​Det sägs att för ca 2000 år sedan vandrade en man i den delen av världen som kallades för Palestina. En man som berättade liknelser och helade det trasiga. En man född i ett stall i en liten by vid namn Betlehem, av föräldrar på flykt eller ett tvång av maktens påbud. Född var han till jorden för att berätta om himmelriket inom oss. Och om kärlekens makt och förlåtelsens sötma.
Hans namn sägs vara Jesus. Han kanske levde och han kanske dog för 2000 år sedan. Vad vill han mig idag? 2000 år senare berör hans ord fortfarande. Vad var det han sa?
 
Jag är Sanningen, Vägen och Livet. 
Resurs, process , resultat
Jag har min sanning, mitt kraft, mina resurser inom mig – med mig
Jag processar dem genom vägen och det jag möter
Och livet jag får är resultatet.
 
Jag hör honom säga att sanningen är inom mig. En livskompass som är inställd på frid och fullbordan. Jag vet vart jag är på väg och jag vet när jag är vilsen. För sanningen är alltid min. Jag kan lura mig själv så ofta jag vill. Men då blir också resultatet – mitt liv – ett liv i lögn på villovägar från mig själv. Om så mitt yttre må vara draperad i de dyraste varumärkena min tid vet. Min mat vara den mest exklusive som jorden kan uppbringa.
Mina nöjen bär alltid flyktens kännemärken- av den dyrbara sorten, förvisso.
 
Det är svårt att lura sig själv sittandes på en klippa, och titta ut på havet och en fjärran horisont. Eller en mycket gammal stubbe i en skog som reser sig mot skyn.
Sanningens visshet hörs så tydligt i den eviga tålmodiga stillheten.
Människor som inte trivs med sanningen är sällan ute i naturen, tänker jag. De ses oftare på språng, i fart och med mycket väsen runt sin person.
Sanningen trivs i det enkla, i de ensamma stunderna.
Där kan sötman av förlåta smakas av. Och kärlekens ljus ta sin plats och lysa bort det mörka
Då ställer livskompassens nål sig till rätta och pekar fram mot frid och fullbordan.
Och du och jag vet med ens vad som ska göras. Vad som är viktigast. Och vad det enda är som verkligen räknas.
Så vi kan leva fullt ut med alla våra resurser i harmoni, inte i strid med eller mot världen.
Leva i glädje och frihet.
Så när vi - liksom Jesus- dör, kan säga att det är fullbordat.
Livet nu är fullbordat och redo för nästa andetag.

När jag var ung - och ja en bra bit upp i åren- så var det ute att vara snäll. Fräck var liktydigt med tuff på gränsen till elakhet.
Att vara snäll-  det var mesigt.
De tuffa var stora i orden. De snälla var små på jorden. På något sätt blev det så.
Och liten och oansenlig ville jag ju inte vara. Så svart blev min färg och en vass ironi ett sätt att klara mig.

Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag snällheten. Vänligheten. En blick av förståelse.
Mjukt, varmt. Livsbejakande, För snällheten ger tryggheten att maska av. Kliva ur rustningen och vara nära. Bara vara.
Snällheten ger långsamheten lov. Tiden en chans. Och sanningen växtmån.
 
Men jag känner att de är de tuffa som styr vår värld. Mobbledarna. De som bestämde om du fick vara med eller inte. Och det känns som om väldigt många har en känsla av att de inte får vara med. Att bli utröstad. Övergiven. Frånåkt.
 Inte vald
För vart kommer annars denna rädsla att inte duga till från? Inte räknas på rätt arena?
Snällheten öppnar dörrar och möjligheter, Tuffheten begränsar och styr.
Management by Love- or- Management by Fear. Vad väljer Du?
Jag känner nu att jag vill slå ett slag för den lilla snällheten.Den kanske inte är effektiv i det korta loppet- men en vän i det långa loppet. Det loppet-livet  som jag  verkligen räknar.
Den snällheten som gör mig lite modigare i resan att vara människa, i en stor stor värld.
Leve snällheten- den leve Hipp! Hipp!

