När min äldste son började cykla i mycket tidig ålder, började han med stödhjul- vilket gjorde att han snabbt kom upp i farter han egentligen inte behärskade,. Vare sig mentalt eller motoriskt. Eller balanssinnet. Han var en pigg unge med stor nyfikenhet och aptit på livet. Och vi föräldrar ville inte bromsa eller hindra hans framfart. Fart tjusar! Och som sagt då kom han och de andra barnen på gården upp i tempo- som kunde slutat illa för många fler än vad som skedde den sommaren.
Jag tycker mig se dessa stödhjul lite överallt på människor i fart. De tar sig fram så snabbt att själen, som aboriginerna sa- inte hänger med.Och ingen rastplats är inom synhåll så man kan få vänta in sin själ… Många människor kör med stödhjul- istället för mogna i egen takt och ton- för att få spela efter någon annans pipa- i allt hetsigare crescendo, tycks det mig. Ju äldre jag blir desto oftare undrar jag varför så många spelar någon annans melodi-istället för sin egen lilla visa. Eller symfonier- jag tror vi har musiken eller livspotentialiteten i oss. Redan från första början. Som ett liten not med en hel opera i sig.Det var en liten av eller ut eller inveckling....typ sidospår...:-)
Nu ser jag knattarna på min nya gård fått en slags cykel utan trampor- så att de kan öva på balansen, snarare än farten. Verkar vara en mycket vettigare väg mot cyklingens ädla konst. Att lära känna balansen före farten. Det är en vishet jag tror fler skulle må bra av att ha med sig i livet än småknattarna Och gälla mer än stödhjul på cykeln.
Att lära sig balansera är att hitta rytmen mellan rörelse och vila- tajma den. Bli vän med alla tiondelar. De kan vara jäkligt bra att ha med sig dessa tiondelar! Den där lilla fördröjningen mellan rätt och fel beslut, till exempel. Att inte alltid vara i högsta fart hindrar åtminstone mig från en radda fel- och spar in en massa tråktid, som jag fått lägga på att rätta till fel i farten-besluten. Och som jag nu kan lägga på egentid- och njuta av livets goda!
Känns bättre numera att vila lite, stanna upp och sedan anpassa min fart i livet utefter min mognad. Och inte rusta mig med stödhjul som egentligen stjälper mig mer än hjälper mig. Åtminstone om man siktar på bli lite äldre än ung. Och det siktar jag på! Att få gå i pension med lusten kvar att leva. Orken likaså. Och inte med för många skrubbsår och hjärnskakningar i kroppsminnet.
Jag tycker mig se dessa stödhjul lite överallt på människor i fart. De tar sig fram så snabbt att själen, som aboriginerna sa- inte hänger med.Och ingen rastplats är inom synhåll så man kan få vänta in sin själ… Många människor kör med stödhjul- istället för mogna i egen takt och ton- för att få spela efter någon annans pipa- i allt hetsigare crescendo, tycks det mig. Ju äldre jag blir desto oftare undrar jag varför så många spelar någon annans melodi-istället för sin egen lilla visa. Eller symfonier- jag tror vi har musiken eller livspotentialiteten i oss. Redan från första början. Som ett liten not med en hel opera i sig.Det var en liten av eller ut eller inveckling....typ sidospår...:-)
Nu ser jag knattarna på min nya gård fått en slags cykel utan trampor- så att de kan öva på balansen, snarare än farten. Verkar vara en mycket vettigare väg mot cyklingens ädla konst. Att lära känna balansen före farten. Det är en vishet jag tror fler skulle må bra av att ha med sig i livet än småknattarna Och gälla mer än stödhjul på cykeln.
Att lära sig balansera är att hitta rytmen mellan rörelse och vila- tajma den. Bli vän med alla tiondelar. De kan vara jäkligt bra att ha med sig dessa tiondelar! Den där lilla fördröjningen mellan rätt och fel beslut, till exempel. Att inte alltid vara i högsta fart hindrar åtminstone mig från en radda fel- och spar in en massa tråktid, som jag fått lägga på att rätta till fel i farten-besluten. Och som jag nu kan lägga på egentid- och njuta av livets goda!
Känns bättre numera att vila lite, stanna upp och sedan anpassa min fart i livet utefter min mognad. Och inte rusta mig med stödhjul som egentligen stjälper mig mer än hjälper mig. Åtminstone om man siktar på bli lite äldre än ung. Och det siktar jag på! Att få gå i pension med lusten kvar att leva. Orken likaså. Och inte med för många skrubbsår och hjärnskakningar i kroppsminnet.
RSS Feed