För första gången lånar jag någon annans bild, för jag har nog inte stött på en sådan glad gammal människa i mitt liv. I alla fall inte med en kamera med mig. Detta påminner mig förstås om att undvika gå ut utan kamera nästa år….:-)
 
Men bilden på den gamle mannen fångade mig och jag tänkte avsluta mitt bloggår 2015 med denna bild!
Och med frågan;
Hur lever man sitt liv så att man kan ha ett så levande glatt ansikte när man blir så gammal så att man är på väg att dö?
 
Den frågan får bli min starkaste ledstjärna för det nya året!
 Så - Gott slut på det gamla året
och välkommen ett sprillans nytt 2016 - 
med helt andra möjligheter och knixiga utmaningar!! 

 
Nu är det år 2015 års sista dagar. Eller så är det som vanligt. Det beror på hur man ser det. Utifrån vilket perspektiv man kan lära sig mest från, tänker jag.
Om jag nu vill lära mig mer, utvecklas mer….ibland vill jag liksom frysa tiden där den är. Som den är. När allt känns bra. Utveckling bär åtminstone för mig ett inslag av smärta med sig. Att tänka om Att ställa om. Att avsluta och städa upp. Insikten att  jag behöver städa upp efter mig har med åren växt fram. Att det inte rent efter mig- gör att jag på något vis bär med mig skiten framåt och in i det nya. Och det blir med åren rätt skitigt i ett liv.
Att utvecklas är som att bryta upp varje dag. Och ibland vill jag som sagt vila. Vila i ro, vila i sömn. Men jag vet ju också att sömnen bär med sig en passivitet, och livet förändras i var stund. Så det förändrar sig vare sig jag är med på det eller inte.
Så för det mesta strävar jag efter vakenhet och aktivitet. Så att jag bestämmer vart mitt liv tar vägen. Eller, rättare och mer ödmjukt sagt;  Är vaken inför förändringen med ett inkluderande sinnelag.
Men idag vill jag vila. Stanna kvar. Minnas istället för förändras. Behöver det en stund- kanske för att jag lever i tron att det är 2015 års sista dagar. Och jag vill liksom göra bokslut. Titta, likt Lots hustru, tillbaka på det som varit. Fundera lite på var jag är nu.
Innan jag väljer väg framåt igen, så behöver jag vänta in min själ något ytterligare. Det har varit en speedad höst och många villospår. Fort och fel hänger ju ofta ihop, för mig i mitt liv och handlingar.
 
Så idag är jag stilla. Lite sorgsen. Känner en  trötthet. Men också att det kommer en ny morgondag. Lite längre fram.

Det PRATAS MED STORA BOKSTÄVER, LIKSOM- OCH MED VÄLDIGT HÖG RÖST. I min pågående samtid
Det är som om man via megafon ska få alla dumheterna att överleva ytterligare en liten stund till i sina sista dödsryckningar. För dumheterna är på väg att dö bort. Det är min absoluta tro.Och magkänsla.
Men-som sagt det är mycket skit som prånglas ut för närvarnde. OCH MED VÄLDIGT STORA BOKSTÄVER- som sagt.
Titta på TV-utbudet- särskilt i reklamfinansierade kanaler. Det är alltid väldig fart och hög volym på;  från reklamsnuttarna till TV-serierna. Manschauvinistiska uttryck som var passé redan förra seklet repriseras med en desperation som är rent  häpnadsväckande inaktuell.
Reklaminslag som verkar rikta sig mot svårt marginaliserade män med för mycket pengar och för lite förstånd.
Löpsedlarna är feta och svarta- och fokuserar oftast på det mest dumma. Som att det finns imbecilla människor i vårt land som inte vill att Gina Darawi skall få sitta julvärd en julafton. Är det verkligen värt att uppmärksammas i flera dagar? Är denna dumhet av sådan vikt?
 Är inte Stefan Lövéns slingrande i sina totalafixerade maktanspråk ,som får Sir Väs i Robin Hood att framstå som en amatör, värt fler och större rubriker?
Eller att de rikaste länderna ännu inte vågat lyckas med att hindra konsumtionsökningen ?  Typ med en skatt på onödigheter? Begränsat antal flygresor per person och år? Skatt på de allra rikaste miljadärerna och största miljöbovarna?
Ett gott exempel som jag tycker kunde styggt beskattas är dessa nagelfixarebutiker som växer upp som värsta ogräset i vår nya tid och gentrifierade stad. En ny tjänapengarmarknad för totalt ovidkommande lyx snart i varje gatuhörn.
Det är oerhört lätt att vänja sig vid ovanor- och ett helvete att sluta med dom….tro mig, jag är gammal nog för att hunnit anförskaffa mig ett antal obegåvade ovanor med åren….
 
