Jag håller på att skriva en saga. En saga om livet. Om vad som gått förlorat i vår värld och tid. Inom många av oss. Och hur vi kanske kan få tillbaka det. Meningen med livet. Att må bra över tid..
Sagan handlar om två barn på en resa där de liksom i våra liv får med sig erfarenheter , ledtrådar och verktyg för att ta makten och rätten över sina liv.
 
Hur länge sedan var det du var så där bara glad? En glädje över livet-  utan en  rädsla att den skall gå förlorad.
Jag ser så mycket rädsla i världen och även i mitt egna liv bakåt. Rädslan att förlora. Mina barn, mitt liv som fysisk varelse, mitt jobb, man och vänner. Man kan också vara rädd att tappa kontrollen, anseendet, hoppet. Bli alldeles vilse i pannkakan. Bli helt osedd av sin samtid.
Förresten- när jag tänker efter, jag har i mina ensamma stunder aldrig känt mig helt ensam och osedd. Snare mer sedd än någonsin ute på livets scen och i dagens agenda.
Kan jag bara vara sedd i ensamhet? På riktigt sedd? Något att grunna vidare på i en annan blogg!
 
Men tillbaka till min första tråd-
Hur behåller jag mina kärlekar utan att äga sönder andras människors rätt att leva sina liv? Älska med varenda por i kroppen- inte så där svalt i teorin och kallt i verkligheten. Utan verkligen med livet som insats- i trygg förvissning att jag ingenting förlorar- mer än en stund här och där för att få lite spänning i tillvaron?
 
Jag skriver på en saga för att förstå mera om hur det skall kunna gå till. För att jag vill älska utan rädsla. Skratta med och inte åt. Vara i sanning och frid innerst inne- även när det blåser hårt och trycket på mig tycks öka. Kan jag lära mig reglera livets tryck? Skapa det själv som en ingrediens för komma till skott och nå lärandet?
 
Jag känner att det kommer gå att lära sig detta! Lära mig spela livets spel, fånga dagen och ingentinget. Växa lite i taget. Vila och sedan växa lite till.
Älska lite mera- och inte hotas eller bli arg på att andra människor vill helt andra saker än jag vill. Detta är bekymmersamt för mig. Jag tycker nämligen alldeles självförträffligt att jag kommit på så bra lekar jag gärna vill dela med andra.
Och många vill hellre leka sina lekar- även om jag befarar att de är i full färd med upprepa misstag och sorger.
Men det är väl deras lek. Att leka färdigt sin plåga tills lärdomen de behöver har satt sig.
Men det är påfrestande att se på när utbrytningen är nära- se en medmänniska frivilligt vända tillbaka till råttfällan i sitt liv igen.
 
Med min saga vill jag berätta det för dem. Att de inte behöver inte vara i råttfällan för evigt.
Det finns andra spel att spela, andra sagor att leva sig in i. Och med helt andra sorts slut.

Jag har en hel del samtal både med min man, mina barn, vänner  och en och annan granne om detta med att leva.Det är på något viss ett gåta att det både kan vara vara busenkelt och ett mysterium.På en och samma gång....
Liv och verklighet. Manligt, kvinnligt, mänskligt, gudomligt. Då, nu och framtid. Enhet och mångfald.När skapades Jag?
​Det är sådana frågor jag grunnar över - bra mycket oftare än vad ja ska ha på mig eller vad jag ska äta. Det blir mycket soppa och kläder på avigan, kan jag ju säga.... 😇

Vi har sedan den franske filosofen Descartes tid på 1600-talet delat upp världen i två delar; en yttre och en inre. Den yttre är mätbar och exploateringsbar- kapitalismens favvo- värld, alltså.
Den inre är osynlig och lite svårare att sälja. Men för många av oss så gör den sig mer och mer påmind- den är i växande igen efter varit förnekad existensberättigande under mången decennium. Troligen för livet blir så gruvligt tomt och innehållslöst, känner jag - utan detta osynliga. De potentiella möjligheternas värld.
 
Tesen om ett opium för folket, har dessvärre inte bara drabbat religionen, utan också fostrat bort oss från andra möjliga verkligheter. Parallella verkligheter som vi ständigt är i Både kapitalismen och dess motkraft, kommunismen har bara erkänt en. En spelbräda där de slagits om herraväldet. Ont mot gott.
 
Men vad finns bortom det dualistiska?  Känslan av kärlek och liv -  är för mig att 1+ 1 inte bara bli 2 utan 3….till att  börja med!
Jag upplever- du upplever- och det är nyanserna
mellan våra upplevelser som berikar oss och frigör ännu lite mera kapacitet. Egen kapacitet att skapa ännu lite mera verklighet.
 
