Idag är jag verkligen skrivsugen!
Förmodligen för att jag skapat en stunds öppning mot horisonten i min tillvaro- och en liten stund för bara mig själv :-)
Kan själv! är ofta bland det första en liten människa säger och gör- för det är ett fundament i att vara människa. Att göra själv. Att vara själv. Att göra och att lära själv. Att skapa sin värld är helt enkelt att bli människa. Att vara sin idé.
Folkrörelserna har sitt ursprung i just detta. Att kunna själv. Att ta makten att påverka sitt liv och kontext. Att pröva sig fram och göra fel och göra rätt- men hela tiden i vara i växande, sitt egna växande.
Det Sverige jag föddes till på 60-talet var ett resultat på många sätt av folkrörelsearbete. Många maktlösa fattiga människor hade gått samman för att tillsammans skapa drägliga och rimliga levnadsvillkor för sig själva och sina barn. Ett folkhem växte fram där alla skulle just få det- ett hem med mat och möjlighet till god utbildning och hälsa.
Man byggde upp en organisation kring demokratisk representation – då rörelsen växte snabbt – och stormötes demokratin a la folktinget blev för svårmanövrerat. Här började folkrörelsen stelna till i sin form.
Jag växte upp i ett Sverige som blomstrade både i trädgårdsrabatter och ängar – med en skola där vi blandades fattiga med rika. Allt var verkligen inte bra- men det fanns en visshet om jämlikhet som en förutsättning för ett gott liv. Men vi hann inte så långt i experimentet .För på 80-talet dog solidariteten. De forna kämparna i folkrörelse började liera sig med dem de tidigare varit emot. De fick deras glasögon på sig och såg ett jämlikt Sverige som ett hot mot en ekonomisk tillväxt inom industrin och ekonomin. Dags att skapa större klyftor mellan människor för att skapa en brist hos de fattiga , av marknaden kallat efterfrågan, och skapa behov av konsumtion hos de rika – en konsumtion av oftast helt onödiga lyxvaror.
Våra folkhemshjältar bytte sida- men hyllade liksom forna krigsherrar sina minnen som dammiga reliker- folkrörelseidealen. Och folkrörelsen dog – bit för bit. För precis som prinsessan i landet Fantasin säger i filmen Neverending story- så måste man tro på henne- annars dör hon. Och de som hade makten trodde inte längre på folkhemmet.
Men några kämpar ville inte låta folkrörelse bara vara ett minnesmärke på en dammig hylla i en maktkorridor- utan ville återskapa folk i rörelse. Men många begick då och begår nu ett kardinalfel, som jag ser det. För etablissemanget kan inte bli en folkrörelse. Den föds av sig själv nämligen. Och kan själv -utifrån sin tids kontext. Inte gårdagens förutsättningar. Som blivit maktens grundfundament.
Jag anser att det inte då går att komma med ett färdigt organisationsschema och blankettpärm till folk i rörelse. Hur bra regler och välvillig tanken än är. De ligger i sakens natur- i folkrörelsens innersta väsen- att den kan själv!
Att utifrån en hög position verka för folk i rörelse är att förlora makten själv- för det är varje folkrörelses mål- att ta makten över sina liv och på sitt unika sätt själva. Det handlar om maktförskjutning. Det vet varenda förälder- att hur mycket man än skulle vilja packa med sina barn på livets resa utifrån sina egna erfarenheter- så måste man i friheten och utvecklingens namn låta barnen resa med lättaste packningen- men med en tro på sin egna förmåga- som man de har övat på – genom att kunna själv! Gång på gång.
Först då blir det verkligen spännande att se vilken sorts värld de kommer skapa!
Samma förtröstan syns dessvärre inte så ofta inom gamla rörelser. I en slags omsorg om gamla strukturers överlägsenhet byggs rädsla in.
Rädsla hos de styrande för erkänna att tiden går vidare och det man gjort, inte längre fungerar- för vem är man då? En föredetting? En som inte kunde allt?
Istället för utropa Äntligen nytt! Vad kan jag nu få lära mig?
Det finns också en rädsla hos de nya rörelsemänniskorna att göra fel – vara fel i andras fastslagna strukturer- en rädsla som attrahera mest de som inte riktigt vågar göra felen som banar vägen för dynamisk kreativitet….
Då blir inte den gamla rörelsen särskilt spännande, trots sina rika resurser – för de som vill och vågar skapar en mängd andra arenor för folk i rörelse. Och uppfinner sitt egna organsationshjul- alldeles själva. För att de kan själva!
