Läste precis ett inlägg på Facebook om massvåldtäkterna i Kongo- där våldtäkterna används systematiskt som ett krigsvapen som lemlästar och dödar, vanställer och föröder flickor och kvinnors liv. Om en heroisk läkare Dr Mukwege som arbetarvardag med att försöka lappa ihop dessa barn och kvinnors trasiga kroppar

Han säger Världen har kapacitet att stoppa kriget. För man strider inte mellan stammar, inte om etnicitet, inte om religion. Kriget handlar om pengar. Man krigar för att kontrollera gruvor, för att kontrollera Kongos naturresurser. Världen får dessa naturresurser; mineraler till mobiltelefoner. Världen kan fortsätta få dem, på ett korrekt sätt, utan att finansiera vapen som förstör kvinnor. Kvinnorna som dör har inte ens en mobiltelefon. De vet inte ens varför de dör. 

Jag läser med tårar i ögonen. Med ett bröst som trycks ihop- jag får inte tillräckligt med luft. En sån ofattbar grymhet.

Han säger att våldtäkter är hat- och där man planterar hat kan ingen kärlek leva.

Åh Gud hjälp mig att inte sjunka till samma hat som soldaterna i Kongo- Hjälp mig att ha kvar min kärlek och tro till livet- fastän min kropp smärtar av sorg och vrede. Av maktlöshet och vilja att bara slå och skrika.

Jag är i en slags chock, tror jag. Fastän jag vetat om grymheterna så blev bilden nu så påtaglig att det inte känns som jag kan blunda mer. Någonsin.

Jag kan inte skriva mer just nu.

Svenskarna är trots sin ombesjungna kärlek till naturen och en relativt sett fortfarande ett land med låg andel fattiga med få valmöjligheter till ekologiskt tänk  - en miljöbov utifrån Living Planets rapport Vi har tom klättrat upp på värstingsligan och befinner oss nu på en icke hedrande 10 i topp- lista.

Varför är det så?

Jag tänker att det är en del av att vara i det kapitalistiska doktrinen- alltså fokus på ständig tillväxt- mer och mer och mer- hela tiden- som skapar ett beteende där nöjdhet eller good - enough inte är egenskaper som premieras eller knappt är möjliga.
Det är ett utslag av den hierarkiska maktpyramiden som bygger på rädsla- att falla ner- att hamna underst- och som göder sig själv i ständig spiral. Och de kollektiva krafterna är lätta att duka under för!
 Under parollen Jag vill ha ännu mera av allt- så tas få hänsyn till medmänniskor, natur och värden som inte omedelbart kan sättas dollartecken på.

Jag är en miljöbov- jag har gjort testet om mina ekologiska avtryck och det behövs nästan två hela planeter om alla skall leva som jag gör.
Jag reser mycket med flyg- och då kompenseras inte mina spårvagnsresor och promenader i vardagen detta beteende. Jag älskar resa- men skulle alltså behöva ta tåget istället för flyget. Det kostar betydligt mer att resa med tåg- dessutom tar det mer tid av mitt ganska pressade tidschema. Det är förklaringar - men inga ursäkter för mitt beteende.

Hur skall jag då hitta ett system som befrämjar det jag tror på- ett socialt, ekologiskt, ekonomisk och kulturell långsiktig system som skapar  frid och frihet- och en good enough standard för alla och en var? För jag mår direkt illa av andras fattigdom. Det gör mig ofri och illa till mods. Jag tappar helt enkelt min aptit på livet.

Jag har börjat laborera med begrepp som finansiera varandras självständighet. Att stötta det jag vill ska finnas inom kulturen tex.  Ett annat  tänk jag har är en prissättning som sätts utifrån begreppet överlevnadspris. Hur mycket skall en vara kosta för att den som producerar den skall överleva? Inte bli rik- utan överleva good enough.
Jag är inte färdigtänkt med detta på långa vägar ännu. Men jag söker ett annat värderingssynsätt för mig själv som inte kostar naturen och mina medmänniskors väl och ve.

Och jag känner att kapitalismen har gjort sitt- för mig i alla fall. Den skapar en baksmälla som inte är att leka med. Det ruset den ger står i inte i proportion till dess baksmälla helt enkelt, anser jag.

