En frågeställning jag ofta återkommer till för att jag brottas med det på olika sätt inom och utom mig själv. Det är obalansen mellan det kvinnliga och det manliga. Ojämlikheten. Och därmed orättvisan- och dess märkliga bisarra och perverterade konsekvenser.

Jag tror att vi på individplanet har tillgång till både så kallat manliga och så kallt kvinnliga energier- inom oss för att skapa en unik enhet för just mig.

Sedan lever vi i kontext och skapar strukturer som skapar jordmån för nya strukturer och därmed nya sammanhang och förutsättningar. Dessa är alltid i förändring- tänk fjärilseffekten – den hundrade apan - den femte vågen. Livet och vi är alltså i ständig förändring- och det kräver tillgång till hela min kapacitet och potentialitet för att verka rätt för mig.

 Oklart när,i historien vi människor började skapa strukturer – och började  tappa rätten och närheten till vår egen självklara  helhet, men troligtvis när vi började bygga byar, städer och civilisationer. Ju större vi byggde desto mer kontrollerande faktorer sattes in i livsspelet- som skapade försvårande omständigheter för kärleken och friheten i att vara just en allpotential människa.

Då skapade vi också en könsmaktsordning- med mannen i pyramidens topp stående på de kvinnliga. De livgivande  magiska krafterna som kvinnan besatt - blev nu äckligt, skamligt och körbart. Mången religionshistorier byggdes upp för skapa trovärdighet i tudelning av manligt- ljus- gott- kontra kvinnlig – mörker- dåligt. Eller rent av mer eller mindre värdelöst. Tänk att i forntiden firade man flickors menstruation- nu skall man i västvärlden vara fräsch och oblodig - medan man i andra delar av världen låses inne eller stängs ute från byn medan man blöder livets blod.

Och här sitter vi nu , hela mänskligheten , inpinkad i en lite vrå av ett helt universum av storartade möjligheter. Tudelad och bestulna på vår mänsklighet.

Här sitter mannen i fast sina tvångstankar att kärlek och sex inte hör ihop. Kärlek till hustrun och barnen( madonnan)- gör honom till konsument/tjuv av andra kvinnors kroppar (horan). Och hans rädsla för närhet gör att hans sexualitet tas ifrån honom. Långt bort från innerlighetens ljuvlighet. De manligt konsumtionssexuella drömmarna blir mer och mer livsfientliga- och kanske är det bra. För utan frö av liv i sig- så dör de ju ut…..Och här sitter nu  den lille mannen utan möjlighet att hitta tillbaka till sina livgivande kvinnliga energier…och hans liv blir så tomt, så ödsligt och så dött- att han måste ut och döda bort all denna död inom sig.

Vi försöker tappert lura oss att tro att Beyoncé eller Lady Gaga i sina unga kroppar subjektifierar kvinnan ur manlighetens objektifierings fälla- genom att de tjänar pengar…. Att pengar är nyckeln till frihet. Kanske är pengar nyckeln till makt….men ett värre fängelse att sätta sig i är nog svårt att hitta på.

När Beyoncé står på scen i baddräkt och smink med kopior av sig själv och ropar Girl och power….så undrar jag var töserna och tanterna och morsorna är? Var finns den befriande humorn att vara människa? Ingen snubblar eller gör något oväntat och tokigt – lite manliga energier helt enkelt! Att våga vara flicka/kvinna hela livet ut kanske kräver lite mer manligt ”äh vad fan –tänk”?

När tant Patti Smith, typ 68 år- står på scenen med ett illmarigt leende så skrattar livet inom mig. Hon gör mig fri och glad. Hon verkar vara allt möjlig i sig själv. Och det befriar mig!!

När unga fröken Beyoncé står på scen gör hon mig ledsen i sin lek att se ut som en skyltdocka- för hon signalerar till mig att hon sitter fast i leken. Hon blir så pyttelite människa i sin sexsymbolklädsel i mina ögon. Och det får mig att kippa efter luft- jag känner mig instängd och kvävd i den lillla lilla boxen ung sexsymbol – med en kort -väldigt kort - bäst före datum. Blomsterängens mångfald av gladhet och förgprakt ryms liksom inte om man bara får se ut som en röd rosenknopp- framodlad i ett växthus av lågavlönade arbetare. 

