Jag har under de senaste åren haft manliga chefer. Det har varit bra för mig. Jag har fått öva mig i att vara tydlig. Övertydlig. Män begriper generellt sämre än kvinnor- är min mycket ovetenskapliga, men än dock upplevelsebaserade tes.
Så jag behöver vara TYDLIG med vad jag faktiskt VILL- och lika TYDLIG med vad jag INTE VILL. För män kopplar inte det uppenbara. De är liksom inte med i händelsernas centrum. Kvinnor är tränade i att vara mer nyanserade och förstår därmed total helhet och allt det där som finns – men som inte riktig går att ta på. Män däremot behöver tydlighet. Inte svamlande om jag skulle vilja…. Om det skulle fungera…Utan rakt på- jag vill. Jag kräver. Nu. Ändra dg!
Oförmågan att våga vara tydlig och därmed besvärlig gör ofta kvinnor till gnälliga offer. Som vare sig kvinnliga eller manliga chefer orkar lyssna på. I stressade situationer där tiden tickar. Som arbetsmiljön ser ut för de flesta idag. Så finns inte tid och rum för lyssna in. Och ta hand om dem som inte riktigt vågar ta vara på sig själva.
Och offer har en tendens, tänker jag -att förbli omogna…
Så mina damer- tala ur skägget, för böveln - om du vill ha förändring. Nej du blir inte omtyckt och bekräftad som ljuvlig. Du blir troligen ansedd som jobbig och ett rejält pain in the ass. Men du får det du vill. Förändring. Om det nu var det du ville…
 
 

Jag är mamma till tre fantastiska människor. De har legat i min mage. Vi har delat blodomlopp. Jag har närt dem med det bästa jag förmått utifrån mina omständigheter.
En del omständigheter har varit fantastiskt goda. Andra knappa. Men på det stora hela så har det gått vägen på ett fint sätt. Det är oerhört roligt att få ha varit förälder. Se dem ta sina första steg, säga sina första ord och välja sina kärlekar. En fantastisk gåva av livet att fått uppleva det. Alla starka känslor från stor rädsla till innerligaste glädje.
 
Sedan är jag ju också barn. Till mina föräldrar. Det är lite mer komplicerat, tänker jag.
De hade ju en historia innan jag kom till. En historia som präglat dem. Begränsat dem många gånger. Av deras föräldrar och samtidens kontext. Och som jag känt begränsat mig. Som jag vänt mig mot. Tagit en del strider – men också flytt från.
Nu börjar de bli gamla. Deras sociala tillhörighet och prestationer har kommit i bakgrund. Precis som mina börjar bli.
 
Jag ser att framförallt min fars värld börjat krympa i allt snabbare takt. Särskilt nu när han ligger på sjukhus och lyfts ur sitt vardagssammanhang. Han blev plötsligt oerhört mycket äldre. Och en del av hans personlighet bleknar bort. Civilisationsputsen, förmodligen. Kvar är ett virrvarr av minnen och behov. Och en oförlöst smärta över att ….jag vet inte riktigt varför…kanske över att han inte levt det liv han egentligen ville leva. Liksom inte kommit sig för av lika skäl. Eller rädslor. Eller ett arv från sina föräldrar som gett begränsad sikt av vad som är möjligt.
 
Jag kom ihåg min morfars sista tid i livet –där han vandrade liksom mellan tiderna. Från barndom till precis nu. Inte så mycket framtid inom synhåll.
Kanske är det därför våra världar kanske krymper ihop på ålderns höst. Innan vintervilan tar vid. Framtiden försvinner i fjärran- och vi vandrar i minnenas land och kroppens behov just nu. Har vi valt våra hjärtans val så är livet sista stund gott. Valde vi bort våra hjärtan- så får vi leva i den vissheten Det är väl därför demensen slår till. En sista flykt från oss själva.
 
Att vara barn är svårt. Från barndomens hjälplöshet och totala utsatthet för sina föräldrarnas förmågor. Via frigörelseårens uppror och kamp. Till accepterandet av sakernas tillstånd. Att bli medmänniska till sina föräldrar- och att hitta frid i det.
 
Och hur skall jag som förälder kunna underlätta mina barns resa i livet? Kanske genom våga släppa dem fria och njuta av vad de kan hitta på. Inte tvinga dom att axla släkthistoriernas ofta ganska bittra arv på sina axlar….Så kanske de vill vara medmänniska till mig när jag blir en förvirrad tant i slutskedet av mitt liv. Hoppas det!