Förmodligen för att jag skapat en stunds öppning mot horisonten i min tillvaro- och en liten stund för bara mig själv :-)
Kan själv! är ofta bland det första en liten människa säger och gör- för det är ett fundament i att vara människa. Att göra själv. Att vara själv. Att göra och att lära själv. Att skapa sin värld är helt enkelt att bli människa. Att vara sin idé.
Folkrörelserna har sitt ursprung i just detta. Att kunna själv. Att ta makten att påverka sitt liv och kontext. Att pröva sig fram och göra fel och göra rätt- men hela tiden i vara i växande, sitt egna växande.
Det Sverige jag föddes till på 60-talet var ett resultat på många sätt av folkrörelsearbete. Många maktlösa fattiga människor hade gått samman för att tillsammans skapa drägliga och rimliga levnadsvillkor för sig själva och sina barn. Ett folkhem växte fram där alla skulle just få det- ett hem med mat och möjlighet till god utbildning och hälsa.
Man byggde upp en organisation kring demokratisk representation – då rörelsen växte snabbt – och stormötes demokratin a la folktinget blev för svårmanövrerat. Här började folkrörelsen stelna till i sin form.
Jag växte upp i ett Sverige som blomstrade både i trädgårdsrabatter och ängar – med en skola där vi blandades fattiga med rika. Allt var verkligen inte bra- men det fanns en visshet om jämlikhet som en förutsättning för ett gott liv. Men vi hann inte så långt i experimentet .För på 80-talet dog solidariteten. De forna kämparna i folkrörelse började liera sig med dem de tidigare varit emot. De fick deras glasögon på sig och såg ett jämlikt Sverige som ett hot mot en ekonomisk tillväxt inom industrin och ekonomin. Dags att skapa större klyftor mellan människor för att skapa en brist hos de fattiga , av marknaden kallat efterfrågan, och skapa behov av konsumtion hos de rika – en konsumtion av oftast helt onödiga lyxvaror.
Våra folkhemshjältar bytte sida- men hyllade liksom forna krigsherrar sina minnen som dammiga reliker- folkrörelseidealen. Och folkrörelsen dog – bit för bit. För precis som prinsessan i landet Fantasin säger i filmen Neverending story- så måste man tro på henne- annars dör hon. Och de som hade makten trodde inte längre på folkhemmet.
Men några kämpar ville inte låta folkrörelse bara vara ett minnesmärke på en dammig hylla i en maktkorridor- utan ville återskapa folk i rörelse. Men många begick då och begår nu ett kardinalfel, som jag ser det. För etablissemanget kan inte bli en folkrörelse. Den föds av sig själv nämligen. Och kan själv -utifrån sin tids kontext. Inte gårdagens förutsättningar. Som blivit maktens grundfundament.
Jag anser att det inte då går att komma med ett färdigt organisationsschema och blankettpärm till folk i rörelse. Hur bra regler och välvillig tanken än är. De ligger i sakens natur- i folkrörelsens innersta väsen- att den kan själv!
Att utifrån en hög position verka för folk i rörelse är att förlora makten själv- för det är varje folkrörelses mål- att ta makten över sina liv och på sitt unika sätt själva. Det handlar om maktförskjutning. Det vet varenda förälder- att hur mycket man än skulle vilja packa med sina barn på livets resa utifrån sina egna erfarenheter- så måste man i friheten och utvecklingens namn låta barnen resa med lättaste packningen- men med en tro på sin egna förmåga- som man de har övat på – genom att kunna själv! Gång på gång.
Först då blir det verkligen spännande att se vilken sorts värld de kommer skapa!
Samma förtröstan syns dessvärre inte så ofta inom gamla rörelser. I en slags omsorg om gamla strukturers överlägsenhet byggs rädsla in.
Rädsla hos de styrande för erkänna att tiden går vidare och det man gjort, inte längre fungerar- för vem är man då? En föredetting? En som inte kunde allt?
Istället för utropa Äntligen nytt! Vad kan jag nu få lära mig?
Det finns också en rädsla hos de nya rörelsemänniskorna att göra fel – vara fel i andras fastslagna strukturer- en rädsla som attrahera mest de som inte riktigt vågar göra felen som banar vägen för dynamisk kreativitet….
Då blir inte den gamla rörelsen särskilt spännande, trots sina rika resurser – för de som vill och vågar skapar en mängd andra arenor för folk i rörelse. Och uppfinner sitt egna organsationshjul- alldeles själva. För att de kan själva!
RSS Feed