Så är vi framme vid vår tideräknings år 2016 sista dag. Den är i min stad grå och kall. Det blev liksom inte dag av den. Nu tar snart nyårsaftonen vid med ensamhet och fest. Raketer och tystnad. Lust och olust. Förväntan och besvikelse. Liv av alla dess möjliga slag, helt enkelt.
Året 2016 var ett märkligt år. Ett svårt år om jag tittar långt bort. En världskarta där land efter land i väster målas i fascismens och populismens bruna färg. Där avstånden tycks växas mellan klasser, kön, trosuppfattningar. Mellan länder, mellan stad och landsbygd. Mellan stadsdelar.
Vi når på något vis inte till varandra - när vi inte delar samma verklighet. Har samma  värdegrund.  Så det blev ett kallt år, även om klimatkrisen gjort att värmen stigit en grad på vår jord Med allt vad det kan innebära för oss i närtid
 
2016 är ett år jag lärt mig så mycket nytt. Återigen- dessa chanser till nya  lärdomar tar liksom inte slut J
Jag har träffat en mängd nya roliga intressanta kloka varma tokiga starka modiga kämpande kreativa människor som vill annorlunda. Tänker annorlunda. Agerar annorlunda. Vågar helt nytt.
Och jag känner stor glädje över detta nymod som finns runt om mig. Människor som vill känna med andra och jorden. Vågar arbeta för en annan sorts värld .
En annan sorts tid Människor unga som gamla son vågar hålla sina drömmar vid liv.
Så; 
Tänd ett ljus- och låt det brinna
Låt aldrig mitt mod försvinna!
Gott Nytt År !
 

Himlen var blå med några stråk av rosa på morgonen bär hon vaknade. Det var i slutet av december och julen var över för den här gången. Hon drack morgonkaffet med välbehag och tittade på det kala trädet, en ståtlig kastanj utanför fönstret. Kanske en promenad för att mota bort lite av den där obehagliga proppmättnaden i henne som julens feta och söta skapat? Det blev på något vis alltid för mycket av det goda. Trots föresatser av de mest välmenande och ambitiösa slag. Men hennes kropp var i den åldern där den krävde handling och inte ord. Rörelse innan de sista pralinerna skulle ner i den något sargade magen.
Men ännu var suget efter kaffe och stanna i morgonens mjuka lojhet starkast. Hon drog upp täcket och njöt av värmen. Lät tankarna röra sig än hit än dit. Lät dem flyga över smått som stort så här om morgonen i all ledighet.
Det skulle bli oväder. Media rapporterade med den skadeglades oförtrutna entusiasm om allt hemskt som snart skulle hända. Troligtvis precis där du är. Här där hon var
Håll er inne var budskapet. Men hon längtade ut.
Kastanjens grenar började röra sig. Himlen mörknade i grått. Vinden började vina lite så där försiktigt utanför knuten. Sedan tystnade det. Solen glödde till några intensiva ögonblick bakom det gråa.
Sedan drog vinden djupt efter andan och började andas ut. Långa vindeandetag. Kastanjens nakna grenverk  rörde sig allt snabbare och vildare
Hon beslöt sig gå ut en liten stund för renas. Låta vinden ta tag i henne. Skaka om
Ge henne en chans att bli till igen. På nytt än en gång.
 
Vinden från havet i väster slog nästan omkull henne. Kallt och obevekligt.
Med den sortens otämjda råhet som bara närheten till havet kan ge.
Hon njöt av motståndet. Kände att det gav henne en match. Hon renades. Och slätades ut.
Fyllde lungorna av det friska fria.
Stod där så stilla hon förmådde i vindarna. Och lät det hända. Hända henne.
 
Hon gick tillbaka hem till sig
Tände några ljus och njöt av hur allting stillnade och lugnade ner sig inom henne.
 
Fascinerad hörde hon och såg ovädret slog till mot staden. Regnets hårda smattrande. De gamla fönsternas kamp att hålla ihop sig och hålla ute vindstötarna.
Stormbyarna. Orkanstyrkan
Det ven och det tjöt runt det gamla huset
Gatlyktorna dansade orytmiskt på sin lina och kasta ljuset än dit än hit.
Och den gamla kastanjen skruvade och vred sig mot skymningen.
 