Vad är det då för slags värld vi vill lämna kvar till våra barnbarn?
Enligt de mest högljudda så är det den värld vi verkligen vill att barnbarnen skall ha; det är en värld av unga nervgiftsbesprutade läppar, plastbröst och snygg designade naglar. Karriärshetsare av bägge könen. Mutade gamla fotbollsgubbar. Anorektiska kvinnor som inte får tillräckligt med näring till sina hjärnfunktioner. Tafsande dreglande män i olika åldrar, med minsta möjliga hjärna och hjärta.
Bara vita. Bara kristna. Bara heterosexuella.  Bara svenskar…. Murar och gränser. Kontroller och exkludering
Men stängda gränser stänger inte bara ute- det stänger också inne. Och utan syre och framtidstro så dör det mest väsentliga, nämligen livet självt
 
Men livet vill ju finnas till- så i det tysta börja en ny värld skönjas. Den talar än så länge med små bokstäver. Som om den tänker innan den talar och lyssnar på vad som faktiskt sägs och menas.
Så vi går en spännande tid till mötes. Den tid som nu nalkas, det  är en tid att bekänna sin sanna färg! 

Nu i juletid visas en del gamla tecknade Disneyfilmer. De flesta filmer är så könskonserverande att det stinker redan efter en kvart in i intrigen. Men det finns ett och annat tecknat guldfynd även här att hitta.
Men en sak jag grunnat på efter sett stycken ur denna filmvärld är  –det är förmodligen att svära i feministkyrkan- det är bilden av dåndimpiga tjejer i flock. Ni vet, de där som tillgör sig och nästan svimmar när den rike eller snygge hjälten rider förbi. Den sortens tjejer som går igång på makt.
De beter sig som fån och är tecknade som kurviga sådana. Och de finns i verkligheten! Och här kommer svordomen- är de verkligen bara att se som offer för patriarkatet? Eller är de en av de grundläggande förutsättning för dess existens?
Hollywoodfruar, Donald Trumps fruar, olika diktatorers unga flickhustrur. Alla har de sökt sig till pengar och makt –hos män. Donald Trump målas – med all rätt- ut som den jubelidiot han utrycker sig som .Men jubelåsnan han är gift med då? Är det verkligen någon som tror att Melania Trump är en schysst socialliberal med humanism som främsta kännetecken? Allvarligt?
Är dessa kvinnor att likna vid quislingar? Eller är deras ansvar så förringat av patriarkala strukturer att det inte kan krävas av dem? Mänskligt mod och ansvar, typ? Växa upp och bli stor?
När vi pratar miljöfrågor trycks det lika mycket på det individuella ansvaret- för att den strukturella ekologiska förändringen skall kunna äga rum. Är det inte likadant med feminismen?
Kan vi verkligen frånta kvinnors ansvar för den humanistiska feminsimens seger skall bli möjlig?
Jag vet att jag gör fel och misstag och beter mig ansvarslöst både ur ekologisk och feministisk synvinkel- men jag skyller inte ifrån mig! Jag flyger ibland- trots att det enligt tester visar att det behövs 2, 37 jordklot om alla skulle leva som jag gör. Jag sminkar mig och försöker se attraktiv ut enligt min mall (som är starkt påverkad av min samtids patriarkala mall)
Så jag är väldigt långt från perfekt! Men jag tror inte det kan bli en bättre värld om vi – jag - inte ser min/vår del av arbetet för att göra jorden lite ,bättre- Vilket kan vara att vara ful, enligt norm eller skippa en flygresa då och då.Och skaffa ett annat fritidsintresse än smink och shopping.
 Och försöka vara medskapande till nya rollmodeller för kvinnor och män - så att vi inte i hemlighet avundas Melania Trumps och lyxliv med en av världens mäktigaste och mest korkade män. För hon är medskapande till Donald Trumps värld Och den  världen vill inte jag leva i!

