Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet.
Alla dessa dagar som kommer och går - det ÄR hela mitt liv
Varför är det så många som kraschar nu, frågade min son mig häromdagen. Unga som gamla rusar in i den berömda väggen. Jag har minst 10 namn jag kan räkna upp på mindre än en minut som mår dåligt just nu. De får svårt att andas ,gråter sig genom dagarna och livet ter sig alltmer meningslöst.
Sonens nästa fråga var; När började det här sjuka idealet vi lever efter både i jobb och privat sätta sig i tiden- och få ett sådant genomslag och fäste? ja, varför har vi släpp in detta ideal att leva efter?
Min shrink var inne på samma linje- efter 30 år i yrket ser hon hur en efter en efter en säckar ihop i sin känsla av total meningslöshet och hopplöshet. Att hur man än presterar och gör allting rätt- så känns någonting helt fel. Helt fel. Trots att man har allting- så räcker det inte in i hjärtat.
Vår samtid har genererat ett i många stycken ett väldigt sjukt liv- det är inget man grunna på när man susar och dusar runt- men i tysthet växer något inom en. Anser allt fler som inte vill vara med längre.Och det ger mig hopp om snar förändring. För förändring kommer det bli
Jag tror att livet känns meningslöst- just därför det är det. Att leva efter andras mening, regler, trossystem och idealbilder är meningslöst för allt fler.
Jag tror vi behöver erkänna meningslösheten, vara i den en stund- för att hitta viljan till att skapa sin- min - egen mening med livet.
Hur gör man det då , undrar du kanske. Prata fint går ju- men hur fan gör man annat än att följa strömmen som för tillfället råder?
Skapa en vrå för dig själv. Ute i skogen, vid havet eller sjön. Meditation eller en stunds reflektion i ensamhet och tysthet hemma i soffan. Var med dig en själv i ensamhet en stund så ofta du kan. Lyssna på tystnaden. Iaktta händelselösheten. Känn ensamheten.
Sedan kan du om du vill vidare- börja studera dig själv. Vad mår jag bra av? Kort, medellångt, långt perspektiv. Hur ofta är jag i det som ger mig glädje?
Hur mycket tid är jag i det jag mår dåligt i- eller känner mig liknöjd över? Hur ser mina svallvågor ut efter mig och mina handlingar och val? Mår jag och min omvärld bra av dem? Eller är det precis tvärtom?
Att veta vem man är eller vad man mår bra av tar tid. Det finns tjocka filter av kultur, sociala sammanhang, och idealbilder som sitter hårt i en. Som kan tas för en sanning. Det är i alla fall min upplevelse. Men i sanning finns för mig en frid och glädje. Det finns inte hela tiden i min samtids ideal och uttalade eller outtalade krav.
Att inte vara i sanning med mig själv är att leva under hård press – det är min upplevelse. Och när man inte orkar ljuga mer så sitter man i väggen. Och därifrån kan man välja två vägar- tillbaka till det som en gång varit. Eller en ny väg någon annanstans. Eller för den delen sitta kvar i väggen.
Jag valde första gången att gå tillbaka- med lite mer förnuft trodde jag. Det gick halvdant-. Andra gången inser jag att jag måsta hitta min egen mening. Skapa mig min egen skapelseberättelse
Och träna på att vara mig så mycket jag förmår. Vara så nära det ursprungliga. Det som inte kostar pengar. Det som inte kan tas ifrån mig. Det som jag inte växer från.
Så jag sitter i min vrå en timme varje vardag och är med mig själv. I all händelselöshet. Och väntar. Iakttar och lyssnar. Iblan är det långtråkigt. Men ibland är allt där.Allt som egentligen betyder något. Kalla det för Livet. Gud. Evighet. Klarsyn.
Man blir bättre på det man tränar sig på- så fråga dig själv vad du egentligen vill bli riktigt riktigt bra på.
Alla dessa dagar som kommer och går - det ÄR hela mitt liv
Varför är det så många som kraschar nu, frågade min son mig häromdagen. Unga som gamla rusar in i den berömda väggen. Jag har minst 10 namn jag kan räkna upp på mindre än en minut som mår dåligt just nu. De får svårt att andas ,gråter sig genom dagarna och livet ter sig alltmer meningslöst.
Sonens nästa fråga var; När började det här sjuka idealet vi lever efter både i jobb och privat sätta sig i tiden- och få ett sådant genomslag och fäste? ja, varför har vi släpp in detta ideal att leva efter?
Min shrink var inne på samma linje- efter 30 år i yrket ser hon hur en efter en efter en säckar ihop i sin känsla av total meningslöshet och hopplöshet. Att hur man än presterar och gör allting rätt- så känns någonting helt fel. Helt fel. Trots att man har allting- så räcker det inte in i hjärtat.
Vår samtid har genererat ett i många stycken ett väldigt sjukt liv- det är inget man grunna på när man susar och dusar runt- men i tysthet växer något inom en. Anser allt fler som inte vill vara med längre.Och det ger mig hopp om snar förändring. För förändring kommer det bli
Jag tror att livet känns meningslöst- just därför det är det. Att leva efter andras mening, regler, trossystem och idealbilder är meningslöst för allt fler.
Jag tror vi behöver erkänna meningslösheten, vara i den en stund- för att hitta viljan till att skapa sin- min - egen mening med livet.
Hur gör man det då , undrar du kanske. Prata fint går ju- men hur fan gör man annat än att följa strömmen som för tillfället råder?
Skapa en vrå för dig själv. Ute i skogen, vid havet eller sjön. Meditation eller en stunds reflektion i ensamhet och tysthet hemma i soffan. Var med dig en själv i ensamhet en stund så ofta du kan. Lyssna på tystnaden. Iaktta händelselösheten. Känn ensamheten.
Sedan kan du om du vill vidare- börja studera dig själv. Vad mår jag bra av? Kort, medellångt, långt perspektiv. Hur ofta är jag i det som ger mig glädje?
Hur mycket tid är jag i det jag mår dåligt i- eller känner mig liknöjd över? Hur ser mina svallvågor ut efter mig och mina handlingar och val? Mår jag och min omvärld bra av dem? Eller är det precis tvärtom?
Att veta vem man är eller vad man mår bra av tar tid. Det finns tjocka filter av kultur, sociala sammanhang, och idealbilder som sitter hårt i en. Som kan tas för en sanning. Det är i alla fall min upplevelse. Men i sanning finns för mig en frid och glädje. Det finns inte hela tiden i min samtids ideal och uttalade eller outtalade krav.
Att inte vara i sanning med mig själv är att leva under hård press – det är min upplevelse. Och när man inte orkar ljuga mer så sitter man i väggen. Och därifrån kan man välja två vägar- tillbaka till det som en gång varit. Eller en ny väg någon annanstans. Eller för den delen sitta kvar i väggen.
Jag valde första gången att gå tillbaka- med lite mer förnuft trodde jag. Det gick halvdant-. Andra gången inser jag att jag måsta hitta min egen mening. Skapa mig min egen skapelseberättelse
Och träna på att vara mig så mycket jag förmår. Vara så nära det ursprungliga. Det som inte kostar pengar. Det som inte kan tas ifrån mig. Det som jag inte växer från.
Så jag sitter i min vrå en timme varje vardag och är med mig själv. I all händelselöshet. Och väntar. Iakttar och lyssnar. Iblan är det långtråkigt. Men ibland är allt där.Allt som egentligen betyder något. Kalla det för Livet. Gud. Evighet. Klarsyn.
Man blir bättre på det man tränar sig på- så fråga dig själv vad du egentligen vill bli riktigt riktigt bra på.
RSS Feed
