I en sal på lasarettet
Där de höga sängar stod
Låg en liten ledsjuk flicka
Utan syskon ,utan far och mor
 
 
Jag satt en månad i en spjälsäng på lasarettet för provtagning och medicinsk utredning. Då var jag inte fyllda två år. En tid utanför tiden I för stora kläder och med en besökstimme om dagen.

Ont när jag vände mig. Ont när jag gick. Ont i mina knän. Ont i min gryende själ. En själ som tidigt kände sig övergiven och ledsen. Där i tiden utanför tiden skapades mycket av min personlighet. Att vara barn i gammellandet kom att skapa trots och rädsla hos mig. Och kom att prägla mitt liv i stor omfattning. Större än själva sjukdomens fysiska uttryck. Rädsla för att gammelsjukdomen skulle ta mig och göra mig lika ledsen och livlös som de vuxna jag fick dela väntrum med, följde mig i många år och skapade förnekelse och tvärtombeteende. Långt upp i åren förblev jag en liten flicka inombords
Mina svårigheter med auktoriteter. Min oförståelse för Konstiga Vuxna och deras beteende mot våra minsta.
Där föddes också min förmåga att se och lägga märke till. I tiden utanför tiden finns det rum för det långa seendet. Bortom horisonten. Ett seende som är ur-mänskligt. Helt vid sidan av klasstillhörighet, könsroll och religiösa uttryckssätt. Det seendet fick jag lära känna redan som barn. Så jag blev ett litet märkvärdigt barn. Lite utanför. Inte riktigt som andra. Särskilt smärtsamt var det förstås att inte passa in i tonårens låtsasvaravuxenlekar- där sanningen aldrig fick en chans att göra sig hörd. Åtminstone inte min sanning.
Så jag blev kvar på min piedestal några år till. den sortens piedestal många sjuka barn blir satta på – för att de inte sa känna sig …tja att de inte är riktigt som andra. Kanske. Jag vet faktiskt inte riktigt varför det ofta är så konstigt att någon har en kroppsdel som funkar så där.
Där satt jag uppe i det blå och hittade på mitt egna regelverk. Ganska bra regelverk- det funkar för det mest än i dag. Eftersom det grodde i tiden utanför tiden.
Regelverket är sedd med barnaögon, format av trotsighet och ung frihetslängtan. Och en gammal människas långsamma rörelser och stilla betraktande. Detta regelverk. Denna sorts klokskap formade mina till och frånval i livet. På gott och ont har jag krigat mot min kropp. Inom och utom mig. Fäktats mot väderkvarnar och vuxen förljugenhet.
Och blivit en stark människa. Ganska så hel. Som minns flickan från lasarettet, omfamnat henne- och tagit henne ut därifrån.
Ut i mitt egna gammelland - där det finns liv lust och upptäckarglädje. Inom och utom mig själv.
 

Click here to edit.

Jag lade ut en liten text på Facebook om att jag gått ner i tid. 10 %.
Jag har aldrig fått så många gillanden och fina kommentarer. Roligt att känna sig stöttad- men samtidigt blir jag lite konfunderad 10 % = 4 timmar i veckan. Det är inte jättemycket. I antal timmar. Men många verkade gilla mitt lilla lilla steg i en annan riktning
För jag har brutit ett mönster. Skapat mig ett hål i tillvaron. För att kunna ha horisontlinjen öppen lite oftare. Lite längre.
Jag har brutit ett mönster och en norm. Om att 40 timmars arbetsvecka är vad alla vill ha. Måste ha.
Jag vill det inte längre. Jag vill egentligen bara arbeta med mitt lönearbete 20-30 timmar i veckan ca 6- 7-8 månader om året. Där är jag inte riktigt. Inte ännu. Jag får ta mina steg successivt. Vänja mig och känna in. Minska min konsumtion. Eller vara lite smartare när jag handlar. Vara klok och medveten lite oftare, helt enkelt.
Bo på lite mindre yta. Använda mina ben som transportmedel så länge de orkar och går.
Då vidgar sig mitt hål. Och horisonten syns lite tydligare. Lite längre.
Jag kan hitta lust till annat som inte hunnits med mellan alla så kallade måsten. Som jag nu börja ana att de är måsten bara i mitt huvud. Att jag släppt in dem och accepterat dem. Och arbetat under dem. Lydigt. Utan att ifrågasätta. Trots att mitt välmående många gånger tagit rejält med stryk i den heliga 40-timmarsveckaprincipens namn.
Jag håller på att börja må bra lite oftare. Det känns gott inom mig när jag tänker på det!
 