Ibland får jag frågan hur jag gör för att oftast vara så glad- trots allt livet..
Jag uppfattas tydligen som stark klok och glad av många- särskilt av de som kommit in i mitt liv de senaste 10-15 åren. Jag var nog dystrare förr- även om jag alltid har haft nära till skratt. Jag gillar att ha det mysigt, skönt och roligt- nämligen. Och det torde jag väl knappast vara den enda här på jorden som gillar. Tänker jag- samtidigt så vete fan när jag ser hur mina medmänniskor gör sina val av liv….
Så hur gör jag då?
Ett: Jag tycker att det är tråkigt att ha tråkigt. Så då gör jag något för att inte ha det längre. Jag sätter igång helt enkelt med något och lägger min tillit till att det ordnar sig. För att jag inte spikat fast målet om vad jag måste uppnå. Jag måste inte bli chef. Jag måste inte bli känd. Jag måste inte bli rik på pengar och karriär. Jag måste inte ha den mannen till vilket pris som helst. Eller resa till Maldiverna. Det går bra med att bara resa.
Att älska. Och göra arbetet till ett kul och stimulerande genom möten med alla människor av olika slag som finns runt om mig. Även de som är lite korkade och knepiga.
Jag såg på min pappas hand igår. Tummen är alldeles krokig på grund av en gammal skada som läkt ihop på ett lite galet sätt. Den tummen är liksom unik. Och skön att se på av just den anledningen. Den gör sig på bild.
Det är så jag fungerar. Jag har inte bestämt att tummar måste se ut på ett särskilt sätt och graderat dem i fallande skala utifrån det. Det gäller årstider och natur också. Ett skirt grönt blad är vackert, liksom ett gulnat löv med lite hål i. Jag sätter inte dem emot varandra.
Jag har en vän som sa att hon inte kunde börja gilla en man för att han hade stor mage, Sådant gör mig förundrad. En människa är ju vidunderlig. Och magen, likaså. Den är liksom med på köpet. Huvudsaken är att min hand gillar att ta på den magen. Jag skulle inte vilja ha mitt val av kärlek begränsat av storleken på en mage. Eller hårfärg. Eller bankkonto eller ålder. Det känns för tråkigt att krympa urvalet på människor och sinnesupplevelser av den sortens kriterier.
Jag har en annan vän som väntat i snart ett decennium på att den rätta mannen hon valt ut skall komma till henne på det vis som hon vill att han skall göra.Och hon är inte ensam- tänk på Ester- Lena Andersson alter ego i ”Egenmäktigt förfarande” . Jag förstår innerst inne inte hur dessa människor orkar ha så tråkigt i så många år. Det är som att sitta i match efter match på avbytarbänken i högsta divisionen- istället för spela i en liten lägre division och träna sig upp. Eller starta ett nytt lag.
Jag vet människor som inte trivts på sin arbetsplats i åratal- och ändå inte säger upp sig. Pröva något nytt och kanske lite  annorlunda…
För att de förmodligen är fulla med rädsla att släppa taget och att det skall göra ont att falla. Jag hörde att mina kolleger inte vågar stå för att de ibland mår dåligt för att de inte alltid orkar med arbetslivets knasiga hetsighet. Jag står definitivt för min klenhet. Jag ligger ibland sömnlös i flera nätter för tankarna far i huvudet på allt jag inte hunnit med. Elle r kanske tappat bort. Jag gillar inte tappa bort människor. Men det gör jag ibland. Och jag är fullt på det klara med att jag fattar sämre beslut trötta dagar. Som skapar merjobb lite senare. Klent? Absolut! Men sådan är jag! Jag kan inte bättre än så.Och i det läget, då försöker jag ta mig en dag att vila till mig.
Jag är också full av rädsla inför att förlora min frihet och kapacitet att göra nytt. Jag tycker inte om att sitta fast i tråkigheter. Så då försöker jag att inte göra det. Jag gör fullt av misstag och fel. Flera i veckan, faktiskt. Men jag tycker nog att det blir mindre galet med åren. För jag lär mig ju av dem alla.
Och det gör mig för det mesta glad.
Så livet rullar på. Och jag försöker fånga guldkornen i dagen. Så många jag kan!

När jag var mycket ung skedde ett skifte. Skurkarna blev hjältar. J R i Dallas var väl den förste…sedan gick snällheten ur tiden. Blev otidsenlig och omodern. Att vara snäll var att vara mesig. Att vara elak var att vara fräck.
Ju fler lögner desto bättre och populärare, liksom. Så tycker jag det blev. Är.
 
