Jag tittar på ett foto av min förra mans nuvarande kvinna – och förundras en stund över hur ung hon ser ut. Tills jag kommer ihåg att hon är väldigt ung. Nästan 20 år yngre än mig. Hon är närmare våra barn i ålder än mig och min förra man. Jag funderade lite på hur jag var för 20 år sedan- och vad som hänt mig. 20 år är en ganska lång tid i en människas liv. Det hinner hända både det ena och andra på så många år. Stora saker och små ting. Jag har haft 5 eller 6 olika jobb under de här åren. Sett mina små barn passera sina tonår och nu leva sitt unga vuxenliv. Så där ungt och lite vilset som jag också levde och var när jag var ung vuxen för 25-30 år sedan.
Jag har flyttat och skapat mig nya hem. Träffat en ny reskamrat på livets färd. Han och jag delar upplevelsen av att vi nu går in i en helt ny fas i livet. Den med vuxna barn. När man är själv igen. Den där fasen där nya steg kan tas varje dag. Där nya resmål kan genomföras. Längre bort. Längre tid.
Jag har varit sjuk. Jag har varit utbränd och djupt ledsen. Jag har skrattat som aldrig förr. Njutit och våndats dessa 20 år. Vågat vara mig själv mer och mer för var dag som går- som bara man kan våga vara när man uppnått en viss ålder. Den åldern med minnen och perspektiv.
Jag ser på fotot på hans unga kvinna och förundras lite hur olika vi valt att leva våra liv, min förra man och jag. När jag tänker på honom ser jag en bild av honom som en som inte vågade resa framåt och vidare ut i världen. Han stannade upp liksom Lots hustru och vände sig om. Och de har båda stelnat som en saltstod mellan tiderna. Det som inte längre är. Och det som skulle kunnat vara.
Många män vänder sig om. Kanske saknar de sin ungdom. Kanske tror det att de unga kvinnorna vid deras sidor får dem att verka unga. Eller pengastinna.
Jag vet inte riktigt om det är så jag ser de grånade männen. Snarare så framstår de så mycket äldre vid sidan av det unga.
Själv tittar jag på mina 20 senaste år som tidens gåvor till mig. En ström av kunskap, insikter och erfarenheter som får mig att bli märkvärdigt stark och egen. Alldeles alldeles egen. Och mycket märkvärdig, tycker jag i alla fall Och tur är väl det- att det är jag själv som tycker det!!
Det är väldigt lätt att raljera elakheter över hur rädda, framförallt åldrande, män är för starka, kloka och åldrande kvinnor. Hur de längtar efter att briljera sin (im)potens och (o)förmåga inför oskulder. Varför skulle man annars drömma om en himmel med 40 okunniga och osäkra oskulder ? (Typ elakheter)
Men kanske är det inte oss de är rädda för. Utan sin egna oförmåga. Och sin avsaknad av egen livskraft. Den där magiska livskraften man måste våga förlora för att hitta och vinna om och om igen. Att våga tro att det lilla fröt blir till en blomma och sedan en frukt. Med ett nytt frö inom sig. Men bara om man får växa färdigt. Fullt ut.Och vissna i förvissningen att det är fullbordat. Helt. Livets magi att föda sig själv- är att dö en smula. Och dessförinnan leva sin ålders alla tider och rum. Förunderligt och vackert som en saga, tycker jag. Och den här sagan är alldeles alldeles sann och på riktigt. Precis som den allra vackraste berättelse av Astrid Lindgren.
Jag har flyttat och skapat mig nya hem. Träffat en ny reskamrat på livets färd. Han och jag delar upplevelsen av att vi nu går in i en helt ny fas i livet. Den med vuxna barn. När man är själv igen. Den där fasen där nya steg kan tas varje dag. Där nya resmål kan genomföras. Längre bort. Längre tid.
Jag har varit sjuk. Jag har varit utbränd och djupt ledsen. Jag har skrattat som aldrig förr. Njutit och våndats dessa 20 år. Vågat vara mig själv mer och mer för var dag som går- som bara man kan våga vara när man uppnått en viss ålder. Den åldern med minnen och perspektiv.
Jag ser på fotot på hans unga kvinna och förundras lite hur olika vi valt att leva våra liv, min förra man och jag. När jag tänker på honom ser jag en bild av honom som en som inte vågade resa framåt och vidare ut i världen. Han stannade upp liksom Lots hustru och vände sig om. Och de har båda stelnat som en saltstod mellan tiderna. Det som inte längre är. Och det som skulle kunnat vara.
Många män vänder sig om. Kanske saknar de sin ungdom. Kanske tror det att de unga kvinnorna vid deras sidor får dem att verka unga. Eller pengastinna.
Jag vet inte riktigt om det är så jag ser de grånade männen. Snarare så framstår de så mycket äldre vid sidan av det unga.
Själv tittar jag på mina 20 senaste år som tidens gåvor till mig. En ström av kunskap, insikter och erfarenheter som får mig att bli märkvärdigt stark och egen. Alldeles alldeles egen. Och mycket märkvärdig, tycker jag i alla fall Och tur är väl det- att det är jag själv som tycker det!!
Det är väldigt lätt att raljera elakheter över hur rädda, framförallt åldrande, män är för starka, kloka och åldrande kvinnor. Hur de längtar efter att briljera sin (im)potens och (o)förmåga inför oskulder. Varför skulle man annars drömma om en himmel med 40 okunniga och osäkra oskulder ? (Typ elakheter)
Men kanske är det inte oss de är rädda för. Utan sin egna oförmåga. Och sin avsaknad av egen livskraft. Den där magiska livskraften man måste våga förlora för att hitta och vinna om och om igen. Att våga tro att det lilla fröt blir till en blomma och sedan en frukt. Med ett nytt frö inom sig. Men bara om man får växa färdigt. Fullt ut.Och vissna i förvissningen att det är fullbordat. Helt. Livets magi att föda sig själv- är att dö en smula. Och dessförinnan leva sin ålders alla tider och rum. Förunderligt och vackert som en saga, tycker jag. Och den här sagan är alldeles alldeles sann och på riktigt. Precis som den allra vackraste berättelse av Astrid Lindgren.
RSS Feed
