Idag är det den 31 december i nåden och dådens år 2014. Det har varit ett tilltufsat år- Sverigedemokraterna visade upp ett ansikte av Sverige som många inte ville kännas vid. Det har varit ett år då Sverige och världen fått rejält med stryk. Av oss själva.

Men också ett år då allt fler började se hur Sverige och världen spricker och glider isär- om vi envisas med upprätthålla gamla system. I år abdikerade den gamla sortens politik och politiker – och nu har jag och en massa andra jag chansen att gör något nytt. Men just nu är det kaos. Inget är som det brukar och som brukligt är. Kaos är som bekant granne till Gud- och därmed har jag en möjlighet att i stormens öga se sen värld jag vill ha. Och arbeta för den. Bit för bit. Steg för steg.

Den sista dagen det här året slutar i dis och dimma- mycket symboliskt, tänker jag. För jag kan skönja saker i dimman. Se olika färger i det grå- men bara om jag anstränger mig och verkligen tittar.

Så är det också med livet. Och tiden. Jag kan se så mycket –om jag bara vill. Och ger mig tid att göra så. Det hoppas jag att jag blir än bättre på nästa år.

2014 läggs till handlingarna. Jag har blivit ytterligare ett år äldre. Lite fler rynkor, gråa hårstrån och insikter har lagts till mig på livet och tidens gång.

Det känns bra i mig.

Så tack för i år livet!

Och välkommen 2015- vad månde du ha med dig till mig?

Jag tittar på ett foto av min förra mans nuvarande kvinna – och förundras en stund över hur ung hon ser ut. Tills jag kommer ihåg att hon är väldigt ung. Nästan 20 år yngre än mig. Hon är närmare våra barn i ålder än mig och min förra man. Jag funderade lite på hur jag var för 20 år sedan- och vad som hänt mig. 20 år är en ganska lång tid i en människas liv. Det hinner hända både det ena och andra på så många år. Stora saker och små ting. Jag har haft 5 eller 6 olika jobb under de här åren. Sett mina små barn passera sina tonår och nu leva sitt unga vuxenliv. Så där ungt och lite vilset som jag också levde och var när jag var ung vuxen för 25-30 år sedan.

Jag har flyttat och skapat mig nya hem. Träffat en ny reskamrat på livets färd. Han och jag delar upplevelsen av att vi nu går in i en helt ny fas i livet. Den med vuxna barn. När man är själv igen. Den där fasen där nya steg kan tas varje dag. Där nya resmål kan genomföras. Längre bort. Längre tid.

Jag har varit sjuk. Jag har varit utbränd och djupt ledsen. Jag har skrattat som aldrig förr. Njutit och våndats dessa 20 år. Vågat vara mig själv mer och mer för var dag som går- som bara man kan våga vara när man uppnått en viss ålder. Den åldern med minnen och perspektiv.

Jag ser på fotot på hans unga kvinna och förundras lite hur olika vi valt att leva våra liv, min förra man och jag. När jag tänker på honom ser jag en bild av honom som en som inte vågade resa framåt och vidare ut i världen. Han stannade upp liksom Lots hustru och vände sig om. Och de har båda stelnat som en saltstod mellan tiderna. Det som inte längre är. Och det som skulle kunnat vara.

Många män vänder sig om. Kanske saknar de sin ungdom. Kanske tror det att de unga kvinnorna vid deras sidor får dem att verka unga. Eller pengastinna.

Jag vet inte riktigt om det är så jag ser de grånade männen. Snarare så framstår de så mycket äldre vid sidan av det unga.

Själv tittar jag på mina 20 senaste år som tidens gåvor till mig. En ström av kunskap, insikter och erfarenheter som får mig att bli märkvärdigt stark och egen. Alldeles alldeles egen. Och mycket märkvärdig, tycker jag i alla fall Och tur är väl det- att det är jag själv som tycker det!!

