Det gamla talesättet Delad glädje är dubbel glädje- känns igen och känns rätt. Det är roligare att vara glad tillsammans än ensam. Visst kan man skratta lite för sig själv och trivas med det mesta- men det blir helt klart roligare att dela på glädjeämnena i livet, tycker jag.

En tråkig erfarenhet jag har av olyckliga människor är  att de också vill dela sin olycka- genom göra mig ledsen eller sårad. Eller olycklig, rätt av. Så ger delad olycka – mindre olycka åt den värst drabbade? Eller blir det dubbel olycka , månntro?
Jag förstår att man säger bara elaka, okänsliga  taskigheter- när man inte mår så bra. Det räcker med att gå till mig själv. Mina giftigheter kommer  sällan eller aldrig när jag är tillfreds. Bara när jag mår illa av en livsomständighet jag för det mesta försatt mig i alldeles själv- även om det kan kännas  som en lite stunds stulen tröst att skylla på någon annan.

Men som sagt jag har också dragit till mig några olyckliga medmänniskor genom årens lopp- och  jag har svårt att hantera detta på ett klokt förstående sätt. Jag blir för ledsen helt enkelt. Så där fånigt ledsen att jag blir stum. Får inte ur mig något- vare sig en fråga om varför-eller skarp markering att det är inte OK.
 Jag tänker att människor som ofta befinner sig i olycka vill liksom inte vara där själva. De vill dela sin ledsnad med någon-göra andra till sina olycksbröder eller systrar. Det är säkerligen tungt och väldigt ensamt att ofta vara olycklig. Så egentligen är det väl synd om dem som inte får tag i sin egen lycka.

Men de är ju inte lätta eller roliga att umgås med – när man måste ducka mellan spyor eller knivhugg. Det finns till slut inget syre eller utrymme för glädjen att vara tillsammans.

Så jag tror att delad olycka dessvärre leder till dubbel olycka för alla inblandade parter. Och allra mest för den som ville dela olyckan hellre än be om hjälp.

En god vän till mig hade varit arbetslös ett bra tag när hon fick träffa en handläggare på arbetsförmedlingen. Hennes profil skulle matchas med lediga jobb på marknaden. Efter en stund kom följande meddelande upp ” Inget matchningsbart objekt”

Hon förblev arbetslös ända till hon skapade sin egen verklighet och startade sitt drömprojekt.

Hur många icke matchningsbara objekt vandrar runt på våra gator och torg?

Hur många människor får stanna i vakuumet av att inte passa in i vårt arbetsliv?

Samtidigt ser jag varje dag kollegor som stressar och pressar sig- springer runt med en kronisk otillräcklighet. Alltför många saker som faller mellan stolar- alltför många kvalitéer som prioriteras bort. Alltför många bollar i luften som inte hinner fångas upp och tas emot. Alltid med en känsla av att springa lite efter- men ändå försent.

Dom icke matchningsbara objekten- de som väljs bort för att de kanske har en skavank som ett konstigt efternamn, arbetslivserfarenhet men ingen examen, ett handikapp eller bara är fortfarande ung-de skulle behövas på mitt jobb. Ett par extra händer. Någon som skulle kunna hinna återkoppla. Någon som skulle bara kunna möta i dörren med ett leende. Någon som skulle kunna ringa det där samtalet. Eller sortera och arkivera. Dokumentera. Finnas om någon är sjuk eller bara inte hinner mera.

Det finns inga pengar, tänker kanske du. Vi har inte råd att ha alla i arbete Men så tänker inte jag. Tvärtom. Jag tror inte vi har råd att  inte ha  alla i arbete. Åtminstone alla de som vill. De som inte vill – låt dem vara. De kanske är de som kommer revolutionera världen, konsten, vetenskapen – kanske hela vårt kosmos. För de hinner inte vara genialiska efter arbetstid. De behövs de också

Men de som vill vara med i sammanhang, vill och kan bidra till rådande samhällskropp. Låt dem komma med på tåget- så kan vi andra äntligen få sluta när dagen är slut. Och hinna vara lita kreativa och friska – medan vi fortfarande lever! Dela våra arbetstimmar och löner , dela lite mer eller rättare sagt- mycket mer rättvist mellan oss som finns. Jag behöver inte så många fler prylar i mitt liv i alla fall- men ledighet och kreativitet skulle behöva fyllas på. Där lider jag nöd!!! Stor nöd- så att jag faktiskt börjat uppvisa bristsjukdomar som sömnlöshet, eksem, magkatarr, depression och en tilltagande glädjelöshet i tillvaron över sakernas tillstånd.

