Jag är i stormens öga. Igen. En plats jag fått gå till många gånger nu på de senaste åren. Min älskade har fått ett recidiv som det heter. Ett återfall. Ny cancer som sprider sig i hans hjärna och drabbar honom och mig på olika sätt. I kroppen, i vardagen och i själen.
I stormens öga kan jag känna sorg och glädje. En stilla betraktelse över livet som sådant. Hans liv, mitt liv och de åren vi fått resa tillsammans.
Hans visdoms styrka imponerar på mig. Det är som det är, säger han. Och att vi aldrig egentligen kan veta när det slutar och varthän det bär. Det har han alltid sagt och för det mesta levt efter.
Han sinnesro och humor smittar av sig. I stormens öga är rädslan över ovissheten borta. Den där rädslan som får mig att tumla runt i hur lång tid finns kvar, vilka funktioner kommer sluta fungera, hur blir mitt ensamma liv kvar på jorden.
De frågorna blir inte till i stormens öga. Där sörjer jag. Minns och skrattar. Saknar. Och försöker samla kraft för att orka finnas i mitt bästa jag för oss den här svåra tiden.
För det finns så mycket fint i all ömhet. Den sortens ömma kärlek när den är som allra starkast och modigast. Den som vågar vara ledsen. Och glad. Och faktiskt på riktigt unna sig att bara få vara här och nu. Och gå min stund på jorden.
RSS Feed
