En liten måndagsfundering i all hast; Om man är rädd om sitt rykte- är det för att man reat ut sin själ? Och inte säker på att det ses med förstående ögon. Jag tänker; om jag är i frid med mig och min själ- så är rykten inget jag funderar på. Om jag däremot skarvat och slarvat med själen min- så vill jag helst inte att detta skall uppdagas och pratas om….

Så det verkar vettigare att satsa på att vara rädd om sin själ- och låt ryktet fara och flyga! men folk kanske vill krångla till det- för att ha något att göra....

Jag blir ledsen när min blick möter rubriken att Paradise Hotel är tillbaka. Jag blir illa till mods av att framgångsrika män och kvinnor inom mediavärlden inte för en sekund, drar sig för att utnyttja sina mindre lyckligt lottade medmänniskor. Utnyttja deras fattigdom på materiella, själsliga och andliga värden. Utnyttjar vår samtids brist på integritet och värdighet. Brist på kärlek, närhet, glädje, frihet, sanning och frid. De begreppen hänger ihop. Precis som dess motsatser. Paradise Hotel blir trots namnet, en ingång till lögn, ofrihet, rädsla och ångest.

Fler än jag har gjort kopplingen till freakshower där människor med fysiska defekter visas upp under hån och äckel och sensationslystnad från publiken. Nu är deltagarna i Paradise Hotel inte mer abnorma rent fysiskt än vad dagens modetrend och skönhetsindustri vill att vi alla ska se ut- men man kan vara vanskapt mer än till det yttre. Och att kittla våra lägsta instinkter bara för att tjäna pengar åt dem som redan har för mycket av den varan , känns svårt olustigt

Jag har aldrig sett programmet och kommer inte se det heller. Jag vill försöka förbli någorlunda mentalt frisk i en sjuk sjuk värld. En värld som inte är min. Men den världen ligger allför nära för att jag ska kunna var helt lycklig.Jag får klaustrofobi av dess blotta existens.

Jag lever i staden Göteborg där Göteborgsandan- de som äger och förvaltar staden- ville skapa en evenemangstad – en attraktionsstad. en stad som räknas

Och de har verkligen lyckats- turister från när och fjärran hitta nu till den lilla staden Göteborg. Kalendern är fyllt av aktiviteter som Göteborgsvarvet, Kulturkalaset, Midnatssloppet, Megaloppis, Andra Långgatans dag- utöver stadiga magneter som Ullevikonserter och Liseberg. Mycket skådespel åt folket alltså. Mitt i stan.

För samtidigt glider staden isär och områdena utanför stadskärnan utarmas på skolor, arbetsplatser, torg, mötesplatser och nybyggnation

På några få år har gatorna i staden fyllts av tiggare- de fattigaste européerna har också hittat till attraktionsstaden Göteborg- för att få smulor från överflödets bord.

Detta är till stort bekymmer för många- inklusive mig själv som få tampas med se fattigdomen i vitögat varenda dag.  Det ställer till det i själen och hjärtat. Och alla pratar om det problemet. På spårvagnen, i fikarummet och i media.

Men -Det gigantiska problemet, som exempelvis Thomas Pikets med fler pekar på,  att några få - ca 80 människor- äger hälften av jordens tillgångar. 80 människor- det är färre än tiggarna i min lilla stadsdel. Färre än vad som bor på min gård. Och min gård är väldigt liten på jorden. 
80 människor äger alltså  hälften av jordens allt-  mat, gårdar, pengar, båtar, guld, skogar- allt!.  80 människor delar på hälften av jordens gemensamma tillgångar - och 7 000 000 000 människor delar på den andra hälften...

Men detta problem ser jag sällan i vitögat. Det som det faktum äger diplomatisk immunitet. 
Det presenteras liksom inte som ett problem. Det är välförpackat och lanserat som idealtillstånd i TV och film. Något att eftersträva och beundra.

En del blir så arga på de fattigaste tiggarna att de bränner ner deras tillfälliga skydd. Det sker runt om i vårt landet nästan varje vecka. De rikaste miljardärerna dras inte alls med samma problem. Få bränner ner hus i Långedrag, Hovås och Örgryte. Trots att de sitter på pengar som skulle kunnat ge bröd åt  de fattiga i åratal framåt.

