Var på teater igår och såg Den hemliga ingrediensen på Teater Trixter som bland annat berörde åldrandet och den kvinnliga sexualiteten som en ickefråga för manligheten. Det har jag säkert all anledning att återkomma till en annan dag- men i morse läste jag en text av Jenny Diski som handlade om att som åldrande kvinna vara i spillrorna av ungdomens åtrå, som hon uttryckte det efter sett en bild på en ung Kate Moss & Johnny Depp- som enligt Diski utstrålade den virila åtrån, den åtrån som hör ungdomen till ….
Jag tyckte det var sorgligt att Jenny Diski inte verkar njuta av sin nuvarande livssituation med den mogna sexualitetens åtrå . Att det finns bara en bra åtrå och den hör ungdomen- den väldigt korta ungdomen- till. Det känns som om jag blir väldigt ledsen om alla dessa dagar jag har framför mig inte är fina, roliga och levande nog…utan det bästa gjorde jag för 30 år sedan…Så ser jag inte på livet!!
Och då slog det mig att en anledning till att jag ofta kommit i clinch med många i min omgivning och liv- är att jag är en människa som går rakt fram- mot framtidens drömmar och möjligheten- och att jag bara då och då tittat i backspegeln över mitt liv i gårdagen. Och att väldigt många, tror jag , backar in i morgondagen – med blicken på gårdagens manifestationer av vad som gjorts. Man vet vad som gjorts och känner trygghet och längtan tillbaka. Ack du ljuva nostalgi, liksom !!
Här kan ju den knipsluge naturligtvis invända ”Nuet, då? Vad är det för fel på vara här och nu – där du faktiskt är?” – och det är en helt riktig frågeställning. Det unga barnet och den visaste åldring är oftast i nuet- för det är egentligen det enda som faktiskt finnas. Gårdagen har glömt dig- och morgondagen känner dig inte…..
Men tyvärr är det inte alltid vishet som präglat mitt liv- möjligen en gåva att stanna upp och se saker i slowmotion för hitta guldvärden och rätt riktning för mig och mitt handlande-så jag har i min ofta raska promenad rakt in i morgondagen- varit väldigt omedveten om att mina handlingar haft vissa bieffekter av svallvågor efter min fart framåt. Och en slag okunnighet om de många som backar in i framtiden – med ögonen på de år som var för länge sedan. Jag har ofta funderat på varför ungdomen är så hyllad – och inte hela miraklet – en människas hela liv är från dag ett till sista andetaget- varför bara några år i rörelse och ofta i stor förvirring -det som hyllas? Varför inte hylla hela det fantastiska liv vi har? Det ger mig hopp och göder min nyfikenhet inför vad månde hända imorgon…?
Men idag fick jag en aha-upplevelse som sagt; att jag gått åt ett håll med mina ögon riktade på framtidens potentialitet- som ännu inte tagit fysisk form- den potentialiteten kan kallas hägringar eller löften eller möjligheter. Jag anses nämligen vara flummig. Och oprecis. Precis som en dröm eller livsprocess ofta är. För jag har inte förstått att berätta – för jag inte förstått att inte alla andra är som jag. Ser världen med mina ögon. Rätt korkat av mig, inser jag nu med rodnad på kinderna!
Nu tror jag mig se att många människor har en trygghet i det som faktiskt har tagit fysik form tidigare i sina liv. Medan jag haft möjligheten till trygghet inom mig. Vilket jag saknar metodiken att föra över till andra.
Visst kan man äga hus ,bilar, aktier och publikbekräftelse- men allt det där kan när som helst tas ifrån mig- och det vet jag innerst inne. Så därför lägger jag inte så stor vikt vid det- jag vill nämligenha den ultimata tryggheten för mig - den som inte kan tas från mig av konjunkturer, ålder eller stagnation. Och den tryggheten finns inom mig- ett rotsystem i frid, sanning, kärlek, frihet, glädje och närhet. En tacksamhet att bara få finnas till. Men jag behöver skapa vila för vara i kontakt med mina rötter- annars kan jag lätt gå för fort och vilse.