Just nu lever vi i en tid som inte är så snäll. För det är ju fräckt att vara taskig och fara med lögner. Känns det som när ensamkommande barn skickas tillbaka till Afghanistan och Syrien- när de fyller 18 år. Då är de vuxna nog, enligt svenskt synsätt att döda eller dödas.
Våra egna 18-åringar har tider att passa och förväntas gå ur gymnasiet och festa runt. Jobba lite, resa lite – mogna sakta in i vuxenvärlden.
Våra barn är mer barn än jämnåriga från krigsländer. Det är naturligtvis en lögn i sanningens ögonblick- men just den lögnen är nu väldigt populär och inne att ta till när vi inte vill dela med oss av vårt överflöd.Vi ljuger jäkligt mycket och ofta i våra liv. Så ofta och till den milda grad att vi ofta lyckas lura oss själva att det är sanningen vi säger- säskilt när vi säger elaka och nedsättande saker om andra.
Varför är det så svårt att vara ärlig? För att en objektiv sanning inte finns, menar kanske somliga. Jag tror att det finns en gemensam sanning. En innersta sanning som är byggd av kärlek.
Och jag tror att sätter du dig ensam och bara är där med dig själv. I skogen eller vid havet. Då faller lögnerna av dig. Liksom hatet. Jag tror inte hat och lögner har staying power. De har ett slut. Ett vägarnas ände. Där det inte går att ljuga och hata mer. Jag har ljugit och jag har hatat. Det gjorde mig väldigt trött. Gör mig trött om jag försöker hata lite . Lögner och hat tar så mycket energi- att till slut tar det slut. Du också. Om du inte hunnit bromsa och hoppa av lögnens väg.
Att leva i sanning är ett äventyr. Nya upptäckter står att finna vareviga dag. Det fördjupas och nyanseras. Så är det för mig och mannen i mitt liv- när vi till slut vågade kasta av oss vardagliga livslögner. Och faktiskt våga oss på den ädla konsten att balansera på sanningens lina. Ibland faller jag. Ibland faller han. Men vi vill upp på linan igen. För det helt enkelt är så jäkla roligt att vara sann.
Mer hisnande än någon lögn jag någonsin ljugit fram. Och sanningen verkar inte ha någon vägars ände. Äventyret bara fortsätter och fortsätter. Och gör mig piggare och gladare. För det är tungt att bära på en kappsäck full av lögner genom livet.
Hur gör man då, tänker kanske du som vill prova på?
Var ensam! Först. Lyssna på barnet inom dig själv. Det där yrvädret som såg saker för vad de faktiskt var. Och inte utgav sig för att vara. Var med dig själv. Unna dig det varje dag. Se faktan i vitögat, Hur du faktiskt har det i livet. Döm dig inte. Men blunda inte för det som är. Sedan börjar du träna på att byta ut en liten vit lögn mot något som känns rätt inom dig när du är ensam.
Nu vill jag inte ljuga mer- även om det slinker ur mig en och annan förljugenhet av ålder och vana. Men –upp igen! För ett klavertramp kan vem von helst göra som Robert Broberg skaldade J

Nu har han gjort bort sig igen, käre Donald Trump.Enligt media worldwide. Precis när världen trodde att han väl inte kunde sjunka så mycket lägre- presterar han nya rekord inom lågvattenträsket Han syn och sätt mot kvinnor visar att hans känslomässiga och mentala mognad troligtvis gick i baklås runt 13-års ålder Att han som en ganska så gammal man uttrycker sig grovt pubertalt är naturligtvis anmärkningsvärt- då han vill styra ett av världens mäktigaste länder. Det känns inte som om han är människa nog att visa på den mognad och intelligensen som ett sådant uppdrag skulle behöva för att skapa  bra resultat i världen.
Men det kanske är Donalds öde att vara mannen som sänkte USA-imperialismen? På många sätt är det faktiskt synd om honom- för vem skulle vilja tillbringa en endaste minut ensam med honom på en öde ö- om inte för att ge honom en rejäl käftsmäll? Han är oerhört svår att tycka om och älska, den lille Donald. Och det har han nog varit i hela sitt liv. Svår att älska. Är det någon som tror att Melania Trump skulle valt honom om han var en lågavlönad rörmokare med sin plumpa sexism? Någon som faktiskt tror det??
 
