Dags att skriva av mig- det känns som om det var länge sedan jag hade möjlighet till det  – och då passar jag på att sticka ut hakan lite :-)

Nu diskuteras huruvida man skall införa en tredje öronmärkt pappamånad – då endast 24 % av föräldraledigheten tas ut av papporna.

S ,MP och FP vill- moderaterna och centern vill inte. SD och KD vill slopa  pappamånaderna och V vill ha en individualiserad föräldraledighet dvs att blir du förälder förväntas du vilja vara och ta hand om ditt barn.

Detta kan ju te sig som en solklar självklarhet. Att när man nu gjort barn tillsammans att man också vill vara med det lilla nya livet. Men 25 % av alla pappor är inte hemma alls med sina barn. Och de flesta är bara hemma de två månader som idag är öronmärkta för dem- resten lägger mamman beslag på.

Varför vill inte pappor vara med sina barn?

En del mammor(även jag själv när jag var yngre) hävdade att mamman ammade ju- och det var bra att amma länge. Dessutom tjänade jag mindre- och det var mer ekonomiskt fördelaktigt för oss att pappan var kvar på arbetsmarknaden- medan jag sattes på avbytarbänken.

Jag ammade länge och tog mestadelen av föräldraledigheten- vilket resulterade förmodligen i att jag hämtade och lämnade på dagis. Tog nästan alla föräldrasamtal och vabbande.
Och nu 25 år senare ,är det jag som har kontakt med barnen- medan pappan inte vet vad han ska prata med dem om. Han har lämnat dem och de har lämnat honom – om man vill hårdra det.

Idag kan jag anse att jag hade fel. Att ekonomin fick spela en allt för stor roll i beslutet. Att bekvämligheten i ammandet fick komma före pappans grundläggande möjlighet att växa i närhet och kärlek till sitt lilla liv.

Och det är barnen som fick betala det högsta priset- att förlora en närvarande far.

Pengarna och statusen på arbetsmarknaden kunde repareras senare. Men en utebliven närhet går det liksom inte att  lappa ihop. Att köpa begagnat eller lite färre prylar går faktiskt bra. Att inte ta chansen att vara nära de små liven- är en sorg och tragik för alla parter. Barn. Mamma Och pappa. Och samhället i stort. För tänk vad närheten till sina små ättelägg hade berikat manligheten i sin syn på exempelvis krig, våld, sex och kvinnor.

Vi har allt att vinna och bara några kronor att förlora ett litet slag- så alla kommande pappor- ta chansen för fan och lev lite!!!

Och mammor- släpp taget ! Man blir inte mindre viktig av att saker och ting i hemmet görs på ett litet annorlunda sätt. Och kanske kan du våga hitta en roligt jobb som berikar dig!

Oj- nu glömde jag en viktig sak- många kvinnor verkar valt fel man som pappa om de inte vågar lämna det käraste man har i händerna på dessa män! Månde jag ha fel ….

Snart skall Jimmie Åkesson  från SD intervjuas i tv inför valet.

 Jag har bara en fråga till honom: Hur kommer det sig att bara några ynkans procent av väljarna i Sverige röstar på ditt parti?

Jag vet inte om den frågan kommer ställas. Men jag skulle vilja att Jimmie tog sig en funderade på att så många människor i Sverige vill att vi ska ta emot flyktingar i trauma och nöd.

Att så många svenskar vill öppna landets gränser, trots svårigheter med kulturkrockar, med tvättider i tvättstugan, ökad konkurrens om de lågavlönade jobben och mer köer till allt. Lite mindre pengar i  den egna plånboken. Trots detta vill de flesta svenskarna inte gå Jimmies lätta väg- att stänga ute och inte låtsas om att människor flyr i skräck. Från svält, krig och hat. Det känns starkt  och modigt att vilja våga det lite svårare och lite osäkrare. Kanske vår svenska trygghet kommer att  ruckas lite i kanten- men jag tror att  vår mänsklighet  växer inom oss av detta val. Valet att öppna handen istället för knyta den.

Det värmer mitt hjärta att så många i vårt land vill betala lite mer i skatt för att de vill leva i en värld som är lite mer rättvis, lite mer jämställd och lite mer solidarisk än det samhälle vi nu lever i 2014- efter 30 års nedmontering av vår gemensamma välfärd.