Den franske filosofen Descartes ska ha sagt” Je pense donc je suis” – som ett bevis på sin existens. Jag tänker-alltså finns jag. Men varför begränsa sig till huvudet med alla dess programmerade tankar?

Jag skulle vilja travestera Descartes en smula och säga Jag finns- alltså lever jag. Och därmed har jag betydelse..All betydelse att finnas till.

Ibland tänker jag att det är så många som i sin jakt på självförtroende via prestationer, makt och pengar – missar sitt livsförtroende. Alltså den fundamentala bekräftelse Jag finns- alltså lever jag. I den lilla My-satsen finns tacksamhet och självklarhet Att ta plats i sitt liv medan det nu pågår. Tacksam mot att vårt grundaxiom är LIV- i alla dess former.

Livsförtroende minskar inte med ålder, snarare kanske tvärtom. Det står inte och faller med din attraktivitet på arbetsmarknaden. Det kan inte köpas för allt guld i världen.

Du föds egentligen med det- men sedan glömmer du i fördumningsprocessen som startar när du börjar skolan – för att formas in i nuvarande kontext.

Du når det när du är nära dig själv- i stillhet och ensamhet. Jag når det när jag är nära mig själv. Jag hittar tillbaka till det när jag stänger ute omvärldens brus och krackeleringar från vår tids imperiums förfall och söndring.

Jag brukar säga att jag lider av utmattningsdepression när jag är på jobbet- men är friskförklarad av mig själv när jag är ledig och kan skönja frihetens horisont.

Samtiden gör det svårt att komma ihåg mitt livsförtroende- det som vet att allt är liv och lever. Och att släppa fri allt detta liv är den enda chansen att  hitta livsförtroendes grund-DNA. Kärlek & Närhet, Frihet & Glädje, Sanning & frid.

Sätt ett o framför något av de begreppen och känn hur det känns inom dig- jag  känner att jag förminskas, andningen blir tung och livet mister sin glans.

Så att arbeta för komma ihåg mitt livsförtroende är möjligheten att slippa känna o:et framför  mina favoritord.

November går mot sitt slut- höstens färger bleknar. De mildras i sin intensitet.De sista löven singlar ner. De sista blommorna naggas av tidens tand, Det ligger ett farväl i luften. Ett uppbrott. Ett avbrott.

Vintervilan väntar. I min stad är den sällan gnistrande vacker med vit skare som skimrar och glittrar i solens kalla sken. Här är vilan mer grå och regnig. Dagar som aldrig vaknar.

En vila i väntan på livets återkomst.

November är längtan och saknadens månad. Stilla. En månad som numera omfamnar mig och som jag omfamnar tillbaka.

I långsamhetens dunkelhet vilar jag. Minns och saknar. Drömmer och längtar. Reflekterar och förstår- lite mer för var november som kommer och går.

Restauranger, caféer och krogar växer upp som svampar ur jorden i vårt land. Vi har flyttat ut vårt ätande från köket eller hemmet- till ett offentligt rum där vi dinerar flera gånger i veckan. Tillsammans och öppet inför andra äter vi dagens lunch, dricker vår latte eller tar en öl på vägen hem. Kanske stannar vi till vid korv kiosken och trycker i oss en korv helt öppet framför våra medmänniskor.

Denna frihet att äta öppet och ute gäller dock inte bebisar längre. Förr i världen fick de också vara med i offentligheten och mumsa i sig den himmelskt goda bröstmjölken. På stan, i parken eller på caféet.

