På Cern forskas det kring livets uppkomst, om det finns andra dimensioner än den vi lärt in oss på. Och vad är det som binder alla, kvarkar, elektroner och atomer samman. All denna symmetri som går igen från minsta partikel till galaxer…. Vad är det ursprungliga – den energin som orsakade första gnistan till att den första partikeln kunde klumpa ihop sig i sin resa att bli till ett stjärnstoff- som vi sedan alla kommer ifrån? Och finns det ett parallelluniversum.? En uppdaterad idévärld a la Platon?
Och det viktigaste av allt – vad gör det med oss människor att veta vår existens ursprung och syfte? Vad är på allvar och riktigt- och vad är sociala hittepåsaker? Hittepåsaker kan ju vara roliga eller oroliga, liksom…
Dessa stora frågor funderar mången på i dag på Cern- och har gjort genom årtusenden. Vad är livets gåta? Hur kan vi ens formulera den? Vad är det vi letar efter? Var finns existensen mitt, dess början- och finns det ett slut? Vad går det ut? Livet självt i sin renaste form?
Visst finns det en egoboost i att hitta en ännu mindre partikel än tidigare- och döpa den blygsamt efter sig själv- men jag tror faktiskt att det finns mer i i själva sökandet. I livets kurragömmalek. En rolig lek- ända tills alla är upptäckta.
När jag var sisådär 11 år och skådade himmelen både på dagen och natten- så kände jag mig väldigt levande. Och som en absolut del av allt. Jag grunnade på om jag var en liten atom i en annan varelses kropp- och om det fanns varelser i min. att mina celler var lika levande varelser som jag. Himlens evighet var löftesrik och tröstande- inte en omöjlighet som det inte var lönt att grunna på. Att vara 11-12 år var att vara så levande att det var gränslöst.
Men så började ju den stora fördumningsprocessen- den som skall forma oss till socialt gångbara vuxna- kuggar i det som sägs vara verkligheten. Där den orwellska principen görs gällande- Sanning blir lögn och krig blir fred.
Och jag mådde dåligt i flera år- vilket inte är konstigt. Att andas in en öppen horisont och sedan stängas in i en lite box, där syret är en bristvara- det gör något med barnet inom mig. Kanske inom oss alla.
Jag anpassade mig relativt väl ändå, i utkanten av det sociala vuxenskapet. Men nu börjar ju min medelålder ta slut- och ålderdomen randas.
Och jag börjar skönja den fria horisontlinjen igen. Äntligen! Det är som om min hjärna har börjat få syre igen. Att jag kan börja tänka eget igen. Och den här gången kanske lite mer ordrikt än förra. Men världen öppnas och likaså mitt hjärta. Jag kan bli lika försjunken i en fjäril idag som när jag var 7 år. Och med mina livsår se likheter och mönster i fjärilens liv och mitt. Ja i själva livet, faktiskt. Det är som att börja leka igen. En klurigare version av kurragömma- för så mycket mer är möjligt för en kvinna än för ett barn.
För att leka är viktigt- det skall absolut tas på djupaste allvar. Men det är inte allvar. För lekar kan bytas ut och ta annan form och riktning. Livets allvar däremot äger evighet, dess tyngd och lätthet.
Att bli gammal och gå in i ålderns färgsprakande höst, är att se och förstå så mycket mer än vad vårbarnet och sommarens ungdom har förmåga att göra. Men det är också en början till slutet på det jag, Lilla My vet och kan förstå.
Men livet självt tar ju sig alltid en ny början- och nya lekar tas vid. Det är kanske det som är dess mening. Om det inte är så att detta livet bara är en atom i en annan dimension….
Och det viktigaste av allt – vad gör det med oss människor att veta vår existens ursprung och syfte? Vad är på allvar och riktigt- och vad är sociala hittepåsaker? Hittepåsaker kan ju vara roliga eller oroliga, liksom…
Dessa stora frågor funderar mången på i dag på Cern- och har gjort genom årtusenden. Vad är livets gåta? Hur kan vi ens formulera den? Vad är det vi letar efter? Var finns existensen mitt, dess början- och finns det ett slut? Vad går det ut? Livet självt i sin renaste form?
Visst finns det en egoboost i att hitta en ännu mindre partikel än tidigare- och döpa den blygsamt efter sig själv- men jag tror faktiskt att det finns mer i i själva sökandet. I livets kurragömmalek. En rolig lek- ända tills alla är upptäckta.
När jag var sisådär 11 år och skådade himmelen både på dagen och natten- så kände jag mig väldigt levande. Och som en absolut del av allt. Jag grunnade på om jag var en liten atom i en annan varelses kropp- och om det fanns varelser i min. att mina celler var lika levande varelser som jag. Himlens evighet var löftesrik och tröstande- inte en omöjlighet som det inte var lönt att grunna på. Att vara 11-12 år var att vara så levande att det var gränslöst.
Men så började ju den stora fördumningsprocessen- den som skall forma oss till socialt gångbara vuxna- kuggar i det som sägs vara verkligheten. Där den orwellska principen görs gällande- Sanning blir lögn och krig blir fred.
Och jag mådde dåligt i flera år- vilket inte är konstigt. Att andas in en öppen horisont och sedan stängas in i en lite box, där syret är en bristvara- det gör något med barnet inom mig. Kanske inom oss alla.
Jag anpassade mig relativt väl ändå, i utkanten av det sociala vuxenskapet. Men nu börjar ju min medelålder ta slut- och ålderdomen randas.
Och jag börjar skönja den fria horisontlinjen igen. Äntligen! Det är som om min hjärna har börjat få syre igen. Att jag kan börja tänka eget igen. Och den här gången kanske lite mer ordrikt än förra. Men världen öppnas och likaså mitt hjärta. Jag kan bli lika försjunken i en fjäril idag som när jag var 7 år. Och med mina livsår se likheter och mönster i fjärilens liv och mitt. Ja i själva livet, faktiskt. Det är som att börja leka igen. En klurigare version av kurragömma- för så mycket mer är möjligt för en kvinna än för ett barn.
För att leka är viktigt- det skall absolut tas på djupaste allvar. Men det är inte allvar. För lekar kan bytas ut och ta annan form och riktning. Livets allvar däremot äger evighet, dess tyngd och lätthet.
Att bli gammal och gå in i ålderns färgsprakande höst, är att se och förstå så mycket mer än vad vårbarnet och sommarens ungdom har förmåga att göra. Men det är också en början till slutet på det jag, Lilla My vet och kan förstå.
Men livet självt tar ju sig alltid en ny början- och nya lekar tas vid. Det är kanske det som är dess mening. Om det inte är så att detta livet bara är en atom i en annan dimension….
RSS Feed
