Aboriginerna sägs under sina vandringar till fots, då och då satt sig ner för vänta in sin själ. Att vara i samklang med sin kropp och själ och naturen runt om var viktigt för att nå välmående och insikt.Detta i en tid som gick så långsamt att det nästan är utanför vår fattningsförmåga.
Aboriginerna är världens äldsta levande kulturfolk. Kulturen är äldre än pyramiderna och Bibeln. Och uppvisar en klokskap om balans och harmoni vi ännu inte har funnit i väst.Trots ellr på grund av vår smarthet och teknikduglighet.
För när satt du och väntade in dig själv senast?
När skall man ha tid med det? Mellan jobbet, träningspasset och barnen eller det sociala spelet på sociala medier eller på krogen?
Enda gångerna vi förmår stanna upp är oftast när vi hamnat utanför. En olycka, en sjukdom eller sorg som gör att vi inte finns med på den sociala kartan. Ett tillstånd få av oss söker upp- utan mer hamnar i. Men när vi väl är där öppnas möjligheterna att se något annat. En annan sorts sanning- som en del av oss finner frid i, medan andra vill bara tillbaka till kända spelregler och sociala kontext.
Jag tillhör dem som funnit en sanning som stämmer bättre med vem jag egentligen är.En sanning som gör att jag numera kan tillbringa mycket mer tid i ensamhet och ingenting.En färd utan mål merän bara vara.
En ro infinner sig.Den ron som man får när man vet att man inte är rädd mera.
En stilla och lite humoristisk ro som jag då och då kan förnimma inom mig när jag går från möte till möte. Mellan uppdragen och deadlines.Jag ser det absurda och kan dra på munnen och göra lite klokare prioriteringar.
Min vän och bekantskapskrets har förstås minskats radikalt. Jag orkar inte delta så mycket i det jag uppfattar som vuxnas på-låtsas-lekar som de tar så allvarligt på. Utan jag känner deras ångest och rädsla så starkt att och mina försök att nå dem misslyckas ofta. Där har jag inte hittat orden som inte sårar för djupt och skrämmer bort. Ett utveckling jag behöver vänta in i mig, helt klart.
Jag tillbringar mer och mer tid med barn som är sig själva här och nu- och min sociala krets fylls mer och mer av de som diagnosticeras med avvikelse från norm. För vi har fått fler perspektiv på tillvaron- och det lär mig så mycket om mig själv och livet att vara med dessa särlingar.
Jag har aldrig fått en diagnos. Jag har nog varit för duktig och rätt på något vis. Men det är i särlingarnas land jag känner mig hemma. Där klädmärket inte spelar roll. Eller ditt val av rörelseform. Din lön i pengar. Din statusnivå i en slags hittepå- hierarki som så många anammar, fastän de aldrig egentligen kommer räknas där.
De sammanhang vi som människor räknas är ohippt och dant. Och vem vill vara 20-30-40-50-60 år idag och vågar vara ohipp och dan?
Nä, det krävs att man ramlar av. Och på något vis hitta sin själ utanför karusellen. Och den kommer med sanning och frid- om man vågar sitta ner och vänta in den. Oavsett vad omgivningen tycker om ditt märkliga beteende och dina otrendiga kläder som liksom hamnat på kroppen- bara för att de är sköna att ha på...
Aboriginerna är världens äldsta levande kulturfolk. Kulturen är äldre än pyramiderna och Bibeln. Och uppvisar en klokskap om balans och harmoni vi ännu inte har funnit i väst.Trots ellr på grund av vår smarthet och teknikduglighet.
För när satt du och väntade in dig själv senast?
När skall man ha tid med det? Mellan jobbet, träningspasset och barnen eller det sociala spelet på sociala medier eller på krogen?
Enda gångerna vi förmår stanna upp är oftast när vi hamnat utanför. En olycka, en sjukdom eller sorg som gör att vi inte finns med på den sociala kartan. Ett tillstånd få av oss söker upp- utan mer hamnar i. Men när vi väl är där öppnas möjligheterna att se något annat. En annan sorts sanning- som en del av oss finner frid i, medan andra vill bara tillbaka till kända spelregler och sociala kontext.
Jag tillhör dem som funnit en sanning som stämmer bättre med vem jag egentligen är.En sanning som gör att jag numera kan tillbringa mycket mer tid i ensamhet och ingenting.En färd utan mål merän bara vara.
En ro infinner sig.Den ron som man får när man vet att man inte är rädd mera.
En stilla och lite humoristisk ro som jag då och då kan förnimma inom mig när jag går från möte till möte. Mellan uppdragen och deadlines.Jag ser det absurda och kan dra på munnen och göra lite klokare prioriteringar.
Min vän och bekantskapskrets har förstås minskats radikalt. Jag orkar inte delta så mycket i det jag uppfattar som vuxnas på-låtsas-lekar som de tar så allvarligt på. Utan jag känner deras ångest och rädsla så starkt att och mina försök att nå dem misslyckas ofta. Där har jag inte hittat orden som inte sårar för djupt och skrämmer bort. Ett utveckling jag behöver vänta in i mig, helt klart.
Jag tillbringar mer och mer tid med barn som är sig själva här och nu- och min sociala krets fylls mer och mer av de som diagnosticeras med avvikelse från norm. För vi har fått fler perspektiv på tillvaron- och det lär mig så mycket om mig själv och livet att vara med dessa särlingar.
Jag har aldrig fått en diagnos. Jag har nog varit för duktig och rätt på något vis. Men det är i särlingarnas land jag känner mig hemma. Där klädmärket inte spelar roll. Eller ditt val av rörelseform. Din lön i pengar. Din statusnivå i en slags hittepå- hierarki som så många anammar, fastän de aldrig egentligen kommer räknas där.
De sammanhang vi som människor räknas är ohippt och dant. Och vem vill vara 20-30-40-50-60 år idag och vågar vara ohipp och dan?
Nä, det krävs att man ramlar av. Och på något vis hitta sin själ utanför karusellen. Och den kommer med sanning och frid- om man vågar sitta ner och vänta in den. Oavsett vad omgivningen tycker om ditt märkliga beteende och dina otrendiga kläder som liksom hamnat på kroppen- bara för att de är sköna att ha på...
RSS Feed