Då vart julafton avklarad- många timmars mat, stök och umgänge. I år med livlig tvååring och kattunge som tävlade i den ädla konsten att inte sitta still. Mer än 30 sekunder åt gången. Högst.. Ett riktigt träningspass faktiskt!!
Idag är det juldagen- och med den kommer ledigheten. Kaffe på sängen. Liggläge. Att få blicka ut över några dagars horisontlinje utan måsten, förväntningar och inbillade krav.
För de allra flesta kraven är ju det. Inbillade av mig själv. Juldagen fyller jag mig själv med andra inbillningar som jag trivs med mycket bättre. Ledig, matrester, mys, kuddleken, TV, choklad och lite vin, inbillar jag mig just nu. I dagarna tre. Sedan kan jag inbilla mig en solig vinterdag med kamera på en ödslig skärgårdsö. Eller en botanisk trädgård där vintervila råder. Eller så inbillar jag mig båda två, förresten.
 
Så varför envisas med kravfyllda julaftonar- när jag lika gärna kan inbilla mig fridfulla?
Inte fira julafton dagen efter arbete…utan vänta några dagar efter fått vila ut efter höstens alla injobbade timmar. Fira en julafton när det passar mig!
 
Varför träffar Karl Bertil Jonsson mig så in i hjärtat? Kanske för det enkla budskapet; Glädjen att få ge mycket – och glädjen att få det lilla. Varför envisas jag med att glömma det typ 22-23 december? Varje år? Senildemens? Dumhet? Eller glittrar det kring prestationskarusellen så att jag blir alldeles hypnotiserad?
Och då har jag ju lugnat ner mig, ska ni veta från mina topprestationer för en 15 års sedan….herregud vilka jular jag presterade då !! Jag undrar om de inte är noterade i Guiness rekordbok ..!!
 
Igår gick jag hem ensam från julaftonsfirande, i en regnig blåsig öde stad. Ljuslyktor for i vinden, regnet vräkte ner- en och annan ensam vandrare på väg. Och funderade på kontraster. Och hur julen visar upp våra skrupliga knepiga relationer. Och på Karl Bertil Jonsson. Att han och Tage Danielsson kom ihåg vad det egentligen handlar om.
 
Nu skall jag vila mig klok. Med en väl utvald pralin.

 
Alla julkort utspelas i vitaste snö. Det faller små snöflingor i julesånger och julefilmer. Men jag minns bara tre eller högst fyra jular i mitt liv som det funnits snö på riktigt. Och då bor jag ju ändå i ett nordligt land- om än i dess södra del.
 
I Göteborg är det idag nästan 10 grader varmt med regn och blåst. Alltså lyser den snöiga skaregnistrande julefriden med sin totala frånvaro. Det är mera jämngrått. Och trångt på spårvagnen.
Är de då bara för att det aldrig blir riktigt ljust om dagarna, som julefriden är försvunnen?
Kan det också bero det på en galopperande konsumtionsnoja i kombo med en stor portion prestationskramp -  sökandes över ett ideal som inte riktigt någonsin går att uppnå eller köpa sig till. Den perfekta Julen. Den med glada barn som leker. Familj som med kärleks och respektfull anda omfamnar julsamvaron - god vällagad mat som fått ta sin tid puttrandes på spisen. Precis rätt klappar. Vacker gran som doftar i kapp med hyacinterna, pepparkakorna, nejlikorna i apelsinen och julmaten från köket
Och så gnistrande vit snö under en midvintersblå stjärnhimmel där tomten- helnykter-kommer dragande på säcken till allas glädje och fröjd.
 