Hon njöt av det vilda en bit från ovan i sin trygga vrå
Och tanken hennes snudda bara kort vid dem som inte hittat sin egen vrå i livet
 
 
 

Jag har inte sett SKAM- en av de få på denna jorden om jag ska tro masshypen som bildats om serien om tonåringarnas liv och leverne idag..
När det bidas masshysteri – du MÅSTE se , höra och göra-får det oftast motsatseffekt på mig. En slags inre skyddsmekanism slår till. Jag tror jag utvecklade den i mina tonår…
 
För vad är tonåren mer än flera år i rad av lögner, ångest, oro och besvikelser? Kanske längtan….? Ett slags drömmande som så sällan slog in. Åtminstone inte för mig. och de flesta jag har pratat med.Kanske är det det som fängslar? Drömmen som aldrig blev riktigt sann. Bitterljuvt vemodigt..? Nästan där? Med livet inom räckhåll- till skillnad från vuxenlivets stelnade form som kväver så många livsdrömmar och livstron. Men samtidigt är tonåren så ensamt skamfyllda- både av dem som gjorde det. Och dem som inte gjorde det. det är åren då du troligen gör som allra mest fel. Bara för att du vill vara så jäkla rätt. Men inte vet hur.
 
Men tillbaka till mina tonår!
Den första kärleken? Den hade jag på dagis…..för att inte tala om kärlek nummer två i första klass. Det var pirrigt och härligt!  Tonårens förälskelser kom och gick –och lämnade inga större spår hos mig. Mer än att de som sagt, sällan nådde till Barbra Cartland och Jane Austens höjder av romantik och fulländning. Nu när de skulle bli på riktigt...
 
Det första ligget? Var sådär. En snabbt avklarad historia. Men ett rätt ifyllt i facit för tonåringar. Åtminstone av kvinnligt kön. Precis lagom där.Une point!
 
Första fyllan? Mest illamående och yrsel, faktiskt. Jag var ingen stor drickare i tonåren,. Jag gillade inte att kräkas. Dessutom var det ett ickesnyggt tillstånd för en tjej.
 
Att gå från barn till könsrollen kvinna- intressant, absolut. Men väldigt mycket som att försöka färglägga en redan färdig mall om hur jag skulle se ut, ta mig ut och uppfattas. Väldigt liten plats för mig själv, det som kändes som mitt sanna jag, liksom. Jag saknade barndomens frihet och möjligheter att få tänka fritt. Skapa själv.
Tonårens tid att pröva på vuxenlivet kändes mest som stympning och tillrättalägganden.
Även om jag försökte leka med i dansen och njuta av min plötsliga makt som ung kvinna i blivandet.fast de där gamla gubbarna som flockades var ju en olustig bieffekt jag inte räknat med.
 
Så varför denna vurm av tonåren av vuxenvärlden?
Jag fattar det inte, helt enkelt.  Det var en tid där barnets sanning skulle glömmas och gömmas. Allt blev liksom till lögn. Och lögnen gav mig ingen frid eller egentlig frihet. Att få vara ute senare på kvällen kanske kunde misstas för frihet, men…. Och de glädjeämnena jag upplevde – som att sjunga med hög röst i gäng på gator efter midnatt- vill jag ju inte göra igen. Så hur hög karat av värde hade de egentligen?
Att njuta ungdomens makt gällande skönhetsnorm…vanskligt verkligen. Och det kastar långa skuggor över mången kvinnoliv.
Att sitta vid elden efter solnedgången i havet och sjunga däremot. Det tycker jag om än idag.Att promenera i skogen med en god vän och prata om livet och mig själv, likaså
Att bli kär är fint. Att älska med någon där kärleken
finns är underbart. Att arbeta för att mina drömmar skall besannas är mödan värd!

​Jag upplevde tonåren som en passiv tid av förväntan och väntan och ett evigt slickande av sår. Tråkigt, med andra ord för en sann doer!
 