 
Jag är för det mesta en glad och nöjd människa, lagom stark och klok. Tycker jag själv, alltså.
Men jag har några gamla sår som inte riktigt vill läka trots all min klokskap och ett tjog insikter. Vilket då och då får mig att grunna på insikternas verkliga inverkan på mitt liv…
 
När jag var lite drygt ett år gammal hamnade jag på sjukhus och tillbringade en månad i en spjälsäng bland främlingar. Detta var det glada sextiotalets dagar där barn inte sågs riktigt som människor-så mina små barnkänslor och barnsmärtor hanterades helt enkelt inte. Eftersom de egentligen inte kunde finnas, utan ord och utan namn.
Tretton år senare blev jag sjuk igen och jag valde då att isolera mig själv- snabbt innan jag påtvingades en yttre isolering. Då var jag 14 år. Och de två månadernas självvalda isolering skapade ett sår av utanförskap som jag har och haft svårt att hantera genom livet.
Jag har ordinerat mig själv mestadels med en väldigt hög fart och fyllt mig med upplevelser och människor- för döva den där tomma smärtan av ingenting. Att inte få vara med. I en tid av tonåren där varje sekund är en evighet . Och där precis allt räknas på tröskeln in i ett i okänt rum.
Och då var jag offside! Hade satt mig på en slags avbytarbänk. Och från och med här utvecklade jag ett slags seende av ett observerande slag.
Vilket har berikat mitt liv ofantligt- och jag verkligen inte skulle velat vara utan. För vem vet vad jag skulle kunnat hittat på i en accelererande fart, utan det observerande ögats bromseffekt?
Men – detta skapade samtidigt ett slags utanförskap. Att inte vara i den berusande kvantitetens ansvarslöshet som jag tyckte mig se att alla andra odlade. Jag kan ju inte säga att jag låg runt och nu inte kommer ihåg mängden av alla dom killar man inte vill komma ihåg….
Däremot hade en mängd kulturella upplevelser och flyktiga bekantskaper som jag inte riktigt kommer ihåg . Och de har därmed kvalificerats sig hos mig som meningslösa. Och jag eftersträvar inte fler meningslösheter i mitt liv….tror jag….eller gör jag det?
Har meningslösheten också en plats i min utvecklingsplan? Har det inte varit tillräckligt meningslöst för få till ett skarpt läge- som krävs för en reell förändring?
Jag vet inte detta ännu.
 
Ja, det hela är lite rörigt och komplext inom mig, det får jag tillstå. Men jag tror ändå att  den där lilla ettåringens smärta och förvirring finns kvar någonstans i mig än idag. Och vill bli sedd och förstådd. Och nu börjar jag kunna namnge upplevelserna. Och då kan de äntligen börja läkas.  För-
Att bli lämnad. Att överges utan att kunna förstå. Att vara ensam med en smärta.
Det kastar skuggor i ett liv. Och nu vill jag ut i ljuset till fullo. Uppåt, och andas frisk luft. Det är inte så kul i skuggornas dal. Det gör något med mig som människa. En trasighet som skaver och beter mig illa.  Och jag vill inte göra mer illa. Jag vill göra bra saker resten av mitt liv. För mig och alla andra.

Jag brukar inte läsa så värst många andra bloggare, de som har flera  tusentals följare De kända och berömda. De verkar vara hippt folk i farten, på något vis. De berättarom shopping av det ena och ännu mera shopping av det andra. Resor än hit, än dit och party party all the time.. Och jag känner mig liksom inte hemma hos dem faktiskt. Det är inte mitt liv alls som beskrivs i dessa flashiga färger och på denna höga volym.. Det  enda so har hög fart i mitt liv är mitt jobb och alla dessa arbetsdagar  som går i 180 knyck- vilket stundtals är alldeles för utmattande för mig. Jag blir liksom liggandes i soffan efter en fartig dag på jobbet. Återhämtning pågår liksom. Svårt att motivera mig att axla upp kvällsfarten när jag har soffan inom räckhåll…att shoppa är liksom ingen nöje för mig.
När jag åker förbi Brunnsparken och köpcentret Nordstan slutar jag aldrig förundras över det gigantiska lämmeltåg som hoppar av där –oavsett tid på dygnet. Idag passerade jag vid 17.30-tiden och spårvagnen från Angered tömdes nästan på folk med shopping i blick. Själv genomfars jag av en rysning inför kommande julhandel efter arbetsdagens slut. Jag behöver definitivt vila mig i form för kunna mäkta med detta vansinne som bryter ut veckan innan julafton.
 