Recension av
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Svetlana Aleksijevitj

 
Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj säger sig i början av boken att har Dostojevskijs  frågeställning ” Hur mycket mänskligt finns det inom en människa? som en röd tråd i sin repotagebok om de kvinnliga soldaterna som slog på Sovjetunionens sida i Andra Världskriget. Över en miljon kvinnor var i aktiv tjänst i kriget. Här kommer 400 kvinnors minnesfragment i dager. – Svetlana låter dem berätta den kvinnliga soldatens historia. Den som inte trycktes i historieböckerna. Utan tystades ner- då krig inte är en affär för kvinnor. Inte riktiga anständiga kvinnor. De som inte var inte vackra på det vanliga värnlösa sättet. Både männen som stridit vid deras sida och kvinnorna som stannat hemma vände sig bort från många av de hemåtvändande kvinnliga krigarna.
Stoltheten byttes mot skuld och skam. Och tystnaden blev ett sätt att glömma.
 
Dostojevskijs frågeställningen väckte förstås kioskfilosofen inom mig. Och så började jag läsa för att få ledtrådar till hur mycket mänsklighet det kan rymmas inom en människa…
 
De var de unga kvinnorna som gav sig av till fronten. De flesta var ivriga att strida mot den hatade fienden- fascisten, tysken. Stolta över sitt land drar de i krig-tom de som har små barn med sig väljer att kriga. För Sovjetunionen. För en framtidstro och vilja.
Flickorna är så unga att deras bild av kvinnlighet bara innefattar att vara fin i en vacker klänning. Längtan efter konfekt. Och inte så mycket mer.
De offrar mycket, sina kärlekar, familjer t o m barn för kriget skull. Precis som männen. Boken säger sig ge kriget ett kvinnligt ansikte. Svetlana menar att kvinnornas berättelser ger kriget känslor. Smak och lukter. Männens berättelser blir till fakta och siffror. Jag tror att Svetlanas frågor lyfter fram det mänskliga- inte det kvinnliga. Jag tror att hennes frågor skulle fått männen att även de minnas något utöver årtalen, slagen och siffrorna.
 
Berättelserna är mänskliga. Tragiska, svåra, ibland roliga, spännande, sårbara – men oftast grå. Precis som en kvinna säger; så är kriget så grått. Det enda som har färg är blodet som rinner ur människorna….Så mycket ungt liv som slocknar.
 
Hur mycket mänsklighet ryms inom en människa i krig? Mycket och väldigt lite, tänker jag. Det beror väl på vad och hur vi definiera begreppet mänsklig. Är krig mänskligt? Är hat mänskligt? Är bara godheten mänsklig? Och just den har så liten plats i krig av alla de slag.
 
Svetlana Aleksijevitj språk får de tunga och de många historierna att flyta fram. Det finns en skönhet i hennes sätt att behandla språket. Trots ämnesval och repotageformen.
 
Det är en bra bok. Det känner jag. Men jag vet inte om jag egentligen tyckte om den. Men den är en viktig bok- inte minst nu i terrorismens tidevarv, för att förstå vilka är de som drar ut i krig. och vad kriget gör med människorna.
Och nu börjar Sverige prata upprustning igen…..
 