Jag känner mig så mycket gladare, friare och sannare idag än då. Jag äger mitt liv och mina handlingar idag. Och det gör mig lugn och stark och hyfsat modig.
Jag var en fegis som tonåring. Jag ville vara som alla andra- och inte som mig själv.
Och då blir livet liksom ett pseudoliv.  Jag lever men inte av egen kraft och förmåga. Det är förödande för självkänslan och förtroendet för livet. Tänker jag.
 
Men jag kanske är helt ensam om mina upplevelser av tonåren
. Kanske är det så som det kändes då- att alla andra hade något som jag inte hade en chans på.
Jag förlorade mina tonår i viljan att utplåna mig bara för att få vara med och vara som alla andra.Det är en sorg inom mig som jag försöker förlåta eftersom jag inte visste bättre då.
Idag är jag mig själv. Och inte som alla andra. Bara lite lik dom på somliga vis!

Julafton är firad och lämnat ett leende på mina läppar, lite ont i ryggen och en
massa rester i kylen.:-) 
Sitter här juldagen med min nya fina mugg i rött och guld och njuter av mitt kaffe. Trots att det är ganska kallt…och funderar lite på året som gått
.Lite vemodig.  Lite eftertänksam. Lite förundrad.
Igår åskade det. På julafton!
Imorgon ska det bli storm säger SMHI. På annandagen…
 
Märkligt
 
Men hela 2016 har varit ett märkligt år.
Kanske är alla år märkliga. Och det är de naturligtvis på i sitt alldeles unika sätt. Både medan de levs och i retroperspektiv.
Men 2016 är ett år som för mig är ett år där världen liksom delade upp sig.
I de som vill tillbaka. Och de som vill framåt.
I de som inte vågar leva fullt ut. Och de som inte ser någon annat alternativ.
 
I Amerika röstade en minoritet fram en ledare som lova dem att ta dem tillbaka till gårdagen. Till 50-talets amerikanska dröm. Utan att se att drömmen blev en mardröm för de flesta, Och aldrig aldrig sann.
I Europa stängs allt fler gränser mot dem som har mindre än oss. Återigen litar mången  folk på de starka ledarna. Trots en nutidshistoria om vad de starka ledarna är kapabla till…
I Mellanöstern krigas det alltjämt. Det är snart det enda konstanta i vår värld.
Krigen i Mellanöstern- vår civilisations vagga.
De inhumana soldaterna tävlar i en slags uppvisning i vem som kan vara värst. Taskigast. Grymmast. Den som inte förmår att känna empati och ånger vinner. Vad hen vinner är dock lite oklart. Kanske att inte behöva vakna ur krigets vansinne och få bli till människa igen….
 
Klimathot. Massvåldtäkter. Flyktingkatastrofer. Näthat. Börskrascher.
Hot. Hat. Och så mycket rädsla att inte duga till.
Rubrikerna har varit många och svarta. Tragiska och smärtsamma.
Året är ändock 2016 efter Kristus- och civilisationen känns fjärran
 
Samtidigt som detta scenario målas upp runt mig så träffar jag en massa fantastiska människor. Glada och nyfikna. Fulla av upptäckarlusta. Modiga människor.
De testar sig fram och bygger för framtiden. Bygger bron medan de går.  Räddar mat. Gömmer flyktingar. Remake & redesign. Föder barn.  Gråter för de minsta och sträcker ut händer. Skapar konst, musik och berättelser .
Delar med sig av skratt, kläder och ting. Delar med sig av sim litenhet och storslagenhet.
 
Märkligt
 
I min närhet råder kreativiteten och modet att försöka vara människa. Medmänniska
I min samtid råder förlamning, missmod och rädsla att vara jus människa. Medmänniska
 
Min värld är märklig. Minst sagt. Undrar så…..hur blir de första dagarna i resen av mitt liv??
Hur ska jag skapa dem så de blir märkliga på ett livsbejakande sätt?  Och inte fastna i bisarra märkligheter ?
 