Jag tycker det är ett märkligt seende, ett seende av en lurad varelse som inte vågar erkänna att en är bortspelad- att slå på de som ligger ner. Och beundra dem som slagit undan benen på dem som ligger…..Det är som att hålla på kejsaren i Star Wars, en genomvidrig slemmig varelse av makt och girighet.

Så våra dagar fylls av mycket skådespel så att vi glömmer och istället drömmer. i attraktionsstaden, på Tv, på arbetsplatsen, på gården- så mycket att förströ sig med att inte en enda vettig tanke hinner tänkas. Inte en känsla som når hjärtat mitt.

Tänk om jag inte bryr mig om att springa Midnattsloppet. Inte tittar på Netflix. Inte shoppar mig till en rikemans -look- a-like .

För tänk om jag hann sätta mig ner och känna efter hur jag egentligen mår- och beslutar mig för att göra något åt det?? Och tänk om någon mer än jag gör så- Och en till….och en till……..och en till……och…
....kanske skulle vi 7 000 000 000 kunna slå de där 80 i en match? Om vi orkar se vad som är det egentliga problemet? Då är vi i början till förändring!

Ja, varför röstar allt fler svenska män på ett för många rasistiskt, fascistiskt och hatiskt parti?

Varför bränner svenskar, troligtvis män, ner de allra fattigastes hem och slår ner de med nästan inget hopp om livet?
Vad är det som har hänt med landet Sverige? Någonting känns riktigt ruttet i landet Sverige. Känner jag när jag nås av nyheten att SD är det parti som flest män röstar på.

Jag tänker så här;

The times the are a changing. Allting förändras jämt- men just nu sker en stor svängning. Klockan slår- och en ny tid är på väg att randas.

Sverige mångfaldigas och globaliseras. Från varit homogent och isolerat.
Tiden går från ebb till flod, liksom.
Och allt är inte som det brukar. Som det var förr. När man visste var skåpet skulle stå. Förändring kan göra ont.  Åtminstone när man är rädd att inte duga till. Att man inte vågar lära nytt. Eller är på väg att ramla från hög höjd.

Sverige blir också alltmer polariserat.

De allra  rikaste  blir allt rikare och de fattiga förblir fattiga. Och om möjligt ännu något fattigare. Möjligheterna att påverka sin situation i samhället kan te sig allt svårare för de som fötts vid sidan av framgångståget Sverige 2000.

Staden växer på landsbygdens bekostnad.

Det kommunikativa postmoderna samhället har tagit vid efter det tysta industriella.

Det går fort in i framtiden. Och många hinner inte med. Får inte plats. Vet inte hur. Eller vill inte. Jag tror det är en komplex blandning av allt

Polariseringen mellan könen ser ut att öka också. Kraven på att män skall vara riktiga män och kvinnor kvinnor – som det var på 1950-talet , ni vet-  hörs i en tid när queer och transsexuellas röster växer sig starkare medialt. Vem är jag-  om jag inte är ett definierat kön? Människa? Men som man har jag ju fått lov att bete mig som ett omänskligt svin. Att vara en människa blir då väldigt stort, ansvarsfullt och liksom heligt. Gyllene regel rules- Så kvinnor och människor från andra länder har kunnat förtryckas genom att de inte setts som människor….vilket psykologiskt intressant skapat något av ett odjur av manlighetens utövare…

Så -Kvinnor sexualiseras och objektifieras i allt grövre utsträckning i modet som i pornografin. För återställa maktordningen. Mannen överst-kvinnan underst.

Antalet övergrepp och våldtäkter visar på ett så stort kvinnohat av så många män- att det inte kan betecknas annat än ett gigantiskt samhällsproblem- samtidigt som medelklassens kvinnor tar mer och fler platser i styrelser och chefsbefattningar. De vågar och kan alltmer.

Och bruksamhällets söner platsar inte längre in. Det räcker inte med en kuk och två starka armar och en total lydnad inför överheten. Inte om du vill lyckas att förverkliga dig och nå framgång i vår nya osäkra värld. Insatsen har höjts. Och en kuk ger inte per automatik en fribiljett längre.