 

Jag har gjort det. Troligen du också. Skyllt på omständigheterna när något blivit fel, gått galet eller helt enkelt inte fungerat. Ett klockrent sätt att stanna i utvecklingen och upprepa sina misstag!
Oviljan att se att omständigheterna jag befinner mig i är resultatet av just mina handlingar och val finns där fortfarande då och då. Även när jag ser tiggare på gatan eller flyktingar från krig är det svårt att se att det är resultat av en egna handlingar. Eller barn som far illa på grund av fattigdom eller  missbrukande föräldrar. Barn är inte självmedvetna- och kan därför inte göra val, tänker jag. Frågan är nog hur gamla folk  är innerst inne? Och hur gammal är Donald Trump egentligen? Tre eller fem år, kanske. Inte så mycket äldre av att döma av hans uttalande om sina medmänniskor. Men hans biologiska ålder är 70- så det är många år som Donald har missat att bli stor på. Frågan är väl vad han gjort istället för att växa sig vuxen och klok under alla dessa år? Förmodligen har han skyllt på omständigheter och dumskallar. Utan att fundera på varför just han omger sig med korkat folk. En del skulle säga att han har lyckats. Han är rik och har en 25 år yngre kvinna- och kan bli USAs näste president. Men inte verkar han glad och välmående direkt. Vänlig mot världen kan man inte anklaga honom för att vara
För det är det jag tror man blir om man mår bra och är i balans med sin mentala och fysiska ålder. Vänlig, alltså. Snäll. Ödmjuk och generös. Men då får man ligga i. Och se över sina val- handlingar- konsekvenser. Och ändra det som gör att det blir fel. Eller mindre bra.
Jag ser många som fastnar i att det inte går att förändra livet sitt. Utan att de egentligen någonsin på riktigt ändrar sitt beteende. Och då får man som Einstein sa, vänta sig samma resultat. Ett liv man inte riktigt trivs i.
 
Jag trivs på det stora hela med mitt liv. Men får ligga i och komma ihåg att träna mig i att
Inte låta mig gå förlorad i arbete. Jag blir nämligen väldigt bekräftad i mitt jobb. Och det gillar jag. Fast i stora mängder gör det mig illa och sjuk. Så jag behöver mer ensamhet. Och mer tid utanför arbetslivet. Idag har jag äntligen vågat ta det där steget. Och gått ner i tid och i lön. Jag har inget särskilt bokat eller tänkt för dagen. Utan den kommer som den kommer. Det är en träning jag behöver unna mig oftare. Att släppa tidskontrollen och låta livet hälsa på. Hipp som happ. Utan koll.
 
Jag har sakteliga börjat vänja mig vid tanken att det är jag som är ansvarig för mitt liv- det vill säga resultatet av mina val och handlingar. Det är det liv jag har och det liv jag  får.
 
 
 

Att vara kvinna. Att vara den allra första Eva i sin egna lustgård - en bild av sinnlighet och frihet. Är det möjligt för den moderna versionen av kvinnlighet att hitta tillbaka till den lustgården?
​
 Det pratas mycket om kvinnor nu. I media åtminstone. Jag vet inte riktigt om det har nått verkligheten ännu. Detta med vad en kvinna är. Och inte är. Och om jag som kvinna får själv vara med och bestämma vem jag är. Vad jag är. Och vad jag inte är.
 