Julen verkar numera mer bestå av stressen mellan stå i olika köer, av allt som måste handlas in. Oron över att den trasiga kärnfamiljen inte skall börja gräla och splittras ännu mer, under själva julafton. Eller sorgen över att tvingas välja och välja bort bland nära och kära då vuxna människor inte orkar, eller vill, uppföra sig vuxet i ett par timmar. Barn som slits mellan lojaliteter och får springa gatlopp-  för hinna träffa alla sina nya familjer de har under  självaste julaftonen.
Fel julklapp till den som redan har allt, och mer därtill. Och ändå inte är nöjd…Och så regnar det dessutom! Hälften av maten består av läskigt halvfabrikat, andra hälften är marinerad i stress ….ja, julen är verkligen väldigt lång ifrån de vackra julekorten från en svunnen idyll. Åtminstone för de flesta av oss moderna varelser i marknadsekonomiska paradis…. Men - Nu är det ju jul igen!! I både slott och koja. Och vi dras med i en kollektiv noja
 
Och ändå, trots regn och stress- så förnimmer jag små små stänk av glädje. Amaryllisen som just börjat blomma. Julrosen så vacker i en gyllene kruka. Granens doft och ljus om morgonen.
Vörtbrödet. Att tända några stearinljus om kvällen. Ett glas glögg. Och en pepparkaka. Ett vackert stycke julmusik
Stilla glädje och sinnliga smaker och dofter, små små ting  av julefrid–Alltså- jag har ju faktiskt  hittat en riktigt GOD JUL för mig!!!

När jag var lite vaknade jag om morgonen med ett WOW- fast det hette inte så på den tiden. Men känslan var sprittande och glad. En ny dag. Ett nytt äventyr.
Med en kittling av förväntan steg jag upp med min lillasyster, eftersom vi delade rum, och  så började dagen. Hos mormor fick vi kaffe med socker och franskbröd. Eller Halmstads grova från Östras bageri. Med malet kaffe från kaffeaffären bredvid.
Hos mormor blev varje vardag ett äventyr i sig.
Att äta sig runt i Saluhallen. Fika med mormors systrar. Gå upp på den gamla vinden som hade sin särskilda doft av fukt och malmedel. Kistan med mamma och hennes bröders alla teckningar och böcker från förr.
Källaren där morfar huserade med fiskespön och vattenkannor. Och en och annan grogg.
Han hade en flamencodansös som prydnad som jag älskade att titta på. I rött silke och svart spets. Hon gnistrade av liv och fräckhet.
Trädgården med morfars doftande rosor. Mormors stråhatt under äppelträdet.
Bäst av allt var nog  Landet Bakom Backen- där vi inte fick vara. Absolut inte.
Där bodde det ibland zigenare, som det hette på den tiden. Där var det vilda ängar med blåklockor och hundkex. Där kunde vi leka vid järnvägsspåret. Ibland lade vi stenar på spåret för se om tågen skulle spåra ut. Ibland drömde vi om att hoppa på och åka med – bort till fjärran.
Där fanns en slags frihet från vuxna och frihet från ordning och reda. Där var det vilt och eget.
Alltså helt förbjudet av vuxna….
 
Hos mina föräldrar fanns också en kittling om morgonen. Där blev det mer kavring med ost och varm choklad till frukost. Lekar med kompisar och med min syster. Men också mer styrt och ställt- eftersom vi gick på dagis och i skolan. Men morgondagen var ny och doftade av möjligheter och upptåg. Vareviga dag var alldeles underbar om morgonen.
 
Nu snoozar jag flera gånger när mobilen piper på kl 6.15. Vill inte stiga upp i mörkret vareviga dag. Vill inte promenera ner till mitt- i och för sig - spännande jobb. Det kittlar inte i mig på det viset som i barndomens My.
Trots att jag skapat en rutin av tända ljus, meditation och frukost i sängen – ljuvligt kaffe och ett gott samtal, som ersatt morgontidningens svarta löpsedlar. Trots en fin start på dagen så vaknar jag inte med ett WOW eller med en ilning av en ny dag. Bara när jag är på resa i fjärran stad eller land kan jag känna denna av den glädjefyllda morgonstunden med guld i mund.
 
