Kastade några blickar i tidningen och där fångades jag av en liten nyhetsnotis om att ett amerikanskt bolag skulle köpa halva Ukrainas statskuld. Varför då, undrar jag då- eftersom jag härstammar från den tid, då man tog någons skuld för hjälpa denne arme sate, som dignade under en alltför stor skuldbörda. Jag härstammar ju från den tid då barnen skickades i söndagsskola för att lära sig rätt och fel och tidigt få lära sig känna skuld.
Så med stigande ålder och misstänksamhet tror jag inte en hjälpande hand är orsaken till ett amerikanskt affärsbolag köper Ukrainas statsskuld. Utan på något förunderligt vis kan man numera tjäna pengar på att köpa andras skulder. Känns som ett mycket tråkigt sätt att försörja sig på, tänker jag
Och sitter en stund och grunnar hur detta arbete smittar ner ens sinne. Precis som en stressad miljö smittar av sig- så tror jag syftet med ens arbetsuppgifter också smittar. Umgås man mycket bar så smittas man ofta både av deras ljuvliga skratt – men också av olika dagisinfektioner.
Så vad får en att vilja arbeta med tjäna pengar på andras olycka? Som det mesta onda här i tillvaron –så tror jag även denna form av ogodhet härstammar från fattigdom. Ett amerikanskt bolag kanske inte är drabbat av materiell fattigdom- men kanske mental och själslig sådan. För vi människor består av mer än bara fysiska beståndsdelar tror jag.
Så fattigdom och nöd kan drabba en mer än i materiell och fysisk form.
Och denna icke materiella form av fattigdom brer ut sig som en virusepedemi över hela vår värld, upplever jag. Och denna nya fattigdom antar alltmer tragikomiska och absurda former i vår moderna värld. Alltifrån att man sprutar i dödligt nervgift i sina läppar för att de skall dö och svullna upp- till att man springer frivilligt in i ett ekorrhjul av påhittade behov av köpesaker- som måste arbetas hemifrån för att kunna tillfredsställas. Alltså lämnar vi våra hem och barn långa stunder för att kunna köpa en ny manick som i bästa fall säger pling….
Vänner och kärleksrelationer hinns inte att vårdas och njutas så mycket som det kanske skulle behövas för vara lite längre.
För allt tros vara utbytbart. Märkligt. Tänker jag- för jag vill inte vara utbytbar. Därmed att livet, kärleken och tider förändras, eftersom jag själv är i förändring i min resa från ett livsfrö till en livsfrukt. Man växer ifrån och vidare- men inte utan sorg och smärta. För ingen i mitt liv är utbytbar. Så ibland smärtar det till i mig. Av saknad och sorg. Men också vetskapen om att jag måste lämna. Kliva åt sidan. Låta ungarna flyga iväg och slå sig själva. Låta vänner växa fritt i sina drömmar och livsval. Och likadant är det för mig- att besluta mig för livsviktiga förändringar- för att jag skall förbli mig själv. Hela jag. Så jag måste öppna handen och släppa tag. Annars blir varken de eller jag inte rika på erfarenheter och själstyrka. Rika på det där ickemateriella.
Det där som gör mig till människa. en människa som väljer att försörja mig på annat än tjäna pengar på andras skuld och elände.
Så med stigande ålder och misstänksamhet tror jag inte en hjälpande hand är orsaken till ett amerikanskt affärsbolag köper Ukrainas statsskuld. Utan på något förunderligt vis kan man numera tjäna pengar på att köpa andras skulder. Känns som ett mycket tråkigt sätt att försörja sig på, tänker jag
Och sitter en stund och grunnar hur detta arbete smittar ner ens sinne. Precis som en stressad miljö smittar av sig- så tror jag syftet med ens arbetsuppgifter också smittar. Umgås man mycket bar så smittas man ofta både av deras ljuvliga skratt – men också av olika dagisinfektioner.
Så vad får en att vilja arbeta med tjäna pengar på andras olycka? Som det mesta onda här i tillvaron –så tror jag även denna form av ogodhet härstammar från fattigdom. Ett amerikanskt bolag kanske inte är drabbat av materiell fattigdom- men kanske mental och själslig sådan. För vi människor består av mer än bara fysiska beståndsdelar tror jag.
Så fattigdom och nöd kan drabba en mer än i materiell och fysisk form.
Och denna icke materiella form av fattigdom brer ut sig som en virusepedemi över hela vår värld, upplever jag. Och denna nya fattigdom antar alltmer tragikomiska och absurda former i vår moderna värld. Alltifrån att man sprutar i dödligt nervgift i sina läppar för att de skall dö och svullna upp- till att man springer frivilligt in i ett ekorrhjul av påhittade behov av köpesaker- som måste arbetas hemifrån för att kunna tillfredsställas. Alltså lämnar vi våra hem och barn långa stunder för att kunna köpa en ny manick som i bästa fall säger pling….
Vänner och kärleksrelationer hinns inte att vårdas och njutas så mycket som det kanske skulle behövas för vara lite längre.
För allt tros vara utbytbart. Märkligt. Tänker jag- för jag vill inte vara utbytbar. Därmed att livet, kärleken och tider förändras, eftersom jag själv är i förändring i min resa från ett livsfrö till en livsfrukt. Man växer ifrån och vidare- men inte utan sorg och smärta. För ingen i mitt liv är utbytbar. Så ibland smärtar det till i mig. Av saknad och sorg. Men också vetskapen om att jag måste lämna. Kliva åt sidan. Låta ungarna flyga iväg och slå sig själva. Låta vänner växa fritt i sina drömmar och livsval. Och likadant är det för mig- att besluta mig för livsviktiga förändringar- för att jag skall förbli mig själv. Hela jag. Så jag måste öppna handen och släppa tag. Annars blir varken de eller jag inte rika på erfarenheter och själstyrka. Rika på det där ickemateriella.
Det där som gör mig till människa. en människa som väljer att försörja mig på annat än tjäna pengar på andras skuld och elände.
RSS Feed