Nu skall barnet skylas. Eller få äta på toaletten Det anses tydligen oaptitligt för övriga gäster att se barnet suga i sig tröst och mat i en och samma förpackning. Kanske dags för BRIS att gripa in? Det borde väl vara barnens självklara rättighet i samhället att få äta? Eller hur?

För det kan väl inte vara så att män och deras objektifierade följeslagare inte klarar av att se bröst i ett ickesexualiserat sammanhang? Att bröst visas upp i sin naturlighet - utan att det är till för männens sexualitet???

Nej, det är nog så att några inte vill att barn skall få vara mätta och glada!! Är det bara jag som tycker det är märkligt att vi inte vill äta tillsammans med bebisar? 

Vi skriver november 2014. Och fortfarande pratar vi om abort. Rätten till abort- och kvinnans rätt till sin kropp.  I många länder är fortfarande abort olagligt, vilket naturligtvis leder till att kvinnor som inte orkar ta hand om ett barn- tvingas genomföra illegal, dyra och kanske slarviga aborter. I Sverige har vi bestämt att kvinnan får välja själv- ännu så länge. Nu vill man utreda barnmorskors rätt att vägra genomföra abort av samvetsskäl. När män vägrar värnplikten av samvetsskäl kastas de i fängelse. Det anses alltså självklart att döda en levande människa vid krig- men inte att abortera ett ,visserligen levande- men inte fullgånget foster. Likaså vet vi om att många inom fundamentalistiska grupperingar anfäktar paradoxen dödsstraff-javisst- men nej till abort……

Fortfarande 2014 dör kvinnor i samband med att föda barn- flera hundratusen kvinnor dör årligen i samband med förlossningen.

Miljoner kvinnor utsätts för våldtäkter och sexuella övergrepp. I många länder är dessutom preventivmedel förbjudna att använda- det gäller även gifta par som kanske redan har några barn och inte mäktar med att ta hand om fler. Då är alternativet att kvinnan avstår sex tills hon inte längre är fruktsam.

Sex är en mänsklig njutning, lika stor för män som kvinnor- men eftersom sex kan leda till befruktning och barnet tar plats inom kvinnans kropp- så har allt ansvar och skuld lagts på kvinnan. Trots att hon omöjligt kan bli med barn allena.

Abortfrågan har kanske blandats ihop med kvinnans rättighet till sexuell njutning, tänker jag. En kvinna som njuter av sin sexualitet på riktigt- har(är?) varit ett hot mot mannens självutnämnda maktposition och hans behov av kontroll och objektifiering av kvinnan. En kvinna som tar alla sina rättigheter och skyldigheter som människa blir ett subjekt. Och ett hot mot samhällsordningen. Så som manligheten har inrättat den.

Abort kanske inte kan ska ses som en rättighet- men som en skyldighet mot det ofödda barnets rätt att få leva ett gott liv med föräldrar som älskar det- när livssituationen av olika skäl inte ser ut sådan. Det kan vara många skäl- en för ung kvinna, en kvinna utsatt för övergrepp, en kvinna vars kropp inte orkar med en graviditet till. Fattigdom. Svält. Krig.

Självklart görs aborter av människor, både män och kvinnor, som slarvat med skydda sig -en oaktsamhet mot sig själva och sin sexuella partner. Men skall ett barn behöva födas till livet som följd av omogna människor slarv? Vi har säkert alla slarvat med både det en och andra i livet- och klarat oss med en och annan hårsmån…..så låten oss icke döma!!

Ett barn har alltid  rätt att födas efterlängtat, anser jag.

Det ställer naturligtvis enorma krav på människor som oss att leva upp till det- Och så länge vi inte är mogna nog att axla denna självklarhet, män i lika hög grad som kvinnor- så kan en abort  vara en skyldighet att göra mot det ofödda icke efterlängtade barnet.

Och då får männen ännu så länge , snällt finna sig i att kvinnan bestämmer över sin kropp och abortens vara eller icke vara.