Det gläder mig att bo i ett land som vill våga vara människor i en tuff tidsepok-  en tid där slutet för  vårt imperium randas.

Heja Sverige !

I Danderyd finns den nye bidragsmottagaren skriver ETC. En genomsnittsfamilj mottar 8 000 kr i Rut & Rotavdrag. Det motsvarar en fattigs socialbidrag.

Men precis som ETC  skriver så anses bidragssnyltarna i Danderyd vara en sorts bättre bidragsmottagare hos exempelvis moderaterna -då deras pengar ger mycket fattiga kvinnor från andra länder arbete med att städa rent deras skit och tvätta bort de rikas lort.

Jag tycker det är riktigt jävla pinsamt!

I Sverige har vi alltså råd att subventionera rika människor så att de inte skall behöva städa och tvätta och vara med sina barn.

Däremot har vi inte med samma skattepengar råd att anställa ett par extra händer
för att städa och tvätta hemma hos fattiga gamla och sjuka Vi har inte heller pengar att anställa fler människor som kan ta vara på våra barn i förskolor. Eller finnas med ute på skolgårdarnas raster för hindra mobbing. Eller städa våra gator och torg och parker.
Eller korta köerna till sjukvården.

Jag skulle skämmas om jag vore politiker i ett parti som inte anser det vara lönsamt att ge av ett överflöd till fattiga, små ,gamla och sjuka- utan vill ge vårt gemensamma överflöd till de som redan är rika för att öka deras privata konsumtion. En konsumtion som är en tickande miljökatastrof. Som är på väg att kosta oss vår värld.

Jag skäms att leva i samma tidevarv som dessa hjärtlösa politiker- och är riktigt jävla rädd för deras enfald kommer kosta våra barn en bra jord att leva på.

Owe Wikström skrev för några år sedan en bok som hette "Långsamhetens lov" - en hyllning till det långsamma livet, det tysta och stilla stunderna i reflektion och betraktande. 
Det är en bok jag återvänder till i mina tankar allt oftare. Då var jag en människa i rusch- och förstod inte så mycket av boken. Den väckte en sorts ilska hos mig snarare. Jag stördes på något sätt och i mitt livsbeteende.

Nu längtar jag alltmer efter det stilla stunderna och hur närvarande livet blir. Tvärtemot vad jag trodde när jag sprang som fortast-  och fort sprang jag in i väggen. 
Och tack och lov lider jag av sviterna än!

För när livet inte ville röra sig mera- så tvingades jag vara med mig själv-vilket jag nogsamt undvikit sedan en jobbig period i början av tonåren.

Och paradoxalt nog blev livet mer levande. Nära och livsviktigt.

Ibland tänker jag att jag är knäpp när jag fylls av en längtan efter ensamhet det när jag är med människor. Att  längta hem – när det är tänkt att det ska vara roligt borta. Att få var själv eller med de allra allra närmaste.

Att få titta och tänka. Att få vrida på begreppen flera varv. Att köra etn extra gång i rondellen - innan jag bestämmer avtagsväg.
Att jag inte måste bada på samma gång som alla andra . Att inte gilla samma sak. Gilla min sak. Var ett med mig själv .
Min vidbrändhet har gjort mig överkänslig. Och jag måste vakta på mig själv när det är mycket rörelse runt mig- så att jag inte sugs in i springandets karusell. För det finns ett attraktion och lockelse att avstängt springa och springa och springa- för det är så bejakat av det kollektiva sociala . Du är Någon när du är i rörelse. Betydelsefull. Kanske avundsvärd.

När du är i stillhetens ensamhet så är du bara.

Bara vara i knappt hörbar andlöshet

Och då ser jag så mycket. Hör så mycket. Förstår så mycket.

Och då blir oftast den sociala tillvarons regelverk så absurt och livsfientligt. Som ett ökenlandskap där befruktningen inte kan ske- för livet har så svårt att spira i det obarmhärtiga.

Så många sociala ord och sammanhang som inte går ihop. Om jag verkligen lyssnar på vad det är jag egentligen säger- när jag pratar med hög röst. För allting talar -hela tiden, berättar och visar  mig sanningen. Bara jag stannar till och lyssnar en stund.