Så istället för att slåss på dansbanan eller knyta näven i fickan, när man inte räcker till, som förr om åren- så börjar tydligen alltfler män rösta på SD. Ett parti som vill ha det som en gång var. Eller som man tror att det var. När livet var enkelt efter mall. När frun hade middagen klar när man kom hem efter jobbet. Och de mest exotiska som fanns ar matinéfilmer som utspelades i fjärran länder under ledning av en stark vit man med ljuv liten blond familjeflicka vid sin sida. Mot en fond av dansande exotiska flickor i hulahula-kjolar och svartmuskiga män i konstiga kläder.

Nu bor vi sida vid sida med dessa exotiska och svartmuskiga människor. Och de pratar språk som de flesta av oss inte förstår. De kommer från krig och fattigdom. Från våld och misär. Med en hunger och en rädsla. De är lika rädda som landsbygdens pojkar på Epatraktorn. Och rädslan slår split mellan de räddaste. Och hopplösheten föder drömlöshet och tomhet. En nedåtgående spiral har just startat sina varv

De enda som inte är lika rädda är de nya starka kvinnorna. De skrattar och lever. Utvecklas och invecklas. Tar plats och finns. Uttrycker sig.

Så hatet frodas i det ordlösa utanförskapet, i förorten, i herrbastun, i fotbollsgemenskapen i småstaden- medan innanförskapet bygger gathered communitys i gentrifierade stadskärnor. Och unnar sig daglig lyx av självförverkligande i en uppåtstigande spiral.

Och de män som befinner sig längst bort slår på varandra – och hatar kvinnor. De män som äger jorden lever tryggt i överflödets glada dagar, i framgångens sus och rus. Dem vågar inte SD och männen ge sig på. Varför ,undrar jag?

Kanske har jag fel- kanske har jag korn på något. Hursomhaver så växer ett Sverige fram som känns konstigt och gör ont i mig när jag tittar åt det hållet.

Ska jag titta bort, åt det andra hållet- och fylla mig med det vackra och starka?

Är jag en förrädare då- som inte viger mitt liv åt kampen mot det onda? Eller är det den enda vägen att gå för mig ? finns det ett annan väg? Som att vara i så mycket ljus att det tar bort mörkret. Bit för bit. Skugga för skugga. Att vara emot skapar fienden. Att vara för – är ett nytt sätt att vara.

Om några hundra år kommer det skrivas i historieböckerna om en maktgalning som i början på 2000-talet härjade i det lilla riket Sverige.

 Det var en galningen hette Jan Björklund. Han var galen i makt och led av svår okunnighet.
Han inledde sin bana i maktens sfär med att vanställa och förgöra den svenska skolan. En skola som fött fram generationer av begåvningar av olika slag, både inom kultur , industrin, design  och datateknik. Samt ett land med hög läskunnighet och god hälsa hos befolkningen. Mycket beroende på en politisk tanke att alla skulle få mat för dagen, gemensam skola och sjukvård, och ha råd med ett hem.

Denna tanke tänkte dock inte Jan den Förskräcklige. Han trivdes inte i landet där alla hade det ganska bra. Så han tog sig till maktens topp för att skrida till sitt livsverk. Att montera ner den svenska välfärden.

Jan den förskräcklige var dock inte nöjd efter skapat stora grupper av icke godkända elever samt vantrivsel och våld i skolorna. Ingalunda- Utan han gav sig raskt på rätten till ett hem. Varför skall fattiga ha ett hem, undrade Jan den Förskräcklige. Det räcker med att de som har pengarna och makten har någonstans att bo. De fattiga kan bo som andra fattiga i världen- på gator, soprum, parkbänkar och skogen. Eller prostituera sig för en säng och en skål mat som barn och unga tvingas göra i Afrika, Sydamerika och Asien.De klarar ju det så varför klema bort fattiga i Sverige. Nej, höj hyrorna och tvinga ut de som inte vill arbeta 24 timmar om dygnet för att ha råd med en säng. Lathet skall inte premieras såvida den inte är ärvd.

För Jan den Förskräcklige var också medverkande i den regim som gjorde att riket Sverige genomförde en av de största ekonomiska revolutionerna i världshistorien. Regeringen beslöt att ta pengarna från de fattiga och gav till dem som hade i överflöd.

På bara några år skapades de snabbast växande klyftorna i världen i det lilla riket Sverige. Och det lilla landet gled isäroch sprack – Men då……..

Vad som hände med Jan den Förskräcklige och riket i norr - det får ni läsa om i framtidens historiebok!

