Jag är mamma till tre fantastiska människor. De har legat i min mage. Vi har delat blodomlopp. Jag har närt dem med det bästa jag förmått utifrån mina omständigheter.
En del omständigheter har varit fantastiskt goda. Andra knappa. Men på det stora hela så har det gått vägen på ett fint sätt. Det är oerhört roligt att få ha varit förälder. Se dem ta sina första steg, säga sina första ord och välja sina kärlekar. En fantastisk gåva av livet att fått uppleva det. Alla starka känslor från stor rädsla till innerligaste glädje.
Sedan är jag ju också barn. Till mina föräldrar. Det är lite mer komplicerat, tänker jag.
De hade ju en historia innan jag kom till. En historia som präglat dem. Begränsat dem många gånger. Av deras föräldrar och samtidens kontext. Och som jag känt begränsat mig. Som jag vänt mig mot. Tagit en del strider – men också flytt från.
Nu börjar de bli gamla. Deras sociala tillhörighet och prestationer har kommit i bakgrund. Precis som mina börjar bli.
Jag ser att framförallt min fars värld börjat krympa i allt snabbare takt. Särskilt nu när han ligger på sjukhus och lyfts ur sitt vardagssammanhang. Han blev plötsligt oerhört mycket äldre. Och en del av hans personlighet bleknar bort. Civilisationsputsen, förmodligen. Kvar är ett virrvarr av minnen och behov. Och en oförlöst smärta över att ….jag vet inte riktigt varför…kanske över att han inte levt det liv han egentligen ville leva. Liksom inte kommit sig för av lika skäl. Eller rädslor. Eller ett arv från sina föräldrar som gett begränsad sikt av vad som är möjligt.
Jag kom ihåg min morfars sista tid i livet –där han vandrade liksom mellan tiderna. Från barndom till precis nu. Inte så mycket framtid inom synhåll.
Kanske är det därför våra världar kanske krymper ihop på ålderns höst. Innan vintervilan tar vid. Framtiden försvinner i fjärran- och vi vandrar i minnenas land och kroppens behov just nu. Har vi valt våra hjärtans val så är livet sista stund gott. Valde vi bort våra hjärtan- så får vi leva i den vissheten Det är väl därför demensen slår till. En sista flykt från oss själva.
Att vara barn är svårt. Från barndomens hjälplöshet och totala utsatthet för sina föräldrarnas förmågor. Via frigörelseårens uppror och kamp. Till accepterandet av sakernas tillstånd. Att bli medmänniska till sina föräldrar- och att hitta frid i det.
Och hur skall jag som förälder kunna underlätta mina barns resa i livet? Kanske genom våga släppa dem fria och njuta av vad de kan hitta på. Inte tvinga dom att axla släkthistoriernas ofta ganska bittra arv på sina axlar….Så kanske de vill vara medmänniska till mig när jag blir en förvirrad tant i slutskedet av mitt liv. Hoppas det!
En del omständigheter har varit fantastiskt goda. Andra knappa. Men på det stora hela så har det gått vägen på ett fint sätt. Det är oerhört roligt att få ha varit förälder. Se dem ta sina första steg, säga sina första ord och välja sina kärlekar. En fantastisk gåva av livet att fått uppleva det. Alla starka känslor från stor rädsla till innerligaste glädje.
Sedan är jag ju också barn. Till mina föräldrar. Det är lite mer komplicerat, tänker jag.
De hade ju en historia innan jag kom till. En historia som präglat dem. Begränsat dem många gånger. Av deras föräldrar och samtidens kontext. Och som jag känt begränsat mig. Som jag vänt mig mot. Tagit en del strider – men också flytt från.
Nu börjar de bli gamla. Deras sociala tillhörighet och prestationer har kommit i bakgrund. Precis som mina börjar bli.
Jag ser att framförallt min fars värld börjat krympa i allt snabbare takt. Särskilt nu när han ligger på sjukhus och lyfts ur sitt vardagssammanhang. Han blev plötsligt oerhört mycket äldre. Och en del av hans personlighet bleknar bort. Civilisationsputsen, förmodligen. Kvar är ett virrvarr av minnen och behov. Och en oförlöst smärta över att ….jag vet inte riktigt varför…kanske över att han inte levt det liv han egentligen ville leva. Liksom inte kommit sig för av lika skäl. Eller rädslor. Eller ett arv från sina föräldrar som gett begränsad sikt av vad som är möjligt.
Jag kom ihåg min morfars sista tid i livet –där han vandrade liksom mellan tiderna. Från barndom till precis nu. Inte så mycket framtid inom synhåll.
Kanske är det därför våra världar kanske krymper ihop på ålderns höst. Innan vintervilan tar vid. Framtiden försvinner i fjärran- och vi vandrar i minnenas land och kroppens behov just nu. Har vi valt våra hjärtans val så är livet sista stund gott. Valde vi bort våra hjärtan- så får vi leva i den vissheten Det är väl därför demensen slår till. En sista flykt från oss själva.
Att vara barn är svårt. Från barndomens hjälplöshet och totala utsatthet för sina föräldrarnas förmågor. Via frigörelseårens uppror och kamp. Till accepterandet av sakernas tillstånd. Att bli medmänniska till sina föräldrar- och att hitta frid i det.
Och hur skall jag som förälder kunna underlätta mina barns resa i livet? Kanske genom våga släppa dem fria och njuta av vad de kan hitta på. Inte tvinga dom att axla släkthistoriernas ofta ganska bittra arv på sina axlar….Så kanske de vill vara medmänniska till mig när jag blir en förvirrad tant i slutskedet av mitt liv. Hoppas det!
RSS Feed