Så vad är då min lärdom av detta? Hur fasiken skall jag leva vidare och ta mig ur denna hårt knutna knut av mitt dilemma med den patriarkala synen på mänskligheten som jag upplever mig drabbad av som kvinna?

Är det att sluta identifiera mig med rollen kvinna och bara vara människa – med både manligt och kvinnligt inom mig?

Kan man vara människa med röda naglar och långt hår?? Med fräcka smycken och urringad tröja? Eller är det som att simma långt ut i hajrikt vatten? Med Hajkäk-skylten påslagen?

Såg ett program om Anders Zorn och Ivar Arosenius m fl som skapade fantastiska målningar som fångade det magiska ljuset från elden, kakelugnar eller levande ljus.
Funderade lite på skillnaden mellan ljuset från ett fladdrande stearinljus och en belysningen från en glödlampa.

Det mjuka insvepande ljuset från stearinljuset på bordet eller fotogenlampan- där skuggorna kryper mjukt inpå. Och det klara elektriska ljuset från en taklampa ovanför dig- med skarpa kontraster som följd av det distinkta ljuset från glödlampan.

När vi bara hade det levande ljuset kurade vi i skymningen som kom med hösten. Tid för vila och laga. Reflektion. Laga verktyg, laga relationer, laga själ.

Sedan 100 år tillbaka är vi välsignade med det effektiva elektiska ljuset- som lyser upp rummet som självaste solen. Och möjliggör ännu mera rörelse, ännu mera arbete.

Men det är i vilan vi växer. Det är i vilan kunskapen når in och blir min.

I rörelsen finns ingen tid för analys och insikt- det sker handlingar- ibland i stor skala och i mycket hög fart. Det var väl så man uppfann multiplikationstabellen- för att systematisera det storskaliga. Och därmed förlorade man närheten och den egentligen  förståelsen som berör sinnen likaså hjärna och hjärta. Vi har blivit Talking Heads- snarare än hela människor.

Vi behöver både vila och rörelse- om vartannat. Vi behöver växa i spiralform snarare än rakt fram. Göra- fundera -korrigera-lära. Växa-reflektera-förändra-förstå. Om och om igen. Framåt och uppåt. Men alltid med perspektiv från stunder i vila.

De flesta jag känner trivs i stearinljusets lugna och närvarande intensitet. Men tillbringar mest tid i effektivitetens sken. Den lediga tiden spenderas bra mycket oftare på ett upplyst gym än framför brasan. Bra mycket oftare i högljudda shoppingmiljöer än i stilla samtal eller tystnad vid kandelabern.

Vi är mer effektiva och högpresterande än någonsin- men vad är det egentligen vi uppnår? Vad är det vi egentligen förstår? Vad är det jag lämnar efter mig för avtryck i världen?

Vad vill jag egentligen förmedla för kunskap till mina barn?

Ibland tror jag det är….Gör inte som jag…..

Och det är ju egentligen inte det mitt hjärta vill berätta för dem. Det vill berätta om bubblande kärlek och glädje. Om friden man hittar i sanningen. Och friheten man har i närvarandet.

Och det trivs bättre i skenet av en gammal fotogenlampas gulnande ljus

Jag vaknade med baksmälla idag. Tung huvudvärk och en olustkänsla i kroppen. Ett illamående helt enkelt.

Jag har varit för mycket på  och med mitt jobb det senaste. Både på arbetsplatsen, på kvällen henna i soffan med mina funderingar över vad det är jag missat att komma ihåg. På natten, både i drömmar om jobbet och i sömnlöshetens land där jag ofta befinner mig i.

Jag har en hangover av mitt jobb. Och jag är rädd för att den håller på att bli kronisk.

Jag brinner för mitt arbete, för sakfrågorna – och för all den livsbejakande potentialitet jag möter hos mina medmänniskor ute i staden. Se ljus tändas i människors ögon när de ser vad de förmår att göra.

