Att vistas i marginalen

Jag har vistats mesta tiden av mitt liv i marginalen. När jag tänker efter så här upp i åren. Lite kantstött på något vis. Känt mig obekväm när jag pressats in mot mainstreamfåran. Fått andnöd och känt mig frihetsberövad. Det kan vara släkten, det kan gällt jobb. Eller vänkretsen.
Jag trivs bäst på kanten. Trots att risken är större att falla ur bild. Men det ger mig perspektiv .Och framförallt frihet. Samtidigt som jag ofta känt mig otrygg. Sårbar och ensam. Frihet och trygghet går hand i hand först senare i livet, tycks det mig.
För gjorde jag fuck you- tecknet som en del av en tuff attityd. Nu gör jag det med hela mig.
Jag räknas ofta som en lite besvärlig människa. Ibland har det gjort mig stolt och övermodig. Ibland ledsen och utanför.
En del tycker att jag är lite korkad. Andra anser att jag har ett supervasst intellekt.
Märkligt, kan det tyckas mig ibland. Fast jag är väl både och.
En del säger att jag är lättjan personifierad. Andra kallar mig arbetsnarkoman.
Jag har väl båda sidorna i mig.
 
Jag är liksom inte lagom på något vis. Det blir för mycket. Eller för lite. Men sällan noga avvägt.
Och ändå är jag en människa som strävar efter balans. Men jag når den aldrig. Bara nästan i en sekund snuddar den mig med en slags värdighet.
Sedan blir det för mycket. Och ibland ingenting alls.
Så här i marginalen.