små livslögner, som en överlevare från Titanic höll i ett stycke drivved. Och slår ifrån sig mina försök att vara den jag egentligen är.
 
När jag var ung så läste jag Vildanden av Ibsen- om lögnen kontra sanningen. Om det alltid är rätt att säga sanningen- hur mycket elände den än ställa till med. Ett dilemma jag burit med mig genom mina år som ung. Som vuxen. Och nu när jag börjar åldras.
Det finns ett självklart svar på det valet mellan att säga sanningen och vara med och upprätthålla lögner. Men sanningens väg är oftast den svåra att ta – för sanningen sårar så hårt den som känner sig trygg i landet där lögnerna bor. Och sanningssägaren blir så ensam i landet utanför. Så en rädsla möter en annan. Och där växer inget av värde fram.
Om man inte ser sin egen rädsla och lögn. Och börjar vara den som bor där inombords.
 
Jag inser att mina stunder med andra människor minskat. Jag orkar inte vara i sammanhang där så lite av vikt verkligen sägs. Jag har blivit en ganska ensam människa med åren. Eller snarare så har min ensamhet kommit ikapp mig igen.
 
Förr var ensamhet något jag skydde. Nu är den min vän. En av de allra bästa jag har faktiskt. En som ser mig som jag är. Och det är gott så. I den ensamheten är allt som finns av vikt. I den lyser sanningen igenom. Och det är där jag numera är som allra tryggast.
 
Det är så mycket som inte sägs. Av mig till dig.

 
Snart är det val i Sverige. Precis som i de flesta länderna i Europa och Trumps USA har debatten och valen kommit att handla om att markera nationella gränser, etniska kulturella linjer och sätt dit dem som inte passar innanför dessa. Oftast har det funnits ekonomiska argument att vi inte har råd att ta emot flyktingar. I Sverige skall vi sent omsider börja satsa på välfärden som fått stå tillbaka i några årtionden, medan de rika samlat förmögenheter på hög och konsumerat in oss i en klimatkris. Nu när välfärden ska även innefatta de mindre bemedlade så sätts den mot  asylrätten - och flyktingarna får som vanligt fly till närmaste fattiga land. För att få lite tält över huvudet och en skål mat om dagen. Vi har inte plats och pengar att ta emot dem som flyr för sina barns liv. Men vi betalar gladligen en latte i engångsmugg  för 43 kronor istället för ta med en termos med egenbryggt kaffe med ut. Och vem köper inte en ny mobil så fort den gamla börja sega sig för några tusentals kronor? Så frågan är väl snarare vad vi vill ha råd med??
 
Jag tänker ibland på min morfar och ett foto han hade på sitt barndomshem. En liten stuga på ett rum och kök i Gullbrandstorp och en liten köksträdgård . Hans mamma stod vid dörren i lång svart klänning. I huset bodde hans mamma med 11 barn då hans pappa dog tidigt.
Hon försörjde de yngsta barnen med att vara torggumma och sälja grönsaker, bär och frukter. De äldre barnen fick skaffa arbete och hjälpa till med försörjningen. Detta var under första världskriget och åren innan nästa krig kom. Jag träffade aldrig min morfars mamma. Inte som jag minns i alla fall. Men min morfar var en ganska schysst person. Som tog hand om barn och gillade livets mångfald. Han var inte rädd, min morfar. Och inte särskilt arg heller. Och inte var han rik på pengar att bevaka.
 
Vet ni att i dagens Sverige har vi minst 33 kvadratmeter boendeyta per människa om vi bor i staden(Stockholm) och uppemot 50 kvadratmeter boendeyta om vi bor i småstad eller landsbygd. Den ytan hade inte min morfar när han växte upp. Själv har jag 35,5 kvadrat till mitt förfogande. Jag får plats med väldigt mycket jag inte använder så ofta.om jag ska vara ärlig.
 
