Var ska jag börja? När jag var liten flicka fanns det inga ord på det jag upplevde. Bara att något skavde i mig. Någonting i mig mådde inte bra. Men man vänjer sig snart vid sitt illamående när det inte uppmärksammas av omvärlden.
Kanske var de första gångerna när jag skulle krama gästerna god natt på festerna? Män i 40-50-60-års åldern som tog lite fel på mig. Häll mig för länge kvar i knät. Men jag var väluppfostrad, så jag lät det ske- det där jag inte kunde sätta ord på. Att min kropp inte var min. Inte tillhörde mig
Sedan kom skolåren- med omklädningsrummen och toaletterna där killarna lurpassade på mig och de andra flickorna. Vi skrek – men accepterade det. Eftersom vi redan på lågstadiet fått veta att vi skulle sluta bry oss och sluta gnälla när pojkarna gjorde som pojkar gjorde. Låg och tittade under våra kjolar när vi skulle gå in från rasterna. Jag slutade kissa på dagtid. Jag ville inte gå mer på skolans toa. En slags drick och kisstörning etablerade sig
Sedan växte jag och på bussen till och från skolan hände märkliga saker. En man äldre än min pappa grep tag i mitt bröst när han passerade. En annan gned sitt kön mot min rumpa när vi stod packade som sillar och jag lät det ske- i tysthet. Vågade inte säga ifrån. Och avskydde mig själv för min feghet. Att jag som 13- åring inte vågade säga ifrån mot vuxna män på bussen. Några år senare lyckades jag i alla fall slingra mig längre bort från den svettige hånleende mannen på bussen i Prag. Men jag sa inget.
När jag gick i gymnasiet med famnen full med böcker på väg till spårvagnen så stannande äldre män och ville köpa sex. Det frågade några även när jag var höggravid några år senare på samma hållplats.
Min första chef erbjöd mig extra betalt om jag stannade kvar en stund på kvällen med honom. Jag lyckades tacka nej- men sa förstås inget. Han var ju chef och mycket äldre
Och sedan kom allt det andra; festtafsandet och gränsöversktidandet och den ständigt närvarande rädslan att gå hem i mörker och ensamhet.
Och nu briserar social medier i liknande berättelser. Fokus i medier ligger på kändisar. Ingen av de killarna som tafsat och kränkt mig är en kändis. Eller rik maktman. Bara väldigt vanliga män- förmodligen med väldigt vanliga liv.
Så det där Men inte alla män -känns väldigt märkligt när nästan alla kvinnor jag känner varit utsatta. Och det är inte av samma man – eller av några få kända män.
Jag tror att män har fått en annan mätsticka med sig i världen. En annan värdegrund- där de är mer värda och mer viktiga än kvinnor. Jag tror uppriktigt att många män verkligen inte ser sitt tafsande, tjatande och gluttande som en kränkning. En våldtäkt är ju om man liksom överfaller en främmande tjej och drar in henne i buskarna…. Inte att ta av sig kondomen och riskera hennes kropp för oönskad graviditet eller abort. Inte respektera nejet eller tvekan. Inte tar sig friheten att tafsa på barn, flickor och kvinnor- vare sig man är nykter eller full.
Men ett patriarkalt vansinne uppträtthålls inte bara av männen- de är för få, helt enkelt. Allt för många av oss flickor och kvinnor vågade inte säga nej och säga ifrån- eftersom vi ville vara med. Bli bekräftade- och även om illamående över kränkningar fanns där- så vann ofta rädslan att inte bli vald. Att vara den fula flickan- den som vågade säga nej och vägrade hålla god min i elakt spel.
För illamåendet och kränkningarna har varit en del av min och många andras vardag sedan vi gick på dagis. Man blir liksom van att ständigt må lite illa. Men nu räcker det! Jag vill att mina barnbarn som är flickor alltid alltid ska ha ett leende välmående i botten av sig själva- som de har nu- och att de får vara sig själva och bestämma själva över sin kropp. Och att tjejer och killar är lika mycket värda i sina och varandras ögon. Inte i ord- utan i alla handlingar. Vareviga dag. Och det är jag beredd att ta fajten för!
RSS Feed