Men jag börjar övergå från att vara lätt vidbränd till utbränd.Och det känns inget bra inom mig. En dödstrött tomhet som börjar ber ut sig i min kropp,i mina sinnen och i mitt liv

Och det bottnar i frustrationen över en ledning som liksom vårt lands styre och vår världs tidsanda- räknar i kvantiteter. Och kvantitet står förmodligen alltid i ett motsatsförhållande till kvalité.
Och det bottnar i min passion för mitt arbete- en dödlig passion hämtad från fel energikälla.

Jag har stångat min panna blodig mot allsköns olika så kallade auktoriteter -läs chefer- men rädslan i maktens korridorer är total. Oavsett om du handlar med prylar eller människor. Vi har en värld befolkad av ett gäng rädda ledare- rädda att inte vara med , ligga bra till, inte räknas, inte lyckas i kvantiteternas paradis där flest pinnar alltid vinner- oavsett hur många länder och människoliv som skövlats.

Så idag är mitt första steg mot ett annat liv. Jag har fattat ett beslut Ett beslut att leva och må bra. Och det innebär minskat arbetstid. Minskad konsumtion. Mindre köpeguldkant på tillvaron.

Men ökad kreativitet och livslust står i andra vågskålen- och det guldet är inte kattguld.

Det är äkta och det är mitt!

Nu har hösten kommit till stan. Solen skiner från en ganska blå  men vindarna närmar sig kulingstyrka. Mitt val av kläder idag var alldeles fel och jag har frusit hela dagen- både inne och ute.
Jag får helt enkelt inse att hösten är här efter en fantastisk sommar för oss som gillar värme sol och mycken badande.
Nu väntar en tid för introverta stunder med mig själv, tända ljus  och kopp Roibuste på kvällen. Skönt det också förstås

Något jag reflekterat över är rasismen, mycket naturligtvis beroende på SDs framgångar i valet. En sak jag har funderat kring är att rasism inte är en svensk företeelse- den finns över hela världen. Det finns en koppling mellan rädsla eller hunger och rasism tycks det mig. Man är inte lika benägen att döma och exkludera när man är mätt, glad och allmänt tillfreds. Så rasismen är faktiskt inte så himla stor egentligen i Sverige- men den är på frammarsch. En allt större grupp människor är mer och mer otillfredsställda, utsvultna- kanske inte på bukfylla- men näring och existensberättigande.

Vad beror det på? Gentrifieringen kontra ytterområden? Den kreativa klassens positionering kontra industrin? Eller rent allmänt en tilltagande tomhet i vardagslivet i högljuddhetens tidevarv? En tid där de alltid gäller att synas med så mycket exponeringstid som möjligt? Och hur det kontrasterar mot alla dom som allt färre lägger märke till alls.

Funderade lite på programmet Sex och musik som visades på Kunskapskanalen häromkvällen. Ett program som lyfte fram de ”frisinnade” musikernas gränsöverskridande beteende gällande sex, droger och könsroller.

 En lite jetsetklick som levde ett liv långt ifrån discona på och runt Avenyn när jag var tonåring- ett tonårsliv snarare fyllt av tafflighet, blyghet och utsatthet. Inte så mycket medvetet gränsöverskridande där inte. Det är nästan så jag förstår SD-anhängarna- de beskriver en värld som hade väldigt lite med min att göra. Väldigt lite- men de lyfts fram som trendsättarna. De historiska landmärkena.

Men det är hos oss vanliga de verkliga förändringarna äger rum som sätter avtryck i historien. Historien om ett liv. Inte av litet  ett gäng barbröstade hippies i San Fransisco. Det är vi som avgör vad som funkar utanför medias belysning. Det är vi som ligger ensamma med oss själva och känner hur vi mår. Och det är vi som gör de förändringar som funkar. På sikt.

Det är därför så många människor känner sig bedrövade efter de senaste 30 årens politik tror jag. Tömda på glädje och välmående- liksom utsatta av Harry Potters dementorer . Där de som tagit/fått makten av oss- har jobbat på att avhumanisera Sverige- gjort oss till ett lydrike under riskkapitalister och kortsiktiga ekonomiska vinster .Det har skapat ett växande illamående i landet Sverige- som tar sig lite olika uttryck- som SD, som självmord. Som lyckopiller, som sömnpiller. Eller missbruk av mat, sex, tv eller droger och alkohol.

