Jag finner mig pendlande just nu mellan hopp och förtvivlan i detta jordskred som pågår nu.. Förtvivlan över alla barns berättelser i skolan från nu- år 2017 i denna #metoo-tid. Alla kvinnor som tystnat av skam över mäns övergrepp i åratal. Från baranåldern och uppåt. Funnit sig i nedprioriteringen och förminskat sina livsval och drömmar, sin frihet och lust.
 Förtvivlan över att nazisterna åter marscherar på min stads gator. Att högerpopulismen vinner mark i alla länder.
Att vi har en maktgalning i öst och en i väst, plus ett antal aspiranter på maktgalenskap i länder, företag, medier, idrottsvärlden, kultursektorn och i vardagslivet.
 
Det har varit ett år när det onda och mörka kom fram i dagsljuset. Allt det där vidriga och unkna som funnits i människans skuggland. Det syns nu. Vi ser det. Fler och fler för varje dag. Kan vi som Filifjonkan i Mumindalen inse att nu när stormen kommer och river bort det gamla- så finns det en doft av frihet i luften? Doften av något nytt och fräscht?
 
För det har  paradoxalt nog också varit ett år av hopp. #metoo skänker faktiskt tröst och hopp om att vi kan, om vi vill och vågar- ta det där klivet från alfahannens primitiva könsmaktsordning till att bli de människor vi har potentialitet att bli. Guds avbilder.
Med själ, hjärta och klokskap. Med förmågan att ha roligt tillsammans.
Rädda världen och oss själva.
Vi kan. Om vi vill.
Vågar.
Jag tror tillräckligt många av oss vågar nu. För vem vill egentligen innerst inne tillbaka till att vara den som står för orättvisa, övergrepp och livsfientlighet? När vi kan stå för jämlikhet, kärlek och frihet. Ha kul på lika villkor. Turas om att vara högst på gungbrädet. Eller finna på nya lekar och äventyr.
 
Så tack alla modiga män och kvinnor som nu träder fram och berättar om bägge sidor av myntet.
Nu kan vi äntra på förändringens skepp mot Framtidens land!

 
Världen skakas just nu i grunden på något vis. Det beror på att halva mänskligheten i väst har precis upptäckt att den andra halvan av mänskligheten finns och är mänsklig. Ja rent av förmodligen lika mycket värd som de själva.
#metoo hat i veckor pekat ut bransch efter bransch, man efter man som skyldiga eller medansvariga till åratal av övergrepp. Övergrepp bara för att man kan. Eller ska. Grupptryck kan ta sig perverterade former.Och manskulturen som styrt och rått i världen i tusentals å har ruttnat ihop inifrån. Det är en kloak som öpnat sig. Och möjliggjort en faktisk förändring. Och därmed en förbättring som vi får arbeta för allihopa. Man som kvinna, ung som gammal. Alla. Oavsett hudfärg, religion, klass eller sexuell läggning.
Men denna insikt är än så länge bara märkbar i väst. Där de flesta kvinnor har så pass mycket mänskliga rättigheter på pappret-  att de kan resa sig och gå från männen- utan att dö på kuppen. Inte alla, det finns försmådda män som dödar även i vår stad. Men tillräckligt många för att det skall innebära en skillnad för framtiden.
Men i resten av världen lever flickor och kvinnor kvar i ett förtryck som är så fysiskt påtagligt att det får mig att vilja kräkas. Eller dra ut i strid.
Flickor som säljs till bordeller för betala pappans skulder. Flickor som gifts bort som barn. Ibland för skydda de mot andra män under krigets fasor. Flickor som inte får gå i skolan när de har mens. Flickor som föder barn. Och många gånger dör eller får livslånga skador som följd. Flickor och kvinnor som övervakas, misshandlas, våldtas
Det är flickorna som får betala priset för världens moraliska och ekonomiska bankrutt. Den som gör att några få män äger nästan allt. Och vi andra får dela eller slåss om smulorna.
Och de allra minsta smulorna får flickorna. De blir utan mat, utbildning, livsdrömmar i mycket högre utsträckning än sina bröder.
Trots att det visats sig vara lönsamt på alla vis att satsa på kvinnorna. En kvinna med utbildning gör rätt för sig på jorden på ett sätt män i dagsläget inte förmår.
Det enda som hotas av att satsa på kvinnorna är just pågående ojämställdhet mellan könen.
Det är som ett gungbräde som aldrig gungar. Aldrig blir roligt på riktigt – som en lek på lika villkor är. Utan överst på gungbrädet sitter mannen. År ut och år in. Men han är alltid rädd som vilken orättfärdig människa som helst. För han vet att kvinnan som sitter längst ner kan resa sig och gå- när som helst. Och då åker han ner. Och blir alldeles ensam på sitt gungbräde. Med terror och hat har mannen styrt världen. Hoppas vi kvinnor kan sträcka ut handen till männen och fråga om de är redo att leka på riktigt med oss. På allvar- och på alldeles lika villkor.Då kan vi alla få flyga och drömma så högt vi bara kan.