Att låta själen ge sig ut på resa

När jag var liten och låg på sjukhus en sommar- så lärde jag mig en sak. Att låta själen resa. Jag fattade inte då att det var det jag gjorde. Det var som att befinna sig utomkroppen i ett tid och rumslöst land. Där drömmar fantasier och ingentinget blir mer verkligt än det som händer i din kropp. Med din kropp.
Ofta har jag tänkt att när man som barn blir sjuk och möter lidande, ålderdom och död i väldigt unga år- så är det något som åldras snabbt inom en. Det finns tuffa utmaningar i det fysiska utanförskapet- särskilt i en tidsepok som vår. Där den unga rörelsen  avgudas och hyllas – ofta på bekostnad av andra delar i livets resa.
För i bästa fall så sätts en frö av visdom inom det fysisk stilla  barnet. Som de friska och snabba barnen inte hinner med i sina fysiska upptäckarlekar. Jag kunde vara avundsjuk på dem, när min kropp inte alltid kunde genomföra de upptäckter jag också ville göra.
Men jag ser nu att jag fick något annat. För livet balansera upp. Även om balansakten kan ta tid.
Jag fick en sådan deja vu upplevelse nu när jag läste Den blå dagboken av Levine.
Om hur den lilla flickan åldras inombords – men även hon kunde släppa sin själ på resa.
När själen blir synlig för en, så blir det som en mycket god vän i livet.
Kroppen sviker, den unga kroppen åldras, stelnar och sviker oss. Kroppen kan förgripas på.
Men själen är tidlös och är din länk till livets ursprung. Den sviker inte. Den finns där tålmodigt väntande. Hur mycket du än försakat och glömt bort den.Hur mycket emotionellt och mental skräpmat du än ger den. Så dör den inte. Åldras inte. Mår bara illa av för mycket skit. Men den återhämtar sig. Om du vill det.
Kroppen ska vissna och återvända till jordens kretslopp. Men själen är bortom detta rum. Hur och varför vet jag inte. Jag kan inte teoretisera det. Jag bara vet. Och det skapar ett lugn. Och en trygghet. För min själ tillhör det uråldriga och det eviga. Jag säger hej till den varje morgon.Och så reser vi en stund tillsammans.