Trots mina goda föresatser lyckas jag inte alltid nå fram fullt ut. Att vara en god människa och bara försöka se det braiga i tillvaron- men så får jag in en skärva i ögat där jag börja ser konstigheter

Här är en skärva:

En afrosvensk kvinna vid namn Daisy Kintu har skrivit om avsaknaden av makeup för svarta- och hennes upplevelse att inte räknas . Hon skriver; ”Det här handlar i slutändan inte bara om smink. Våra hudtoner är inte bara frånvarande på sminkhyllorna utan även i resten av samhället”

En korrekt analys, tänker jag- så varför börja med sminket? Finns det inte andra saker att kämpa för- än att få shoppa smink för att duga? Att få lyxa sig som ett objekt bland andra objekt- är det inte en märklig omväg till frihet och jämlikhet?  Att arbeta för att vi alla ska få finnas som vi är- oavsett kön, hudfärg,klass,religion, storlek eller dysfunktionalitet?  En intersektionell analys av ojämlikhet och utanförskap –kan det vara något att grunna på Daisy, undrar jag. Eller – varför inte börja arbeta med att kränga det viktiga sminket om det är det som verkligen intresserar dig? 
Slut på denna min ondgörelse- frågan är väl om den gör världen till ett bättre ställe att vistas på.....

Ibland fylls jag av en stor trötthet- den liksom rullar in från urminnes tider och gör mig alldeles lealös. Håglös och uppgiven.
Jag fylls ofta  av denna urtrötthet ibland när jag surfar runt på nätet och gör nedslag i media och facebooks versioner av verkligheten. Så mycket elände. Sorg. Hat. Smärta. Och så mycket fel som begås av en den ena och än den andre.

Jag är ingen anhängare till new age och tänk positivt- speciellt inte när det kostar pengar att få ta del av vishetens källor.

Och jag är ingen anhängare av att sopa skiten under mattan.Och ropa på enkla lösningar.

Men ibland funderar jag när jag tar in sida upp och sida ner av eländes elände- om det här är rätt metod att må bra på. För jag mår verkligen inte bra av det. Jag blir som sagt trött och stum.
Jag tänker att förändring sker av lust eller ilska. Eller för att alternativet är döden.

Och jag tänker på hur mycket jag än velat att andra människor ska ändra sig-  så har det aldrigt skett . Trots mina väl underbyggda fakta, mina klockrena analyser och visionsarbete. Jag har inte lyckats ändra en enda person med mina åsikter. Knappt mig själv, faktiskt

Och det trots att jag har rätt i det meste, enligt mig själv….!!

Så jag börjar grunna på om det ligger en väldigt stor sanning i att barn gör inte som man säger. De gör det man gör. Denna tes verkar även stämma in på vuxna i min närhet.
Så jag kanske skall hålla käften och börja förändra mig själv- innan jag försöker övertala någon annan att göra det åt mig?

Om jag inte vill ha krig- så får jag vara frid. Om jag inte vill ha våld- så får jag vara kärlek.
Vara det jag säger. Och inte bara begära förändring av andra.

Och kanske dra ner på mitt surfande i den virtuella världens eländesskildringar och njuta av den sköna världen jag har runt om mig- medan den finns kvar.

Jag har funderat lite på detta med vår så kallade professionella samhälle. Allt är specialiserat, nischat i små enheter. Har du ont i foten så får du gå till en ortoped. Har du sår på foten får du gå till en vårdcentral. Har du stukat foten får du gå till en jourmottagning.

Har du problem med pengar, själen, relationen, barnen skolgång, bostad, jobb- så finns det stöd att få- men på olika håll. Du kan tillbringa dagar med att söka runt vilken hjälp som finns för vilken sak. Det tenderar att bli ett heltidsjobb att springa runt till den ena specialisten efter den andre.

 Det mesta hänger ihop. En sak påverka en annan. Har jag ont i själen så kanske jag inte orkar ta tag i jobbsituationen. Upplever jag maktlöshet så orkar jag kanske inte ta hand om min fysiska hälsa. Har jag ont om pengar så kanske jag inte kan prioritera rätt saker- för att pengarna inte finns.