Så SDs framgångar i valet kanske är den väckarklocka som hördes igenom Tv-bruset, i  missbruket av allsköns kickar…..den väckarklocka som väckte människan inom oss igen.

Ibland så får jag så konstiga idéer i huvudet om vad som egentligen är verkligt i verkligheten.

Enligt media så är vi i kris med en extremt svag politisk ledning- samtidigt så skiner solen. Det har varit en fantastisk septembermånad där jag badade så sent som igår. Kallt i vattnet förstås- men ljuvligt varmt i solen med kaffe och kanelbulle efter doppet.

Jag är djupt tacksam över att bo nära havet med möjlighet att kunna bada och vara i naturen- den läker mig definitivt.

 Många goda samtal med nära och mycket skratt. För livet är vansinnigt roligt. Som en absurd Monthy Python -film mången gång, tycker jag. Sorg, ilska och befriande roligt – på en och samma gång.

Men vi är ju kris, som sagt. Djup politisk kris. Jag håller med på ett plan- att vi är i kris, mänsklig kris och därmed även politisk.

Jag har som många andra i dagens Sverige

tufft och stressigt på mitt jobb- med en ledning som vill ha kvantitativa resultat- och som helt enkelt inte förmår att förstå att satsning på kvantitet oftast sker på kvaliténs bekostnad. Och någonting går sönder djupt inne i mig om jag vistas för mycket i sådan stress och olycksframkallande miljö. Jag kommer i kris helt enkelt- inom mig sjölv.

För utan kvalitativa inslag i ditt arbetsliv , ditt liv överhuvudtaget,  skapar en ekande tomhet inombords. Det är min erfarenhet. Och som jag ser och tror skapar samtidens behov av lyckopiller. Ett behov har uppstått av att bedöva sig från sig själv. En tragik, naturligtvis för den enskilde- men också för oss alla. Om livet framförs av allt fler människor som inte orka känna efter- eller vill vara med hela sig själv- så har det naturligtvis konsekvenser.  På våra vardagliga livsval. Och tron på kraften av vår förmåga till  förändring.

Mitt ansvar som människa för mig själv är att känna efter, för mig är det livsnödvändigt. Jag kan inte andas annars. Jag kan inte göra ärliga val, om jag inte är med i mina beslut

Jag strävar efter en ännu större känslighet, en ännu intensivare närhet i livet. Nu när jag är här- levande på en fatastisk planet mitt i ett outrgrundligt universium. Ibland gör det ont, ibland gör det gott. Men jag känner.

Så ibland är jag i kris, typ när jag läser media eller är för nära mina chefer. Annars är jag i frid. När jag är med mig själv – gärna med ett hav och en kopp kaffe i närheten.

Egentligen tycker jag att vår form av demokrati – med val var fjärde år där vi ger bort vår makt/röst till någon som skall representera mig- inte är den ultimata demokratin eller friheten….den ter sig mer som en slags schlagerfestival i politiska utspel. Politik och demokrati är något som finns eller bör finnas varje dag.Val gör vi varje dag- vi väljer politik varje sekund I den upphaussade valdagsretoriken börjar en hel del taktik och reaktionsrösta-det torde alltså innebära  att ett gäng människor röstar på ett parti de egentligen inte stöder….märkligt, eller hur??

Kanske är dagens politiska system byggt på konstruerade behov- och därmed saknar det ett egentligt värde?

Men om jag nu lämnar själva valjippot åtsidan – och gräver ner mig i mina tolkningar av  valresultatet. Jag har som många med mig förfärats av SDs framgångar och att var nionde människa i Sverige har lagt sin röst på de enkla svarens politik. Men lever man i en liten box med upplevelsen av maktlöshet- så blir man ingen snäll människa, tror jag.

