Kommer ni ihåg berättelsen om det osynliga barnet av Tove Jansson? Om den lilla flickan som negligerades så länga att hon till slut inte gick att se. Enda tecknet på att hon fanns var en liten bjällra runt hennes hals som då och då hördes i Mumindalen.
Det känns som en bra beskrivning av hur sanningen försvann ur vår samtid.
Sanningen förklarades på något vis omodern och pryd, icke kommersiellt gångbar. Den fick inte plats e den kapitalistiska himmelen som hänger framför oss –precis som en morot framför en åsna för att få den att gå någon annans ärenden.
Sanningen bleknade , flämtade bort som prinsessan i Fantasien.
Och nu ses den inte mer. Den hörs bara inom oss när vi är ensamma. När Storebror Marknaden inte riktar sitt ljus mot oss. Då när vi är oss själva utan ett uns bekräftelse inom räckhåll – då pinglar det svagt. Sanningen. Den totala bekräftelsen. Livets facit.
Ett ögonblick så känner vi vetskapen. Och de allra flesta av oss skyndar fort bort. Då sanningen är så långt borta i våra liv att vi bara orkar med lightversionen PK. Och de allra flesta orkar inte ens det. De trubbar och dövar sig på alla möjliga och märkliga sätt de kan komma över för att slippa Sanningen. Om vem man egentligen är. Och vad man egentligen borde göra. Sanningen gör för ont när den har varit frånvarande i ens liv för länge. Det är så mycket lättare att ta ett glas till, jobba lite extra, svälja ett piller och leva sitt liv i sociala medier.
Barn har inte det problemet- de är här och nu i sanningen. Men ack så fort de lär sig ljuga för att vara till lags. Klättra i hierarkierna. Bli lydiga konsumenter istället för människor. Det går ganska fort att bli dum och lögnaktig numera. Tekniken är verkligen fantastisk.
Det osynliga barnet fick kärlek och ro hos Muminfamiljen. Fick vara sig själv och osynlig så länge hon ville. Och en dag vågade hon visa sig igen. Mer och mer. Och till slut fanns hon igen
Kanske är det så med sanningen också- om vi vågar vara med den. Låta den finnas där. Tycka om den för var den är. Ge dig och sanningen en stund varje dag Och kanske sanningen då återkomma och få plats i världen och mänskligheten.
Det känns bra inom mig när jag tänker så. Då borde det väl vara sant?
RSS Feed