En älskad och respekterad människa tänker och tycker inte så illa om folk som Donald gör. Att han är rik skapar en skyddande sfär- en rustning  runt honom som gör att folk fortfarande finns vid hans sida. Och det vet Donald troligtvis om. Han är inte en man som tänker minska sin rikedom- med allt vad det skulle innebära för honom på det personliga planet. Det är pengarna som gör att han inte behöver förändra sig Behöver växa upp och bli en bra människa.
Att Donald visar upp rasism och sexism som många amerikanare, och för all del även européer och svenskar delar- är ganska bra egentligen. För nu har vi möjlighet att se dess riktigt fula tryne och känna dess stank.
För det luktar lik om denna människosyn. Den är död sedan länge, men har inte blivit begravd, dessvärre- Och Donald och vår egen Jimmie Åkesson kämpar förtvivlat att försöka få liv i liket igen. De vill tillbaka till en tid som egentligen inte funnits. En liksom blurat minnesfoto. Som inte visar hur det faktiskt var.
Och tiden kanske kröker sig och går i cykler– men den går inte baklänges.Sorry, guys!
Det är liksom meningen att vi skall lära av våra misstag- inte återupprepa dem i evighet.
Kanske vinner Donald valet eftersom Hillary inte heller är Guds bästa barn. Kanske är det faktiskt så att väldigt många människor är rädda för nuet och framtiden. Inte vågar tro på sin egen mänsklighet och kreativa förmåga. För det Donald är – han är ett språkrör för dessa rädda varelser. De som liksom krympt ihop inuti och blåser upp sitt yttre för verka hotfulla och mäktiga.
Om det hade varit en film på TV så hade Dramat om Donald Trump varit psykologiskt och filosofiskt kittlande. Men allt för många människor är med i den filmen- att den tenderar bli verklighet.

 
Kan det funnits en tid i människans historia där alla fick vara med.?  Alla barn som föddes var välkomna – precis som de var? Alla behövdes på sitt sätt i klanen, i stammen i byn. Kan det ha varit så på nomadernas tid? I jägarna och samlarnas världsbild? Eller satte man ut de barn med synlig defekter till vilddjuren? Kanske både och. Kan en annan värld faktiskt vara möjlig? Jag tror det. Jag vet det. Men jag vet också att förändring kan ta lång tid. Samtidigt som en annan förändring kan ske på en tiondels sekund. Hur vill jag då leva mitt liv med den insikten? Vad ska jag välja till och dra ifrån?
 
När vi nu börjar skolan så där runt 6-7 år börjar formen ta över innehållet. Ta över livet som spritter av lust och nyfikenhet i alla barn. Som vi ju nu är från början. Kommer ni ihåg den där glädje att bara vakna på morgonen och ett hel dag fylld av upptäckter låg framför? Jag minns det väl. Och jag känner sällan så på mina vardagar. Typ aldrig, faktiskt. Något väldigt viktigt har gått förlorat alleftersom mina år på jorden. I landet Sverige. I min tidsepok.
Ibland så tycks det mig som om att det är lag på:
Vid 7 år skall du ha fått ett läshuvud
Vid 14 år skall du ha sexuell attraktionskraft
Vid 25 år skall du vara på väg mot dina väldefinierade mål
Vid 33 år skall allt var på plats- barn, familj, vänkrets och karriär, bostad och social tillhörighet.
Sedan skall du förvalta detta resterande del av ditt liv- inte förlora det som du nu har erövrat. För Guds skull- du får inte förlora, tappa bort, gå vilse. Och inse att du valt helt fel -enligt ditt egna hjärta
​.
Vad händer med dom som  inte får läshuvud förrän de är 24  eller 34 år?
Sexuell attraktionskraft vid 45? Eller vid 59?
Vid 62 så är du på väg mot ditt livsmål- klart och tydligt vet du vart du är på väg
Men vid 33 år är du ensam. Utan familj och vänkrets av betydelse….
Vad händer med alla dom som inte passar in i mallen av att vara lyckad? Att var spot on. Helt rätt, hela tiden.
 
Jag träffar så många av dem i mitt jobb. De som aldrig blev så där rätt.  Utan har precis som jag en hel del egenheter som liksom inte gör sig idag.
Otidsenliga
Sårbara och sköra i grupp
Men samtidigt så starka i ensamhet. Den sortens ensamma rum du får vara i när du inte riktigt är med i finrummet.
Det ensamma rummet vi bär med oss i alla våra dagar. Från födseln till döden. Det ensamma rummet där vi bara är som vi är. Utan speglingar och Jasägare. Ett ärligt hål i dig. Där du bara är den du egentligen är. Inget läshuvud. Eller särskilt sexig. Och med insikten att allt de du förvärvat i livet av materiella ting och social status är en pappersdrake- som i vilken sekund som helst är ett minne blott.
 
Tänk om vi fick bli läshuvuden när vi är redo för det? Har viljan och lusten att bli det? Eller inte alls om så är önskan. Tänk om vi fick blomma när vi själva har lust?
Tänk om jag skulle våga öppna min hand och lita på att det som jag har- det kommer du vilja återvända till. Stanna i. Utan burar, tvång och mallar.
Då kanske det där viktiga jag förlorat i vuxenvärldens knepiga värdesystem- kan komma åter. Och jag får vakna med ett glädjeskutt om morgonen. Bara för att jag är jag. Och att jag har livet inom mig.