Då slår det mig med förfäran att var tredje människa har lagt sin röst på socialdemokratin- som mången sverigedemokrat har sin hemvist från! Stefan Löfvén skall tydligen sagt i valrörelsen att han inte skall riva upp gamla beslut fattade av alliansen – beslut  som många av hans väljare upplever djupt orättfärdiga och orsaken till de ökande klyftorna i samhället. En enkel fråga till Stefan, Varför lägga sin röst på dig? En man som avsäger sig makten att ändra på tidigare dåliga beslut? Är det för att han själv som höginkomsttagare gynnas av den forna regeringens ekonomiska politik?

Eller skall man rösta på socialdemokraterna bara för att man alltid gjort det- ett robotbeteende utan hjärta och hjärna? Det känns som en farlig väg att slå in på med tanke på att missnöjda S-väljare går över till Sverigedemokraterna….

Sverige lider av en dödlig ojämlikhet och det börjar ruttna- då räcker inte plåster, Stefan Löfvén- det är dags för en operation!

Jag bor i en del av staden där var fjärde person röstar på vänsterpartiet, var femte på F! och bara var tjugonde på SD. Det känns ofta bra att bo där jag bor- men denna morgon när jag vaknar upp till ett Sverige där det står klart att mitt lands tredje största parti är ett parti som består av människor som inte vill eller orka vara medmänskliga mot de som har det allra svårast- så känns min del av staden som en liten oas- men inte riktigt verklig. Det är liksom inte många hundra meter bort ett helt annat sorts Sverige.

Sverige har liksom Göteborg glidit isär- och i de mörka skuggorna av dessa gigantiska klyftor finns människor som tappat sin tillhörighet. Som i hat och ilska vill ge igen- sparka på de som ligger ännu längre ner.  Slå på – stänga ute de nytillkomna- de traumatiserade flyktingar från krig och övergrepp som behöver tak över huvudet, mat och en plats att börja bygga på ett liv igen. SD vill inte ge dessa människor det- för att de själva känner sig tomma och bestulna på värdig framtid, skulle jag tro.

Vi har sedan 35 år tillbaka haft en politik- den har varit sosseröd, den har varit moderatblå- som arbetat för precis det här vi nu har . Ett land av klyftor och ojämlikhet. Vi var ett land som sålde ut vårt folkhemsideal för en enkelbiljett till Bryssel.

En del jublar idag för att alliansen fick stryk- men jag kan inte vara glad över att vår nya statsminister heter Stefan Löfvén om han och hans parti  inte tar sin del av ansvaret för det Sverige som idag har ett rasistiskt parti som tredje största väljargrupp.

 Och den Stefan Löfvén jag sett på TV verkar inte ha den rakryggade mognaden som det kräver- och inte heller en vision om ett annat sorts samhälle. Men- jag kan bara hoppas att jag har fel!

Idag är jag verkligen skrivsugen! 
Förmodligen för att jag skapat en stunds öppning mot horisonten i min tillvaro- och en liten stund för bara mig själv :-)

Kan själv! är ofta bland det första en liten människa säger och gör- för det är ett fundament i att vara människa. Att göra själv. Att vara själv. Att göra och att lära själv. Att skapa sin värld är helt enkelt att bli människa. Att vara sin idé.

Folkrörelserna har sitt ursprung i just detta. Att kunna själv. Att ta makten att påverka sitt liv och kontext. Att pröva sig fram och göra fel och göra rätt- men hela tiden i vara i växande, sitt egna växande.

Det Sverige jag föddes till på 60-talet var ett resultat på många sätt av folkrörelsearbete. Många maktlösa fattiga människor hade gått samman för att tillsammans skapa drägliga och rimliga levnadsvillkor för sig själva och sina barn. Ett folkhem växte fram där alla skulle just få det- ett hem med mat och möjlighet till god utbildning och hälsa.

Man byggde upp en organisation kring demokratisk representation – då rörelsen växte snabbt – och stormötes demokratin a la folktinget blev för svårmanövrerat. Här började folkrörelsen stelna till i sin form.