Det är väldigt lätt att raljera elakheter över hur rädda, framförallt åldrande, män är för starka, kloka och åldrande kvinnor. Hur de längtar efter att briljera sin (im)potens och (o)förmåga inför oskulder. Varför skulle man annars drömma om en himmel med 40 okunniga och osäkra oskulder ? (Typ elakheter)

Men kanske är det inte oss de är rädda för. Utan sin egna oförmåga. Och sin avsaknad av egen livskraft. Den där magiska livskraften man måste våga förlora för att hitta och vinna om och om igen.  Att våga tro att det lilla fröt blir till en blomma och sedan en frukt. Med ett nytt frö inom sig. Men bara om man får växa färdigt. Fullt ut.Och vissna i förvissningen att det är fullbordat. Helt. Livets magi att föda sig själv- är att dö en smula. Och dessförinnan leva sin ålders alla tider och rum. Förunderligt och vackert som en saga, tycker jag. Och den här sagan är alldeles alldeles sann och på riktigt. Precis som den allra  vackraste berättelse av Astrid Lindgren.

Stefan Löfvén har förhandlat sig till en politisk lösning som innebär att socialdemokratin kommer behålla regeringsmakten- men de kommer genomföra de borgerligas politik. Ett av skälen var att marginalisera SDs makt i riksdagen. En slags koalitionsregering i krigstid- fast den här gången kommer krigshotet inifrån vårt eget land. Från ett odemokratiskt parti som nästan var femte svensk sympatiserar med. Vad ska jag tänka och säga om att det inte blir ett nyval? En seger för förhandlaren Stefan Löfvéns val av taktik och strategi? Ja, en seger för Stefan är det. Men vad är det då han har vunnit?

Inte är det en segerröd gryning för ett nytt sorts tänk. Som jag ser det. Jag har nog också missat om det gjorts något uttalande om en insikter kopplade med åtgärder för rätta till det sjuka.

Jag tycker att SD som är symptom på att något är alldeles galet sjukt i landet Sverige,. Ett utslag av ett land som glidit isär. Där de rika stadsbornas verklighetsbild har väldigt lite gemensamt med den bilden förorten och landsbygdens bild av hur deras verklighet ser ut. Det är svårt att ha kvar en fred i ett land där de många inte längre känner sig som en del av det som det pratas o, skrivs om eller visas på TV.

Attraktionsstäderna. Evenemangsstäderna för de som kan och ha råd. Och det är ibland väldigt långt och svårt att åka några kilometer eller några hållplatser i staden. I den stad man är folkbokförd. Denna utanförkänsla kombinerad med en framgångshets serverad av medier dygnet runt- gör att i alla fall min egen otillräcklighetskänsla växer snabbt. När jag låter mig somna in framför en TV-apparat.Hur mycket jag än springer och köper köper köper- så är det inte nog. Jag räknas ändå inte. Jag kan klara det. Att inte räknas av de andra- för jag räknar med mig själv. Men de som inte fått den kunskapen med sig.? Är det så konstigt att många börjar bli riktigt pissed off? Och börjar organisera sig- långt utanför finrummet där Stefan finns.

Så vad betyder då makten, Stefan? Att du vann? Om du ändå inte kan eller vill(?) göra en politisk kursändring? Vad ska du då med makten till?  Då blir demokrati och politik bara en charad . En täckmantel för något annat.

Så jag lutar nog åt att vår tids uppfattning om demokrati börjar närma sig vägars ände. Det känns väldigt olustigt. Förändringar är tuffa och ofta smärtsamma. Men varje imperium går ju mot sitt slut. I alla fall de som byggts upp av män med pengar. Så jag kanske skall ägna mig åt att fundera mindre på det stinkande förfallet och fokusera mer på vad vill jag . hur vill jag att nästa värld ska se ut?