Jag tror inte det är bra för mig att läsa tidningen på morgonkvisten- jag får lägga ner det när jag blir gammal och kanske hjärtsvag. Annars kommer jag dra på mig hjärtattacker dagarna i ända.
För jag blir ofta så jäkla arg när jag läser – här följer ett axplock som jag retat upp mig på bara idag;

Två gubbar från Företagarna Göteborg uttalar sig om att boten mot arbetslöshet skulle vara större lönespridning och att lönenivån för lärlingar bör vara väldigt låg. Extra låg så att de begriper att de inget kan. Samt att även företag utan kollektivavtal skall få ta emot billig arbetskraft.
Nu uttrycker de inte sig så i klartext förstås- men budskapet är det gamla tradiga

Lägre lön för de som redan har sämst och högre för dem som redan har övermycket- så får vi bort arbetslösheten, bostadsbristen ohälsan,, dåliga skolresultat , krig och våld- troligen blir vi av med miljöförstöringen också.

Bara de som redan har får mer. Av dem som knapp något har.

Kjell & Staffan – har förmodligen nogsamt undvikit att ta in alla dessa rapporter och forskning som pekar på motsatsen- att ju jämnare ekonomisk fördelning ett land har- desto bättre för alla- även de rika med övermycket. De trivs liksom bättre i vardagslivet.
Det blir trots allt lite tråkigt i längden att bara vara med såna som en själv i Gatet Communitys.

Nu lämnar vi Kjelle  & Staffan därhän i sin lilla värld- och går vidare

Några sidor senar i dagens GP står det ”Dyrt med maxtak i förskolan” Javisst kostar det pengar att ha några fler lokaler och några fler pedagoger anställda så att det blir rimligt många barn i grupperna- men vad kostar egentligen alla dessa långtidssjukskrivningar? Rubriken under är nämligen ” All ordinare personal på förskolan är sjuk”
Utbränd personal kostar jävligt mycket!!! Alla barn som inte blir sedda och hörda- jag bävar inför den notan!
Men vi har ju pengar till evenemangsstaden Göteborg och Västlänken. Och vi har fortfarande råd med alla dessa rika med allt sitt övermycket. De kostar oss miljarder årligen i rut & rotavdrag- men vi har inte pengar för att våra minsta skall få bra omsorg och pedagogik…..eller en rättvis vår , för den delen heller.

Nu är jag högröd i ansiktet och hjärtat bultar ansträngt
Men frisk vågat vänder jag blad- eller är jag bara automatiserad?
Och vad har vi här då?

” 14-åring misstänkt för del i gruppvåldtäkt” Unga pojkar våldtog en jämnårig flicka- men de är för unga för att dömas. Nej , varför skall unga pojkar få straff för våldtäkter och sexuella övergrepp mot flickor och kvinnor- det får ju inga  vuxna män , tänker jag .

Förbannad Ledsen. Trött –och uppgiven känner jag mig efter tre artiklar om min yttre omvärld

Då vek jag ihop tidningen. Jag kände att jag fått nog av denna sortens värld- för idag åtminstone!!!

För att stå ut i en sådan värld- så måste jag in i min egna. Hämta Frid, Glädje och Kärlek!

Bloggaren Zandra Lundberg skriver i en blogg” Jag är inget vandrande ligg- Jag är för helvete människa!” om olika koncept där män lär ut till andra män hur de kan bli framgångsrika liggjagare . Hon retar sig, med rätta(!! ) på, att för dessa män är kvinnor bara objekt , som kan och skall luras i säng. Charmigt! (OBS Ironi, kllar!!!!)

Människosynen från dessa konceptmän stinker med en rutten andedräkt från som behöver borstas och skölja s noggrant innan de öppnar munnen igen , säger jag.

Men deras unkna syn drabbar alla människor- både kvinnor som män.

Jag tycker synd om de männen som luras att tro att lyckan ligger i att bli liggjagare- för vart tog sensualismen vägen? Spänningen att närma sig en annan människa- på riktig och med sig själv som insats? Spännande för att det är ett kraftprov och mod på riktigt- lika tufft för både män och kvinnor och alla däremellan.

Hur många ligg måste man ha innan man känner sig hel, kan jag- nyfiken som jag är- ju då undra?`25? 100? 342? Eller blir man kanske tommare och ensammare för varje gång man inte är sig själv?

