Jag har nu fyllt 53 år. Och precis som många äldre före mig; så ser jag på världen med allt mer frågande ögon. Det är som när jag var barn och undrade Varför då?
Nu lägger jag till frågan; Var kommer all denna dårskap från? All rädsla att inte duga till? Detta ifrågasättandet är nog ett säkert ålderstecken…som väl kommer accelerera och ackumuleras under mina statistiskt sett 30 ytterligare levnadsår. Jag kommer förmodligen se ut som ett frågetecken när jag dör….Höj för Guds skull inte pensionsåldern- tänk er bara så besvärligt det blir på arbetsmarknaden med massa gamlingar som frågar högt och obekvämt En omorganisation till? Varför då?
Eller ifrågasätter det kvantitativa förhållningssättet på bekostnad på det kvalitativa- bara för att de levt så länge så det ser resultaten av dårskapens logik och målsättning.
Vad är det jag inte förstår? Ja, trist nog får jag nog tillstå att det är det mesta i vår sköna värld som ter sig alltmer absurt för var dag som går.
Från att vi inte delar på jobben och pengarna- så att alla får en del av bakandet och kakan- ter sig helknäppt. Vissa jobbar sig sjuka- andra stressas till sjukdom för att de inte får arbeta….Varför då? Varför inte dela på ansvar och fritid ? Och göra det mest väsentliga gratis här i livet. Blir jag mera värd som heltidsarbetande löneslav om min granne som är arbetslös har pengar så att han kan leva ett anständigt liv? Tror inte det, faktiskt. Däremot kanske jag skulle vilja byta plats med honom….Det kanske inte är livets innersta mening att arbeta ihjäl sig för prylar som egentligen betyder i princip ingenting…Så varför göra det?
Och varför finns det så få jätterika som äger oss alla och allting som är köpbart här på planeten- samtidigt som det finns miljoner som hotas av svältdöden och fattigdomens själsliga terrorism. Varför fördelar vi våra resurser så? Varför kan vi inte dela lika? Jag blir inte en mindre värd människa för att barnen i Asien, Afrika och Syd-Amerika är mätta nog att ha drömmar. Och mätta nog att vägra säljas som slavarbetare på europeiska bordeller eller fabriker. Jag tror faktiskt deras drömmar skulle berika min värld. Men det tycks mig som att många tror att deras enda egentliga värde består av ett X antal nollor efter en siffra följt av ett dollartecken. Obegripligt och väldigt tragiskt, för dem rika. Prata om dåligt självförtroende! Kanske man skulle skaffa lite livstillit istället?
Och jag begriper verkligen inte varför man i TV-serier och filmer om objektifiering och trafficking visar upp unga flickor med plastbröst och korsetter. Tror regissörer och producenter att vi inte kan lista ut hur det kan se ut på en bordell eller sexklubb? Att vi är liksom lite bakom flötet, som man sa på min tid? Inte brukar man väl spela in program om alkoholismens tragik och baksidor på en fullspäckad bar fylld av glada och berusade människor? Så varför saluföra ungas kroppar daglidags på bästa TV-tid? Och tro att det stoppar traffickingen?
Och inte förstår jag mig på varför vi måste spackla på en mask av olika produkter för att inte visa oss som vi är- jag har hört att det finns tjejer som inte vågar visa sig osminkade för sina killar…så de stiger upp och maskerar sig innan deras älskade vaknar. Det är säkert en skröna- för inte vill väl män älska och ha en produktplacering vid sin sida? Eller är det de de vill egentligen? Ståta med en produktplacering av Lancöme vid sin sida? Varför då, undrar jag….Tänk så mycket viktig tid det går åt att måla sitt ansikte, färga sitt hår, träna sig smal och hinna lägga ut en herrans massa uppdaterade selfies på sociala medier.
Jag lade upp en bild på Instagram på mig som medelålders- med rynkor och allt. Och tänk – det var människor som blev glada av mina rynkor! Och sa att jag var fin! Då blev jag glad För jag vill också vara fin och vacker- men som jag är. Gärna i vackra kläder och hattar och med litet streck under ögonen så att de syns- för jag är fåfäng! Men jag tycker det finns mycket roligare saker än omvandla mig för att jag inte skulle duga som jag är.
Så vid min höga ålder är det dags att unna mig den lyxen- att få vara mig själv så gått det går- och duga för mig själv!- Bara för att jag är värd det!!
Detta var ettaxplock av saker jag inte förstår- det finns en drös till- som jag kanske har anledning att återkomma till!
Sensmoralen är då denna:
Jag kommer nog begripa mindre och mindre av min samtid- och bry mig mindre och mindre om att passa in. Det är vad jag kallar en framgångssaga på riktigt. Och möjlig för alla!