Jag såg och delade på Facebook ett diagramklipp från Newsner över hur rikedomen är fördelad i Sverige. Hur det ser ut och hur vi tror och vill ha det. Glädjande nog bor jag i ett land där människor vill att skillnaderna mellan de fattigaste och de rikaste ska vara relativt små. Jag tänker att det uttrycker en slags anständighetsgräns för både hur mycket fattigdom och rikedom en människa tål. Att svenskar i allmänhet vilar i en slags insikt om att brotten mot vår urmänsklighet begås i utkanterna av fattigdomen och rikedomen.  Där man är som längst bort från livet och därmed sig själv – på något vis.

Våra vardagliga handlingar präglas dessvärre inte alltid av denna insikt, tänker jag när jag följer diagrammet om hur det verkligen ser ut. För på bilden om hur Sveriges samlade förmögenhet finns inte de fattigaste med- de står i skuld. Den allra rikaste procenten i Sverige äger 25 %. En av de rikaste männen, finansmannen Fredrik Lundberg har en medelinkomst årligen på 350 000 000 kr. Den fattigaste tiondelen tjänar i snitt 78 600 kr. De fattigaste årslön tjänar Fredrik in på två timmar. Det är inte så svårt att sätta sig in i hur svårt det är att få till en drägligt trygg tillvaro med en månadslön på 6 550 kr . Hyra, mat, och el kostar mer än så i månaden. Semester och små vardagsnöjen finns liksom inte inritat på den här kartan. Tufft, ja- men begripligt. Åtminstone för mig

Däremot finner jag det obegripligt att sätta mig in i Fredriks situation. Hur kan han göra av med så mycket pengar? Vad köper han då? Vilken mat äter han för en timlön på ca 39 000 kr? Vilka nöjen unnar han sig? Hur ser han på världen- kånkandes på en så tjock plånbok? Vad gläds han åt, Fredrik? Löneförhöjning på 2 %? Börsens upp och nedgångar? Jag inser att jag inte avundas honom och hans rikemansliv. Jag känner en stor glädjelöshet inför ett sådan oproportionerligt liv. Det sprids en tomhet nom mig. Men det kanske beror på min oförmåga att förstå hur hans liv ser ut mellan det han går upp, äter frukost , bajsar  - och går och lägger sig efter en dags hederligt arbete.

Hur skall jag då som livsmedborgare på detta klot ute i kosmos förhålla mig- för att bidra på mitt sätt till en jämlikare värld- med start i Göteborg, Sverige där jag mestadels befinner mig?

Jag har funderat lite på detta. Jag arbetar ju 100 %, betalar min skatt som tilldelats mig och en ganska hög hyra.för mitt hem.

En väg är ju att gå ner i arbete och inkomst och därmed minska pågående konsumtionsmissbruk som är en av orsakerna till att män som Fredrik tjänar så ofantligt med pengar.

Ett annat sätt är kanske lite knöligare- en förmodligen mer effektivt . Knyta nätverk med byte av varor och tjänster. Köpa begagnat. Odla mera mat  själv. Minska mina pengatransaktioner. Göra mig mindre synlig i världen.Den världen som mäns som Fredrik räknar som den riktiga värden. Den enda världen han vet om, kanske.

En del tänker nog att det räcker med byta regering – en ännu mera grön- röd-rosa sort- men jag tror det är det absolut långsammaste sättet att nå förändring. Att förlita sig på politken- den är så lierad med dem som har den ekonomiska makten, att dess handlingsutrymme är nog mindre än mitt. Det är dessutom förenat med så stor frustration att passivt vänta på att andra ska göra något - innan de hinner förändra Sverige är både gamle Fredrik och jag döda . Och jag vill gärna njuta av resultaten av mitt eget arbete med att göra världen till en lite bättre plats att vara på. dessutom tror jag på fjärilseffekten och den hundrade apan. Att mina handlingar faktiskt spelar roll- även om jag inte kan riktigt räkna ut hur. Så jag får leta längst inne i mig själv- för det är egentligen det enda jag egentligen vet något om. Om det skall bli förändring av. Och det vill jag väldigt gärna.