Och hur bra blir man i den ädla kärlekskonsten när man aldrig kommer förbi ruta!?

Rätt kass, är min erfarenhet av dessa snubbar!

Och allvarligt talat- vem skulle vilja leva med en man som jobbar med att lära andra män ragga?? Nollpoängare- för att använda sig av deras egen retorik!

Sedan får man ju som kvinna, tänker jag- fundera på varför vi faller eller låter oss luras? Rädda att säga nej- och kanske inte få frågan igen???? Dåligt självförtroende? Skaffa dig ett bättre då- man måste träna sig på det man vill bli bra på, nämligen. Och träning kan var motigt!!

Eller är vi lika fixerade vid objektsamlandet som män? Lika rädda kålsupare vi?

Tråkigt i så fall- det var inte så jag hade tänkt mig  jämställdheten - att kvinnor skulle vara lika ytliga, rädda och tomma inombords som vilken man som helst( LUGN, bara lugn- det finns schyssta män på individplanet- men den struktur de skapat och kämpar för att upprätthålla är skit. Omänsklig Och korkad. På sikt: Och ur alla perspektiv , vill jag säga- om man vågar se var strukturens handlingsmönster bär hän….)
Valet står mellan kvantité och kvalité- ångervecka gäller ej. ……men man kan ändra sig- vilken dag som helst!

Till Stefan

Välgörenhetsorganisationen Oxfam har satt ihop en rapport om hur rikedomarna är fördelade. De 85 rikaste människorna på jorden äger 50 % av våra tillgångar. Den siffran är tuff att ta in. Ännu värre är siffran om vi beslöt oss för beskatta bara miljardärerna på en avgift på 1,5 % - så skulle alla barn kunna få gå i skolan. Eller alla sjuka få vård.

Låt fantasin lyfta- och tänk dig vad vi skulle kunna göra på jorden tillsammans om de allra rikaste bidrog med 10 % av sina miljarder. Ebolamedicin skulle uppfinnas, gratis kollektivtrafik för skona vår miljö, gravida kvinnor får vård och behöver inte dö i barnsäng. Barn lär sig läsa och sjuka får vård över hela jorden. Pengarna skulle säkert räcka till lite mer ändå. Kanske tak över huvudet för alla jordens människor och en skål mat om dagen, rentav.

Så nu är min fråga till Stefan Löfvén- om det inte är dags för Sverige att kliva in på världsförbättrararenan- det har liksom varit tomt sedan Palme dödades-och arbeta samman alla länder så vi fick till en liten liten skattehöjning av miljardärerna Det är så lite pengar för dem att de skulle förmodligen inte märka av det – när de reser runt och festar på yachter och dricker champagne  dagarna i ända. Möjligtvis skulle de sova lite bättre om natten och inte jagas av maror.

Så Stefan- dags att äntra scenen. Jag tror att du har hela sverige bakom dig- med undantag av Kamprad, kanske- men den skatteboven är inget att bry sig om!

För snälla Stefan, hjälp mig du som makten har- cynismen i Sverige och resten av världen blir snart outhärdlig för mig som fortfarande känner. När alliansens vårdvalsreform visar svart på vitt i riksrevisionen att de rika och friska fått mer vård och de fattiga och sjukaste fått mindre- så känns det som mitt hjärta går i bitar och tinningarna bultar av ursinne- en urvrede- som jag snart inte vet vad jag ska göra med.

Jag förstår att man har en strategi som går ut på att dela upp människorna i staden- de rika, de attraktiva, de kreativa för sig- och de fattiga där de inte syns. Vi designar det offentliga rummet så att gamla, fattiga och sjuka inte kan vistas där längre.

För inte ens den rikaste människan på jorden mår bra av oförhappandes i sin vardagsmiljö behöva möta konsekvenserna av ojämlikheten- i form av en fattig tiggare eller hemlös.

För sanningen har sin hemvist i hjärtat - så det gäller att inte vara i kontakt med hjärtat sitt- om man skall orka vara rik.