I sanningen finner jag ro

Jag har förstått att de tre sakerna som omsätter mest pengar är vapen, droger och porr. Och eftersom tid är pengar så bör det ju då vara detta vi mest ägnar oss åt också.
Min ingångstanke till detta var; är det verkligen det vi vill lägga mest tid, energi och resurser på?

Men sedan grunnade jag ett varv till.
Vad står dessa tre saker för?

Vapen- man vill skydda, värna något man tycker är värt

Porr- man vill njuta- vara i orgasm

Droger- man vill vidga sinnen och medvetandet

Men porr, vapen och droger är för mig en illusion. Man är så långt borta man kan från det man egentligen vill.

Sex – orgasmen – är den totala livsnjutningen. Från kroppen via hjärtat till det mentala. I kärlek, enhet och glädje upplever du frid och lycka tillsammans med den du är nära. Du är i sanning. Ett ljuvligt tillstånd man gärna vill vara i och återkomma till.

Att vårda en idé, en planta eller ett barn- är att vara i tillit. Du vattnar och ger näring och skyddar om så behövs. Mot stark sol och blåst. Men du vet att det  du vårdar kommer växa och växa. Till ett eget fantastiskt liv. Spännande!

Att uppleva ett hallucinationer- i ett drömlandskap, i parallella universum är en frihetskänsla som är enorm. Du berikar ditt medvetande och verklighet.

Porr är en begränsning av njutningen. Den når inte ditt hjärta och följs därför av lögn.

Vapen skapar rädsla och din tillit till din plantas livsförmåga minskar och följs av ofrid.

Droger förgiftar din kropp och skapar fängelsemurar runt dig och följs av ofrihet. 

Så att vi lägger mest tid och resurser på vapen, porr och droger är egentligen en längtan efter tre fundamentala ting för ett välmående och rikt liv- men dessa tre produktioner är en illusion skapad och upprätthållen  av en industri- som kastar skuggor över livet och verklighetens skönhet och obegränsade tillväxt. .

 Och den  lurar skjortan och sanningen av och ur oss.

Idag tog jordens resurser slut. Från och med imorgon lånar vi jorden av våra barn och barnbarn.

Earth overshoot day signalerar allt tidigare för varje år att vi överkonsumerar jordens resurser. Framförallt fördelar vi väl dem helgalet. En minoritet roffar på framtiden- och får de fattiga att drömma om överkonsumtion av lyxvaror.
Så när Indien, Nigeria och Kina nu får mera pengar-så läggs det på privat konsumtion av icke livsviktiga prylar och märkesattribut. För så gör västvärldens folk. Du är inte människa längre- du är ett vandrande varumärke, För Gucci, Iphone, Nike eller vad din plånbok nu har råd med.

  Vi offrar jorden för våra barn och barnbarn skull för vårt blinda habegär….eller kanske snarare  omättliga semigbegär. För idag räcker det inte med att vara människa- utan du skall ha gjort några långresor redan vid 20 år. Äga bil och bostad av tvivelaktigt byggmaterial. Ha fulla garderober med kläder du i princip aldrig har på dig. Köra bil. Vareviga dag. Åka på weekendresor till New York, London eller Barcelona.  Och shoppa mer av det du egentligen inte behöver. Den årliga långresan till Indiska oceanen eller Västindien. Charterresan för komma undan en regnig svensk sommar. Renovera om badrummet och köket när det gått ur fashion- det gör det allt snabbare nu.

Men jorden tål oss inte.

Med en krängning runt jordaxel är vi lika väck som dinosaurierna. Men de hade ingen vidare hjärna. Kanske vi skall börja använda den vi fått? Och låta hjärtat vara med på ett hörn?

Vi har snart fiskat ur våra hav. Vi upplåter odlingsbar mark för betesdjur. Vi spenderar oerhörda summor på vapen, droger och porr. . Lyxbilar och lyxbåtar. Lyxmat. Lyxväskor  för  pengar som skulle kunna ge mat åt en familj flera månader Och antyder att det skulle på något sätt vara en mänsklig rättighet. Frågan är vilka rättigheter våra barn kommer ha? Vilka möjligheter lämnar vi till dom?

Att andas ren luft. Äta giftfri mat. Dricka rent vatten. Ha balans mellan arbete och fritid.
Resa. Lära. Uppleva. Njuta. Och utvecklas som individer och art.