Sitter uppkrupen i min soffa. Ljusen är tända och en kopp te står framför mig och ringlar rök.
Tittar på julgranen som tar sig plats i vardagsrummet. Verkligen stor plats. Den breder ut sig, från golv till tak.  Jag brukar välja den oälskade granen. Den som de andra inte vill ha. Den fula och ensamma. Den tar jag med mig hem. I år blev det en väldigt vildvuxen en. Men doftar gott gör den. Den doftar äkta skogsgran
De gör även de oälskade granarna, nämligen.
 
Jag låter tankarna fara medan jag läppjar på téet.
 
På att det satsas mycket på grädden på moset nuförtiden. Det som syns. Det översta lagret. Det som ger det där lilla extra.
Det är däremot inte så noga med kolla upp om det finns potatis till moset. Det börjar bli tunt och näringsfattigt. Det matchar liksom inte längre grädden. Moset är numera också ganska oälskat, tänker jag. Inte så fint och inte så hippt.Lite ledset och utan självförtroende.
 
Landet glider isär
Vi glider ifrån varandra
 
Jag funderar vidare på all tid som tillbringas där man egentligen inte vill vara….
Jag såg någon rad om Trettiplus – önskan om snabba ligg- och ännu snabbare avsked om morgonen. Tänkte då;
Alltfler verkar ligga med någon dom inte vill vara med
Allt fler verkar vilja se ut hursomhelst- bara inte som de egentligen gör
Allt fler verkar vara på en plats där de inte vill vara
Allt fler verkar inte kännas vid sig själva
Märkligt
Ja, märkligt. Och lite tragiskt. Hur blev det så i detta rika vackra land? Detta vilda starka folk av vikingar och långväga immigranter
 
All denna flykt och snabba quickfix.
All denna tomhet som lurar i ensamhetens rum och tidevarv.
 
Vem är jag?
Vart är jag på väg?
Vill jag – vågar jag- bli mig själv?
 
Även om jag ratas av de många -som vilken lite defekt julegran som helst på marknaden. Vågar jag ändå vinna mig själv?
och kanske  finner jag den som hjärtat mitt längtar efter….när jag verkligen visar vem jag egentligen är.
​Vildvuxen. Och väldoftande
 
 

SEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEX
SEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEX
SEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEX
SEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEX
SEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEX
SEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEXSEX
 
Någon som har lust till någonting annat någon gång ?
Någon som vill någonting annat i livet också?
Förändra någonting?
Eller är jag helt ute och snurrar?

 

Herreguuuuud -va töntig han ser ut! Måste han envisas med att vandra runt i Paris med kamera på magen, karta i handen och iklädd sportsockar i sandalerna??  Det lyser töntig turist- svensk, dessutom- om min pappa. Och det kletar av sig på mig. Jag försöker desperat framstå som världsvan resenär vid fjorton års ålder. Och pappa förstörde detta totalt. Hans uppenbarelse som turist utan kunna ett enda franskt ord är förödande. För mig och hela min uppenbarelse. Jag hade ansträngt mig för att se snygg ut och sminkat på mig grön ögonskugga – matchar mina gröna ögon-och mascara. Dessutom iklädd supertajta jeans med åtsmitande turkos topp som lämnade magen bar. Jag såg till att hålla behörigt avstånd från min  pappa på Champs Élysées Så att ingen kunde sammankoppla mig med honom och hans svenskhet och osäkerhet. För det var ju första gången i Paris för oss båda. Och det märktes så mycket på honom-att det förmodligen syntes på mig också. Fastän jag ville se så fransk ut. Eller åtminstone inte svensk. Åh, vad jag hatade honom! Och en vild längtan att få bli vuxen och fri  och vacker sköljde över mig och gjorde min gångstil så utmanande jag bara kunde få till det. Där på Paris paradgata.
Det började katastrofalt. Sent om natten kom vi till Paris. Klockan var en bra bit efter midnatt. Pappa var trött och stingslig. Ville inte köra runt och leta boende i mörkret. Utan att ha en aning om var vi var. Vi stannade till vid en parkeringsficka vid en park. Det råkade vara Bois de Boulogneskogen skulle det visa sig. Inte för att vi visste något om den sidan av Paris. Vi skulle göra turistparis. Sånt vi kunde prata om och visa bilder från när vi kom hem. Vi lade oss ner i bilen han där framme och jag där bak. Och snart flockades transvestiter, knarkare, horor och torskar runt oss. Vi låtsades båda sova. Lika rädda båda två för det här totalt okända. Paris dekadens kom oförhappandes till mig. Och förmodligen lika oförhappandes för pappa. Men ingen av oss sa något. .Och jag vågade bara kisa på transvestiten utanför rutan som trutade med sina röda  läppar mot mig och  tryckte sitt  kön mot bildörren. Så hela bilen gungade rytmiskt Bakom honom dök en mörklockig man upp med kajal runt ögonen, Han log mot mig ,klädde av mIg med blicken. Det bultade i mig. Av upphetsning och rädsla. Vad skulle de göra med oss? Med mig. Jag. både ville att pappa skulle vara där och inte. Inte för att min far var en man av stort mod. Men ett visst skydd gav han mig. För han var i alla fall inte en fjortonårig flicka för första gången i Paris.14 år och snart kvinna. Det var första gången jag erfor en känsla av något mörkt som lockade och skrämde mig på samma gång. Jag ville fly och stanna kvar. Ge mig hän till det farliga. Och samtidigt inte…
 