Vart tappade jag morgonens välsignelse? När mellanstadiet började?Nej,, troligtvis högstadiet och i viljan att bli som andra. När drömmar inte längre fick vara fria och glada -utan drömmarna blev anpassade och lydiga. Köp och säljbara. Där i den skarven mellan liten och stor,  försvann mina gyllene morgonstunder
 
Jag undrar om jag kan finna vägen tillbaka till frihetens och glädjens land igen? Eller måste jag pensioneras först? Rymma från löneslaveriet och det vuxna  bekräftelsetvånget- vill jag det? Törs jag det?
 
………???

Vi lever i rädslans år. Och i konstigheternas tidevarv. På Facebook cirkulerar en bild med Goeorge Orwell med orden ” I wrote 1984 as a warning- not a fucking instruction!” Men det känns allt oftare som om 1984 är den framtidsversionen som blev sann. Alldeles för sann.
 
För mycket av det jag och många med mig trodde för 20-30 år sedan aldrig skulle hända här – är nu realitet för många i vårt land. Och värld. Kontroll via telefonen, chips och kameraövervakning dygnet runt. Allt du läser registreras. Du är satt under lupp, min vän.
Aldrig mera krig sades det när jag växte upp. Och solidariteten med de fattiga, de svaga och maktlösa kom med modersnjölken, lektes på dagis och studerades i skolan. Jag var generationen som ville vara indianer istället för de vita.
Så vad i hela friden hände?
Vad hände med det Sverige som tog mot flyktingar från Finland, Ungern, Tjeckoslovakien, Chile och forna Jugoslavien? Som hade en statsminister som demonstrerade mot USAs övervåld och imperialism i tredje världen.
Det försvann i valfrihetens sköna tingeling värld-  där alltmer all tankemöda och fritid ägnades åt SHOPPING och en lovprisad VALFRIHET gällande trygghetsfaktorer som infrastruktur, utbildningsväsen och sjukvård. Som inte längre räckte till dem som behövde den som mest
 
Vi lägger mången peng på analysera och möta det yttre hotet-  läs - i form av ryssen i olika klädnader och farkoster.
Jag vet inte om det läggs en enda krona på analysera det inre hotet, det faktiska hotet i det faktum att marknadsekonomin har ätit hål i huvudet på oss, utarmat vår själ och sprängt vårt hjärta i små små bitar- som inte räcker till att känna empati och solidaritet med de som fick en sämre start i livet än oss. Än mig. Än dig.
 
Det inre hotet som gör oss till rädda ynkliga varelser-till människor som utan resning.
Hade vi levt i Törnrosdalen hade Bröderna Lejonhjärtas dom varit hård. Vi har blivit till lort. Vi vågar inte vara människor längre i vår rädsla från det inre hotet. Vi har reducerat oss till kunder. Och brukare. Och en och annan missbrukare.
 
Nej, den här julen är ingen fridfull jul. Det är en jul i lögn och skam. Ett Sverige där 70 % är för en så kallat restriktiv flyktingpolitik. Trots tt vi är ett av världens rikaste länder- trots att ekonomin är god. Om än snedvridet fördelad. Socialdemokrater och moderater har tagit armkrok med Sverigedemokrater och håller det inre hotet levande med sin rädsla för det nya.
De nya idéerna
De nya människorna.
Den nya tiden
Som , by the way, redan är här.
​Den hindras liksom inte av Id-kontroller....
 
 
 
 

​.
 
 

 
Jag har hört sägas att ungdomen är bortkastad på de unga. Att de inte har mogenheten och förståndet att uppskatta ungdomen till fyllest- och det ligger nog en hel del i de orden, tänker jag.
Ungdomen har blivit flockens tid- och likt ett fiskstim så är mycket av rörelsemönstret synkront och likartat….en slags träningspass inför det vuxna stimmets likartade, men något mer begränsade  manövrar
Så vad är då ungdom?
Innan 1900-talet så fanns den knappt. Man var barn en kort stund , sedan blev man stor och sedan tog det slut.
Det var som om ungdomen uppfanns när det fanns lite mer pengar, och lite mer tid mellan barndomen och vuxenvärlden. Min mamma var ung på 50-talet. Men blev vuxen 1960 när hon gifte sig- 20 år gammal.
Idag är du som bor i västvärlden ung i många många år. Barn hinner knappt vara barn innan de ska fortast möjliga in i ungdomen- och de till åren komna, vill inget hellre än att få vara unga så länge som möjligt. De lägger ofta inte märke till den där nästintill osynliga linjen mellan ungdomlighet och patetisk gubb och gumsjuka.
Så var är då egentligen ungdom? Och varför är den så hett åtrådd och hyllad?
 
