Återigen fylls medier om hur kvinnoföraktet, kvinnohatet trivialiseras- att det ingår i fredagsmyset som en skribent skriver i Kristianstadsbladet- att en man kan säga helt öppet på en fredagsfest i vänners glada lag - att han skulle vilja våldta och döda- i detta fallet Gudrun Schyman- och få reagerar på orden och dess mening. En känslomässig och moralisk- om man vågar ta det ordet i sin mun- avtrubbning pågår, verkar det utifrån min horisont. En avtrubbning som lätt skulle kunna fylla min blogg i månader framöver, dessvärre, men det är inte den jag tänker på idag
När jag växte upp vad våldtäkt något otäckt, som ingen schysst kille pratade om att göra mot någon han hade en annan politisk uppfattning än. Att säga så skulle vara ett säkert sätt att inte få kompisar och tjejer. Numer tycks det vara det motsatta. Att hota kvinnor med våldtäkt är okej- och att tycka att det är skitfel, gör dig ensam och utfrusen.
Att så få vågar ta upp fajten mot killar som uttrycker sig så, bottnar troligen i rädslan att bli ensam. Tänker jag. För jag tror faktiskt inte att de flesta män vill våldta politiskt oliktänkande av kvinnlig kön. Men jag kan ha helt fel- det har jag haft förr. Så osvuret är kanske bäst?
Denna tanke får jag nog låta vila inom mig ett tag och återkomma till vid behov.
Jag tror att det är modet att bli ensam som måste till för en förändring ska ske. Om man inte vill ha nazism och fascism eller kvinnohat omkring sig så får man ta det faktum att när man protesterar- så blir man inte omtyckt. Att folk tycker man är dum, ful, hopplös och ofräck. En man inte vill umgås med.
Medlöperi skapar nämligen ingen förändring. Bara stagnation. Att humma tyst skapar ingen förändring. Bara osäkerhet.
Att stå för sin sak- även om man blir utfryst- skapar all förändring. För sig själv om inte annat. Oavsett om man är för eller emot feminismen.
Jag har med åren blivit allt rakare och tydligare i min kommunikation- och antalet bekanta och vänner har minskat. Ganska radikalt får jag nog tillstå. Jag blir numera sällan bjuden till midsommarfirande och nyårsfester som jag alltid blev förr.
Men de vänskaper jag har funnit och som finns kvar känns bättre i mig. Jag känner mig tryggare och sannare , även om jag firat de senaste midsomrarna hemma. Inte alltid superroligt- men betydligt mindre kostsamt för min sinnesro, än att inte våga orka stå för den jag är.
Som tjej har jag uppfatta mig tvungen att vara oprecis och vag för att inte stöta mig- vilket jag ändå alltid gjort på något märkligt paradoxalt vis- med folk.
Suffragetterna skapade förändring för det vågade offra något – för något de tyckte var viktigare än sig själva. Jag tror vi har inbillat oss att den sortens mod tillhör det förflutna eller krigsdrabbade fattiga länder. Jag tror det är det dagliga lilla modet är det som avgör hur du mår. Innerst inne. Om man är en liten lort i sina egna ögon eller inte.
För att gå omkring och känna sig lortig är inget nöje, även om jag skulle bli bjuden på alla midsommarfesterna på hela västkusten.
Men det är alltid svårt att bryta vanor- för det man tränat på är man bra på- och det man aldrig gjort är man till en början ganska kass på.
Så frågan är –vad vill jag egentligen vara bra på? Och hur vill jag må?
När jag växte upp vad våldtäkt något otäckt, som ingen schysst kille pratade om att göra mot någon han hade en annan politisk uppfattning än. Att säga så skulle vara ett säkert sätt att inte få kompisar och tjejer. Numer tycks det vara det motsatta. Att hota kvinnor med våldtäkt är okej- och att tycka att det är skitfel, gör dig ensam och utfrusen.
Att så få vågar ta upp fajten mot killar som uttrycker sig så, bottnar troligen i rädslan att bli ensam. Tänker jag. För jag tror faktiskt inte att de flesta män vill våldta politiskt oliktänkande av kvinnlig kön. Men jag kan ha helt fel- det har jag haft förr. Så osvuret är kanske bäst?
Denna tanke får jag nog låta vila inom mig ett tag och återkomma till vid behov.
Jag tror att det är modet att bli ensam som måste till för en förändring ska ske. Om man inte vill ha nazism och fascism eller kvinnohat omkring sig så får man ta det faktum att när man protesterar- så blir man inte omtyckt. Att folk tycker man är dum, ful, hopplös och ofräck. En man inte vill umgås med.
Medlöperi skapar nämligen ingen förändring. Bara stagnation. Att humma tyst skapar ingen förändring. Bara osäkerhet.
Att stå för sin sak- även om man blir utfryst- skapar all förändring. För sig själv om inte annat. Oavsett om man är för eller emot feminismen.
Jag har med åren blivit allt rakare och tydligare i min kommunikation- och antalet bekanta och vänner har minskat. Ganska radikalt får jag nog tillstå. Jag blir numera sällan bjuden till midsommarfirande och nyårsfester som jag alltid blev förr.
Men de vänskaper jag har funnit och som finns kvar känns bättre i mig. Jag känner mig tryggare och sannare , även om jag firat de senaste midsomrarna hemma. Inte alltid superroligt- men betydligt mindre kostsamt för min sinnesro, än att inte våga orka stå för den jag är.
Som tjej har jag uppfatta mig tvungen att vara oprecis och vag för att inte stöta mig- vilket jag ändå alltid gjort på något märkligt paradoxalt vis- med folk.
Suffragetterna skapade förändring för det vågade offra något – för något de tyckte var viktigare än sig själva. Jag tror vi har inbillat oss att den sortens mod tillhör det förflutna eller krigsdrabbade fattiga länder. Jag tror det är det dagliga lilla modet är det som avgör hur du mår. Innerst inne. Om man är en liten lort i sina egna ögon eller inte.
För att gå omkring och känna sig lortig är inget nöje, även om jag skulle bli bjuden på alla midsommarfesterna på hela västkusten.
Men det är alltid svårt att bryta vanor- för det man tränat på är man bra på- och det man aldrig gjort är man till en början ganska kass på.
Så frågan är –vad vill jag egentligen vara bra på? Och hur vill jag må?
RSS Feed