Mitt liv hemma är ganska så tyst. Ganska så ofta rätt ensamt. Eller ifred om man så vill. Jag trivs med det lilla i allt större utsträckning. Att hänga kvar länge i en fundering- ända ut. Färdigt och fullbordat.
Jag upptäcker så mycket i min egen takt numera- som häromdagen när jag gick vilse i snårskogen på Vrångö. Stående i ris upp till knäna och med hur mycket träd och snår omkring mig som helst- och med skymningen krypande oroväckande snabbt inpå- så inser jag ju att här kan jag ju inte bli stående. Vilket fick mig att fundera på just den drivkraften- att inte bli just stående utan göra något åt saken- hela vägen hem på färjan. När jag väl trasslat mig ur snårskogen och halkat lite pinsamt nerför bergsknallar rätt i någons trädgård – jo de var förstås hemma och tittade på- och slutligen hittat tillbaka till hållplatsen och färjan hem.
Min drivkraft- vart för den mig? Och varför har jag fått den? Eller kunnat erövra den?
Detta får jag nog återkomma till- har inte hunnit färdigt med den tanken ännu, nämligen.
 
Så jag som inte shoppar något nämnvärt, reser till rätt så ohippa ställen- vad i hela friden kan jag bidra med till mänsklighetens fromma, eller åtminstone till någon slags förnöjelse en liten stund så här från min tid på jorden? Vad skulle få mig att läsa min egen blogg?  En slags nyfikenhet på livet och vad som kan hittas bakom nästa krök?
För-det har ju blivit ju en hel del funderingar, förundringar och ett antal reaktioner på sakernas tillstånd i världen utifrån den lilla plätt jag står på under drygt ett års tid här på min blogg . Är detta månne intressant utanför mitt eget huvud och närmaste krets- läs min mamma och ibland min man och barn?
Ja, några hittar tydligen fram till mina ord och tankespår. Kul och inspirerande för mig! Jag får ta och skärpa upp mig ett snäpp, känner jag nu när läsekretsen har kommit utanför min egen familj.
Det är väl då den berömda skrivkrampen slår till? Den tål också att grunnas på! Krampen och prestationen.
Jag får helt enkelt anledning att återkomma –inom kort!

 
Ibland får jag frågan; Vad är du beredd att dö för? Vad är viktigt nog att faktiskt riskera livet för?
Genom åren har jag svarat olika, en rättvisare värld, barnens väl och ve, en bättre och sannare värld- och numera landat i ett slags universellt svar. Att få leva.
Att få möjligheten att fortsätta få leva och uppleva. Att hitta nya vägar till ett större och djupare välmående. Att få vara lycklig och tillfreds inom mig själv.
 
Att få leva är det största som hänt mig! Och ju äldre jag blir desto starkare och mer levande blir jag. Trots eller på grund av kroppens mindre rörlighet. Jag blir liksom mer närvarande i det långsammare tempot jag rör mig i. Huden blir ett vansinnigt sinnligt känsloorgan. Nu när benen inte längre orkar ta mig lika högt upp på topper med svindlande utsikter. Så svindlar det inom mig istället. Ögonen ser skarpare och klarare i stillhet- trots att min syn kraftigt försämrats och jag får använda 3.0 på läsglasögonen. Men det är inte bokstäver jag behöver se. Det är livet. Och då behövs inte perfekta ögon. Då behövs tid.
Jag uppfattar så mycket mera av det som inte sägs- när jag nu inte längre hör det som det pratas om så högt.
Att vara lite mer i stillhet- röra sig något mera långsamt- vilken lycka att fått uppleva detta!!
Såg ett ganska uselt program om det kvinnliga klimakteriet på Kunskapskanalen igår- och funderar på varför fokusera på det som försvunnit? Äggledarna. Ägglossningen. Jag kan inte få fler barn själv. Tack och lov!!! Jag vill verkligen inte föda fler barn nämligen. Det är färdigt och gjort redan. Nu vill jag uppleva med mina vuxna barn och lära mig mer genom dom- inte repetera och köra mitt liv i repris på repris. Visst har jag fått lite vallningar och lite skörare slemhinnor- men jag slipper ju mensvärk och dåligt humör…..och rädslan för att bli med ett oönskat barn.
 