Jag vaknade frusen vid gryningen då hade alla mörkrets varelse lämnat oss, Tur för jag var så kissnödig att jag bara måste lämna bilen och sätta mig och kissa i utkanten av den berömda Bois de Boulogne. Kisset strilade ner bland kanyler och kondomer och försvann i den svarta myllan.
 
Vi kom in i Paris där svarta män sopade upp det som kastades ut från fönstren i gamla husen. Det luktade. De svarta männen tittade på oss med hårda ögon. Jag blev väldigt vit och liten inför deras ögon.
Sopor, sex och skam är mitt första minne av den vita staden. Inte romantik och promenader längs  Seine
Men ett minne finns fortfarande starkt kvar i mig än idag; minnet av min längtan ut, kvällen vid trappan vid Sacre Coeur där två unga farligt lockande snygga män med långt hår sjöng Simon & Garfunkel och Elton John.
Då ville jag aldrig mera vara barn.
 
 

Morgonen var alldeles stilla och det ljusnade i blå Det kvittrades av småfåglar gömda i palmernas gröna blad. Och vissnande blad. En sång som gled längs skalorna. Men det var det enda ljudet hon kunde uppfatta. Stilla. Som om världen här på Los Quamados höll andan så om morgonen i skuggan av vulkanen. Det var snart 50 år sedan den sist hade ett utbrott. Den höll också andan. Väntade. Hela Cumbre Nueva bidade sin tid innan nästa explosion av glödande lava återigen skulle lägga ön under sig
Bakom den tysta vulkanens topp började solen sin dagsresa. Den spred ett gult sken över himmelen i öster. Och gav en djupare färg åt hennes utsikt av blått och grönt.
 
Havet och himmelen möttes i blåaste blått. Horisontallinjen hade suddats ut i en slags trolskhet av avståndets dis. Hon kunde inte skönja en linje. En skarp gräns mellan havet och himmelen. Horisonten var utsuddad och mjuk. Och stilla även den. Den gav ro.
Hon funderade en stund på forna tiders sjöfarare som gav sig ut i det okända. I allt det blåa. Utan slut. Bara ett evigt blått. Som kunde snabbt slå om i vredgat grått, föreställde hon sig. Ett skepp i öppet vatten mellan La Palma och med ett Amerika långt långt i fjärran. Landet där miljoner människor farit till -undan nöd och fattigdom. Undan despotism och inskränkthet. Mot ett äventyr i ett helt nytt land. Mot en dröm och framgång i det materiella och en frihet i sinnet. Fast frågan är om de två tillstånden kan förenas mer än i en stunds förälskelse innan svartsjukan och rädslan att förlora antingen det ena eller det andra tar vid.
Amerika idag var ett land där drömmarna var tomma trots bästa sändningstid worldwide. Materiell framgång vann över friheten i sinnet och på jorden. Och meningslösheten bredde ut sig i dess spår
 
 
Hon släppte tanken och följde med blicken en fågel med vit stjärt och vingfjädrar, Den flög mellan palmen och elledningens tråd mellan ledningsstolparna i sluttningen ner mot havet.
Den flög tyst och ensam, som om den inte ville väcka någon uppmärksamhet. Till skillnad från den kvittrande sångkören av de små. Som fortsatte oupphörligen med att vara de enda som hördes denna morgon.
 