Kan vi inte unna dem det? Istället för det vi proppar i oss- fysiskt och mentalt.För rent ut sagt- så är det en helvetes massa skit vi drar i oss. Som ger oss cancer både i tarmar och själen.

Jag är skyldig till överkonsumtion. Jag har en knökfull garderob- och ändå roar det mig att leta nya klänningar varje år. Jag reser 2-3 gånger per år. Inte så långt, kanske- men mest med flyg. Jag har målat om köket och hallen.

Jag gör några bra saker också- jag äter väldigt sällan kött och fisk. Jag köper ekologiska varor för det mesta. Källsorterar och har ingen bil.
Men jag är ändå skyldig till en överkonsumtion av våra gemensamma resurser.

Men j- ag vill unna mina barn en bättre värld än den jag lever i.
Och det innebär att jag måste fatta vissa beslut. Och försöka ändra vissa beteenden
Så enkelt är det.  Jag vill inte lura mig själv mera. Och lura mina barn på ett gott liv.

Punkt.

Såg Vetenskapens värld igår om där Michael Mosley testade att äta mycket kött. Programmet poängterade att man inte kunde generalisera då testet bara gjordes på en människa- men man berättade om olika rapporter som påvisade lite olika resultat om huruvida rött och processat kött är farligt för vår hälsa.
Michael Mosleys kropp tålde uppenbarligen inte kött något nämnvärt. Andra hävdar motsatsen. De mår bra av kött- men inte sädesslag och raffinerade produkter.

Kanske vi får inse att generaliseringens tidevarv är över. Alla larmrapporter gäller inte alla.

Nu väntar oss kaos och mångfald – det känner jag  inom mig , och därmed torde tiden  vara inne för att utgå från sig själv. Skapa egen sanning och liv. De kommer säkerligen påminna om varandra i mycket- våra liv och sanningar -- men individualismen är här för stanna. Ansvar och frihet att vara sig själv.inte konsument, medborgare, inte svart inte vit,inte man inte kvinna. Bara vara människa. Organiskt och självmedvetet Liv.

Många rynkar på näsan åt individualism och blandar ihop den med egoism och en arena för den starke mot den svage. Borglig politik och marknadsandelar Hjärtlös roffarkapitalism. Men vad som verkar vara styrka  på kort sikt, visar sig ofta i livets paradox vara ett svaghetstillstånd, som tenderar att bli kroniskt. Att vara rik och mäktig i toppen av en byggd pyramid- tycks mig skuggas av en förlamande rädsla att bli fattig och maktlös…att falla av och ut ur bild. Lyckoforskning pekar ju på att få upplever lycka efter 30 000 kr i månadslön (svensk nutidsforskning, alltså) Men det kanske också bara är en tendens- inte den absoluta sanning som omfattar alla och en var.Några kansler upplever den skiraste och renaste glädjen av att käka guldpengar med andras blod på- vad vet jag?

Generalisering funkar i stora volymer- men mitt liv är inte mätbart i volym. Utan mäts i kvalité och innehåll. Av mig själv. Av mitt eget hjärta och egna själ. Så kanske är det så för en och annan till här på jorden

Jag skrev ju för ett tag sedan en skapelseberättelse. Kanske det är dags att vi alla formulerar vårt egna universum och skapelse.

Forna tiders religioner och gudsuppfattningar säger mer om människorna som levde då-vilket i och för sig är intressant- men säger ytterst  lite om min Gud och meningen med mitt liv. Det stora livsmysteriet får varje människa lösa alldeles själv, tror jag. Vem är jag.? Varifrån och varthän? En oerhört spännande pusseldeckare- att leta ledtrådar i vem jag är.

En helt fantastisk möjlighet att lära känna sig själv. Livet. Meningen. Hitta havet i droppen och droppen i havet. Plantera den godaste frukten – inte äta fallfrukt efter forna tiders  maktstrukturer. Se paradoxerna vi lever i ochutefter .Hur vi stannar i våra burar fastän dörren öppnats för längesedan.

Att börja känna tryggheten i friheten. I mig själv. Inte i min ständigt förändrade omgivning. För den är alltid stadd i förändring- och kommer troligen så förbli. En livsparameter att förhålla sig till alltså.Den andra parametern är Jag.
Än så länge.