Det finns en liten snutt på Facebook med två män En vit europé och en mörkhyad muslim på en strand som om vartannat tar på kvinnan burka- eller klär av henne i bikini.
Den skall väl illustrera mäns självpåtagna rätt att bestämma och besluta om vad en kvinna är. Och bör vara.
Jag undrar så; Varför damen på bilden inte går därifrån? Ut ur bilden, alltså. På egen hand?
Och tar sig rätten att definiera sig själv.
Inte via Beyoncés stylade outfit eller Zara Larssons twittrande feminism.
Utan grunna själv. I ensamhet-  för då hörs ens egna röst bäst, är min erfarenhet.
Vem är jag?
Vad är jag?
Vart vill jag?
Och hur tar jag mig dit med både hjärta och förstånd i så gott skick som möjligt?
Vem är jag på en öde ö? Efter 1 år? Efter 15 år? Eller hur lång tid det nu tar för mig att avprogrammera mig vad en kvinna i mitt land förväntas vara.
För är det bara ett kön jag verkligen vill vara? Eller en hel människa som då och då leker kvinna. Leker femma fatale eller moderlig. Eller båda två och på en och samma gång -  om jag orkar. Spelar rollen som den kreativa sköna Afrodite eller vilda fria Artemis.
För kvinnoroller kommer och går ur och i tiden. Ibland är vi den listiga förföreskan Eva, den egensinniga Pandora eller heliga jungfrun Maria. Ibland är vi blonda käcka Agnetha Fältskog eller mörka dramatiska Anni- Frid Lyngstad.
Eller kan vi nu som unga välja spela rollen av den smarta affärskvinnan Beyoncé.
Eller axla rollen som den småkaxiga tonåringen Zara Larsson.
Att vara grå mus och gilla virkning är däremot inte så hett i mediavärlden. Men kanske i din närhet? Och  rollen är din om du vill leka den! Om du väljer att leka det du själv vill vara. Den kanske är det allra hetaste, när det verkligen kommer till den innersta kritan?
 
Vad är då en kvinna? Rent biologiskt är det de varelser med 46 kromosomer, varav de 22 första paren är i princip identiska med männens. Det skiljer sig på en kromosom i det 23e paret. Kvinnor har två XX-kromosomer. Män har en X och en Y.
Det är skillnaden som gör att mannen har en penis och kvinnan en vagina. Män har spermier. Kvinnor har ägg.
Dessa tingestar behövs vara olika, då arten skall reproducera sig. Än så länge i alla fall
I övrigt är vi i princip lika.
Så vad är det då som får oss att tro att det är kvinnligt att gå i högklackat?  Färga håret och plocka ögonbryn. Måla läpparna röda och puta med dem på bild? Raka bort håret som kommer mellan benen, på benen och under armarna?  Bära tajt och urringat oavsett väderlek? Tjäna mindre lön? Bli bortgifta och sålda som slavar?
Vilja bli våldtagna och tafsade på? I krig som i fred?
Att inte våga åldras på ett synligt vis? Att ta mindre plats på jorden med orden?
 
Vad är det som gör oss kvinnor  så rädda att inte duga till, enligt ovan? Så att vi vågar gå ur bild, så att säga?
Att vi skall bli utan man? Eller bli utan många män?
Utan barn?  Och aldrig få bli moder?
 
Kanske. Men jag tror inte det är hela sanningen.
Jag tror vi kan om vi vill och törs precis allting. Och bli älskade på riktigt- om vi vågar vara på riktigt. Vackra och fula, tuffa och rädda, starka och svaga, unga och gamla, dumma och smarta. Fulla av fel och misstag. Och potentialitet till stordåd.
Alldeles ensamma. Och i flock.
 
Att vara kvinna för mig är att vara en hel människa-  med egen personlighet, stor vilja och mycket färg. Som ibland tycker det är kul att leka den där saloonkvinnan från min barndomsfilmer från den  Vilda västerns tid.
När jag vill. Och har lust. Men bara då. Och på mina villkor. I min alldeles egna lustgård

Att vara ung – det är att tro sig veta allt och ändå inte förstå särskilt mycket. För förståelsen tar tid att mogna sig fram genom ett helt livs vidunderligheter.
Att vara ung - det är att leva i nuet utan backspegel och framtidskarta. För det unga livet har haft för få år på sig –för  att ses bakåt och förstås framåt.
Att vara ung- det är att inte greppa att varendaste steg som tas och ord som sägs har konsekvenser. Ödesdigert och hoppfullt. På en och samma gång.
Att var ung- det är att vara i knopp. Utan att veta om kommande blomning, befruktning, skördetid och död.
 
