Han låg och tittade upp i taket som så mången gång förr. Det var sprucket på några ställen. Han borde gjort något åt det. Men lusten att göra mer än det absolut nödvändigaste för upprätthålla livet var på väg bort. Sinat sakta sakta för vart år som gått.
Han tittade på den gamla porslinslampan som hängde från taket och såg att den var täck av damm.
En suck undslapp honom. Damm, högar av skit, fläckar. Fanns överallt runt honom. Men han orkade inte göra något åt det. Inte ännu i all fall
När slutade han orka? När försvann lusten att anstränga sig? När hade han vänjt sig av med livet?
Han grunnande och försökte fånga känsla av sprudlande liv som fanns där inom honom i gömmorna. Barndomen var full av lust – den mindes han. Varje dag var som ett nytt äventyr. Det fanns liksom inga hela dagar av olust. Inte ens sjukdomsdagar var tråkiga merän sekundvis. Sedan fann han som ung pojke på något nytt. Och så var lusten att leva tillbaka igen.
Tonåren – det var en orolig tid. Lust blandad med olust. Horisontlinjen minskade allteftersom kraven från omgivningen ökade. Prestationer. Vinna eller försvinna. Ångesten att inte duga till började rota sig i hans inre.
Sedan kom en tid av frihet och lusten ökade i takt med att vidderna kom åter. Att vara ung en stund.
Sedan kom väggen. Vuxenvärlden. Det sociala gatloppet. Tiden att vara sig själv nog försvann. Valen hans automatiserade som hos en programmerad robot.
Och där någonstans försvann lusten till liv, hågen till friheten. Rädslan blev följeslagaren. Och han vågade inte göra bort sig för att bli utan det som samhället lärt honom var det som var av värde. Hus. Jobb. Resor. Bilen. Baren och frun, naturligtvis. Men till och med dom blev som en slags uppgift att leverera resultat kring. Hans ögon tårades vid minnet av henne när de var unga och hans hjärta svämmade över av kärlek till henne. Men han hann inte med sitt hjärta de åren. Och hon försvann från honom för att han glömt att vårda sin kärlek till henne. Och barnen hörde pliktskyldigast av sig några gånger om året. Men han såg på deras flackande blickar att de helst inte var där . Hos honom. Och han förstod dem. Varför vara med honom som inte längre levde?
Hans kind blev blöt av tårar. Halsen blev tjockt och hjärtat sprängde av längtan. Längtan efter livet igen. En kind att smeka. Ett skratt att dela. En galen dans. Ett berg att bestiga för njuta naturens vidunderlighet från dess topp.
Han reste sig upp. Gick bort till fönstret och öppnade det. Drog in den klara vintern i sina lungor. Såg att i rabatten mitt över gatan stack de första vårknopparna upp. Kanske var det krokus. Det visste han inte riktigt säkert. Men våren var på väg. Den kände han igen. Och han log.
RSS Feed