Släpp tanten loss inom er- och lev som bara den! Den ljusnade framtiden är vår!
Nu lägger jag till frågan; Var kommer all denna dårskap från? All rädsla att inte duga till? Detta ifrågasättandet är nog ett säkert ålderstecken…som väl kommer accelerera och ackumuleras under mina statistiskt sett 30 ytterligare levnadsår. Jag kommer förmodligen se ut som ett frågetecken när jag dör….Höj för Guds skull inte pensionsåldern- tänk er bara så besvärligt det blir på arbetsmarknaden med massa gamlingar som frågar högt och obekvämt En omorganisation till? Varför då?
Eller ifrågasätter det kvantitativa förhållningssättet på bekostnad på det kvalitativa- bara för att de levt så länge så det ser resultaten av dårskapens logik och målsättning.
Vad är det jag inte förstår? Ja, trist nog får jag nog tillstå att det är det mesta i vår sköna värld som ter sig alltmer absurt för var dag som går.
Från att vi inte delar på jobben och pengarna- så att alla får en del av bakandet och kakan- ter sig helknäppt. Vissa jobbar sig sjuka- andra stressas till sjukdom för att de inte får arbeta….Varför då? Varför inte dela på ansvar och fritid ? Och göra det mest väsentliga gratis här i livet. Blir jag mera värd som heltidsarbetande löneslav om min granne som är arbetslös har pengar så att han kan leva ett anständigt liv? Tror inte det, faktiskt. Däremot kanske jag skulle vilja byta plats med honom….Det kanske inte är livets innersta mening att arbeta ihjäl sig för prylar som egentligen betyder i princip ingenting…Så varför göra det?
Och varför finns det så få jätterika som äger oss alla och allting som är köpbart här på planeten- samtidigt som det finns miljoner som hotas av svältdöden och fattigdomens själsliga terrorism. Varför fördelar vi våra resurser så? Varför kan vi inte dela lika? Jag blir inte en mindre värd människa för att barnen i Asien, Afrika och Syd-Amerika är mätta nog att ha drömmar. Och mätta nog att vägra säljas som slavarbetare på europeiska bordeller eller fabriker. Jag tror faktiskt deras drömmar skulle berika min värld. Men det tycks mig som att många tror att deras enda egentliga värde består av ett X antal nollor efter en siffra följt av ett dollartecken. Obegripligt och väldigt tragiskt, för dem rika. Prata om dåligt självförtroende! Kanske man skulle skaffa lite livstillit istället?
Och jag begriper verkligen inte varför man i TV-serier och filmer om objektifiering och trafficking visar upp unga flickor med plastbröst och korsetter. Tror regissörer och producenter att vi inte kan lista ut hur det kan se ut på en bordell eller sexklubb? Att vi är liksom lite bakom flötet, som man sa på min tid? Inte brukar man väl spela in program om alkoholismens tragik och baksidor på en fullspäckad bar fylld av glada och berusade människor? Så varför saluföra ungas kroppar daglidags på bästa TV-tid? Och tro att det stoppar traffickingen?
Och inte förstår jag mig på varför vi måste spackla på en mask av olika produkter för att inte visa oss som vi är- jag har hört att det finns tjejer som inte vågar visa sig osminkade för sina killar…så de stiger upp och maskerar sig innan deras älskade vaknar. Det är säkert en skröna- för inte vill väl män älska och ha en produktplacering vid sin sida? Eller är det de de vill egentligen? Ståta med en produktplacering av Lancöme vid sin sida? Varför då, undrar jag….Tänk så mycket viktig tid det går åt att måla sitt ansikte, färga sitt hår, träna sig smal och hinna lägga ut en herrans massa uppdaterade selfies på sociala medier.
Jag lade upp en bild på Instagram på mig som medelålders- med rynkor och allt. Och tänk – det var människor som blev glada av mina rynkor! Och sa att jag var fin! Då blev jag glad För jag vill också vara fin och vacker- men som jag är. Gärna i vackra kläder och hattar och med litet streck under ögonen så att de syns- för jag är fåfäng! Men jag tycker det finns mycket roligare saker än omvandla mig för att jag inte skulle duga som jag är.
Så vid min höga ålder är det dags att unna mig den lyxen- att få vara mig själv så gått det går- och duga för mig själv!- Bara för att jag är värd det!!
Detta var ettaxplock av saker jag inte förstår- det finns en drös till- som jag kanske har anledning att återkomma till!
Sensmoralen är då denna:
Jag kommer nog begripa mindre och mindre av min samtid- och bry mig mindre och mindre om att passa in. Det är vad jag kallar en framgångssaga på riktigt. Och möjlig för alla!
Släpp tanten loss inom er- och lev som bara den! Den ljusnade framtiden är vår!
RSS Feed