Så Stefan- låt Sverige återta sin plats på världsarenan – låt oss slippa vara det skämmigaste landet på jorden där klyftorna ökar som mest- låt mig få vara stolt och glad svensk över ett land där vi lägger om rodret. Ta kontakt med dina gubballierade runtom i världen och få dem att förstå vad en pytte pytte pytte liten skattehöjning skulle kunna göra för världens barn. För ni vill väl att de skall vara friska och läskunniga, eller har jag missat något??

Hälsningar

Lilla My

Vad har Downtown Abbey med Göteborg att göra? En frågeställning att snirkla sig fram till….

Jag har börjat titta på tv. Efter många år med barn, arbete stor vänkrets, mycket bokläsande och ideellt arbete där tv.n liksom inte fanns med i min bild- har jag nu då börjat titta nästan varje dag. Jag har skurit bort mitt ideella arbete, nästan alla barn är utflugna ur boet och vännerna har liksom mig blivit mer introverta, de också på äldre dagar. .Istället tittar jag på tv….ser ju inte så där jättekul ut  i texten framför mig på skärmen. Och jag invänder genast att det är ju inte hela sanningen. Intensiva samtal med en ny man, mycket arbete som sker långa dagar – ofta med sena kvällar. Läsa böcker känns inte så kul längre. Sämre syn och en känsla att jag har läst de här historierna alltför många gånger  förut - samt en pockande lust att skriva min egen reseberättelse i bokform. Det känns som det börjar bli dags för det snart.

Men som sagt- mycken tid tillbringas nu framför tv.n. Kunskapskanalens alla dokumentärer om allt från historia, natur, konst, arkitektur och vetenskap fångar mitt intresse, likaså Axess TV. Axess-Tv har dessutom inte lika många programledare som envisas med att vara i bild hela tiden genom vandra i solnedgångar och dyka i spännande oceaner bland farliga hajar.. Apropå dykning, förresten  - Alla vetenskapare tycks nu vara tvungna att lära sig dyka eller bestiga berg eller fallskärmshoppa. Det duger liksom inte att bara läsa och laborera längre.  Det sägs ju att nörden är hot stuff numera…..fast jag tror inte det är så. Det är mer samma gamla ”Se på mig.-folk” som blivit tvungna att axla ett akademiskt kunskapsinnehav för att utmärkas bland de många begivna Sepåmigare.

Men tillbaka till mitt Tv-tittande- förutom dessa PK-program ser jag också på brittiska deckare och så naturligtvis Downtown Abbey. Ljuvlig serie! Med en Maggie Smith som en aristokratisk räpa i högform- levererandes repliker med en säkerhet och giftig elegans som jag önskar att jag själv besatt!
Vilka vackra interiörer! Vilka kläder! Och vilken stilren skildring av en ojämlik och totalt orättvis värld i samma byggnad!

Två olika världar i samma hus. De där uppe som försöker fylla dagarna med någonting  alls- medan de där nere springer, svettas och anstränger sig till max för att alltid finnas på plats för att vara tillags. En våning upp är det mesta möjligt om du inte bara visar det öppet- medans i våningen under tar drömmarna slut redan i tonåren.

Det påminner rätt mycket om staden jag bor i. Den västra och södra delen där pengar finns i överflöd -liksom ambitioner och drömmar. Medan det är fattigt och trång i öster och norr. Men kanske inte lika villiga att vara tillags som i Downtown Abbey- tack och lov!
Fördelen på Downtown Abbey är ju att världarna ändå nuddar varandra –och ibland nästan möts i en mänsklig stund av förståelse. Det sker i inte i Göteborg. Här är staden delad och trots broar och vägar så möts våra världar alltmer sällan. Och då ter sig verkligheten utanför tv-bilden bra mycket mer olustig än alla mord i Midsomer och elakheterna i Downtown Abbey.

Så hur skall jag då hantera mitt behov av vila? Och hur skall jag se och bemöta världen i alla  dess former och skepnader? Downtown Abbeys liksom Göteborgs? Och vad kan jag göra? Jag får grunna på detta medan tv:n är stängd