Och för det mesta får jag mest en hänvisning vidare- för mitt problem tycks aldrig hamna på rätt bord. Utan skall vidare och vidare

Det tycks mig att vi blåst upp allting i vår värld i så stora propotioner- att vi inte längre kan bli hela människor  i stuprörsseendet som råder.Jag är inte bara en fot. Eller en kindtand. Eller en bankkund. Eller en utarbetad löneslav.

Jag är jag- och vill bli hel igen. Lika hel som jag en gång kom till världen.

Finns det en specialist för det också, månntro?

Det kan te sig som ett oskyldigt nöje att njuta av sina villfarelser. Jag  tänker på  tossiga gamla tanter med glitter på skorna och en fortsatt tro på sin attraktionskraft. Eller på barn med låtsaskompisar. Eller dagdrömmar om hjältedåd och äventyr. Eller när en  förlora sig i en film eller lek en stund och tror att det är på riktigt.

Men villfarelser har ju en annan sida också. Som kanske inte alltid är lika oförarglig och njutbar för alla inblandade parter

Aktuella exempel nu är Mellbystrand  När män onanerar till solande kroppar  på en strand och tror att det är i sin fulla ordning. Fattar ni att vuxna män smyger på nakna kroppar? Vi pratar inte om 12 –åriga pojkar från 40-talet utan fysiskt vuxna män i Sverige på 2000-talet….med gratis porr dygnet runt på internet….!!!
Jag baxnar!

Eller värre villfarelser som religiösa och politiskt strukturella  galenskaper- som IS soldaternas barnvåldtäkter- som en religiös handling för komma närmare Gud…det är ju en sinnessjuk villfarelse med förödande tragik och smärta i dess spår, anser jag.

Och mina villfarelser- hur står det till med dem? Jo tack- de finns. Olika föreställningar och tolkningar utifrån olika emotionella lägen kan ju ställa till det för mig. Och andra. Är jag rädd. Även om jag inte startat krig eller är ute och ofredar folk. En del är kvarlevor från unga dagar- vilket gör att jag fortfarande tror mig besitta superkrafter…andra är min övernaturliga förmåga att veta allt. En villfarelse på mången sätt., har det visat sig

Så hur hittar en balansen mellan njutningsfulla oskyldiga villfarelser  och förödande sådana– och var går gränsen mellan oskuld och skuld?

Något att grunna på en sommarkväll så här i augusti!Och då kan man ju fundera på
Dalai Lamas ord; Our prime purpose in this life is to help others.  And if you can´t help them. At least not hurt them”

Guldet har minskat i värde , hörde jag häromdagen. Rika människor investerar numera  istället i bostäder-eftersomdet är en bristvara. En brist som gör dem ännu rikare .Kort sagt det finns ett stort och utbrett intresse för att upprätthålla bostadsbristen av dem som investerat dyrt i bostader. Det gäller alltifrån banker, finansbolag, byggherrar och bostadsrättsägare. De tjänar pengar på att mängder av människor inte har ett hem. Det smakar rätt illa i min mun av den vetskapen.

Det byggs väldigt lite. Och det som byggs är dyrt. Och det byggs främst bostäder för privat ägande- som du måste vara kapitalstark för att kunna köpa. Så de som är fattiga, lågavlönade eller bara har många barn riskerar att bli hemlösa eller flytta runt i en allt grisigare svart marknad av andra och tredjehandsutbud.   Eller sätta sig i skuld- hos någon som vill tjäna sig en slant till på dem som är utan.

För några decennium sedan hade troligen politiker i Sverige troligen känt sig manade att bygga billigt och nytt. För att ett hem var en slags  självklarhet. En grundtrygghet för  varje enskild människa- ett eget hem.Nu verkar politikerna helt tandlösa och mumlar om marknaden och maktlöshet inför en global värld.Och då blir tusen och åter tusen utan hem. 

Så varför har vi kvar dem? Alla dessa dyra politiker med hutlösa löner och arvoden? De verkar mest finnas som en slags fördyrande mellanhand i det marknadsekonomiska inferno världen tycks befinna sig i idag, tänker jag.Och när de slutar vara politiska så har framförallt de manliga sossarna en märklig förmåga att bli rekryterade av den andra sidan. Den tärande rika sidan i förföriskt tjusigt förpackning
Jag mår illa som Uggla så fint skaldade
 Och -Jag funderar allvarligt på att sluta rösta fram dessa sk demokratiska alibin vart fjärde år.