Jag skrev tidigare här på bloggen när något riktigt svårt händer, blir bilden plötsligt klar. Den får en alldeles egen sorts skärpa – och plötsligt så inser du vad som har värde och inte värde. Och därmed vissheten om alla de timmar du spenderar på det som saknar värde på sikt. Ett liv så fullt av möjligheter- och som vi tar för givet utan att tacka för var dag. För vårt andetag och möjlighet att bara få vara till. Vara levande. Bara vara.
De flesta som varit med om tunga saker vill trots allt inte vara utan de lärdomar, de bilder av klarhet om vad livet egentligen handlar om. Jag som nu sitter i skuggan av min kärlek och hans arbete med att försöka bli frisk från en dödlig sjukdom – att försöka i trötthet och ångest bibehålla humor och kärlek, livslust och klokskap när kroppen både han och jag älskar pumpas full av cellgifter. Ser hans ansikte som förlorar sin färg. Och minns med glädje hans ansikte så brunbränt och solrynkigt alldeles nyss. Ser hur han ibland sjunker i förtvivlan- men sedan lyckas vända upp igen och ta ett nytt andetag.Sorg och rädsla. Lycka och hopp.
Hur jag själv inte orkar springa med i den hetsen de flesta kallar verklighet. Utan gör saker som verkligen behöver göras och de andra får vänta eller försvinna bort.
Jag och han har båda ramlat av en slags karusell- men vi finns fortfarande på jorden och i livet. Och förundras tillsammans över de som snurrar på. Det är inte dit vi längtar. Upp och tillbaka på samhällskarusellen. Utan vi längtar till varandra och kunna somna jämte varandra. Dricka lite kaffe på morgonen och dela med oss av nattens funderingar och tankar. Skratta ihop hemmavid. Kanske börja drömma igen om en resa eller två.
Slå våra huvuden ihop och bli klokare än vi någonsin varit förut.
Få tro på att vi får några dagar veckor och år tillsammans - innan det är dags att ta farväl
Och att aldrig mera slarva med att tacka och vårda livet vårt.
RSS Feed