Men jag grunnar vidare……

Varför bloggar jag?  Den frågan har jag fått- och ibland tycker jag mig höra en underton av Jante….varför skulle du och dina ord och tankar vara så märkvärdiga så de ska ta plats i cyberspace…? Men så är jag ju från ett Sverige från förr….där man borde veta sin plats och inte växa sig stor och märkvärdig.

  Och det kan man ju grunna över-  varför bloggar jag om min livsresa?

Jag funderar och grunnar medan jag försöker hålla min livskompass i den process som kallas just liv. Sorterar och prioriterar.

Med alla frekvensnivåer som ryms en dag- alla med sin egen logik och energier

Från lägsta nivån – inget är bra, allt är bara skit!!

Till högsta nivån- allt ÄR underbart möjligt!!

Därför skriver jag numera en frekvensnivå på mina bloggtexter- var är jag ? Just nu?

Jag försöker förstå. Försöker förstå livsmysteriet. Försöker leva så nära mig själv jag kan i ett kontext som tycks mig i ibland vara vansinnigt. Försöker förstå mig själv- för att om möjligt förstå andra. Och världen. Och upptäcka livet om och om igen.

Och så tycker jag väldigt mycket om att leva. Det bubblar i mig. Lite rusigt ibland. Och i innerlighet ibland. Eller hänförelse- som när jag satt och tittade på det turkosa havet på Kap Verde.

Och genom ord och foton hittar jag det vackra och det märkvärdiga som är livet. Och skapar vila och ro i mig själv- för att komma ytterligare en liten bit närmare.

Var på teater igår och såg Den hemliga ingrediensen på Teater Trixter  som bland annat berörde åldrandet och den kvinnliga sexualiteten som en ickefråga för manligheten. Det har jag säkert all anledning att återkomma till en annan dag- men i morse läste jag en text av Jenny Diski  som handlade om att som åldrande kvinna vara i spillrorna av ungdomens åtrå, som hon uttryckte det efter sett en bild på en ung Kate Moss & Johnny Depp- som enligt Diski utstrålade den virila åtrån, den åtrån som hör ungdomen till …. 

Jag tyckte det var sorgligt att Jenny Diski inte verkar njuta av sin nuvarande livssituation med den mogna sexualitetens åtrå . Att det finns bara en bra åtrå och den hör ungdomen- den väldigt korta ungdomen- till. Det känns som om jag blir väldigt ledsen om alla dessa dagar jag har framför mig inte är fina, roliga och levande nog…utan det bästa gjorde jag för 30 år sedan…Så ser jag inte på livet!!

Och då slog det mig att en anledning till att jag ofta kommit i clinch med många i min omgivning och liv- är att jag är en människa som går rakt fram- mot framtidens drömmar och möjligheten- och att jag bara då och då tittat i backspegeln över mitt liv i gårdagen. Och att väldigt många, tror jag , backar in i morgondagen – med blicken på gårdagens manifestationer av vad som gjorts. Man vet vad som gjorts och känner trygghet och längtan tillbaka. Ack du ljuva nostalgi, liksom !!

Här kan ju den knipsluge naturligtvis invända ”Nuet, då? Vad är det för fel på vara här och nu – där du faktiskt är?” – och det är en helt riktig frågeställning. Det unga barnet och den visaste åldring är oftast i nuet- för det är egentligen det enda som faktiskt finnas. Gårdagen har glömt dig- och morgondagen känner dig inte…..

Men tyvärr är det inte alltid vishet som präglat mitt liv- möjligen en gåva att stanna upp och se saker i slowmotion för hitta guldvärden och rätt riktning för mig och mitt handlande-så jag har i min ofta raska promenad rakt in i morgondagen- varit väldigt omedveten om att mina handlingar haft vissa bieffekter av svallvågor efter min fart framåt. Och en slag okunnighet om de många som backar in i framtiden – med ögonen på de år som var för länge sedan. Jag har ofta funderat på varför ungdomen är så hyllad – och inte hela miraklet – en människas hela  liv är från dag ett till sista andetaget- varför bara några år i rörelse och ofta i stor förvirring -det som hyllas? Varför inte hylla hela det fantastiska liv vi har? Det ger mig hopp och göder min nyfikenhet inför vad månde hända imorgon…?