Nej, livet är som en spiral uppåt. Eller neråt för dem som vill ha det så. Den rör sig i cirklar men alltid med en liten förskjutning. Och den förskjutningen tror jag man ansvarar för själv.
Det är som årstiderna- de kommer efter varandra i ett cykliskt mönster- men det är jag som bestämmer om jag ska njuta av och göra något med vinterns mörker och kyla. Eller lida av den. Vänta ut den.
 
Jag är verkligen inte en ny- eller marknadsliberal politiskt. Det är så livsbegränsande. Så inhumant. Men jag tror på varje människas unika förmåga att välja liv. I det lilla lilla- som kan bli det stora. Små små steg är också ett val och en förändring. Liksom inga steg alls. Då förändra livet runt dig dina förutsättningar. Det innebär inte att förändring är lätt eller smärtfritt. Tvärtom många gånger. Men jag har ännu inte träffat en människa som ångrat ett val till förändring.
 
 
 
 

 
Jag läste en bra text av den marockanske författaren Abdellah Taïa i SVD. Läs gärna den!
Om hur vi i väst återigen drar i krig mot terrorismen och höjer säkerheten- dvs bygger murar mot de andra- de som inte är som vi. Om oviljan från väst att se att vi är med och skapar monstret vi sedan skall dräpa.
Gång på gång bombar vi byar i fjärran länder, dödar diktatorer och höjer säkerhetsnivåerna.
Detta har vi gjort i årtionden nu- och det enda vi kan konstatera är; det har bara blivit sämre. Vi har varit med och skapat IS i kriget mot terrorismen. Och genom segregation och ökade ekonomiska klyftor i västländerna föder vi dessutom upp rekryterna- unga arga män med hat istället för framtidstro i sina hjärtan.
Varför låter vi barn i våra länder växa upp i miljöer som göder ett sådant hat? Det Reinfeldt och Borg med socialdemokraternas goda minne- var att dela vårt land. Sarga det svårt. Ge pengarna från de fattigaste i landet till de allra rikaste. Är det någon som på allvar inte förstår att det kan bara bli en slags känsla av det. Hat och Hopplöshet. Våld och missbruk. Var Fredrik Reinfeldt dum i huvudet? Ondsint? Eller bara slarvig, omdömeslös och jävligt dåligt påläst?
Under hans år rasade Sverige samman som nation i försöken att bli till ett varumärke.
Under hans år förlorade solidaritetens långsiktighet svårt mot egoismen kortsiktighet
Det är det vi har att hantera nu.
Frågan är väl om vi verkligen skall låta denna vansinnigt viktiga fråga verkligen hanteras av dagens politiker och beslutsfattare- för vad är det för sorts beslut de fattar? Jo, gårdagens! De som satt oss där vi nu är!
 
Kan vi använda rättmätigt våld mot våldsutövarna? Finns det verkligen gott och bra våld? Nödvändigt våld? Kanske. Kanske är det så. Kanske vi måste ta till våld för att freda oss och våra barn- när soldaten pekar på oss med ett vapen.
Frågan är väl, vem som bestämmer vems våldshandlingar var goda och vems var onda?
De som segrar och skriver historien?
De som har makten?
 
För vem tjänar pengarna på de vapen IS använder och de vapen som USA, Frankrike och EU använder?
Är det samma personer? Samma man?
När Saddam Hussein dödades- vad hände med väst stöd till befolkningen? Infrastruktur och livsmedel? Sjukvård och utbildning?
 
Kan en människa som dödar förvänta sig annat än död runt omkring sig?
 
Jag tror att ondskan kan bara förintas med godhet. Ljus. Kärlek. Lika villkor och frid.
Det tar väldigt lång tid att bygga upp
Att döda tar bara någon sekund.
Är det tidsbrist vi lider av? Eller är det dags för det livsodugliga människosläktet att lämna in och låta jorden vara och de andra arterna leva vidare?
De ägnar sig ju trots allt inte åt massutrotning av sig själva
 
 
 
 
 
 
 

 
Idag föll domen mot Lisa Holms mördare och advokaten Elisabeth Massi Fritz skrev en bra krönika i Expressen om att mordet på Lisa var ett mord gjort av kvinnohat- inte ett sexuellt motiverat mord- såsom polis och åklagare och media framställt det. För som hon skriver; Sex och våld i kombination är sedan länge normaliserat i vårt samhälle. På tv, i filmer, reklam, modereportage och pornografi kan vi se kvinnor som kontrolleras, förnedras och domineras av män i olika utsträckning
 
Men hot och våld har ingenting med sex att göra. Hur normaliserat det än tycks vara.Det är bara utslag av hat. Hat mot kvinnor.
 
