​Att inte komma någonstans är ett sätt att dö

 
Ingen blir profet i sin egen hemstad, sägs det. Många artister och skapare har vittnat om uteblivet stöd av de som man trodde var närmast.  Att våga ta en annan väg någon annanstans –  att våga utsätta sig för misslyckanden såväl som lyckanden uppskattas inte alltid hemmavid. Det stör ordningen. Den där som alltid varit som den är och ska vara. Oavsett om det finns lycka i den eller ej.
 Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte stödjer varandra, sade Madeleine Albright. Citatet blev sedan titel på en bok av Liza Marklund och Lotta Snickare- om just bristen på kvinnligt stöd i viljan att våga lyckas. Att trösta ett misslyckande är kvinnor suveräna på. Men att stötta helhjärtat ett försök att vilja lyckas är tydligen svårare för kvinnor än män. Vi är suveräna på trösta och plåstra om- men att vinka ett farväl och lycka till, verkar vara svårare….
 
Hur kan det vara så? Att vi kvinnor inte orkar med att vara glada när någon sticker ut och upp? För att den som sticker iväg inte skall komma tillbaka? Eller finns det en brist på ödmjukhet hos den som vill lyckas? En ödmjukhet som klär kvinnor så bra? En ödmjukhet som gränsar till underdånighet?
 
För kvinnor som vinner egen mark är ingalunda alltid poppis hos manligheten. Så en stark kvinna lämnar snarare hopen av väntande bekräftelsehungriga kvinnor. Så det borde inte finnas rädsla för att inte bli utvald av männen- ett beteende som kvinnors liv i allt för stor utsträckning cirkulerat kring genom årtusenden.
En stark kvinna på resande fot skriver om kartan och söker sina likar.
 Kanske är det det? Att resa någonstans är att leva, våga leva? Att inte komma någonstans är att sakta förtvina och dö. Att dö ensam. Olevd. Ofärdig.
Och att dela livsfattigdomen är enklare att göra i grupp, än se sin egen brist på livsmod.
 
Kanske är detta en upplevelse av oss som passerat de 40? Unga kvinnor verkar ta för sig mer, har ett tydligare och mer framträdande narcissistiskt drag . Men känns samtidigt ytligare och rädda för fördjupning….som vår samtid verkar vara skräckslagen för….
 
Men det kanske är yta som behövs för våga bryta ny mark? Bara hoppas att det inte blir ett permanent tillstånd….för jag är nyfiken på vad de här unga kvinnorna ska hitta på!
Få inspiration och kunskap om tillvaron just nu. Och då vill jag ha djup och skratt och en livstörst som berikar, och inte förtär källorna.
Är det för mycket begärt? Att få leva lite till?