Hur skall jag göra världen till ett lite bättre ställe för mig att vara på. Jag vill ha en rättvis, mätt och jämlik värld. Med frisk luft  och rent vatten för mig och kommande generationer. En känsla av frid inom mig när jag vaknar likson när jag går och lägger mig. Välkomna med tips & idéer för mig att börja arbeta på att förbättra mig!

”Snart kommer änglarna att landa”, gnolar jag när jag julstädar i lägenheten. ”Snart står morgonen i brand”, tar jag i med medan jag torkar av fönsterbrädet- och hittar ett par barr från förra årets julgran. Jag gillar julen. Jag gillar skenet från de levande ljusen, doften av gran, nejlikor och apelsin. Hyacinter. Amaryllis. Röda.Vackra.Stolta

Nu när mina barn är stora och julmyset från deras barndom är ett fint minne blott- och tack och lov är julpressen och julstressen för några år sedan är ett avslutat kapitel. Några år där jag sprang för fylla alla tomma hål som tänkas kunde. Julklapparna var inte önskningar- det var inköpslistor som skulle bara klaras av. Och glädjen fick liksom inte plats. Nu gör jag bara det jag vill och det jag orkar. Ingen julklappshysteri på det oerhört fruktansvärda köpcentrumet Nordstan i Göteborg. Nordstan tar fram människors avigsidor och skuggsidor. Det är för mig ett ställe som ger vantrivseln i tillvaron ett ansikte. Nej, jag kommer eventuellt strosa i småbutikerna Majorna och Haga och köpa några få saker. Eller så låter jag bli det också och bjuder på en upplevelse lite senare. Förresten så har mina barn det mesta de behöver. Inte fasta jobb och inte alla har fasta lägenheter. Men mat för dagen och tak över huvudet just nu. Framtidsvilja. Kreativitet. Hjärtats familjer har de också skaffat sig- det är inte alltid liktydigt med ens biologiska ursprungsfamilj. Visst har de sina sorger och svåra stunder i livet, de också. Det ingår liksom i resan till mogenhet och mänsklighet. Men det har blivit fina människor av mina små barn- det är jag väldigt glad över. Tacksam för att fått lära känna dem. Nyfiken på vad som de kommer hitta på härnäst. Och så är jag glad att jag kan bidra med lite lite guldkant i deras liv- när deras pengar inte räcker hela vägen.

Så mitt hjärta fyller i O helga natt – när min röst inte når Jussi Björlings höjder. För jag ser julen an med tillförsikt och ro. Och tänder fjärde ljuset i advent.

Jag måste älta lite mer kring detta med arbete. Jag har beslutat mig för att inte arbeta mig till döds- men Gud vad det är svårt att få detta beslut att gå från tanke till handling och sätta min kropp i rörelse. Så vad är då mina tankars beslut värt? Inte ett skit- om jag är sann mot mig själv. Arbetsnarkomani är vår tids allra farligaste drog med allra högst dödlighet, skulle jag tro. Stroke, hjärtinfarkt, alkoholism, magsår. Självmord. Jag ser på själens frusenhet sprida sig genom familj, vänner och kollegor. De är alla drabbade.. Utmattningsdepressioner står som spön i backen- att vara utmattad blir ett naturligt tillstånd. Vi säger det med ett leende- tappert-att nej, jag orkade inget den här helgen heller. Och alla förstår. Ingen orkar leva mera. Vi konsumerar istället. Dricker ett glas till. Och allt det där som jag egentligen vill göra blir till sällsyntheter i mitt liv. Och jag tjänar ändå mer än 30 000 kr i månaden- och ändå anser jag mig inte ha råd att leva….