Men idag fick jag en aha-upplevelse som sagt; att jag gått åt ett håll med mina ögon riktade på framtidens potentialitet- som ännu inte tagit fysisk form- den potentialiteten kan kallas hägringar eller löften eller möjligheter. Jag anses nämligen vara flummig. Och oprecis. Precis som en dröm eller livsprocess ofta är. För jag har inte förstått att berätta – för jag inte förstått att inte alla andra är som jag. Ser världen med mina ögon. Rätt korkat av mig, inser jag nu med rodnad på kinderna!

Nu tror jag mig se att många människor har en trygghet i det som faktiskt har tagit fysik form tidigare i sina liv. Medan jag haft möjligheten till trygghet inom mig. Vilket jag saknar metodiken att föra över till andra.

Visst kan man äga hus ,bilar, aktier och publikbekräftelse- men allt det där kan när som helst tas ifrån mig- och det vet jag innerst inne. Så därför lägger jag inte så stor vikt vid det- jag vill nämligenha den ultimata tryggheten för mig - den som inte kan tas från mig av konjunkturer, ålder eller stagnation. Och den tryggheten finns inom mig- ett rotsystem i frid, sanning, kärlek, frihet, glädje och närhet. En tacksamhet att bara få finnas till. Men jag behöver skapa vila för vara i kontakt med mina rötter- annars kan jag lätt gå för fort och vilse.

Med den sortens trygghet i mig  kan jag njuta av alla mina åldrar och faser i livet- och se morgondagen an med tillförsikt istället för vankelmod! Vilket jag unnar även Jenny Diski!

Ibland tänker jag att människor rusar så fort och förbi det livet handlar om egentligen.
Sedan får jag backa bandet lite- det livet handlar om för mig.

Jag lever enkelt därför jag vill inte lägga tyngdpunkten på saker som inte har så stort värde för mig egentligen. Exempelvis bil. Exempelvis äga min bostad . Exempelvis dyra varumärken eller modetrender.
Detta skapar frihet för mig. Jag siktar horisonten i mitt liv- för min tid behöver inte gå till förvalta eller uppdatera mina ägodelar.

Jag kan alltså känna in vad det egentligen är jag älskar- och skapa utrymme i mitt liv för att vara med det.

Läste precis om den årliga rapporten Global Wealth Report som visar att de allra rikaste blivit rikare, medan den ekonomiska krisen härjat bland de med små resurser.. Den samlade förmögenheten har nått nya rekord – den är nu 263 000 miljarder dollar. En procent av världens befolkning äger nästan 50 % av alla pengar. Det är en massa ägon och ägodelar som skall förvaltas  och uppdateras och värderas gentemot andra. För det verkar inte finnas ett ”nu räcker det- jag är nöjd och glad över det jag har”….vilket får mig att misstänka att de som är så där rika- är rätt så galet ute i sina väg och livsval. Om man äger så mycket- så borde man väl vara väldigt glad, mätt och välmående, tänker jag? Eller är jag helt fel ute ? Jag ligger på en inkomst lite över medel….har ganska hög hyra…men har pengar över till god mat, lite kläder och en och annan resa. Jag känner mig väldigt välmående och lyckligt lottad. Så lyckligt lottad att jag funderar på gå ner lite i arbetstid för ha ännu lite mer frihet. Det innebär kanske inskränkningar i min konsumtion- men det känns rätt väg för mig. Jag har hitintills inte hört någon säga på sin dödsbädd eller vid en livskris- att de jobbat för lite.

Naturligtvis finns det mycket politiskt att tänka och tycka kring den ekonomiska struktur som finns- för de jordiska resurserna  är för jävligt orättvist fördelat - men den allra största förändringen måste jag själv ansvara för. Mitt egna inre paradigmskifte. Vad värderar jag mest av allt? Vilka vägval skall jag då ta?

Jag vill ha en kärlekshistoria med livet- för livet är en kärlekshistoria i sig!

Lyssnade på en föreläsning i går av Catharina Thörn som forskat kring gentrifieringen av våra städer. Intressant och mycket lärorik kring hur demokrati och inflytande sätts ur spel när ett område går från lågt värde till ett högt marknadsvärde.

En liten rolig sak var att ordet gentrifiering är hämtat från Jane Austen- tiden, där fattig adeln till varje pris anpassar sig till bilden av att tillhöra något som framstår som lite bättre- än vad de egentligen är. Denna längtan att få höra till det lite ”finare” finns ju än idag- och ju mer ojämlik ditt samhällskontext är; desto viktigare att klättra uppåt.Och därmed oftast i kombination med sparka neråt.

