Att ge sig iväg till en stad, plats eller land man aldrig varit förut -är att utsätta sig själv för sig själv, tänker jag. Att möta sidor jag inte brukar härbärgerar till vardags- även jag är ju ett vanedjur, hur flexibel jag än berömmer mig att vara... att äta rätter som jag knappt kan uttala. Möta smaker och blandningar som är nya för gommen, salta bananchips till exempel...Allt är ju faktisk inte gott i min smak. Äta på små ställen där det inte finns en turist inom synhåll- varför är de inte här?
Trafikbeteenden. Som kvinna- titta upp, titta ner,. Inte riktigt veta vad som tolkas vad.Klädkoder. Skall jag följa dem eller bryta dem? Bryter jag med mig själv om jag följer dom? Eller dags att sluta provocera på ytan, med ytan?
Saker att grunna på. så här på kvällskvisten på balkongen.
Hur skall jag hantera den ständiga närvarande fattigdomen? Är jag en del av förtrycket? Som vidmakthåller en kontinuerlig fattigdom som en del av det kapitalistiska världsspelet?
Eller är jag med och skapa dräglighet? Eller båda två-på samma gång? Är jag kapabel att navigera i detta gråzonslandet- där inget är vare sig rätt eller fel, Det bara är.
Hur skall jag hantera rädslor som envisas dyka upp? Som att hantera den fullständiga vansinnigheten trafiken i Indien framstår för en svensk.Negligera dem- eller ta dem på allvar? Mina rädslor är inte så mottagliga för fakta och sånt tjafs- de är. De finns i alla fall hos mig. Oftast förträngda och bortglömda i vardagslivet. Men här tittar de fram.
Känns inte så hippt. Knasigt nog
Samtidigt så är det ju så skönt att se vissa nödvändigheter bara falla av och bort från mig. och faktiskt börja se inlärda nödvändigheters tillkortakommanden i en annan sorts miljö.Det går att sätta upp det feta , svettiga håret.Gå och lukta lite svett, här och där. Ta på mig kläder som verkligen inte gör min figur rättvisa- men däremot ger mig frihet och en feelinggood-känsla.
Så nynnandes Nina Simone I´m feeeeling good. tar jag mig genom Indialand.
Trafikbeteenden. Som kvinna- titta upp, titta ner,. Inte riktigt veta vad som tolkas vad.Klädkoder. Skall jag följa dem eller bryta dem? Bryter jag med mig själv om jag följer dom? Eller dags att sluta provocera på ytan, med ytan?
Saker att grunna på. så här på kvällskvisten på balkongen.
Hur skall jag hantera den ständiga närvarande fattigdomen? Är jag en del av förtrycket? Som vidmakthåller en kontinuerlig fattigdom som en del av det kapitalistiska världsspelet?
Eller är jag med och skapa dräglighet? Eller båda två-på samma gång? Är jag kapabel att navigera i detta gråzonslandet- där inget är vare sig rätt eller fel, Det bara är.
Hur skall jag hantera rädslor som envisas dyka upp? Som att hantera den fullständiga vansinnigheten trafiken i Indien framstår för en svensk.Negligera dem- eller ta dem på allvar? Mina rädslor är inte så mottagliga för fakta och sånt tjafs- de är. De finns i alla fall hos mig. Oftast förträngda och bortglömda i vardagslivet. Men här tittar de fram.
Känns inte så hippt. Knasigt nog
Samtidigt så är det ju så skönt att se vissa nödvändigheter bara falla av och bort från mig. och faktiskt börja se inlärda nödvändigheters tillkortakommanden i en annan sorts miljö.Det går att sätta upp det feta , svettiga håret.Gå och lukta lite svett, här och där. Ta på mig kläder som verkligen inte gör min figur rättvisa- men däremot ger mig frihet och en feelinggood-känsla.
Så nynnandes Nina Simone I´m feeeeling good. tar jag mig genom Indialand.
RSS Feed