Jag såg några bilder på Facebook som en gammal klasskompis lagt ut på mig när jag var 16-17 år gammal. Jag ser ut att vara en rar tös med få särpräglingar. Slätt ansikte och likadan klädd som alla de andra på bilden. Jag tittar på mitt ansikte- och ser att det inte berättar något. Det är liksom tomt. Ett vitt ark. En förhoppning i ögonen kan jag skönja.
En förhoppning om att bli sedd, bli förälskad och förälskad tillbaka i. Men det har ännu inte skett på riktigt. Inga livsberättelser har ristats in – det är på skisstadiet
 
Är det det som är ungdomen? Att ingenting egentligen har skett? Inget har fäst sig på det vita arket. Det är tomt och fullt av potentialitet.
Jag tittar på bilderna och försöker erinra mig vem jag var. Vad tänkte jag på? Vad drömde jag om?
Det är suddigt. Åren har gjort att minnet är oskarpt och kanske tillrättalagt av allt det som hänt med åren.
Jag känner ju att jag alltid funnits där. Mitt i mig själv. Min känsla för rättvisa, viljan att alla ska ha det bra- för att jag ska kunna vara lycklig på riktigt. Och min impulsivitet som spretat och stuckit iväg med mig på genvägar, senvägar och villovägar. Att jag alltid haft svårt att säga Nej- vilket paradoxalt visade sig med åren vara liktydigt med att det är lika  svårt  att klart och tydligt säga JA….och börja stega i den riktningen. Åt det håll jag verkligen vill
 
Att vara ung kanske är att egentligen inte tagit form. Som i Guldkompassens daimoner – andar-som inte antar fast djurskepnad förrän vuxenlivet startar. Då blir du fast och samtidigt så får du karaktär. Innan dess är du fri men obestämbar.
 
Ibland är jag krass och tänker att ungdomen uppfanns av kommersiella aktörer som såg  ungdomens osäkerheten som en ekonomisk kassako. Och som vill till varje pris bevara osäkerheten- läs ungdomen- för vi vill ju duga till och kompletterar våra mänskliga egenskaper med köpta ting för att räknas och ses. Allt lägre ner i åldrarna, och all lhögre upp likaså.
Så ungdomen kanske inte är åldersbaserad? Det är kanske mer ett tillstånd av osäkerhet och försök att ta form?
 
För när startar den och slutar ungdomen  i så fall? Och varför är den en tid av sådan osäkerhet?  Men också Väntan och förväntan, kommer jag ihåg
Kanske är den unga kroppen bortkastad på unga- för att de inte har en susning om vad det är att leva och våga leva fullt ut? Våga lämna stimmet och simma lite själv. Det känns snarare som västvärldens unga leker vuxna och inte tar sin ungdom på fullaste allvar och gör den till den kraft den har möjlighet att vara.
Ett helt nytt vitt ark.
En helt ny värld som är möjlig

När jag var åtta år blev jag väldigt sjuk. Jag fick svårt att gå och röra mig. Jag fick remiss och åka till ett sjukhus -  långt ifrån där jag bodde-och träffade en doktor, som knappt gav mig en blick där jag låg på britsen utelämnad.. Men jag minns hans ord; "Om du vill kunna gå igen, så måste du läggas in nu -här på sjukhuset."
- Hur länge då, frågade jag.
- Till jul, svarade han mig, den där vårdagen Och jag hatade honom! Till jul- det var ju en evighet. Och jag blev otröstlig och svår.
Efter en vecka hemma, så var det dags att åka tillbaka till sjukhuset och läggas in. Det var precis innan sommarlovet skulle börja.
Och mitt  livs andra  sommarlov skulle jag tillbringa 15 mil hemifrån. På ett sjukhus med massa gamla människor. Det var som att dö litegrann.Och jag ville inte ha mina klasskompisars teckningar med hälsningar till mig.
 