Idag tänker man när man hör ordet gentrifiering  oftast på  gamla arbetarkvarter rustas upp för att attrahera den kreativa klassen- medelklassen med pengar och utbildning- på bekostnad av den befolkningen som tidigare bott där. Men som inte har ekonomi nog att få stanna kvar. Och den förskjutning sker mer eller mindre på grymt sätt.

Beslutprocessen om Östra Kvillebäcken är ett symptom på Göteborgsandan- där insyn och medborgarinflytande helt satts ur spel.

Problembilden och behovet av att lyfta blicken och få perspektiv på vad det är för rörelser igång är stor, anser jag. För vill vi ha en förändring - så pratar vi egentligen om ett paradigmskifte. Både inom och utom oss.

Vi behöver helt enkelt nytt axiom att grunda oss utifrån- en ny värdegrund än den liberala marknadsekonomiska som styr oss och världen idag. Vi blir mer och mer varumärken än människor. Rötterna som tidigare exempelvis grundats i ur identifikationen med nationalstaten – sitter allt lösare i vår tid- vilket skapar en flyktighet i vad och vem jag är. Det kan både vara bra och dåligt, tänker jag. Här står vi inför en vattendelare i vilken sorts liv och värld vi vill ha.  

Problemet som jag ser det är att vi har en representativ demokrati som vuxit sig för stor, kvantitativt sett- vilket skapat avstånd, diskrepans mellan den vanliga människan och den som skall representera hennes intressen och vilja. Den reella påverkansmöjligheten har minskat i nuvarande demokratiska system.

Det har banat väg för gräddfiler med snabbare beslutsvägar- allt ifrån kommunala bolag med ingen insyn för hoppa medborgardialogen till välutbildade individer som tar saken i egna händer utan konsekvenstänkande på sitt kontext.

Jag funderar på om en bra väg till större inflytande  är att bryta ner till mindre enheter- så små enheter att jag  verkligen finns med i mitt egna liv och kontext.

Svårt; Ja Omöjligt; Nej- inte om grundaxiomet är att allt är möjlig och i förändring!

Gick en dag på Avenyn och råkade titta in i en butik för Hälsokost- och fann inte en enda grönsak, frukt eller naturlig växande levande produkt….det fanns dock en mängd burkar för hälsa, flaskor med hälsa , piller av hälsa. Det gjorde mig något konfunderad eftersom hälsokost har lyckats ge skimmer av naturlighet i vår onaturlig matvärld av halv och helfabrikat. 

Men det är väl bara ett uttryck för den galenskap vi lever i, och som vi vant oss vid- att vi blivit galna på riktigt. Precis som människor som levt under stress eller krig under lång tid -till synes lever ett vanligt liv, men inuti har förhöjda värden av alla möjliga farligheter. Vi har till den milda grad vant oss vid onaturlighet att vi inte längre kan hantera naturlighet när vi möter det i form av en osminkad människa, obesprutad frukt eller en människa som är i samklang med nuet och livet. De blir liksom jobbiga- en irriterande klåda på vår välsanerade kropp. Ett störande inslag i vår sköna stuprörsordnade tillvaro.

Vår märkliga tid och ideal gör oss till misslyckade anorektiker allihopa-  vi når liksom aldrig upptill en idealbild eftersom den är en  skev konstruktion- men den är så vanlig att vi inte längre kan tycka om det som bara är sig självt nog.

Vi lever i de skrivna strategiernas tidevarv- läs manipulationer- som skall planera vårt liv och beteende in i detalj och absurdum. Vi tror hellre på den maskintillverkade kartan istället för det vi verkligen ser mitt framför ögonen.

Och den yttersta strategin- den som liksom står med bara fötter i myllan- känns allt som oftast som den verkliga utopin….

Svenska skärgårdar skall tydligen invaderas av ubåtar, enligt medierna .Är inte det lite omodernt? I en tid när nationalstaten- till bland annat Sverigedemokraternas stora sorg och ängslan- är på väg att försvinna- är det då troligt att ett krig mot mänskligheten skulle komma i form av en ubåt?

Det finns ju effektiv metoder i ekonomisk krigsföring exempelvis- ett par tangenttryck så är en ekonomisfär utraderad.

En liten nanobomb i mat, smink eller varför inte i silikontuttar- skulle orsaka död överallt.

Virus är ju alltid effektivt- se bara på ebolans förödande spridningsförlopp.