Jag växte upp i ett Sverige som blomstrade både i trädgårdsrabatter och ängar – med en skola där vi blandades fattiga med rika. Allt var verkligen inte bra- men det fanns en visshet om jämlikhet som en förutsättning för ett gott liv. Men vi hann inte så långt i experimentet .För på 80-talet dog solidariteten. De forna kämparna i folkrörelse började liera sig med dem de tidigare varit emot. De fick deras glasögon på sig och såg ett jämlikt Sverige som ett hot mot en ekonomisk tillväxt inom industrin och ekonomin. Dags att skapa större klyftor  mellan människor för att skapa en brist hos de fattiga  , av marknaden kallat efterfrågan, och skapa behov av konsumtion  hos de rika – en konsumtion av  oftast helt onödiga lyxvaror.

Våra folkhemshjältar  bytte sida- men hyllade liksom forna krigsherrar sina minnen som dammiga reliker- folkrörelseidealen. Och folkrörelsen dog – bit för bit. För precis som prinsessan i landet Fantasin säger i filmen Neverending story- så måste man tro på henne- annars dör hon. Och de som hade makten trodde inte längre på folkhemmet.

Men några kämpar ville inte låta folkrörelse bara vara ett minnesmärke på en dammig hylla i en maktkorridor- utan ville återskapa folk i rörelse. Men många begick då och begår nu ett kardinalfel, som jag ser det. För etablissemanget kan inte bli en folkrörelse. Den föds av sig själv nämligen. Och kan själv  -utifrån sin tids kontext. Inte gårdagens förutsättningar. Som blivit maktens grundfundament.

Jag anser att det inte då  går att komma med ett färdigt organisationsschema och blankettpärm till folk i rörelse. Hur bra regler och välvillig tanken än är. De ligger i sakens natur- i folkrörelsens innersta väsen- att den kan själv!

Att utifrån en hög position verka för folk i rörelse är att förlora makten själv- för det är varje folkrörelses mål- att ta makten över sina liv och på sitt unika sätt själva. Det handlar om maktförskjutning.  Det vet varenda förälder- att hur mycket man än skulle vilja packa med sina barn på livets resa utifrån sina egna erfarenheter- så måste man i friheten och utvecklingens namn låta barnen resa med lättaste packningen- men med  en tro på sin egna förmåga- som man de har övat på – genom att kunna själv! Gång på gång.

Först då blir det verkligen spännande att se vilken sorts värld de kommer skapa!

Samma förtröstan syns dessvärre  inte så ofta inom gamla rörelser. I en slags omsorg om gamla strukturers överlägsenhet byggs rädsla in.

Rädsla hos de styrande för erkänna att tiden går vidare och det man gjort, inte längre fungerar-  för vem är man då? En föredetting? En som inte kunde allt?

 Istället för utropa Äntligen nytt! Vad kan jag nu få lära mig?

 Det finns också en rädsla hos de nya rörelsemänniskorna att göra fel – vara fel i andras fastslagna strukturer- en rädsla som attrahera mest de som inte riktigt vågar göra felen som banar vägen för dynamisk kreativitet….

Då blir inte den gamla rörelsen särskilt spännande, trots sina rika resurser – för de som vill och vågar skapar en mängd andra arenor för folk i rörelse. Och uppfinner sitt egna organsationshjul- alldeles själva. För att de kan själva!

Ove Sernhede skriver i dagens GP om en bok ” The killing fields of inquality”av Göran Therborn – där han börjar med att fastslå att olikhet är en förutsättning för utveckling- men att ojämlikhet dödar. Den dödar människor och därmed kapas mycken kreativitet. Det mest intressanta är det forskningsresultat som beskrivs i boken, nämligen det faktum att även de rika mår bättre av jämlikhet. Vi mår med andra ord inte bra av stora sociala, kulturella och ekonomiska klyftor. Inte ens vi som har råd att betala försäkring och läkarbesök.

Jag kommer ihåg en semesterresa till Egypten för några år sedan, där jag tillbringade ett par veckor i El Gouna- ett turistparadis vid Röda Havet. Eller skall vi kalla det – ett turistreservat- för den enda egentliga möjligheten för egyptier själva att vara där – var att få jobb som servitörer.

För livsvillkoren i landet, mellan de blommande trädgårdarna i El Gouna och slummen i utkanten av Luxor- och däremellan livet vid Nilen -där tiden liksom stannat av/till för ett par tusen år sedan – var så gigantiskt stora- att min semesterresa fick en kunskapens orm med sig in i turistparadiset. El Gouna blev då för mig en kulisstad. En i och för sig, utsökt skapelse- men alltigenom falsk och konstruerad och med en särdeles  unken eftersmak. En stad-där landets egna invånare inte ägde tillträde.