Med den sortens trygghet i mig kan jag njuta av alla mina åldrar och faser i livet- och se morgondagen an med tillförsikt istället för vankelmod! Vilket jag unnar även Jenny Diski!
Jag tyckte det var sorgligt att Jenny Diski inte verkar njuta av sin nuvarande livssituation med den mogna sexualitetens åtrå . Att det finns bara en bra åtrå och den hör ungdomen- den väldigt korta ungdomen- till. Det känns som om jag blir väldigt ledsen om alla dessa dagar jag har framför mig inte är fina, roliga och levande nog…utan det bästa gjorde jag för 30 år sedan…Så ser jag inte på livet!!
Och då slog det mig att en anledning till att jag ofta kommit i clinch med många i min omgivning och liv- är att jag är en människa som går rakt fram- mot framtidens drömmar och möjligheten- och att jag bara då och då tittat i backspegeln över mitt liv i gårdagen. Och att väldigt många, tror jag , backar in i morgondagen – med blicken på gårdagens manifestationer av vad som gjorts. Man vet vad som gjorts och känner trygghet och längtan tillbaka. Ack du ljuva nostalgi, liksom !!
Här kan ju den knipsluge naturligtvis invända ”Nuet, då? Vad är det för fel på vara här och nu – där du faktiskt är?” – och det är en helt riktig frågeställning. Det unga barnet och den visaste åldring är oftast i nuet- för det är egentligen det enda som faktiskt finnas. Gårdagen har glömt dig- och morgondagen känner dig inte…..
Men tyvärr är det inte alltid vishet som präglat mitt liv- möjligen en gåva att stanna upp och se saker i slowmotion för hitta guldvärden och rätt riktning för mig och mitt handlande-så jag har i min ofta raska promenad rakt in i morgondagen- varit väldigt omedveten om att mina handlingar haft vissa bieffekter av svallvågor efter min fart framåt. Och en slag okunnighet om de många som backar in i framtiden – med ögonen på de år som var för länge sedan. Jag har ofta funderat på varför ungdomen är så hyllad – och inte hela miraklet – en människas hela liv är från dag ett till sista andetaget- varför bara några år i rörelse och ofta i stor förvirring -det som hyllas? Varför inte hylla hela det fantastiska liv vi har? Det ger mig hopp och göder min nyfikenhet inför vad månde hända imorgon…?
Men idag fick jag en aha-upplevelse som sagt; att jag gått åt ett håll med mina ögon riktade på framtidens potentialitet- som ännu inte tagit fysisk form- den potentialiteten kan kallas hägringar eller löften eller möjligheter. Jag anses nämligen vara flummig. Och oprecis. Precis som en dröm eller livsprocess ofta är. För jag har inte förstått att berätta – för jag inte förstått att inte alla andra är som jag. Ser världen med mina ögon. Rätt korkat av mig, inser jag nu med rodnad på kinderna!
Nu tror jag mig se att många människor har en trygghet i det som faktiskt har tagit fysik form tidigare i sina liv. Medan jag haft möjligheten till trygghet inom mig. Vilket jag saknar metodiken att föra över till andra.
Visst kan man äga hus ,bilar, aktier och publikbekräftelse- men allt det där kan när som helst tas ifrån mig- och det vet jag innerst inne. Så därför lägger jag inte så stor vikt vid det- jag vill nämligenha den ultimata tryggheten för mig - den som inte kan tas från mig av konjunkturer, ålder eller stagnation. Och den tryggheten finns inom mig- ett rotsystem i frid, sanning, kärlek, frihet, glädje och närhet. En tacksamhet att bara få finnas till. Men jag behöver skapa vila för vara i kontakt med mina rötter- annars kan jag lätt gå för fort och vilse.
Med den sortens trygghet i mig kan jag njuta av alla mina åldrar och faser i livet- och se morgondagen an med tillförsikt istället för vankelmod! Vilket jag unnar även Jenny Diski!
RSS Feed