Nu är det valtider och då pratas det jobb. Det ska bli fler jobb. Ungdomarna skall sättas i arbete. Vilken typ av jobb pratas det dock inte som Cecilia Verdenelli påpekar så riktigt i sin krönika häromdagen i GP.

Meningslösa jobb, lågavlönade jobb, usla arbetsvillkor. Vad ska man arbeta för? Den typen av diskussion förs inte. Alla ska jobba. Skit samma med vad. Passa gymnasister, tvätta andras fönster eller sälja varor som knappt fungerar.Vi lever ju i vinstmarginalernas tidevarv- att göra vinst är att vara bra!

På vägen in till koncentrationslägren stod skylten Arbeit macht frei…..

Men ger arbete oss verkligen frihet? Eller blir vi lättmanövrerade marionetter- då vi utschasade kommer hem  efter vår 40-timmarsvecka och dimper ner i TV-soffan för sköljas bort med en hejdlös massa tramsigheter? Tills vi lirkat upp pillerburken och sköljer ner den antidepressiva med insomningstabletten. Och tuppar av i drömlöshetens land.

Jag menar att allt arbete är inte bra. En del är direkt förkastligt och livshotande – för miljön och för vårt mentala hälsotillstånd.

Det kan vara väldigt mycket bättre att vara arbetslös- än utnyttjad och idiotförklarad.

Men, invänder säkert några- arbete ger ju lön och sammanhang. Man får arbetskamrater i bästa fall och kanske någon form av tillfredsställelse i det jobb man nu utför. Visst kan det vara så- men det kan ju också vara på annat sätt, tänker jag.

Ett samhälle för att fungera behöver helt klart arbetsinsatser från sina medborgare

en tanke är ju att vi alla skulle låt oss säga arbeta 15 - 20 år med samhällsfunktioner som vård, omsorg, utbildning infrastruktur och miljöarbete. Kanske 20-30 timmar i veckan. Resterande tid och liv kan du välja om du vill tjäna pengar inom tillverkningsindustrin som då är privat- tänk om denna industri också skulle omfamna tanken om att vara innovativ för medborgarna och samhället, utöver ett litet vinstintresse som kan ge en materiell guldkant på livet.

För de som är mer lagda åt att få en själslig guldkant på livet finns möjligheten att ägna sig åt kultur, idrott och socialt arbete för en medborgarlön.

Skippa pensionen, skippa socialbidrag, skippa sjukpensioner och barnbidrag. Låt oss arbete efter förmåga och lust.

En del skakar säker på huvudet och säger de gamla beprövade orden ” Det går inte”

Varför inte då? undrar jag

Jag skulle absolut kunna tänka mig att arbete för mitt land mellan 25-45 år. För att sedan ägna mig åt det jag bryr mig om. Självklart måste det finnas gratis skolor och sjukvård, ickevinstgivande bostäder och kollektivtrafik. Du betalar bara för vad det egentligen kostar. Inte fyller några fås portmonnäer till bredden. Det kan du göra för de icke livsviktiga sakerna som gardiner och resor, nya Iphones och kaklade badrum.

Jag känner i mig att några ändå skakar på huvudet åt min skissade utopi- och min fråga är då:
 Funkar det nu, då?

Det finns en svensk sångerska som heter Molly Sandén, som undgått mig . Fram till nu. Hon har nämligen gjort en video där hon- här och häpna- klär av sig . Trots att det 2014 väcker detta tydligen krigsrubriker- som även fångar mitt öga. Mitt intresse väcks av att Molly enligt rubrikerna visar upp sin tjocka kropp- och att hon äntligen är stolt över den.

Jag förstår att Molly ,liksom miljoner flickor som växt upp med denna enorma utseendefixering, lidit kval och känt osäkerhetens demoner. Det har även jag gjort- och gör fortfarande av och till. Det är nämligen stört omöjligt att leva upp till konstgjorda ideal- så länge vi är levande varelser. För vi åldras, förändras- lever, helt enkelt. Och det har en tendens att visa sig.

Men att det skulle minska vår sjuka utseende och kroppsfixering,  genom att visa upp en Molly- ung, sminkad och i snyggt ljus-det tror jag är att missta sig grovt.Typ hoppa i totalgalen tunna!  I min renaste  oskuldsfullhet kan jag hoppas att Molly nu verkligen kommit över sitt lidande. Men – den större delen av mig tror att detta är ett sätt att få det som nu skett. Det vill säga rubriker. Bli ett namn. Inte för sin musik och det den vill förmedla. Utan ett kändisnamn.Det kanske inte var Mollys idé- men det är det som skett, de facto.