Enligt Hans Rosling så lever allt fler bättre, får bättre mat och utbildning. Men trots det så känns det som allt fler i den del av världen som har det allra bäst inte mår så bra att de orkar vara justa mot sina medmänniskor. Det har blivit en hård tid. Eller så är det bara så media vinklat det i sina sändningar. Hat hat hat. Kriget kommer. Terroristerna är här. Rädslan slår så lätt rot. Kärleken får maka på sig när rädslan ska fram.
Kanske är det helt cyniskt så att det går att tjäna massa pengar på hat och rädsla. Kärleken är inte så dyr i drift. Den är självförsörjande på något vis. Och växer och frodas alldeles utan pengar. Om vi ger den plats och tid.
Men rädslan behöver understödjas för den tar så mycket energi. Den behöver svarta rubriker och allvarliga röster i TV. Och den behöver ett stort mått av själslig tomhet och rädsla. För det verkar som om de som är ensammast är de som är räddast för de nya. Och det verkar finnas väldigt många ensamma människor bakom sin skärmar på en boyta som är lika stor som den som min morfar växte upp på med 10 syskon.
Är det ensamheten som gör oss så rädda? Att vi faktiskt inte räknas med i verkligheten? Att våga vara Nära någon levande människa och få lov att bry sig riktigt mycket om?
Alldeles på riktigt? Så att man är riktigt allvarligt sårbar så att livet och döden  kan komma igenom alla skyddsmurar? Träffa vårt hjärta och göra oss både svaga och starka på en och samma gång?
 
Tänk om-
Att det kanske är viktigare att få tycka om någon än att bo stort och ensam?
 

 
Cancer är troligen vår tids skräck. Den slår liksom till urskillningslöst. Precis var som helst och hursomhelst. Den är mer närvarande än krigsrädsla och klimatångesten- den är så jävla personlig.
Båda barn och åldringar och alla däremellan kan drabbas. Liksom deras anhöriga. För det är ju så, såvida man inte är en eremit med cancer- så drabbas alla nära till den som fått Sjukdomen.
Det är en sjukdom som kan ha en dödlig utgång. Ibland förr. Ibland senare. Men döden blir plötsligt en realitet i vardagen. En av dina närmaste vänner på något vis. Alltid där nära dig. Och du får genom vännen Döden plötsligt insikter om vad som är viktigt i ett gott liv.
Men vi lever ju inte alltid som vi lär. Eller ens som vi önskar att vi gjorde.
Ingår man i västvärldens samtidskontext så är det ett ekorrhjul som pockar på ständig uppmärksamhet med en stor dos prestationer och oro på det. Vi kan nu välja på allt. Vilket är en tvångströja när livet inte går som på räls- vilket det oerhört sällan gör kan jag konstatera så här i min begynnande ålderdom. Faktisk är det där ett lurigt och fake tankesätt. Vilket gör dig till en ännu större konsument av kurser, piller, sprit och semestrar.
Men oavsett om du är varse detta fakekontext eller ej – så påverkar din älskades sjukdom dig när Samtiden krockar med Sjukdomen.
Räkningar ska betalas, jobbtider passas, deadlines ska hållas, tvättider sättas uppmat ska köpas och lagas- och sedan ska du dessutom försöka ta tillvara på allt guld i vardagen- det guld som du vet gör dig stark när det blåser som mest och kallast.
Men ibland liksom brister det för mig. Jag blir arg på honom. Min man med cancer i huvudet. Han tar numera en jättestor plats i min  och hans tillvaro och det har utvecklat en del tråkiga sidor hos honom.
En del med cancer blir ömkliga och rädda. Andra sluter sig inom skal. Andra blir hurtigt överpositiva. Min man har blivit en bortskämd tonåring som gärna vill ha tillbaka sitt fria kreativa kaos. Så han tar sig plats. Både här och där .Och min plats känns mindre och mindre. Och då blir jag arg och känner mig frihetsberövad.
Men – här dyker upp en känsla av skuld och undran inom mig . Får man bli arg på en med cancer? Som kanske bara har några månader eller år kvar att leva? Ska jag förneka honom glädjen av ofärdiga impulser som ligger strödda i hela vårt hem? Är jag en missunnsam och genomjävlig människa? Snål med livet? Inte tillräckligt god, hel enkelt när det gäller. Inte tillräckligt tacksam för att det är jag som är frisk.
Jag funderar ibland vilka dåliga sidor cancer skulle skapa hos mig. Jag har varit sjuk som liten och det skapade en långlivad egocentricitet hos mig. Den skulle nog blossa upp igen. Kanske skulle jag liksom min man inte orka plocka upp de tråkiga resterna av kreativitet och vardagsliv efter mig.
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag blir arg för att jag inte får lika stor plats och frihet. Eftersom det är han som har cancer och inte jag.
Så jag är nog inte en alltigenom god människa.
Fast när jag frågar min Gud inom mig om man får bli arg på en med cancer., svarar hen; Ja,, det får man!