Innan Descartes- så var skiljelinjen inte så skarp mellan det man upplevde inom och utom sig själv.
Då fanns älvor och troll utom, för de fanns inom. Ditt fula rädda och elaka troll som inte låter någon växa förbi- och den dansande svävande älvan som är så vacker och befriande. Livet var både logisk och ologiskt. Linjärt och cirkulär- i den bästa av världar spiral. Men då måste det till lite av det osynliga. Våga det oprövade. Det som inte är kontrollerat och klart. Men vi vägrar se trollen och älvorna både inom och utom oss- inte undra på att många flyr sin tomma existens med porr, droger, tv, sociala medier och prestationer.
 
Vi lever inte i en verklighet- vi skapar den om och om igen.
Descartes tes om inre och yttre värld har blivit ödesdiger för oss då vi i inte tillmäter alla verkligheter samma värde. Vi har långsamt blivit bestulna på vår förmåga att växa på det icke mätbara sättet. Det utanför det monetära systemet.
Kanske är det därför det finns så många emotionella pygméer som Trump och andra maktmänniskor- de som bara våga vara i en enda av allaa möjliga världar
Vi har blivit konsumenter av drömmar- istället för skapare av egen gudomlig kraft
Att skapa själv innebär ett stort ansvar att se vad det är vi gör. Att min handlingar har konsekvenser – alltid. Och att det känns gött i mig av den kunskapen.
 
Vi lever i en faktisk fantasi- och spelet om ditt och mitt liv startades redan när vi föddes
Med eller utan vårt medvetande!
Jag vill gärna var med!
 

Livet knoppas och blommas igen - samtidigt som jag gå min egen höst.Gott så. Livet lever och segrar.
 
Jag har precis blivit farmor till två små nya liv här på jorden. Mina barn har fått barn. Livet går vidare. Av frö blir det frukt. Och som ger nya frön att växa sig ett liv.
De små är fortfarande så små att de bara är liv. Livets längtan efter sig självt. De doftar sött som av mjölk och honung. Ögonen är som mörkblåa brunna visa- men ändå oseende.. Som oraklets ögon i Delfi. De vet allt och ingenting.
De känner inte igen. Det vet inget om morgondagen . De bara är här och nu..Fullt ut. I denna stund.
Ett stycke liv. En stund här på jorden.
Vackert så
 
Sedan blir det formar ju livet fram små egna sorters personligheter som skall få lov att gör sina avtryck här på jorden. Ett ögonblick eller två.
Sedan lever livet sig vidare och längtar efter bli till om igen och på nytt.

Nu är den slut.  Neapelsviten av Elena Ferrante som fyllt mig med en läslust som i unga dagar. Detta epos över vår tid och med två kvinnors; Elena och Lilas drömmar, liv och försök till vänskap i den mörka skuggan av Mannen. En fantastisk resa på 1700 sidor i kvinnoliv i macholandet Italien. Så många tankar jag fick! Så många känslor jag känt. Minnen som väckts upp i nytt ljus. Klarhet. Och insikter i massor för mig nu att sortera.
 
Boken, som utan pekpinnar, påvisar sida upp och sida ner det omöjliga; att  som kvinnlig identitet lyckas på riktigt i Mannens territorium. Att lyckas vara hel och kreativ människa, sträva mot drömmar och älska i och med en öppen hand. Det här är en starkt feministisk skildring av kvinnors liv och villkor i hierarkier där kön och klass tycks bestämma vilken väg ditt egna liv ska ta. Om du inte slåss varje dag för din rätt att leva på egen hand.
 
Kan kvinnor verkligen vara vänner i det skugglandet? Jag tycker boken visar att det inte går. I alla fall är det omöjligt utan extrem vaksamhet och medvetenhet. Det krävs mycket skinn på näsan och att vara En Kvinna Med Stort Mod för att inte dansa efter Mannens pipa. Men det går ju- för allting går, som Pippi Långstrump säger. Det gäller bara att lära sig hur….
 
