I en sal på lasarettet
Där de höga sängar stod
Låg en liten ledsjuk flicka
Utan syskon ,utan far och mor
Jag satt en månad i en spjälsäng på lasarettet för provtagning och medicinsk utredning. Då var jag inte fyllda två år. En tid utanför tiden I för stora kläder och med en besökstimme om dagen.
Ont när jag vände mig. Ont när jag gick. Ont i mina knän. Ont i min gryende själ. En själ som tidigt kände sig övergiven och ledsen. Där i tiden utanför tiden skapades mycket av min personlighet. Att vara barn i gammellandet kom att skapa trots och rädsla hos mig. Och kom att prägla mitt liv i stor omfattning. Större än själva sjukdomens fysiska uttryck. Rädsla för att gammelsjukdomen skulle ta mig och göra mig lika ledsen och livlös som de vuxna jag fick dela väntrum med, följde mig i många år och skapade förnekelse och tvärtombeteende. Långt upp i åren förblev jag en liten flicka inombords
Mina svårigheter med auktoriteter. Min oförståelse för Konstiga Vuxna och deras beteende mot våra minsta.
Där föddes också min förmåga att se och lägga märke till. I tiden utanför tiden finns det rum för det långa seendet. Bortom horisonten. Ett seende som är ur-mänskligt. Helt vid sidan av klasstillhörighet, könsroll och religiösa uttryckssätt. Det seendet fick jag lära känna redan som barn. Så jag blev ett litet märkvärdigt barn. Lite utanför. Inte riktigt som andra. Särskilt smärtsamt var det förstås att inte passa in i tonårens låtsasvaravuxenlekar- där sanningen aldrig fick en chans att göra sig hörd. Åtminstone inte min sanning.
Så jag blev kvar på min piedestal några år till. den sortens piedestal många sjuka barn blir satta på – för att de inte sa känna sig …tja att de inte är riktigt som andra. Kanske. Jag vet faktiskt inte riktigt varför det ofta är så konstigt att någon har en kroppsdel som funkar så där.
Där satt jag uppe i det blå och hittade på mitt egna regelverk. Ganska bra regelverk- det funkar för det mest än i dag. Eftersom det grodde i tiden utanför tiden.
Regelverket är sedd med barnaögon, format av trotsighet och ung frihetslängtan. Och en gammal människas långsamma rörelser och stilla betraktande. Detta regelverk. Denna sorts klokskap formade mina till och frånval i livet. På gott och ont har jag krigat mot min kropp. Inom och utom mig. Fäktats mot väderkvarnar och vuxen förljugenhet.
Och blivit en stark människa. Ganska så hel. Som minns flickan från lasarettet, omfamnat henne- och tagit henne ut därifrån.
Ut i mitt egna gammelland - där det finns liv lust och upptäckarglädje. Inom och utom mig själv.