Nej, ubåtar tillhör 1900-talet. Kriget är däremot här dagligdags i form av förgiftning av mat, sinnen och jordklotet. Understödda av ett en total ojämlikhet i ekonomiska resurser- vilket skapar ett lågintensivt krig ute i våra bostadsområden.

Dessutom är vi oerhört effektiva på att döda oss själva - genom konstiga livsval som vi tror vi måste göra om och om igen - för att duga och finnas med på banan – ända till dödens rike.

Så är det verkligen fred vi har? Här och nu i våra liv?

Tja- då var det väl hög tid för favoritämnet- män och kvinnor, eller det feminina och det maskulina aspekter och egenskaperna här i tillvaron. Och som människa har du tillgång till de bägge egenskaperna inom dig- även om det finns fysiska skillnader.

Uttjatat tänker nog en del…även en del av mig om sanningen skall fram…men pratar media om fixfigurer som Jimmie Åkesson…kan ju jag tänka kring strukturer.
Nu kanske en del tänker att Jimmie Åkessons utbrändhet är en stor nyhet och att den kan påverka svensk politik. Jag ställer mig tvivlande till detta. Hitler skapade inte nazismen- nazismen formade fram en Hitler. Och det var det maktlösheten och dess konsekvens av främlingsfientlighet som skapade Jimmie- och inte tvärtom.
Så därför är jag mer intresserad av strukturer och tendenser- än fixstjärnor. Oavsett deras potentiella karisma och påverkan på samhällsklimatet.

Så jag tänker forska mer kring kvinnlighet och manlighet- för det är strukturer som vi i Göteborg skulle säga: De sitter änna fast på nåt vis,va!
Och de påverkar i princip varenda människa som någon gång identifierar sig med ett kön. Eller reagerar mot den sortens identifikation.
Så min nya forskningstes är kring hur kvinnligheten kan penetrera manligheten.

Manligheten penetrerar kvinnligheten- det vet vi. För den fysiska frukten av det blir ett barn. Det syns tydligt. Det kan ske med kärlek och innerlighet- men också med makt och våld.

Men kvinnligheten penetrerar också manligheten- den besjälar mannens prestationer och beslut- som John Lennon sjunger i Woman- ” And woman, I will try to express my inner feelings and thankfulness For showing me the meaning of success ………Woman, I know you understand the little child inside a man Please remember, my life is in your hands,….. ”


Besjälningen kan ske med innerlighet och kärlek- men också genom manipulation och makt.
Den innerliga penetreringen sker på lika villkor – till skillnad från våldtäkter- som bara är ett uttryck för makt.
Lika villkor uppstår ju självklart lättast om man har liknande förutsättningar och är egentligen oberoende av varandra, exempelvis i samma ålder och samma ekonomiska sits. Det blir förmodligen roligare så, tänker jag.

 Det är därför den tråkiga uppdelningen av madonna och hora- bara kan besjäla väldigt mannen väldigt enfaldigt. Ju mer en man vågar öppna sig för den feminina aspekten-inifrån som utifrån- desto fler nyanser träder fram och berikar livet.

Och om en kvinna vågar ta plats längst fram och stå för även sina sk  felaktiga beslut- våga vara ful och dratta på ändan offentligt-så vågar livet brusa mer och modigare – och det befriar även barnet från rädsla.

 Men som kvinna upplever jag självklart att det ofta är tufft att vara exempelvis ful. Såg en brittisk film- rätt kass film, behöver absolut inte ses!!- Summer in February- om ett konstnärskollektiv i Wales strax innan Första världskriget. Kollektivet leddes och besjälades av en kvinna , konstnären Laura Knight- men hon ansåg i filmen -som en av rollfigurerna sa- vara ful och därmed ointressant som kvinna- medan huvudrollens kvinna stelnade i sin docksöthet och blev till  en gäspning.