Jag är inte ung mera. Jag har levt 50 år på denna jorden och jag vill verkligen inte dö av mitt arbete. Jag vill vara nära det som betyder mest. Mina älskade och allt det vackra som livet ger mig- bara jag förmår öppna min hand och hjärta –och förmår ta emot gåvan Men jag håller på att brännas upp levande. Och det är en röst i mig som piskar på mig att hälla lite mer bensin, elda på det- och jag blir varm och nästan levande igen en stund. Och så lurar jag mig själv igen. Och igen. Och en gång till.

Inatt fick jag en insikt. En insikt som fick min  begåvning, styrka, passion och karisma i darrning .

Jag är arbetsnarkoman. Jag är arbetsmissbrukare. Jag kan inte hantera dagens arbetsliv. Jag kan inte arbeta lagom- jag överarbetar. Arbetar alltid övertid och presterar alltid på topp. Men baksmällan på helgen tar mer och mer tid. Jag inser att jag är på väg över kanten- när baksmällan tar mer timmar av min vecka än mina prestationer. Och eftersom jag arbetat med andra missbrukare vet jag om lögnens makt, självföraktets makt- och flykten från sanningen. Och dess pris.

Det är som om det bara finns ett sätt. Att hamna på botten- och där få välja mellan klättra upp eller dö.

Jag balanserar på kanten att ramla ner. Jag vet det. Och jag hoppas vid min Gud att jag ska orka få min kropp i rörelse. Mot livet. Mot det vackra. Mot det jag älskar.

Måtte jag ta mitt hjärtas förstånd på allvar- och inte lyssna på hjärnans bortförklaringar. Dom vill mig inget gott

Måtte jag orka hjälpa mig själv. Jag som bara trott mig kunna hjälpa andra.

Jag såg en dokumentär om en tysk finanshaj på Kunskapskanalen häromdagen. Han hade petats från finanstoppen – och påminde starkt om en människa som träffat på Harry Potters dementorer. Han såg ut som all glädje sugits ur honom. Det är nog så på pengatoppen. Kallt och glädjelöst. Han sa att när det snurrade som bäst- så var han inte längre en del av världen. Han behövde inte oss andra längre. Dataskärmarnas siffror och dess berusning räckte.




Och som jag skrev i förra bloggen- det är ur fattigdomen omänskligheten förds. Där fokuserade jag på den materiella fattigdomen. Men det finns naturligtvis en emotionell fattigdom och en mental fattigdom också. Men alla har effekt på mänskligheten, tror jag.

 Att vi lever i ett ekonomiskt och politiskt system där unga pojkar blir kanonmat och unga flickor förövas- är ett tecken på detta. En emotionell och mental fattigdom.Djupt rotad, är jag rädd för. En stark vilja kan jag känna finns att bibehålla gårdagen så att morgondagen inte får blomma ut.

 

Men en vackrare värld är möjlig! Nära- och inom räckhåll. Men för komma dit behöver jag städa undan lite skit. Arbetslivet- det betalda, vill säga- är en sådan slaggsamlare för mig. Jag sjunker i energi vareviga måndag. Arbetslivet är livsfientligt för mig. Det är som om jag vore omringad av mina egna dementorer- och framåt fredagen är jag totalt utsugen. Sedan får jag använda helgen till tillfrisknande och energihöjande insatser – så att jag kommer ikapp min mänsklighet och sinnlighet- och börjar se det vackra och möjliga igen

Arbetslivet gör mig sjuk- nästan lika sjuk som den tyska finanshajen. Jag är inte dödligt förälskad i siffror på en skärm- jag är förälskad i flöden och möten med människor. Jag inbillar mig ibland at jag är en bättre människa än finanshajar på grund av mitt val av passion. Men det vete fan- då skulle jag väl alltid vara glad? På riktigt!