Jag har skrivit om det förut. Vår tids dyrkan av det unga. Det naiva och oskyddade.
Att vi liksom är besatta av det. Att åldrande människor som till varje pris vill dricka de ungas tid, gillande och kroppar- är som et slags pedofiliserade vampyrer. Att vi tror att deras unga blod skall rädda oss från döden. Från vissnandet i bakgrunden.
Så vi våldför oss på de unga. Förr begränsade vi det. Tuktade det i förmaningar. Nu äter vi det. Glupskt. Och besinningslöst.
 
Jag har kommit till att tillbringa alltmer tid i naturen. Ser årstidskiftningarna. Och finner ro i det. För vad vet träden –som vågar släppa sina löv varje år- som inte vi förstår oss på? Våga lita på. Att förgrund blir bakgrund och möjliggör på så sätt en ny vår igen. En ny sommar. En ny höst. Och ännu en vintervila vankas. Det ger mig frid och mening. En sällhet över livets skönhet och visdom.
I de stilla betraktar jag nu naturens myckna skönhet. Inte bara det skira gröna på våren. Eller sommarens storslagna prakt. Utan också hösten jordiga färger -  innan de sakta tonar bort. Faller av . Och skyddar med sina liv det nya. Förmultnar och blir till näring.
Träden är kloka. Liksom våra blommor. De vilar i tillit till livets magi.
 
Vi människor och folkslag är däremot oftast rädda. Och är ganska enfaldiga, är jag rädd för. För vi vill suga ur oss det unga och nya nu. Inte skydda det och glädjas av att se det växa sig starkt och grannt. Och när vi gör det i denna storskalighet som nu sker- så hotar vi livet efter oss, tänker jag. Vi vill leva ungt för evigt
Och inte lämna klokskap och kärlek efter oss. Och därmed blir vår tids förbannelse- ungdomen- förmodligen vår egen död.

Jag tycker vår samtid har missat något väsentligt. Nämligen - Konsten att bygga en grund. Som står under livets faser och tidens tand.
Vi bygger numera hus, samhällen, organisationer och hela liv på lösan grund. På en slags reklamfinansierad snuttifierade idéöm livet.Hämtat från Tv.
Jag var nyligen i Italien – veckan efter jordbävningen och diskussionen om att Italeinska hus var dåligt byggda. Det gjorde mig något fundersam. För mång grunder och hus i Italien har stått kvar i hundratals –ja i tusentals år. Det är snarare påbyggnaderna på senare år som är rätt kasst gjorda. Hur många tror att miljonprogrammets nu 50-åriga hus kommer stå kvar om 2000 år? Kommer Hammarkulletorget och Bredfjällsgatans gråa fasader finnas kvar ens om några hundra år? Med eller utan jordbävning?
 
Nä, det tror inte jag heller. Att det håller över tid. Liksom vårt samhällssystem som bygger på allt sämre grundpålar. Vi bygger högt och med utsikt inom våra organisationer. - och plockar bort de som förvaltar, underhåller, tar reda på och tar hand om. De har ingen plats i vår sköna nya värld – med utsikt. Som taget ur vilken Tv-serie som helst spelar vi roller på dagtid- medan ångesten och paniken lurar i nattens ensamma stund. När vissheten om vad som egentligen räknas, hörs genom alla välavlönade repliker. Där i ensamhetens tysta rum ligger vi allt fler sömnlösa och vrider och vänder på oss. För att något skaver och blir liksom inte rätt. För vi monterar ner bit för bit basen i pyramiden. Den har gått och blivit omodern. Icke digital och oflexibel.
Vi bygger upp en låtsasvärld av det påkostat rika och vackra. Och förskjuter det av oss som inte hör hemma där. Det som är mänskligt. Urmänskligt. Som att födas och dö. Att bli ung och gammal. Att livet är mångfacetterat och nyansrikt- fulsnyggt s a s.
 