För Molly är inte tjock- hon ser mycket vanligt byggd ut.På bilden av en naken  Molly-  men den kanske är kraftigt retuscherad?- ser man ett litet veck på Mollys mage. I storlek som ett cykeldäck- ganska tunnt och tomt. Hade hon verkligen varit tjock är det frågan om någon vågat visa det idag. För riktigt tjocka är liksom tabu. Att Molly mått dåligt är säkert sant. Vi är många som delat det illamåendet- då vi med alldeles för kritiska ögon betraktat vår kropp.

Men Molly- du är snart inte längre så ung….är du då verkligen fri från bekräftelsebehov och vågar vara stolt över dina celluliter, rynkor, grå hårstrån, hårstrån på hakan.äderbråck, glesnande hår och hängigare bröst? Och ett par kilo extra som kommer med barnafödande och åldrande?
Jag hoppas det för din skull, Molly. Att vi kan se framemot en rak och naken video med en åldrande Molly om några år- Då kan din insats kanske betyda något- även för dig själv. 
För annars kanske du gjort oss alla kvinnor en björntjänst genom återigen ställt upp som ett objekt och en del av den kroppsfixerade kulturen- som håller så mycken kvinnokraft i schackmatt.
Den kvinnokraften vi så väl behöver för bygga en ny och ärligre värld- där vi alla kan få lov att bara vara. Unga och gamla, storväxta liksom magra, bruna som bleka- men framförallt mänskliga varelser i ständig förändring.Med skönheten lysande inni

F! har uttryckt åsikter om att de skulle vilja begränsa våldspornografin- då många tjejer faktiskt inte tycker det är så kul att sex förknippas med våld mot kvinnor….det verkar dessvärre för alltför många unga killar, äldre män och gamla gubbar inte stanna vid en fantasi/manlig tvångstanke – utan våld  som ett uttryck för sexualitet genomförs i princip dagligdags i hela landet. I hela världen, förresten.

Dessutom mår en del tjejer illa av att fostras in i en sexualitet som sker på deras bekostnad- att de tvingas att börja tända på skiten och få en sunkigare sexualitet på köpet.

Men om vi nu för en stund bortser från alla våldtäkter som faktiskt sker även i verkligheten och inte bara på porrfilm– så undrar jag; Varför har porren blivit så helig? Att just den sexuella ”fantasin” tydligen ska ha en egen gräddfil.

Jag har precis läst Tom Hemstads inlägg i Politism- där han bävar just för att ett spridningsförbud  a la F! för våldspornografi, skulle vara jättejobbigt för porrkonsumenterna att klara av- att de kanske mår dåligt för att de gillar porr med våldsinslag. En inskränkning i deras frihet-kort sagt.

Mot det har ETCs Andreas Gustavsson argumenterat att porrmiljadärerna är gnälliga- porrfantasin tål inte ens kondom på kuken …för det förmänskliga porraktörerna- då det står klart för tittaren att de riskerar könssjukdomar och graviditet -och livmoderscancer på äldre dar…. Porren vill inte bli mänsklig. Det slår så hårt mot pengarna- konsumenterna flyr det mänskliga. …han har en poäng där, tycker jag.

Varför tål inte porren jämställdhet? Humor? Naturlighet? Kärlek? Lust?  Och  - Mänsklighet?

Och apropå de stackars porrkonsumenternas känslighet- ta en fattig flicka från Pakistan och kolla vilka begränsningar hon har att ta i varendaste dag i livet. Där kan vi snacka jobbigt!

Jag tycker det är synd på sexet och lusten - att förminska det till porrindustrins arena.
Och till skillnad från Tom Hemstad- tycker jag att de tillrättalagda omopererade aktörerna i porrvärlden snarare begränsar min fantasi – än bejakar den. Den blir liksom en köpevara. Min lust är inte till salu - och inte vill jag ha ett gäng pengakåta gubbar som regisserar den.

Andra fantasier som fred på jorden, rent vatten åt alla – varför är inte de lika omhuldade av manliga skribenter. Har det månntro något med pengar och makt att göra??

Undrar Lilla My