 

 

 

Jag kommer ihåg min känsla av äckel och chock efter läst Rosario är död av Majgull Axelsson för många år sedan. Hur fattiga barn säljs till sexköpande män. Systematiskt. Strukturellt uppbyggd på den enes ständigt lägre position både värdemässigt och ekonomiskt Tänkte på den boken när jag såg Korrespondenterna om hur småflickor säljs eller byts som en vara till mångdubbelt gamla män. Att dessa arrangerade äktenskap är sprungna ur samma system. Familjer som av fattigdom säljer sina barn, framförallt sina döttrar. Och köpare tycks det finnas överallt. I massor. Män som betalar med pengar eller kor. Mat eller beskydd. Mot att de får makt över en liten människas utsatthet

Men lek med tanken om vi föddes lika rika eller fattiga.  Att pengar inte spelade roll. Skulle familjer ge bort sina små döttrar till gamla gubbar då? Tveksamt. Med mat i magen tror jag varje förälder vill se sina barn drömma sina drömmar och förverkliga så många de förmår. I den ålder de befinner sig med sina jämlikar. Att då ge sin nioåring till en åldring att servera mat, sex och barn – är så omänskligt grymt. Att begå ett sådant övergrepp på sin egen mänsklighet kan bara göras av den fattige- där det råder total hopp och maktlöshet.

Vem är det då som ser till att fattigdomen består? Den som redan har sålt sin själ till djävulen vore ett enkelt svar att ge. Filmen Margin Call, som gick för några dagar sedan handlade om några av dessa människor- som spekulerade med pengar som om det vore en lek. Och det är nog så att denna lek leks över världen varje dag. En lek som använder oss som insats. Våra hem, våra barn och vår mänsklighet som brickor.

Även i denna filmen snuddade man vid sexköpen av kvinnor som en naturlig ingrediens i mäns värld. En kort sekvens av bara ben och rumpa för kittla lite vår sexualitet -  som för kolla om den är mutbar- visade just det- att även en film som vill visa hur lätt en människa ka bli ett själlöst djur- ändå inte kan avhålla sig från objektifiera kvinnor. För att de rika kan. För att män kan .Och vill objektifiera. Hela tiden. Även om priset är själ och allt det  där som gör dig till människa.

Så viktig är makten - och så svår är fattigdomens maktlöshet. Jag vet inte vilken sida av myntet som är fulast. Jag vet bara att jag inte mår bra av denna maktlek med barn som insats.

Jag vill inte vara med längre.

Jag vill leka en annan , roligare lek- som gör mig ännu lite mer mänsklig. Jag vill leka lika.

Årets fredspris går till en ung flicka, Malala Yousafzai- hon sköts för att hon envisades med att gå till skolan i Pakistan. Trots att hon riskerade och fortfarande riskerar sitt liv- så fortsätter hon envisas att även flickor skall få gå i skolan. Envisas att även flickor skall få drömma och ha en chans till en framtid. Skapa en så självständig tillvaro som bara en utbildning kan göra i fattiga länder.

 Ikväll skall hon få motta Nobels fredspris. En värdig vinnare. Som får de mest inbitna murvlar att känna lite hopp om världen igen. Men Malala skuggas av vakter. För hon är hotad att dödas -för att denna lilla flicka väcker ett sådant hat och raseri hos patriarkala strukturer- som vill behålla möjligheter och rättigheter för och åt  bara dem med manligt kön.

Samtidigt visar SVT Korrespondenterna om barnbrudar . Varannan sekund gifts en flicka under 18 år bort med en ofta mångdubbelt så gammal man. Kvinnor säls eller byts som handelsvaror. Kvinnors sexualitet förnekas eller skrämmer det patriarkala kulturens utövare och förespråkare- till den milda grad att de måste giftas bort så fort de får mens så att de inte skämmer ut sin familj med ett barn utanför äktenskapet. Att män utgör hälften av befruktningen är inget de behöver ansvara för. Eller avstå sin sexualitet- som de begär att kvinnor skall göra.