Spenshult hette sjukhuset. Det var gammalt och ganska vackert. Som en herrgård på landet. Låg i en grönskande park, som var lagom stor och spännande  för en åttaåring.
Men -Jag ville inte vara där. Trots att doktorn bestämt att det också skulle läggas in en pojke i min ålder som hette Lars- så vi kunde ha sällskap av varandra.
Jag ville inte leka med Lars, utan ägnade mig frenetiskt åt min Barbiedocka och hennes nya kläder jag hade  fått som tröst .
Men Lars var envis och han vann ganska snart över Barbie- och en särskild sommar började där och då.
 
I början var jag rätt så sjuk. Jag lyftes upp ur sängen på morgonen och sattes i rullstol för att tvättas av. Men jag tröttnade liksom att sitta och vänta- så det dröjde inte länge förrän jag tog mig ur rullstolen.Det var så tråkigt att vänta på att bli hämtad. Ont hade jag nog- men det minns jag inte. Och snart behövde jag inte rullstolen något mera.
Sjukhuset var stort och ganska likt ett slott, tyckte Lars och jag. Och snart började vi smyga runt i slottssalarna, spela på flygeln och skrämma varandra med spökhistorier.
Vi lekte i parken, vid den lilla dammen med änderna  och låg i gräset där Lars trädde smultron på strån åt mig.  Han kanske var kär i mig- men jag var inte kär i honom. Han var ju bara sju år!
 
Våra behandlingar bestod av varma lerinpackningar och varma bad. Vi tjatade till oss dessa bad varje dag. Det var ju ändå vårt sommarlov! Lars ville se mina bröst. Det fick han, - de bara var små putningar, som liksom kommit upp ur kroppen på något vis på sistone. Så de betydde inte så mycket för mig då- men det gjorde de för Lars. Sa han i alla fall. Om jag minns det hela rätt. Och så pussades vi i hemlighet. Men kär var jag inte! Men rolig var han att ha som en sommarvän.
 
Jag fick en vän till den sommaren. Jag kommer inte ihåg hans namn – men han var gammal och hade grått hår och stod i kiosken i källaren. Och jag fick jättemycket godis av honom. Så mycket att jag slutade att äta den äckliga sjukhusmaten- och levde på lakrits och kolor och annat gott. Mätt var jag. Och belåten.
 
Lars var inte alls lika sjuk som jag- han hade bara ont i en arm, och hade egentligen kunnat vara hemma och haft sommarlov. Han fick bara ligga på sjukhuset för min skull, hörde jag det berättas senare. Konstigt nog verkade han inte vara  alls ledsen  över att ligga på sjukhus, istället för vara hemma. Men han skrevs ut från sjukhuset efter några veckors behandling. Jag blev kvar bland de gamla. Som skämde bort mig och vakade över mig, eftersom jag hade börjat gå i sömmen på nätterna. Jag spelade flygel på natten, sade de och skrattade snällt. Unga damen och Lilla flickan som jag nu vart kallad -blev allas lilla kelgris. Förutom tanten med de hårda små ögonen på mitt rum- hon log inte eller skojade med mig. Kanske hon var väldigt ledsen och olycklig , på något vis. Men hon tyckte inte om mig, det kände jag. Så då tyckte inte jag om henne heller, för säkerhets skull.
Den stränge danske doktorn for på semester- och då såg jag min chans! Här skulle jag lura mig ut ur sjukhuset. Så jag ansträngde mig verkligen att verka käck och tindrande  superfrisk vid ronderna  - så att den nya unga doktorn skulle begripa att jag var alldeles för frisk  för aatt ligga på sjukhus. Och han begrep till slut!! Jag minns att jag var lite nervös att den stränge danske doktorn skulle komma på mig- så jag hade bråttom med att lämna sjukhuset, innan hans semester skulle ta slut.
Efter sju veckor fick jag komma hem. Och då skämdes jag över mitt konstiga sommarlov på sjukhuset. För att det hade  var annorlunda än mina klasskompisars … Jag hade varit annorlunda och kanske konstig….Så jag ville bara glömma den sommaren- och pratade inte om den på många många år….men nu är det den här sommaren jag minns allra bäst från min barndom. 
Märkligt, men sant