Men är du betingad av en annan varelse så är du inte fri. Och många kvinnor är betingade på livstid. Inte av sina barn. De växer ju upp. De är betingad av Mannen. Drömmen om Honom, livet med Honom. Men Mannen växer inte upp i skuggan av sin egen skapelse; patriarkatet. Tänker jag. Så det blir en svanesång att leva med en sådan Man. Din svanesång som kvinna och hel människa.
Så kvinnan måste göra sig fri om dt skall bli någon ordning i torpet.. Själv. Mannen lär inte ge upp sina privilegier själv- inte förrän konsekvenserna i form av  förbannelser av dem blir oerhört många fler och tunga att leva med.
Att vara fri är att ibland vara till behag- men lika ofta till obehag. Något jag tänker kvinnor har generellt svårt att vara. Det kan dessutom vara förenat med ensamhet.
Att göra själv är att vara ensam. Men kan du egentligen vara en riktig vän om du inte är beredd att förlora vänskapen?
Elena vågar aldrig riktigt konfrontera Lila i rädslan av att förlora henne. Och Lila utvecklar demoniska drag i denna rädsla. En relation så full av svek, feghet, konkurrens om Mannens gunst, publikens gillande. Så full av tragiska tokigheter att det riktigt ärliga nära samtalet aldrig riktigt blir av mellan Elena och Lila - bara som punchlines i ett trapphus. Oftast sagda av Lila och bearbetade av Elena.
 
Kan man bli hel som människa om du är född med ett kvinnligt kön och med  heterosexuell läggning  i ett patriarkaliskt skuggland ? Kan du få älska och leva med en man på lika villkor och med respekt för varandras egna skapandet och drömmar? Ja det tror jag. Men det krävs en skoningslös ärlighet även för kvinnorna att våga se sig själva som de medlöpare vi varit under tusental år. Och ta i tu med det! Våga vara till besvär! Våga säga Nej till det du inte vill  och spara kraften till säga Ja till det du verkligen vill.
 
I skugglandet av den falske fadern eller falske mannen i form av patriarkatet  - den fader som förgriper sig på, utövar våld och skapar olust för kvinnor och barn-  föds eller bevaras ingen människas kärlek. Bara missväxlighet och vanartiga relationer.
 
Så ut i solen, alla ni människor som vill leva medan ni ändå vandrar här på jorden!
För det är väl här och nu vi lever? Eller hoppas ni på Andra chansen? Skapa den då!!
 
 

Det är skönt att inte hänga med ska ni veta! Åtminstone tycker jag det. Det känns som en inre lättnad när trycket att vara med avtar och försvinner. Som om jag kommit ur baksätet på en bil som NÅGON ANNAN kör- och plötsligt får jag ta mig själv dit jag vill. När jag vill.
Jag har noll koll på dagens kändisar. Jag förstår inte hälften av de nya förkortningarna. Jag är lyckligt omedveten om vilka de senaste sminktrenderna är. Eller vilken färg som är inne just nu i dagarna
 
Däremot är jag fortfarande nyfiken på nya matidéer och recept. Boktips.  Nya resmål. Ungas tankar om livet nu och sedan. Jag älskar musik- gammal som ny. Bara den är bra för mig.
Jag är oerhört sugen på nya tankar och funderingar om vad ett gott liv kan vara.
Vetgirig om hur man kan få vara glad och nöjd så ofta som möjligt. Maximera sanningen och friden så här mitt i livet.
 
.Jag bara anar vad det är som är dagens måsten. Eftersom jag upplevt gårdagen måsten. De är rätt lika- alla dessa måsten, tänker jag. De fråntar dig på något vis makten över ditt egna liv. Du spelar bara med; bra eller oftast mindre bra. I måstena så finns det alltid vinnare och förlorare- och det är inte bara du som bestämmer vilken grupp du ingår i. Det är nämligen måstespelets regel. Hur mycket du än tar i för att passa in, flyta med. Och vara som någon annan vill. Regeln är att det är det som blir din lag och hela liv…..om och om och omigen.
Märkligt hur många år man kan spela det spelet eftersom vinsterna är snabba och ganska försumbara när man ser på dem över tid , så  jag har börjat spela ett annat spel.
Ett spel där jag tränar min medvetenhet om vad jag gör och varför
Exempelvis nu tränar jag på inte vara arg på folk som gör som dom vill när de stannar kvar i baksätet på bilen. Långt långt upp i åldrarna….Men det är inte lätt. Jag snubblar dit i princip varje vecka- och kan bara ta mig framåt genom se min egen dumhet, skratta åt mig själv och kämpa vidare med att öppna hela min hand. Även för de vänner från förr  som nu flyger ifrån mig. Som jag sörjer över och gråter en skvätt för.
Men jag är en ganska bra vänfinnare- och nu vill jag leka nya lekar så här när det drar mot ålderns höst! Kanske hittar jag nya lekkompisar bakom nästa krön….!
Men några gamla lekgodingar från förr som tittut och kurragömma kommer hänga med- nu när jag fått mitt allra första barnbarn !