Hon lyssnade efter ljudet av människor. Av morgonbestyren eller bilar på väg. Men ännu var det tyst. Trots att klockan började närma sig 9 denna söndagsmorgon. Hunden från igår var tyst. Kanske hade någon fått nog av ylandet och gläfsandes och knäppt honom. Eller så hade han tappat rösten efter flera timmars Se mig- Hör mig.
 
Hon drack det svarta kaffet, mjölken hade klumpat sig- så den fick hon lov att vara utan. Njöt av det svarta och av beskan. Hon lyssnade in mot sovrummet där hennes man sov vidare, funderade på om hon skulle ge upp denna stund av ensamhet och sällhet och borra ner sin näsan i hans lukt och värme.
Hon stannade kvar.
 
Lät ögonen vandra mot det blåa diset i fjärran. Bara var en lite stund. En liten stund där hon plötsligt blev ett med allt det som var runt henne. Hennes personlighet suddas lika mjukt ut som horisonten längst ute i väster. En ton av glädje, ja, till och med en urminnes lycksalighet slog sig ner i hennes hjärta och fick henne i sin frid.
Ett ögonblick av lätthet, Av befrielse och samhörighet.
 
Sedan kom vinden från ingenstans.
 

Hur i helvete kan någon vilja göra om det här? Jag hörde min röst skrika ut orden i panik och smärta. Ut i det vita rummet på förlossningsavdelningen. Barnet i mig var på väg ut. Det slet i min kropp, Det kändes som om kroppen höll på rivas isär. En smärta som målmedvetet tog min kropp i besinning. Vad jag tyckte verkade inte relevant. Något starkare än jag tog över kommandot. Livet gick sin gilla gång. Den gången som bestämts sedan urminnes tider. Jag bet i min mans hand. Den började blöda- men jag kunde inte bry mig. Inte om honom. Inte just nu. Hörde knappt hans valhänta ord. Om vårt kassettband med musik som vårt barn skulle födas in ti. De räckte inte till i den här stunden. Just nu fanns bara här och nu. Och det gjorde så in i helvete ont.
Likaså barnmorskans ord om andas kändes malplacerade och tjatiga i min smärtupplevelsen med livet. Vadå andas? Jag är utom mig själv. Inkapslad i smärta. Det sliter och drar i min kropp.
Bra! Krysta nu ropar barnmorskan. Jag krystar. Eller rättare sagt kroppen gör det den ska, Den pressar ut ett barn i världen genom min vagina. Det gör obeskrivligt ont. Men nu är smärtan fokuserad Den är snart i mål Barnets huvud syns mellan mina lår, kommer ut ur min njutningsöppning.
Där är huvudet ute och strax glider barnets kropp ur mig.
Där i barnmorskans händer dinglar ett liv. Jag börjar gråta. Av lyckan för detta mirakel, Gråten bara fortsätter komma ur mig . Lyckotårar är en märklig känsla Den känslan har jag aldrig fyllts av tidigare,
Mannen som nu blivit far klipper av mitt och barnets livsträng. Vårt synliga symbiosband. Vårt blodsband. Jag känner mig så hel l som jag aldrig någonsin känt mig Så fullbordad.
Jag får barnet till mig i min famn vid mina svällande bröst. Då känner jag det. Doften av mjölk och honung komma från det lilla livet, Mjölk och honung. Nu fattar jag det. Jag snusar in doften och kysser det lilla huvudet. Och jag blir aldrig mer samma människa som jag tidigare varit.Jag är en människa som förnimmer mjölk och honung. Och liv.