I vår mänskliga historia har det visat sig att vi människor ätit upp varandra. Vi var kannibaler. Kannibalismen var ett naturligt inslag i många kulturer, av olika skäl.   Idag är kannibalismen utrotad. Ingen förknippar kannibalism med hunger eller lust att äta. Vi förväntas inte hoppa på en medmänniska och börja äta på hen- bara för att vi kan eller är vrålhungriga. Hunger och mat är ju ett basbehov i Maslows behovstrappa.
 
När det gäller våld mot kvinnor däremot – så ursäktas mannen fortfarande. Han kan inte hindra sitt behov av att förtrycka och hata kvinnor, verbalt såväl som fysiskt. Är det en  manlig utlösning inblandad i kränkningen kallas det för sex- och då är allt förlåtet på något vis. Hon hade svarta trosor på sig- alltså får hon skylla sig själv att hon blev våldtagen. Eller så var hon ensam- då får hon också skylla sig själv. Det räcker med att hon identifieras som kvinnligt kön- för att ursäkterna skall hagla om mannens benägenhet att ta till hatiska ord eller handlingar.
Hon vet ju att hon borde akta sig hela livet igenom för de farliga våldsamma männen.
Alltså har det blivit kvinnans fel och ansvar att våldet sker. Hon låter ju sig objektifieras…
 
Vi lyckades sluta upp att äta varandra- trots att vi vet att det finns många som svälter i världen. Vi lyckades alltså bemästra ett behov av äta, trots många svåra situationer och fattigdom. Varför lyckades vi göra det? För att vi ville sluta ? För att vi inte tyckte det var rätt att äta upp varandra? För att det gav uttryck av en omänsklighet vi inte ville vara bärare av?
 
Så varför lyckas inte den manliga delen av människorna sluta upp att betrakta kvinnor som mindre värda varelser? Mindre värda varelser som man har rätt att förgripa sig på.
För att de inte vill sluta hata och förgöra För att de inte tycker det är fel att kvinnor är mindre värda? För att männen inte vill eller kan vara mänskliga?
 
Det är svårt att kliva ner från en piedestal och maktens tron, särskilt när man vet man inte varit så schysst alla gånger. En fullt berättigad oro och rädsla för vad som kommer ske när maktens immunitet är borta. För grabbar, den immunitetens dagar är räknade!  Jag förstår att många män är rädda för att de skall få tillbaka med samma mynt. Öga för öga. Tand för tand.
Så modigast och smartast är förstås att bjud in framtiden och jämlikheten redan nu- innan dessa dagar är till ända
 
Och visst finns det kvinnor som hatar män nästan lika mycket som män hatar kvinnor. Skillnaden är att kvinnor inte våldtar och slår och dödar och hotar män.
Och det är en skillnad som heter duga!
Det är en skillnad som gör just  den skillnad som räknas!
 
 

Fredagen den 13 skördade hatets vansinne ytterliga människoliv. Ytterligare hundratals människor som fick sluta sitt liv i våldsam död- en del av dem hade knappt börjat leva sina egna liv. Fått föda sina barn, skratta och älska och sörja i ett fullt liv.
 
Jag känner
Sorg
Förstämning
Och jag känner en uråldrig trötthet på detta hat som flödar genom världen just nu. Detta våld som tros kunna föda en bättre värld. I olika gudars namn tar män till vapen för att förinta liv. Och tror att deras gud sitter i sin himmel och är glad och stolt över att bevittna hur sin livsskapelse förvridas till ett dödens fält. Ett slagfält där mänskligheten har förlorat
Sitt förstånd.
Sin kärlek
Sin storhet
Kvar är små små smulor av det som kunde blivit en god människa.
Ibland oss vandrar människor som förlorat sina hjärtan till hatet, förlorat förståndet till vansinnet och är förblindade av lögner.
 
Jag är djupt tacksam att jag kan känna kärlek. Trots att det är dagen efter Paris 13/11.
Ännu en svart dag i mänsklighetens kalendarium.