Och detta ser jag nu gå igen i min egna stad, i mitt egna land och min egna världsdel Europa. Att de rika bor i blommande paradis och de fattigaste äger inte tillträde - inte till ett hem , till  kunskap, till ekonomi=självständighet och till kreativitet=självkänsla.
De förlorar sin hälsa och till och med sina liv. De dör i förtid. 

År 2014 dör människor i min stad av ojämlikhet.

Och det påverkar mig – för jag kan inte heller bli riktigt frisk med så mycket sjuka runt mig.. För runt om mig pågår en lågintensivt krigsföring mot våra socialt och ekonomisk utsatta medmänniskor, som Ove Sernhede utifrån Göran Therborns bok , beskriver vår tids politik.
Och denna brist på fred kan ju ge en förklaring till att jag inte kan känna mig fridfull och trygg var som helst i staden. Och inte heller inom mig själv. Och då hjälper inte ytterligare ett krogbesök eller en ny klänning- bara för att jag kan köpa det- för det känns liksom ändå inte bra längst därinne. Det räcker inte med ännu en köpepryl för att jag skall bli bra.Känna mig glad och fri.

Vad kan man då göra för få fred i vår del av världen?

Göran Therborn pekar på  arbetarrörelsens betydelse för ett socialt och ekonomiskt utjämnande samhällsskick efter kriget- men menar att idag måste nya mobiliserande krafter till- då samhället och kulturen har förändrats så totalt de senaste åren.

Jag håller med!! Vi kan inte blunda inför det faktum att arbetarrörelsens metodik och organisationsform saknar reell förankring och attraktivitet hos de unga i förorten,  hos den välutbildade medelklassen och hos kvinnorna!. Trots ett socialt vanstyre och ett medmänskligt haveri som kännetecknat den politiska makten de senaste åren- kan socialdemokraterna och Stefan Löfvén inte få med sig väljarna.

Är det då verkligen väljarna det är fel på, eller är arbetarrörelsen anpassning till en pyramidliknande samhällsstruktur inte en tänkbar väg att gå in i framtiden för framtidens barn?

Jag tror denna arbetarrörelsens anpassning  bygger på den svages lott att stå med mössan i hand- och vara glad åt smulorna från maktens bord.

 Dags att ta sig en rejäl funderare, tror jag-om inte det behövs ett helt nytt seende på vad makt egentligen är.  Och att vi är rätt så många som inte har lust att ge bort den till några representanter långt borta från vår vardag. Jag vill ha min makt själv!! Makten över mitt liv- med rätt att lära mig, utvecklas, påverka och bli stark  alldeles själv tillsammans med mina medmänniskor.
Jag blir inte stark via representation- jag blir snarare maktlös!

Media har drabbats av valfeber- från FB-inlägg till Tv-sända debatter. Partreklam och reklam för att rösta fyller busskurer och lyktstolpar. Torgen fylls av valstugor valarbetare. Varje dag påminns vi om 14 september. Valdagen. Pliktdagen. Rättighetsdagen. Demokratidagen.

Jag skulle vilja säga att det är val varje dag. Varje handling du gör formar vårt samhälle och kontext. Varje dag mellan de officiella valdagarna är hur vi egentligen väljer. Vilka varor vi köper, vilka människor vi vill vara.En demokrati blir inte levande  om jag mellan valdagarna inte funderar och visionerar däremellan. Och handlar i enlighet med mitt hjärta och egenmoral!
 Valet den 14 september kan ibland likna melodifestivalens röstningsförfarande 
Socialdemokraterna  twenty points- vingt points
Moderaterna  19 points …..osv

Spännande – tja kanske…men oavsett om statsministern heter herr Löfvén eller herr Reinfeldt den 15 september – så är det jag som väljer vilket liv jag vill leva. Och därmed lägger jag min byggsten till dagens och morgondagens värld. Så kan ju herrar Reinfeldt och Löfvén säga vad dom vill