I programmet visas ett fruktansvärt inslag  från Zambia -om en liten flicka som gifts bort vid nio år med en man som nästan är femtio år, och om hur hon blir med barn efter denna barnvåldtäkt- men inte kan föda barnet vaginalt eftersom hon inte är fullt utvecklad. Idag är flickan sexton och har tre barn. Men hon ser på sig som ett barn som vill gå i skolan med sin jämnåriga. Men nu får hon tjäna sin åldrige man istället och ta hand om sina barn. På frågan om vad den unga flickan drömmer om svarar hon Jag har inga drömmar

Jag delar slutorden i programmet; Det är dags för männen att ta sitt ansvar och lämna traditioner bakom sig. Även om förändring är smärtsam. Jag förstår det. Men vem vill inte  att även flickor ska få drömma en framtid ? Det vill nog inte ens flickans åldrige man. Önska  unga unga flickor ett drömlöst liv.Om han vågar känna efter i sin mänsklighet. Bortanför traditioner och sedvänjor. Bortom sin makt som man.

bland sitter jag stilla i min soffa och verkligen försöker lägga märke till reklam och trailers i tv- rutan. Inte byta kanal eller gå och kissa, utan försöker titta och lyssna och låta det sjunka in. Oftast mår jag rejält illa efteråt. Om jag inte har energi nog att skratta åt eländet. Eller tycka synd om personerna som får ikläda sig rollen som nutidens ciceroner
Ett trailer inslag som just nu ofta visas är om ett program som heter Modellflickor. En av de unga flickorna, tror hon heter Lina, som tjänar multum på att sälja sitt ansikte och kropp till olika varumärken, utbrister i trailern; jag vet inte hur det ska bli sedan. Vad jag ska göra efter detta. Jag kan ju inte arbeta med ett 9-5 jobb efter detta….!!!

Första gången jag hörde det blev förbannad och tänkte ”Jävla bortskämda hoppa”.  Skulle det vara ärtigt och modernt att visa rumpan för 100 000 kr per dag- men inte att hjälpa sjuka människor, fattiga i nöd eller skapa en framtid åt världens barn….Jag blev illamående över hennes förakt. Men då och då dyker ju den här trailern upp i rutan- och nu tycker jag mer synd om henne. En sådan liten människa man kan bli i en sådan liten värld som modebranschen är. Så mycket yta- till nytta och glädje för vem? Tjejerna som tjänar pengar? Min motfråga blir då; Är verkligen pengar värt att riskera stanna i växten som människa? För det tror jag nämligen pengar har förmåga till,. Få oss att bli dvärgar i mänsklighet och klokskap.

Sedan finns det en trailer med en ung kvinna som letar och säljer hus till betydelselösa – förlåt betydelsefulla vippare skall det ju vara- personer som popstjärnor, företagsledare och andra personer som har för mycket pengar för sitt eget bästa. Kan inte de leta egna hus om de nu behöver ett till? undrar jag trött. Och varför behöver det visas i tv om de nu inte orkar leta hus själva?

Stela människor i olika reklaminslag påminner om min barn och ungdomstids sciencefictionseriers skräckbilder av framtidens robotliknande människor- de som berövats all sin mänsklighet, alltså. Vad skulle få mig att vilja ha deras produkter? Jag får ju flashbacks av Månbas Alpha och andra serier som skildrade en skräckframtid- vi nu till stora delar skapat här på jorden.

Allting går att sälja med mördande reklam sjöngs det ju förr- men frågan är om vi inte börja trötta på kapitalismens absurda botoxade ansikte- det ser mer och mer ut som den stackars drottning Silvias. En stelnad grimas. En mask som ser mer ut som döden än rikedomens lycka och härlighet. Åtminstone i mina ögon.

Jag kanske skall byta kanal när det kommer reklam och trailers. De är nog inte bra för mig att se på. Det gör mig inte glad.