Vårt samhällssystem är som jättestatyn av Knossoss-utan grund. Den svajar vid minsta ryckning som börsuppgång på 0.1 procent. Eller börsnedgång på 0.2 procent. Tiondelar som blir vår allas verklighet. Inte att du föds hjälplös, pröva dig fram, lever på och sedan förstår-innan du dör. Och att du alltid är en del av allt. Och därför alltid är beroende av allt.
Det hör inte hemma i vår tids husbygge. Den kunskapen har gått förlorad. Omodern. Liksom.
 

När man fokusera för mycket på riskerna och begränsningarna, blir till och med det möjliga omöjligt" Cirkus Cirkör - Limits

Under 1960 och 70-talet testades gränser och många revs ner för skapa rum för det som ansetts vara omöjligt; såsom resa till månen, kvinnors fria sexualitet och äktenskap mellan raser och fri skolgång.
Idag är världen, som den ter sig för mina ögon,  mest sysselsatta med resa murar och bygga nya stängsel. Vi låser våra gårdar och tror oss trygga innanför. Men bygger samtidigt upp en större otrygghet  för vistelsen utanför. Vi beslöjar återigen kvinnor och tror att vi kan äga en människas själ och väsen genom tilltvinga oss rätten över hennes kropp.
Vi stänger gränser och bygger murar för folkvandringen från kriget i Syrien och klimatflyktingarna från torkans  Afrika- och inser inte vår egen utvecklingshistorik har skett genom folkvandringar. För hur hade världen sett ut om vi alla stannat på savannen i Afrika?
Vi sätter gränser om våra hus, familjer, arbeten och livsstilar.
Och får inte luft i det slutna rummet. Varpå vi begår små som stora brott  mot vårt eget regelverk. Vi flyr våra begränsade rum genom otrohet, genom droger och lögner.
 
Varför inte skapa ett regelverk vi vill följa? Innerst inne och fullt ut?
Varför inte öppna upp och välkomna det nya som utvecklar oss- även om träningen att vara vaken och alert är tufft ibland? För livet verkar ju vara tufft för många runt mig ändå, tänker jag. Det pustas och stönas och vantrivs genom åratal av livet.
Varför tror vi  så starkt på det begränsade- det som gör till och med det möjliga omöjligt?
Det är möjligt att välja annorlunda
Det är möjligt att välja nytt
Det är möjligt att säga Ja istället för Nej-
och vice versa.
Det är du som väljer ditt liv. Så var noga med ditt val!
Eller nöj dig med att se det passera förbi….

Tystnaden är här, ikväll, i mitt hem
 Jag har inte skrivit på ett tag i min blogg. Har arbetat mycket .Det har blivit många långa dagar i sträck- och då är det som om mina känslor och tankar inte når varandra. Ingen kontakt mellan dem.. Jag behöver tystnaden för att tänka och koppla ihop mig. Få ord på mina känslor och upplevelser. Utan tystnaden blir jag en fattigare människa. En tom pung. Innehållslös. Trots en mängd prestationer om dagarna. Tänk vad lite de ändå betyder…när jag nu sitter här ensam . I tystnaden.
Sakta börjar jag finna orden. Hitta tillbaka till mig. Känslorna kommer nära. Och jag börjar gråta. Av trötthet. Av känslan av arbetslivets eviga grottekvarn. Jag älskar mitt arbete på många sätt. Det är mening med det. Men jag bestämmer inte över mina dagar. Och det tröttar ut mig. Ofriheten och allt som sorlar. Verksamhetsplanering. Briefing. Hållbara lösningar. Snabbfotad. Ledarskapet. Utveckling….som alltför ofta känns som inveckling.
För det finns så lite tyst tid. Så enkla saker blir krångliga. Och svåra ting skyndas igenom.Och det mesta blir liksom inte riktigt klokt.
 
Så välkommen åter, min kära tystnad. Du är efterlängtad! Nu har jag chansen att hat den där klokskapen som finns inom mig. Och troligtvis inom dig.Om du också är tyst. Och lyssnar på det som inte hörs.