Det pågår en tävling i Svea rike. En tävling om hur djupt ner man kan sjunka i sin omänsklighet. Daglidags slås nya bottenrekord i förakt, främlingsrädsla, kvinnohat, våld, sexism, rasism och politisk feghet. En sådan uppvisning i oanständighet, inhumanitet och total hjärndöd får man leta länge efter i historien. Det är som en modern tragedi- svenskens uppgång och totala fall i mod, tolerans och medmänsklighet.
När barnprogramledaren Kringlan i en pod säger att han skall munknulla Åsa Lindeborg tills hon kvävs till döds- så är det ett uttryck förett sådant  kvinnohat , ett djupt människoförakt och en märklig  rätt  ta till dödligt våld mot en kvinna som tycker lite annorlunda.
När svenska män tänder eld på asylboenden varje vecka -dit människor flytt för att få en fristad från krig- så är det svensk rasism och våld och hat  som tar sig uttryck i varje fristad som bränns upp.
När den ena politikern efter den andre ger upp sina
visioner och ideal och anammar SDs agenda -  så är det en feghet som inte någon i djurriket kan mäta sig med. Det pratas om gränskontroller och läger i Sverige- år 2015…. De här välavlönade politikerna har sitt på det torra och ändå är de så rädda ,så fega, så ynkliga- att Olof Palme vänder sig i sin grav. Allt det som Sverige stått för – frihet, jämlikhet och medmänsklighet- har Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra och Stefan Löfvén med flera – smulat sönder till intet. Det enda som finns kvar är skam. Skam över hur ett rikt land som blivit så själlöst, så hjärtlöst och så fyllt av rädsla. Och skammen är ingen rolig sängkamrat att dela sitt liv med.
Magnus Ugglas dänga Jag mår illa är den titel som bäst beskriver Sverige idag- ett delat land där den ena delen är så fylld av hat att det blivit till ett kroniskt illamående. Och den andra delen som mår så illa över sakernas tillstånd att det närmast är att likna vid en posttraumatisk chock.
 
Varför mår svensken så dåligt?
Varför mår framförallt svenska män så fruktansvärt dåligt?
Dags att ta reda på,eller+ Och då menar jag självrannsakan- inte skylla p andra-kulturen. Den är tröttsamt feg och outvecklad
 
Jag tror- Om vi inte kurerar oss snart med lite kärlek och frid- så lär vi vinna priset som världens sämsta folkslag. Usla och ruttna. illaluktande och illamående. Och det är ett fall utför piedestalen som lär göra jävligt ont för den svenska folksjälen att tugga i sig!

 
Tänk er en femuddiga stjärna- där uddarna representerar olika särartsbegåvningar, eller diagnoser för dem som känner sig mer hemma i den begreppsdefinitionen.
Jag väljer att använda särartsbegåvning, därför det är i utkanten det nya erövras. I mitten finns det solida och trygga. I uddarna finns viljan att vandra vidare.
Själv skulle ja vilja definiera mig åt ADHD-hållet. Jag blir väldigt fort förälskad i företeelser av olika slags. Och har en världsbild där vision och verklighet är samma sak. Därför är väldigt många saker faktiskt möjliga för mig. Jag inser inte svårigheterna. Viket är en väldig fin ingång i livet att ha. Det enda som är lite tufft är att jag ofta är trött på gräns till utmattad- tills nästa idé kommer och bär med sig på sina fjärilsvingar.
 Jag ser därför på mig själv som en möjliggörare. Glad och stark. Och lättsinnig, på något vis.
 
I min närhet har jag tillgång till en massa särartsbegåvningar, Aspergerfolk med en outtröttlig förmåga att nörda djupare än någon annan. Autistiska personer som inte trollas bort av pågående trendillusion , utan ser saker för vad de faktiskt är.
Och människor som i vaket tillstånd kan drömma och hitta nya världar och parallella universum- i stort som i smått.
 
Dom solida hade jag lite svårare för när jag var ung. Jag begrep mig inte på dem, helt enkelt. Nu är jag tacksam för att de finns och skapar balans. Även om jag fortfarande inte kan förstå dem. Egentligen
 
Men- Måste vi verkligen förstå allt och alla till pricka? Räcker det inte med att leva och låta andra få leva?
 
Jag tror det- så släpp fram din uddighet eller solida mitt- och så kan vi leka livet lite roligare tillsammans!