Kommer ni ihåg sagan om Kejsarens nya kläder? Om hur kejsaren får alla medborgare i sitt land att beundra hans vackra icke existerande kläder. Hur människor smilar upp sig och in sig hos makten- och ingen merän barnet – säger som det är; Att kejsaren har inga kläder. Att han är spritt språngande naken.
Jag tänker ofta på den sagan – att den säger något viktigt om vår tid. Om feghetens tystnad och den förtvivlade längtan att få vara med. Oavsett om alltihop är en stor lögn.
Jag förundras så över dagen perfektionsideal. Jag ser unga flickor sminka sig så perfekta- att de ser döda och vanskapta ut. Jag ser människor träna sönder sina kroppar och med smärta visa upp sin fasta muskulatur.
Jag ser människor som köper tjusiga hem för sin trygghet skull- och som de inte någonsin lugn kan äga då de har skulder till det globala nyckfulla bankväsendet för resten av sitt liv.
Jag ser människor dejta bort sina livsdagar på Tinder för leta den perfekta kärleken.
Jag ser rädslan att inte vara perfekt och lyckad kryper både ner och upp i åldrarna. Platsen och tiden att bara få vara sig själv minskar stadigt.
Jag tänker att misslyckas lite lagom här och där ger perspektiv och lärdomar som kan vara trygga att ha med sig i sitt livsbagage. Att få vara lite fel ute. Våga det. Vara lite alldaglig och trött ibland. Orka det. Åldras och förändras. Glädjas åt det.Inse att det ordnar sig med lite arbetsinsats för att förbättra sig. Och med lite hjälp från goda vänner.
Att däremot misslyckas kapitalt som det troligen är att hängett sitt liv åt en fet lurig lögn- det är en tuff livsläxa att arbeta sig igenom. Men det är kanske den läxan vår tids människor ska ta för att våga vara det dom är. Bara vanliga och alldeles unika människor. Med fel och brister. Med genialisk briljans. Och med rätt att leva oavsett hudfärg, ålder, kön, läggning och livsinriktning. Och med den självklara rätten att få misslyckas då och då.
Jag tänker ofta på den sagan – att den säger något viktigt om vår tid. Om feghetens tystnad och den förtvivlade längtan att få vara med. Oavsett om alltihop är en stor lögn.
Jag förundras så över dagen perfektionsideal. Jag ser unga flickor sminka sig så perfekta- att de ser döda och vanskapta ut. Jag ser människor träna sönder sina kroppar och med smärta visa upp sin fasta muskulatur.
Jag ser människor som köper tjusiga hem för sin trygghet skull- och som de inte någonsin lugn kan äga då de har skulder till det globala nyckfulla bankväsendet för resten av sitt liv.
Jag ser människor dejta bort sina livsdagar på Tinder för leta den perfekta kärleken.
Jag ser rädslan att inte vara perfekt och lyckad kryper både ner och upp i åldrarna. Platsen och tiden att bara få vara sig själv minskar stadigt.
Jag tänker att misslyckas lite lagom här och där ger perspektiv och lärdomar som kan vara trygga att ha med sig i sitt livsbagage. Att få vara lite fel ute. Våga det. Vara lite alldaglig och trött ibland. Orka det. Åldras och förändras. Glädjas åt det.Inse att det ordnar sig med lite arbetsinsats för att förbättra sig. Och med lite hjälp från goda vänner.
Att däremot misslyckas kapitalt som det troligen är att hängett sitt liv åt en fet lurig lögn- det är en tuff livsläxa att arbeta sig igenom. Men det är kanske den läxan vår tids människor ska ta för att våga vara det dom är. Bara vanliga och alldeles unika människor. Med fel och brister. Med genialisk briljans. Och med rätt att leva oavsett hudfärg, ålder, kön, läggning och livsinriktning. Och med den självklara rätten att få misslyckas då och då.
RSS Feed