Men eftersom en manlig regissör sällan försitter en chans att få tillfälle att visa upp unga kvinnor nakna på film- så  missade hela filmen sin nerv, essens och attraktion- nämligen Laura Knights persona.
Och som hur kunde man missa chansen att en enda sekvens få de två kvinnorna att prata sin egentliga passion- konsten-  och därmd rätten och friheten att få uttrycka hela sitt jag. Nä, de pratade naturligtvis om en man….
Sorry guys- men vi pratar rätt sällan om er i det verkliga livet. Vi lever nämligen och då kan man få till sig en mängd intressanta intryck och reflektioner om allt möjligt!! Ni får försöka vara viktiga inför er själva genom leva intressant och närvarande i livet- så ni har något att riktigt viktigt att bidra med, ni också…J

Men den här sortens filmer skapar en press på kvinnor att bara vara söta – och det är du bara som ung( tycks vara den rådande manlig definitionen)- vilket verkar hämmande på många, inklusive mig själv.. Men förändringen kan bara ske som suffragetterna visade- man får våga offra något själv för att vinna en seger!! Andra kommer inte göra det åt mig! Så då och då kommer jag numera göra bort mig och vara ful och fri!!

 Nu svävade jag visst ut något- men ju mer närvarande mannen kan vara sin kvinnlighet – och ju närmare kvinnan kan vara sin maskulinitet- desto bättre och innerligare penetreringar kommer ske- och berika oss alla på denna jord!
Dessutom är det min blogg - så jag gör så många fel jag orkar leva med- så det så!

Amen!

 

 

 

 

 

 

 

 

Musik eller sexsymbol? Kan man vara båda`Kan man vara sexsymbol och feminist?  Jag vet inte….

Jag vill vara som jag vill, utvecklas i min takt - därför måste jag låta andra vara som dom vill eller tror sig vilja vara. Det är en utgångspunkt i min värld- som inte alltid är lätt att ha – när jag känner att saker och ting är på väg käpprätt åt helvete. Men helvetet kanske är en läroplats på jorden, så vad vet jag om hur den personen måste lära sig av livet…

Men- det innebär inte att jag inte kan fundera på hur media fokuserar och belyser saker utan särskilt mycket analys om vad de egentligen visar upp.
Häromsistens  såg jag programmet Musik & sex på Kunskapskanalen- för att musik har alltid vart närvarande som en viktig del i mitt liv. Och betytt mycket gällande identitet och utseende i resan från barn till kvinna och människa.
 I programmet pratade man om tjejers väg i musiken från groupies till musiker.
Om rockens betydelse för feminismens väg in i samhället och populärkulturen

Jag håller med gällande olika tjejer som Suzi Quatro, Stevie Nicks, Chrissie Hyndes, Patti Smith, Cindy Lauper, Siouxsie Sioux, Kate Bush, Susanne Vega, Grace Jones, Nina Persson och Annie Lennox. Kanske tom Dolly Parton brutit några regler och stegat upp lite  nya spår.

Men det gäller inte Abba- Frida & Agnetha- de brukar liksom  inte nämnas i såna här sammanhang- trots hårt arbete och extremt lyckosamma karriärer som artister
Och det gäller inte heller Beyoncé eller Rhianna eller  Britney Speras eller Spice Girls heller. Inte ens Madonna

Varför? Jo, därför!

De här kvinnorna har aldrig, enligt mig, brutit mot några manliga uppsatta regler för hur en kvinna får bete sig! Va, säger kanske några nu- Madonna bröt väl normen när hon spelade ut en sexualitet på scen med juckande rörelse och vidgat skrev. Det gjorde i princip cancan-dansöserna i Paris på 1800-talet också. Spelade på mannens syn på vad en kvinnlig sexighet är och visade upp bröst, vulva och rumpa.Och de räknas inte som några suffragetter för det…

Skillnaden är storleken på pengar. Cancan-dansöserna tjänade nada- Madonna många miljoner.

Men någon feministikon- det kan hon glömma att hon är, Madonna. Det samma gäller Beyoncé eller Rhianna. Det är inte feminism att tjäna pengar som kvinna. Feminism handlar i grunden om värdet att bara få vara människa- och that´s it! Att man inte skall ha sämre chans till utbildning, hälsa, sexualitet ,jobb- ett gott liv helt enkelt- bara för att man har ett annat kön än det manliga.

Att tjäna  pengar på förvalta kvinnan som sexsymbol istället för musikgeni- är inte feminism- det är ett sätt att vara till lags och iom gällande norm. Om än något mera avklätt än förr. Men det är ju helt i linje med kommersialismen.

Som en kvinna sa i programmet; Att det finns så många begåvade kvinnor som skapar fantastisk musik- men de vill inte sminkas upp och ställas ut till exponering som sexsymbol. De vill skapa musik. Sin musik. På sina villkor. Det är feminism!

Tycker jag i alla fall!!!